Bokblomma

Etikett: Resa

  • Kupé nr. 6

    Kupé nr. 6

    Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är en tragikomisk och annorlunda berättelse om Sovjetunionen, berättad genom en ung kvinna, som tar den Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator och tvingas dela kupé med en alkoholiserad man med ett minst sagt grovt språk. Betyg: 3 vodkaflaskor av 5.

    Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
    Kupé nr. 6 av Rosa Liksom

    I Kupé nr. 6 av Rosa Liksom får läsaren följa en ung kvinna på resa mot Ulan Bator i Mongoliet. Det är 80-tal och resan går från Moskva med den Transsibiriska järnvägen. Av en slump kommer hon att behöva dela kupé med en supglad man, som är minst sagt grov i munnen. Han talar nedsättande om kvinnor han träffat, slungar rasistiska uttalande omkring sig och ibland närmar han sig kvinnan. Det omaka paret rör sig mot Mongoliet, med en del stopp längs vägen, och medan landskapet svischar förbi får kvinnan (och läsaren) en mängd berättelser från den försupne mannens miserabla liv och indirekt också en skildring av Sovjetunionen. Ibland kommer också glimtar från kvinnans eget liv.

    Det är en bok som till största del består av två människors livsberättelser, glimtvis berättade, men kanske framför allt en bok om själva resan, rakt genom hela Sovjetunionen. Landskapet, musiken, maten, byarna de stannar vid – Rosa Liksom är väldigt duktig på att måla upp Sovjetunionen/Ryssland och kulturen. Just de delarna tycker jag också väldigt mycket om, medan jag kommer på mig själv med att tycka att den grovhuggne mannens berättelse om våld och elände, och med sitt råa språk (”fitta” återkommer i var och varannan mening han uttalar), faktiskt blir rätt tjatigt. Samtidigt finns det en väldigt kul tragikomik i berättelserna och i mötet med den unga kvinnan. Det är två världar om krockar och det är lustigt och lite rörande att se hur de ändå sitter där i kupén och reser tillsammans.

    Mannen i kupén känns på många sätt stereotypisk – en opolerad karl som sitter på tåget och super, minsann! Ändå känns det som att Rosa Liksom på ett insiktsfullt sätt har lyckats kapsla in hela känslan, kulturen, stämningen från resan genom landet. Jag påminns om ryska maträtter, klassisk musik och stor, rysk litteratur, saker som ligger långt från den gråhet och den alkoholindränkta världs som också skildras. På många sätt är det en väldigt fint berättad bok. För mig kändes det dock som att det ibland, trots det ringa sidantalet, stod och stampade lite.

    Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
    Kupé nr. 6 av Rosa Liksom

    Kupé nr. 6

    Originalets titel: Hytti nro. 6 (finska).
    Översättare: Janina Orlov.
    Uppläsare: Sannamari Patjas.
    Utgivningsår: 2011 (första finska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
    Antal sidor: 189.
    ISBN: 9789146222132.
    Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com.

    Rosa Liksom

    Rosa Liksom är pseudonym för den finska författaren och konstnären Anni Ylävaara (född 1958). Hon är en av Finlands mest populära moderna författare och har bland annat belönats med Finlandiapriset, som hon fick 2011 för romanen Kupé nr. 6. Rosa Liksom har en hemsida och en Facebooksida.

    Förlagets beskrivning

    ”En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.

    En arkitektstuderande ung kvinna tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjet.

    Kupé nr 6 är en kompakt, poetisk och mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen.”

  • Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka

    Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka

    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är en alldeles egen och poetisk atlas som påminner om hur oerhört stor och rik vår planet är och som säger mycket tänkvärt kring kolonialism och om drömmen om nya, oupptäckta platser att få sätta sin fot på. Betyg: 5 sjökor av 5.

