Förra veckan meddelades det att Liv Strömquist får Sydsvenska dagbladets kulturpris för 2014. Härligt! Hon är min favoritserietecknare och jag vet ingen som formulerar sig så vasst och roligt, som hon. Hon är en mycket viktig röst, inte minst inom feminismen. Jag fick hennes senaste album, Kunskapens frukt, i julklapp och jag läser lite ur den varje dag. Sakta, sakta, för jag vill inte att den ska ta slut.
Kan redan nu säga att den är helt briljant.
Almedalsveckan är igång och novellens huvudperson, Anja, är på plats.
Anja är sugen på en debatt, att krossa någon. Och det kommer faktiskt en öppning. En politikerkollega har blivit magsjuk och Anja får hoppa in i en debatt. Ämnet är vargar. Anja tänker:
”Vargar? Jag önskar att han hade sagt något annat. Jag är nästan löjligt ointresserad av djur. Som stadsbarn var mitt enda möte med naturen några långtråkiga besök på Skansen. Jag har inte en enda åsikt i vargfrågan, förutom att den borde ta mindre plats i politiken.”
Det blir inte så bra.
Vargar är en sjukt rolig och vass novell. Jag gillar Johanssons humor och tycker att hon verkligen är på pricken när hon beskriver Anja och hennes attityd. Man ser henne verkligen framför sig och kan riktigt höra henne och föreställa sig de andra politikerna och det skådespel de kör på Almedalsveckan. Att ta båten istället för flyget har ingenting med verklig övertygelse att göra, utan är bara ett ytligt val som syftar till att ge en air av miljötänk. En debatt handlar inte om att föra fram en åsikt, utan om att förlöjliga en motståndare. Mycket känner man verkligen igen från hur valdebatterna har gått till nu under ”supervalåret”.
Kan verkligen rekommendera Vargar! En del kanske enbart känner till Nanna Johanssons serier, men hon är minst lika bra som novellförfattare. Och det säger inte lite, för hon är en av de mest intressanta och ständigt aktuella serietecknarna i Sverige.
Den stulna romanen är en roman som jag verkligen skulle vilja tycka om. Boken kretsar kring några kvinnor i Egypten, bl.a. den omåttligt populäre sångerskan Zina Bint Zinaat, som fötrollar med sin sång, men retar upp de strängt troende muslimerna som tycker att hennes framträdanden är syndiga och att hela hon är en skam eftersom hon är född utom äktenskapet. I boken får vi också träffa Magiida al-Khartiti, dotter till en känd kolumnist, som vänder kappan efter vinden och skriver precis avvägda texter för att inte reta upp någon. Dottern är egentligen talanglös på skrivandet och lejer en man att skriva i hennes ställe. Alla kvinnor i boken verkar ha sin beskärda del av olycka och leva under olika begränsningar som kommer sig av regimen och religionen. För att lätta sina hjärtan träffar flera av dem en psykiater, som egentligen utnyttjar dem sexuellt.
Jag skulle vilja gilla den här boken, som sagt, men det gör jag inte. Jag hade så gärna velat läsa en ögonöppnare; en intressant bok från och om Egypten och där man berättar om livet och tillvaron i detta land som ju de senaste åren har genomgått stora förändringar. Tyvärr är det här en bok som är segare än segast och som är så tillkrånglad, omständlig och rörig att den förmodligen kräver en examen i litteraturvetenskap för att man ska ha någon större behållning av den. Jag läser sida efter sida utan att ens orka reflektera över vad som står där. Det flimrar förbi en del tragikomiska scener där författaren gör sig lustig över samhället genom att t.ex. skildra absurda förhör eller samtal, men det blir inte tillräckligt roligt eller gripande för att väga upp att boken som helhelt är superjobbig att ta sig igenom.
Jag älskar lätta och fluffliga texter där författaren har lyckats skala av allt tills bara de absolut mest nödvändiga och brännande orden finns kvar. Nawal El-Saadawi gör väl ungefär motsatsen. Här ska allting lindas in och formuleras i form av liknelser och symbolik, som jag ärligt talat inte orkar tolka. Jag kan inte med sådana här böcker. Varför förstöra en viktig och bra berättelse genom att berätta den så att den bara blir tillgänglig för en liten elit?
