Här om dagen skrev jag att jag gärna läser Lapidus uppföljare till Snabba cash. Jag tror jag får revidera det uttalandet. Efter den här totalsågningen i DN inser jag att det som är briljant och passar i en ljudbok (jag lyssnade på Snabba cash som ljudbok) inte nödvändigtvis är lika schyst när man försöker läsa det. Jag skrattade gott åt recensionen i DN:

”Den där advokatförfattaren: nere med tugget. Advokatförfattaren: kan Sthlms undre värld som sin egen balle.

Det som kändes uppfriskande i ”Snabba cash”: börjar bli trött nu.

Gränsen mellan hårdkokt och parodiskt: hårfin.

Ta bort alla hjälpverb och kommatecken och bara jiddra med kolon: tjatigt slash manierat.

L-shunnen: James Ellroy på räkfrossa.

J-lassen: Dennis Lehane ultra light.”

Jag tror jag eventuellt lyssnar på Livet deluxe som ljudbok, om jag alls läser den…