    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

    Boken Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är precis vad titeln säger: en atlas över avlägsna öar, men det är verkligen en helt egen bok, olik allt annat jag har läst. Schalansky växte upp i Östtyskland och hon berättar i inledningen om hur kartböcker blev ett sätt för henne som barn att resa. Hon fortsätter med att göra en betraktelse över kartors begränsningar och motiv – en karta kan inte fånga den skönhet som en verklig plats äger, men den kan ringa in och kontrollera ett område som någon vill göra anspråk på. I boken ges  ett stort utrymme för att beskriva kolonisatörers och upptäcktsresandens framfart.  Här beskrivs lidandet (svält, skörbjugg) som många gånger krävdes för att nå nya, okända platser, men också med vilken brutalitet människor har stigit iland på nya platser och tagit för sig av vad man har velat ha, utrotat det liv som fanns där – ett beteende som för övrigt har fortsätt in i modern tid med t.ex. provsprängningar. Det är en intressant och tankeväckande berättelse om människors sökande efter nya platser och att få sätta ner sin fot på avlägsna platser (och kalla dem för sina). Ofta är själva målet med resan en besvikelse och bjuder inte på det man hoppats på.

    Atlas över avlägsna öar består av en generös inledning och sedan följer 50 uppslag där lika många öar fått en kartavbildning, korta fakta och en text som berättar någonting om ön. Det är inte en bok som gör anspråk på att vara ett komplett verk med all upptänklig fakta om en avgränsad del av världen. Det här är mer ett poetiskt verk, som hela tiden överraskar och fascinerar. I de korta texterna kan de mest häpnadsväckande berättelser skildras, men vad som både är bokens styrka och svaghet är att berättelserna bara är några stycken långa och lämnas precis där de är. Schalansky skrapar lite på ytan när hon delar med sig av fakta om dessa avlägsna platser och deras historia. Ibland törstar man som läsare efter mer, men det är samtidigt precis just det där som också fascinerar och knockar en. Tänk att de här platserna ens finns, på samma planet, men ändå så avlägset! En del platser vet vi nästan ingenting om, men de finns ändå här, just nu, ett tag till, innan somliga sjunker i havet i takt med att havsnivån höjs.

    Atlas över avlägsna öar är ingen traditionell kartbok, ingen reseskildring eller inspirerande turisthandbok – det är en alldeles egen och fantastisk liten bok och en måste-läsning för den som roas av kartor och geografi, men också en överraskande och förbluffande läsning för den som möjligen tror och tycker att det låter torrt och tråkigt att läsa en atlas.

    Citerat ur Atlas över avlägsna öar

    ”Varken missionärer eller forskare får sätta så mycket som en fot på den här ön. Människorna på Takuu vill vara sig själva och sin tro trogna. De behöver närheten till andarna, som skapade denna ö av havets knotor, och till anfäderna, som tagit hand om den sedan dess: en spröd ring av sand, bara en meter över havsytan.

    Havet stiger. Vindarna vänder. Öarna sjunker. Efter varje storm har stranden blivit smalare. Hela landstycken försvinner över en natt. Det är de vandrande kontinentalplattornas fel, och klimatförändringens. Havet äter sig längre och längre in. Det dränker kokospalmernas rötter och gör grundvattnet salt, så att taroplantorna förkrymps och måltiderna blir alltför torftiga för att stilla hungern.”

    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

    Om Judith Schalansky och om Atlas över avlägsna öar

    Judith Schalansky (född 1980) är en tysk författare, formgivare och förläggare. Hon debuterade som skönlitterär författare 2009 med romanen Blau steht dir nicht. På svenska finns hennes Atlas över avlägsna öar (2012) och Giraffens hals (2013) utgivna.

    Originalets titel: Atlas der abgelegenen Inseln (tyska).
    Översättare: Carl Henrik Fredriksson.
    Utgivningsår: 2009 (första tyska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Pequod press).
    Antal sidor: 144.
    ISBN: 978-91-86617-17-2.
    Andras röster: Bokmania, dagensbok.com.

    Förlagets beskrivning

    ”För Judith Schalansky, som växte upp i DDR, blev kartorna ett sätt att resa. Deras linjer, färger och namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. DDR:s gränser har sedan länge suddats ut, både de som markerats på kartan och de begränsningar som tvingats på dess invånare. Men Schalansky reser vidare i atlasen och tar oss till 50 avlägsna öar – från Tristan da Cunha till Clippertonatollen, från Julön till Påskön. På ena sidan av uppslaget återges hennes minutiösa kartor, på den andra hennes märkliga och absurda berättelser. Sällsynta djur och udda människor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcktsresanden och frustre­rade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna.”