Var och varannan sida innehåller för övrigt diverse liknelser och anspelningar på sex och/eller det manliga könsorganet. Jag är inte pryd, men det är något i det där som det är lite skämskudde-varning över.
Nej.
Det här gillade jag tyvärr inte. Och, ja, det handlar om mig och min smak och min brist på intresse att läsa en bok som kräver bredvidläsning för att uttolka texten. Jag förstår att boken handlar om maktens män, som i boken gärna symboliseras av diverse mer eller mindre töntiga omskrivningar för penisen, och hur dessa personer hindrar kvinnorna att blomma ut, så att det skenbart bara är den faderslösa Zina som verkar kunna gå sin egen väg. Men herreguuuuuud så denna berättelse hade kunnat berättas på ett mer intresseväckande sätt.
Boken finns bland annat att köpa hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om den är Bokhora och GP.
Liv Strömquist är en av mina stora favoriter när det kommer till serier. Hon har en fenomenal träffsäkerhet i sin samhällssatir och tecknar himla snyggt. Inte sällan är serierna feministiska och gärna med svidande kritik. Som när hon starkt kritiserar flicka-projektet, som syftade till att bota problemet ”unga tjejer” (tjejer har ju som ni vet ätstörningar och självskadebeteende), och frågar varför man inte har något projekt som syftar till att förändra pojkarnas beteende. Eller som när hon klargör att hon tycker mer synd om prostituerade än tjejer som kallas för ”hora”. Gärna gör hon interessanta serier av kändisar, som när hon berättar om Priscilla Presleys liv eller skriver om Whitney Houston.
Just nu går Liv Strömquist tänker på dig! på Dramaten och där har man gjort teater av material från de fantastiska seriealbumen Prins Charles känsla, Einstens fru och Ja till Liv!. Bodde jag i Stockholm skulle jag ha skyndat mig dit! Det verkar för övrigt vara ganska slutsålt (de har till och med klämt in några fler platser per föreställning) och det kan man ju förstå. Få författare är så intressanta som Strömquist. Hon sneglar inte på andra och drar sig inte för att skoja om någonting. Hon vågar hänga ut folkkära kändisar som Cornelis Vreeswijk och Arne Weise och hon vågar sig på att ifrågasätta alla möjliga, slappt välmenade, åsikter som florerar, t.ex. som omfamnadet av ”nörden” – nörden som alltid får revansch som vuxen, medan de som var coola på högstadiet tenderar att istället hamna långt ner på den sociala stegen.
Jag gillar titeln till Sara Granérs seriealbum Det är bara lite aids. Det är provocerande och roligt, på samma sätt som hennes satiriska serier och enrutare. Jag har dock läst en hel del seriealbum i ungefär samma genre det senaste året (Liv Strömquist, Nanna Johansson och, till viss del, Nina Hemmingsson) och kan ibland tycka att andra gör det bättre, men det är nog också något jag tycker för att jag inte riktigt kommer överens med Granérs teckningar. De är ofta mörka, plottriga och ibland, som det känns, hastigt nedkletade. Ibland tycker jag att hennes serier är för mycket, på alla ledder. Albumet innehåller dock ett gäng tokigt bra serier och enrutare, som ändå gör det läsvärt. Granér öser mycket kritik över privatiseringar och tecknar tragikomiska bilder av personer med t.ex. ett ben avslitet och två sjukvårdare som hänger över och spekulerar vad som kan vara fel. Intressant seriealbum!
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om boken är DN och bokmania.
Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.
Det jag gillar med Liv Strömquist är bland annat att hon så totalt saknar spärrar för vem hon trycker till. Folkkära snubbar som Cornelis Vreeswijk går absolut inte säkra bara för att de är folkkära. Samtidigt försvarar hon mer än gärna de har för låg status för att försvaras i andra forum och de som inte själva snackar för sig (t.ex. tycker hon mer synd om prostituerade än de som kallas ”hora” utan anledning..). Hon tar liksom inte de lätta bollarna. Vem applåderar inte ett projekt för att göra ”unga tjejer” mer självsäkra? Liv Strömquist ger hela projektet en fet spark och menar att pojkar kanske borde lära sig att ta mindre plats istället. Vem tycker inte att homosexuella djur är lite av ett gulligt bevis för att homosexualitet är naturligt? Strömquist problematiserar genom att fråga sig varför just homosexualitet, och inte alla mänskliga beteenden, måste jämföras mot djur för att anses vara normalt. Vad jag också gillar med Strömquist är att hon tecknar prydligt och snyggt och att varje formulering är pricksäker. Allt stämmer. Det är roligt, tänkvärt, snyggt och ibland provocerande. Som det ska vara. Strömquist behöver ingen flicka-kurs. Det är ett som är säkert.