  • Utan dina andetag

    Utan dina andetag

    Utan dina andetag av Karin Aspenström är en relationsroman som hade kunnat berätta något verkligt intressant om tvåsamhet och ensamhet, men som tyvärr ballar ur i några osannolika serier händelser. Betyg: 2 indiska långfärdsbussar av 5.

    Utan dina andetag av Karin Aspenström
    Utan dina andetag av Karin Aspenström

    Evelyn och Erik är på resa i Indien. De är i en ålder och en livssituation då det finns många förväntningar på att relationen ska gå in i en ny fas – efter att ha varit tillsammans i ett decennium och passerat 30-strecket är det verkligen hög tid att fundera på om de vill skaffa barn. Faktum är att de har bestämt sig för att försöka, men i hemlighet tar Evelyn p-piller i alla fall. Det är någonting som trots allt gnager och det finns trots allt sprickor som gör att framtiden inte känns helt självklar. Det är Eriks nedstämdhet, Eriks hopplösa författardrömmar och Eriks framtidsplaner, som märkligt lite verkar involvera Evelyn. Trots att allting är skenbart jämställt och andas medelklassig medvetenhet så står Evelyn som en betraktare och ifrågasätter ingenting av det Erik tycker, vill eller drömmer om. Hon köper alla hans resonemang rakt av och försvarar honom alltid, även när det gäller sådant som hon själv närmast skäms över, som hans totalt misslyckade författarkarriär t.ex. Hennes egna drömmar, ambitioner och hennes egna begåvning verkar ha dött. Det är inte underligt att Indienresan, som borde bli en sådan härlig sista långresa innan småbarnsår och familjeliv, blir allt annat än en friktionsfri resa.

    Karin Aspenström skriver igenkännbart och insiktsfull om tvivel och kval som säkerligen drabbar många par efter ett antal år tillsammans. Hon skriver också intressant om svårigheterna med att uppnå en verkligt jämställd relation och om hur lätt det är att åsidosätta sina egna intressen och framtidstankar för att få en relation att rulla på smidigare – en fälla som kvinnor oftare än män tycks hamna i. Tyvärr slarvas berättelsen i mitt tycke bort i en serie osannolika och skruvade händelser. Jag hade gärna sett Aspenström utveckla ämnet mer och kanske skriva om hur man kan återfinna sig själv och komma vidare i en sådan här relation, som länge har drivits framåt av främst den ena parten. Istället rusar paret iväg på resa i sällskap med en random psykopat som de båda ömsom tycks attraheras av något otroligt och ömsom verkar sky som pesten. Absolut ingenting övertygar om varför de väljer att styra om sin resa så att de kan följa honom på hans äventyr. Det finns även annat som jag tycker haltar och sista halvan av boken lyssnade jag på ljudboken med ett ganska svalt intresse, ärligt talat. Synd på en så lovande bok och så intressanta teman!

    Utan dina andetag av Karin Aspenström
    Utan dina andetag av Karin Aspenström

    Om Karin Aspenström och Utan dina andetag

    Karin Aspenström (född 1977) är en svensk författare, som bland annat har skrivit ett antal deckare med infiltratören Peter Rätz i huvudrollen. Aspenström skriver också manus för film och TV. Hon har en hemsida.

    Uppläsare: Callin Öhrvall Delmar.
    Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Lind & Co), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Lind & Co).
    Antal sidor: 226 (ca 5 h lyssning).
    ISBN: 9789174619140, 978-91-7461-703-0.
    Andras röster: Bina’s books, Bokhora, Boktokig, Stories from the city.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

    Förlagets beskrivning

    ”Jag tänker på hur snygg han är. Snyggare nu än när vi möttes. Munnen bred och profilen rak. Manlig, fast ingen av oss egentligen gillar det ordet. Ögonen har små rynkor, de har djupnat sedan han fyllde trettio. Den ljusa luggen hänger ner över ögat och en impuls att stryka undan hårtestarna kommer över mig, men jag håller tillbaka.

    När Evelyn tänker på sin och Eriks relation tänker hon på det perfekta paret. Så jämställda. Medvetna. Hon vet att de hör ihop. Har gjort det i tio år. När de gifter sig och skaffar barn tänker Erik ta Evelyns efternamn och halva föräldraledigheten, det är båda överens om.
    Först ska de bara göra den där långresan de så länge har pratat om: Två månaders kringflackande i Indien, genom söderns landskap av stränder och kokospalmer, sedan norrut mot Himalayas karga berg.
    Den här resan ska bli en nystart i deras förhållande; Evelyn är övertygad om det.

    Utan dina andetag är en roman om tvåsamhet och ensamhet.
    Om drömmar, förväntningar och det svåra i att upptäcka att livet inte blev som man hade tänkt sig.”

  • Allas älskare, ingens älskling

    Allas älskare, ingens älskling

    Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman där Per Hagman rakt och ärligt berättar om sitt liv, resor, skulder, kärlek, frihet – en väldigt fin bok. Betyg: 4+ sjöbodar av 5.

    Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
    Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman

    Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk bok som beskrivs som en syskonroman till Att komma hem ska vara en schlager. I Att komma hem ska vara en schlager flackar Per Hagman omkring i livet och känner sig egentligen inte hemma någonstans. Jag upplevde boken som väldigt orolig; det var en rastlös och rotlös berättare som beskrev sitt liv i Paris, Kairo, Köpenhamn och andra platser.

    I Allas älskare, ingens älskling är det fortfarande en man utan någon direkt stabil adress som berättar. Ändå känns det på något sätt som en man med ro i sig själv, en fri man. Hagman säsongsjobbar i Marstrand, spenderar tid i flyktingkrisens Lampedusa och reser till sitt Tunis och många andra platser. Hans liv är befriande olikt det liv som egentligen alla jag känner tycks sträva efter. Han har inget fast jobb och han äger ingen bostad. Han skulle förresten heller inte kunna köpa en bostad, eller knappt hyra en, eftersom han är djupt skuldsatt på grund av en lägenhet som hans pappa skaffade åt honom på 90-talet och som sedan såldes med förlust. I boken jagas han av en skrupelfri indrivare som försöker delge honom om en skuld som han faktiskt inte har. Till slut går han till och med i personlig konkurs. Det är bara en av stora livshändelser som sker i den här boken. Eftersom Hagman även har berättat om sitt liv i ett antal intervjuer så är det kanske ingen spoiler att boken också rymmer att Hagman nås av det oväntade beskedet att han ska bli pappa.

    Trots dessa stora händelser, eller kanske på grund av dem, tycks Hagman gå tryggt genom livet, som om ingenting riktigt kan kasta omkull något. Hagman känns imponerande fri. Är det sådan man blir när man är så skuldsatt att man hur som helst inte kan ha pengar som drivkraft? Är det sådan man blir av att i decennier resa omkring, ensam, och endast ha de relationer, ”tunna band” som han kallar det, som man till slut får till stammisarna som går till samma barer och till de andra människorna som man möter i kvarteret?

    Om Att komma hem ska vara en schlager var en pojkaktig mans berättelse om att resa omkring för att försöka finna ro i sig själv så känns Allas älskare, ingens älskling som en berättelse från en man som har försonats med sig själv. Han lever fortfarande ett liv där han rör sig mellan olika städer och platser och han arbetar fortfarande på barer, men han verkar inte göra det med samma oro. Om han förut reste som en flykt får jag känslan att det nu helt enkelt är hans livsstil, ett livsval som vilket som helst.

    Det är fint att få följa Hagman tycker jag. Han skriver personligt och ärligt och trots att hans liv är helt olikt mitt eget så känns allt han skriver igenkännbart på något sätt. Det är nog för att han skriver så rakt och öppet och både skriver om högt och lågt – om allt och inget. Det är verkligen ett stycke vardag han skildrar, även om det i och för sig är en vardag som kanske inte liknar så många andras, trots allt. Det blir också en skildring av en inre resa, vilket blir särskilt tydligt om man också har läst Att komma hem ska vara en schlager. Jag tycker riktigt mycket om den här boken och jag tycker att det känns himla fint att få ta del av Hagmans liv.

    Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
    Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman

    Om Per Hagman och om Allas älskare, ingens älskling

    Per Hagman (född 1969) är en svensk författare som debuterade 1991 med romanen Cigarett. Parallellt med författandet har Hagman även arbetat inom restaurangbranschen och som DJ. Krog- och uteliv är också på ett eller annat sätt ett tema i många av hans romaner.  Per Hagman har en hemsida.

    Uppläsare: Magnus Roosmann.
    Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
    Antal sidor: 389 (ca 11 h lyssning).
    Läs även: Att komma hem ska vara en schlager.
    ISBN: 9789100170912, 9789176516355.
    Andras röster:
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

    Förlagets beskrivning

    ”Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman, en syskonbok till den hyllade Att komma hem ska vara en schlager, som utkom 2004. Den rör sig mellan kvarterskrogen i Nice, via stillheten på västgötaslätten och ett Marstrand under högsäsong, vidare till ett iskallt ödsligt Tunis och Lampedusas enda lönnkrog.

    Det är berättelsen om att bli äldre, om friheten och frihetens pris, om den stora världen och den lilla. Men mest av allt handlar det om en människas instinktiva strävan efter att vara främling överallt utom i sig själv.”

  • Att läsa är att resa och jag vill inte resa till Stockholm

    Att läsa är att resa och jag vill inte resa till Stockholm

    Just nu läser jag ungdomsromanen Tio över ett som utspelar sig i Kiruna och som följer Maja, en ung tjej som oroar sig över flytten/rivningen av staden och som drabbas av panikångest som en konsekvens av detta. Det är en fantastiskt fin bok, tycker jag! Jag kommer att blogga mer om den sedan, när den är utläst.

    Tio över ett av Ann-Helén Laestadius
    Tio över ett av Ann-Helén Laestadius

    Det jag tänkte blogga om idag är faktumet att det här är en bok som utspelar sig i Kiruna och att det sannerligen inte är speciellt många böcker som gör det. Nu kanske det inte nödvändigtvis måste finnas så många böcker som utspelar sig just där, men visst finns det någonting väldigt viktigt, bra och intressant med böcker som berättar någonting om platser i Sverige (och världen) där inte alla redan har varit? Till skillnad då mot böcker som utspelar sig i typ… Stockholm? Visst finns det extremt många bra böcker som utspelar sig i huvudstaden, men kanske just därför behövs det väl i någon mening inte ytterligare triljarders med sådana böcker? Väldigt många av oss som bor i Sverige har ju redan varit i Stockholm själva. Om vi dessutom hör till de som prenumererar på någon av de stora, Stockholmsbaserade morgontidningarna, lyssnar på podcasts och följer (livsstils)bloggar så är det troligt att vi redan har gjort oss en bild av hur Stockholm ser ut, vad den har för puls, hur kulturen är där och vad som rör sig i tankarna hos de (medie)personligheter som råkar bo där. Vad finns det för mer att säga?

    I Stockholm
    Att besöka Stockholm behöver inte vara så dumt. Såhär glad (och bländad av solen) var jag t.ex. i somras när jag & min sambo var på väg till Fotografiska.

    För inte så länge sedan lyssnade jag på Björnstad av Fredrik Backman. Det är alltså en bok som utspelar sig i en fiktiv småstad där hockeykulturen är stark. Trots att den boken i och för sig utspelar sig i en hitte-på-stad så tyckte jag ändå att den gav mig mer som samhällsskildring än vad Stockholmsskildringar gör nu för tiden. Jag är mätt på Stockholm. Proppmätt. Jag vill läsa mer om hur livet ser ut på andra ställen, vad som är viktigt på andra orter, vilken kultur och puls som finns på andra platser.