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om Einsteins fru är ielinashylla, Sydsvenskan och ordochingavisor.
Det här är det första jag läser av serietecknaren Sara Granér, men när jag läser hennes album Med vänlig hälsning känns det som att hon hör till lite samma skola som Liv Strömquist och Nanna Johansson och de gillar jag ju väldigt mycket.
I detaljrika bilder, med förmänskligade hundar i huvudrollerna, serverar Granér träffsäker samhällssatir och tillför något nytt till debatten om jämställdhet och frågan om hållbar utveckling. Texten i serierutorna är exakt och roligt formulerat. T.ex. en arg slipsnisse på ett dagis:
”Vem fan är det som har lagt en massa nersnorade infantila småglin med behov av en trygg och kreativ miljö för att kunna utvecklas i enlighet med sina individuella förutsättningar MITT I MIN VINSTDRIVANDE VERKSAMHET?”
Ja, det kan man ju undra. Och om man ska tro Sara Granér verkar folk tyvärr fika hellre än lösa problem…
Det här gillade jag! Jag kommer att läsa mer av Granér. Som tur är så har jag faktiskt hennes debutbok Det är bara lite AIDS ståendes i hyllan. Den ser jag fram emot.
Några andra som har läst Med vänlig hälsning är GP, Marias böcker och Bokmania. Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus.
Sagor för barn över år 18 år är en vuxen sagobok, där sagorna handlar om saker i stil med när Gud införde ordransonering och prästmän, PR-män och politiker tappade rösten. För en politiker föll det så väl ut att han blev den bästa statsminister riket haft. Det finns sagor där kungar och politiker svischar förbi och andra sagor med kanske lite otippade huvudpersoner – t.ex. en oxfilé… Sammantaget är det en rolig och mysig samling sagor med mer eller mindre inslag av satir. En del sagor kan kännas lite daterade, eller åtminstone svåra föra mig att relatera till, såhär nästan 50 år efter bokens uppkomst, men det gör ingenting. Jag tyckte det var en riktigt bra och trevlig bok.
I en del nyutgåvor finns en av Danielssons mest kända vuxensagor: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Det gäller dock inte denna ljudboksutgåva (fint inläst av Gösta Ekman!), men… Det är ju å andra sidan en saga vi kan njuta av redan på måndag, på TV alltså.
Boken finns bl.a. hos Bokus och Adlibris.
Den senaste tiden har jag läst flera av Nanna Johanssons seriealbum och nu har turen kommit till hennes nyaste, Välkommen till din psykos, som kom ut tidigare i år. Både bilderna och seriernas teman känns igen från de tidigare albumen Fulheten och Mig blir du snart kär i och det är ju inte så dumt, för jag har tyckt att båda är riktigt kanonbra. Vid det här laget börjar jag dock bli lite mätt, så Välkommen till din psykos levde i någon mening inte upp till mina förväntningar, tyvärr.
Jag rekommenderar ändå alla att läsa Nanna Johansson, antingen den här boken eller någon annan av hennes seriealbum. Johansson är rolig, vass och har något att säga om kvinnorollen. Hennes grej är att förfula tjejiga grejer, till exempel ”My little djuphavsfisk” istället för ”My little pony” eller bilder med bokmärkeshundar och typiska och godtyckliga kommentarer som tjejer gärna får på sina bilder på nätet (”Snygg.”. ”Snygg!”, ”O.K.”, ”Snygg!!”, ”Snygg?” och ”Äckligt jävla LUDER!!!!”). Både hennes enrutare och serier är tänkvärdiga, roliga och snyggt ritade. Det jag särskilt gillar med Nanna Johansson är att hon aldrig är rädd för att skoja om saker. Vad som helst kan dyka upp i hennes serier. Befriande!
Några andra som har läst Välkommen till din psykos är DN och Ge oss boken!. Du hittar den hos bl.a. Adlibris och Bokus.