    Tio över ett är en fantastiskt bra bok, bland annat för att den verkligen ger en inblick i vilka stora frågor som engagerar invånarna i Kiruna och eftersom att författaren verkligen lyckas beskriva hur staden ser ut och hur det känns att vandra runt på gatorna där. Jag vill läsa mer sådant här! Jag vill läsa fler böcker där städer och platser spelar en viktig roll och där den där staden/platsen inte råkar vara t.ex. Stockholm. Har du några tips?!

  • Strändernas svall: en roman om det närvarande

    Strändernas svall: en roman om det närvarande

    Strändernas svall av Eyvind Johnson
    Strändernas svall av Eyvind Johnson

    Eyvind Johnson är en författare som har lyckades med konststycket att både få en stol i Svenska akademien och att belönas med nobelpriset i litteratur (Harry Martinson lyckades i och för sig med samma prestation). En sådan författare måste det ju vara något speciellt med, eller hur? Med stor förväntan har jag nu läst hans roman Strändernas svall, som återberättar myten om den grekiske hjälten Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Medan Odysseus råkar ut för det ena efter det andra, och bland annat fastnar hos Kalypso i sju hela år, så väntar Odysseus fru, Penelope, tålmodigt där hemma på Ithaka. Det saknas inte friare, som hoppas på att Penelope ska ge upp sin väntan och välja någon av dem. Friarna äter dem nästan ur huset och Penelope gör sitt bästa för att hålla friarna ifrån sig och hålla ekonomin i styr. Även Odysseus och Penelopes son, Telemachos väntar. Och väntar. Och Odysseus försöker att planera sin återkomst och att ta sig hem.

    Strändernas svall är en förvånansvärt lättläst roman. Språket känns helt piggt och modernt och går att läsa med fint flyt. Tyvärr har jag inte grekisk mytologi i färskt minne och det saknade jag faktiskt under läsningens gång. Det var inte helt lätt för mig att hänga med eller förstå vilka alla personer är. Jag vet inte om det är en förutsättning att ha en massa bakgrundskunskaper i och för sig. Det går att läsa boken rakt upp och ner och höra berättelsen för första gången också, men det är nog inte så det är tänkt.

    Jag tyckte att det var en fin liten berättelse, men samtidigt blev det bara en saga för mig. Boken grep inte tag. Det var heller inte så lätt för mig att se de kopplingar som tydligen ska finnas till Andra världskriget. Över huvud taget känns det som att boken inte har så många lager. Inte när jag läser den.

    Strändernas svall var säkerligen speciell när den kom, men mig lämnade den inte riktigt så berörd som jag hade hoppats. Det är en lättläst klassiker, men för att få ut allt behövs uppenbarligen förkunskaper och insikter som jag inte har. Tyvärr.

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst klassiker om en lång hemresa och en lång väntan: Odysseus hemfärd från det trojanska kriget.

    Betyg: 3 svinaherdar av 5

    Citerat ur Strändernas svall

    ”De gick (alltför hastigt, tyckte gumman) igenom räkenskaperna. Får- och svinstammarna på ön minskade fortfarande betydligt, även på getter var det åtgång: de försvann. Kreatursbeståndet på Levkas och fastlandet – lantbruken på akarnaniska kusten – beskattade också kraftigt.

    – Att folk kan stoppa i sig så otroligt mycket, Evrykleia!”

    Strändernas svall av Eyvind Johnson
    Strändernas svall av Eyvind Johnson

    Om Eyvind Johnson och Strändernas svall

    Eyvind Johnson (1900 – 1976) var en svensk författare som bland annat skrev arbetarlitteratur. Johnson debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna, men är kanske mest känd för den självbiografiska romansviten Romanen om Olof, som bland annat skildrar arbetet inom träindustrin. Johnson blev ledamot av Svenska akademien 1957 och belönades med Nobelpriset i litteratur tillsammans med akademikollegan Harry Martinson 1974.

    Utgivningsår: 1946 (första svenska utgåvan, Bonniers), 1992 (den här utgåvan, Bonniers), 2000 (utgåvan på bilden, Bonniers).
    Antal sidor: 598.
    ISBN: 91-0-055403-0, 9789100575465.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

  • Inbundna böcker… Och att resa #tbt

    Idag är det torsdag och det var ganska länge sedan jag hade ”throwback thursday” och rotade fram något ur arkivet. Vad har jag gjort den 11:e augusti tidigare år egentligen? Ja, 2014 skrev jag i alla fall ett positivt inlägg om inbundna böcker. Jag har främst lagt fram fördelar med typ e-böcker i min blogg, men den här dagen 2014 läste jag en tegelsten av Joyce Carol Oates och hade precis läst ut De obotliga optimisternas klubb, som också är rejält tjock.

    Nu har jag sommarens semester bakom mig och jag känner att jag måste följa upp det här inlägget… Jag släpade med mig inte mindre än 3 inbundna böcker (+ en läsplatta, faktiskt) när jag åkte iväg på en liten semestertripp. Jag läste ur 2 av dem, så det var inte en helt orimlig packning. Men alltså: jösses vad mycket väskor och påsar jag hade med mig på tåget hem sedan. Jag hade två blytunga väskor och en rejäl handväska. Jag kände mig som en idiot. Jag försökte handla lite grejer på en mataffär innan avresan och kunde inte ens hålla i en kundkorg. Jag tappade ut grejer över hela affären, kändes det som. Jag vill aldrig mer resa med så mycket grejer.

    Nu var ju inte väskorna proppade med inbundna böcker och en massa tegelstenar, men de utgjorde en inte obetydlig del av packningen.

    Nästa gång jag är ute och reser ska jag ha med mig 1) enbart läsplatta 2) yttepyttefå kläder 3) inga extra par skor.

    Men ja, bortsett från det här med vikten och utrymmet som inbundna böcker upptar i en packning så finns det såklart massor med fördelar med inbundet. De är ju oerhört mycket lyxigare än pocket t.ex. Och härligare och med mer känsla än e-böcker!

    Strändernas svall av Eyvind Johnson och Samlade dikter av Bodil Malmsten
    Min semesterläsning

    Här hittar du mitt inlägg från 2014, förresten.

  • Nefertiti i Berlin

    Samlade dikter av Bodil Malmsten
    Samlade dikter av Bodil Malmsten

    I diktsamlingen Nefertiti i Berlin skriver Bodil Malmsten om en resa med den snart vuxna dottern. Nu har de en långhelg i Berlin framför sig  – en långhelg där ett av besöksmålen är bysten av Nefertiti på Neues museum. För Malmsten är det ett lån. Ett lån av tid att spendera med sin dotter, som hon älskar, men måste släppa fri ut i vuxenvärlden. Det är en bok av sorg och kärlek på samma gång och mellan raderna bubblar även sorgen över förhållandet som tog slut, separationen som slet sönder familjen, skuldkänslor över att det inte höll. Hon speglar förhållandet till dottern, den gränslösa kärleken till dottern, i Nefertiti och hennes älsklingsdotter.

    Jag har läst en stor del av Bodil Malmstens verk. Någonting som ofta har slagit mig är hur privat hon är. Malmsten har t.ex. skrivit en rad böcker om en fiktiv karaktär med samma namn som hon själv. Böckerna utspelar sig i Frankrike, bland annat i Finistère, där hon själv bodde under ett antal år. Självklart bär dessa böcker på verkliga episoder och karaktärer, men Malmsten har ändå varit noga med att poängtera att det är romaner, att karaktärerna i dem inte finns på riktigt, att bokens Finistère inte riktigt går att besöka som många läsare tror. På så sätt bjuder Malmsten generöst av sig själv, men sätter samtidigt upp en gräns. Med exakt avvägande av varje ord väljer hon vad hon vill berätta – och vad hon vill lämna osagt. Det slår mig när jag nu läser hennes dikter att de är mycket mer personliga än vad jag är van vid. Att läsa dem känns som att få ta del av ett förtroende. Till skillnad från hennes biografi och hennes loggböcker (böcker som jag älskar, för övrigt!) ligger smärta och kärlek helt öppet i dessa dikter. Helt utan filter.

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill läsa dikter om att våga låta sitt älskade barn bli vuxen och om att gå vidare efter en separation.

    Betyg: 4 museum av 5.

    Citerat ur Nefertiti i Berlin

    ”Spänn fast bältet fågelmamma
    Räta upp stolsryggen och
    se förtröstansfullt hur flygvärdinnan
    demonstrerar syrgasmasken som falla
    ned om så behövs
    syret kan ta slut över Europa

    Här sitter jag i himlen
    med min närmsta främling

    Inte visa kärleken
    Då sprängs kabinen”

    Samlade dikter av Bodil Malmsten
    Samlade dikter av Bodil Malmsten

    Om Bodil Malmsten och Nefertiti i Berlin

    Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmstens blogg finns fortfarande på www.finistere.se och hennes twitterkonto hittas på på @BodilMalmsten.

    Utgivningsår: 1990 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här samlingsvolymen, Albert Bonniers förlag).
    Ingår i: Samlade dikter.
    Antal sidor: 66.
    ISBN: 91-0-047980-2, 9789100158187.
    Köp boken hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ”Det finns ett sug efter Bodil Malmstens dikter. Det märktes inte minst i mars 2015 när hon kom ut med Det här är hjärtat, som var hennes första diktbok på 22 år. ”Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den”, sa Bodil Malmsten då. Det var ”en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt om den orimliga förlust som kallas döden”.
    Och nu ges den ut igen, i en vacker volym tillsammans med Bodil Malmstens alla tidigare diktsamlingar, från Dvärgen Gustaf från 1977 till Inte med den eld jag har nu från 1993. Åtta diktsamlingar och några rasande fina uddadikter inom ett par pärmar, allt formgivet av Bodils dotter Stefania Malmsten.
    En volym med samlade dikter är som gjord att bläddra i och fastna än här, än där. Kanske vid den gripande sorgedikten om Bodils första förläggare, Gerard Bonnier, eller vid ungdomsminnen om mormor och kusin Stig, eller i hela diktsamlingen Nefertiti i Berlin, som skildrar en relation mellan en mamma och hennes flygfärdiga dotter.
    Bodil Malmstens poesi ligger nära hennes eget liv, nära allas våra liv. Hon sträcker sig brett och hon når långt. Hennes samlade dikter är en prydnad och en värmekälla i varje boksamling.”

  • Fina framsidor del IV: En cyklo pedi av Johan Tell

    Fina framsidor del IV: En cyklo pedi av Johan Tell

    Jag brukar blogga om fina framsidor lite nu och då. Och nu har jag hittat en riktig favorit! Vad tycker ni om framsidan till En cyklo pedi av Johan Tell?

    En cyklo pedi av Johan Tell
    En cyklo pedi av Johan Tell

    Bara titeln är ju kul, för den som gillar nördiga ordvitsar, eller vad man ska säga… Framsidan är superfin! Det är någonting väldigt dekorativt med cyklar. Sätt en cykel på ett tygmönster och jag kommer förmodligen att vilja ha ett klädesplagg i det tyget. Kanske är det lite hipstervarning på cyklar? Och det kanske inte tilltalar alla… Men jag gillar! Här är också färg och text och allting himla fint komponerat. Att de har smugit in Norstedts i ramen är ju gulligt t.ex. 🙂

    Boken är en slags reseskildring:

    ”Genom alfabetiska nedslag utvecklar sig En cyklo pedi till ett slags reseskildring – genom historien och genom besök på platser som är viktiga nav för cyklingen idag. Författaren Johan Tell besöker Bianchis fabrik utanför Milano, cyklar en etapp av Tour de France, hälsar på i Brooks sadelfabrik i Birmingham, letar efter fixiens födelse i New York, tar sig fram på kullersten i Flandern och hänger på cykelkafé i Barcelona. Och gör många stopp på vägen: via Albert Einstein, fusk och materialval, bland annat. Det blir en överraskande, lärorik och hela tiden underhållande cykelresa.”

    Jag älskar att cykla. Det är mitt enda transportmedel kan man säga. Hehe. Men jag är nog inte sååå peppad på att läsa boken, trots allt. Men En cyklo pedi hade gärna fått ligga framme här hemma. 😉