Utøya den 22 juli 2011, ni vet vad som hände. En av de som befann sig på ön var Siri Sønstelie, som var på sitt första AUF-läger när allting plötsligt blev en obegriplig mardröm och hon och de andra ungdomarna var tvungna att fly för sina liv och försöka gömma sig undan det som man vid det laget inte hade en aning om. Vem sköt? Varför? Hur många? När kommer någon och hjälper?
Väldigt klaustrofobiskt.
Samtidigt, i bombade Oslo, kör pappa Erik Sønstelie omkring när han får ett telefonsamtal från sin dotter och förstår att hon menar allvar. Det är inte lek. Det är någon som skjuter. Han kör direkt mot Utøya, trots att han egentligen inte kan vägen och sammanstrålar med andra anhöriga i något som är lite av ett kaos där ingen har information och ingen kan bekräfta något av de besked som ändå lämnas. Hur många är dödade? 10? 30? Fler? Vem ska få ett samtal från sitt barn och vem kommer aldrig mer att få återse honom/henne?
Eriks och Siris gemensamma bok är intressant skildring av vad som hände den där dagen för de som var där, och vad som hände efter. Det går inte att bedöma de litterära kvalitéerna av en sådan här bok. Man kan bara läsa och gripas, faktiskt. Boken berättar också om vad som hände några av Siris bekanta: ungdomar som också var på ön och som på grund av sitt utseende och/eller invandrarbakgrund blev gripna på plats… Författarna är inte utan kritik till polisens agerande; inte minst belyser de vilken tid det tog innan någon kom dit och att det under hela tiden fanns en helikopter som bara stod i Oslo och väntade. Jag har inte följt Utøya-fallet särskilt noga, så för mig var den på vissa plan en ögonöppnare.
För ett tag sedan snappade jag upp att Isabella Lövins och andra engagerades arbete lett till resultat vad gäller EU:s fiskepolitik. Tyvärr inser jag nu att man inte ska ta ut någon seger i förskott, för nu har hela skiten havererat och fiskare får även i fortsättningen slänga fisk och ägna sig åter överfiske. Det var ju lite sorgligt!!
Vad som har hänt med de andra grejerna jag frågade mig i mitt tidigare inlägg vet jag icket. Jag önskar mig till exempel en fortsättning på Matens pris. Gärna som podcast till sommaren. 😉
Henrietta Lacks var en fattig, färgad kvinna, som levde i USA. Vid 50-talets början drabbades hon av livmoderhalscancer och sökte sig till sjukhuset för färgade. Trots strålbehandling gick det inte att behandla cancern och Henrietta Lacks gick bort som ung och lämnade sina små barn efter sig. Under vistelsen på sjukhuset såg hennes läkare till att man tog cellprover för att ställa diagnos. Mot Henriettas medgivande och utan att ens informera henne försökte man få dessa celler att överleva. Experimentet lyckades och cellerna, de så kallade HeLa-cellerna, kom att bli en av de första odödliga, humana cellinjerna. Snart började cellerna skickas iväg till andra forskare, som odlade dem och satte upp diverse experiment, och genom åren har just HeLa kommit att bli en av de mest använda cellinjerna. De används fortfarande frekvent inom medicinsk forskning av olika slag (det publiceras tydligen omkring 300 vetenskapliga publikationer varje månad där de omnämns). Jag forskar själv kring frågeställningar som innefattar cellodlingar, så för mig är HeLa ett känt begrepp. Ändå har jag aldrig vetat något om personen bakom förrän nu.
I Den odödliga Henrietta Lacks går vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot till botten med händelsen och lyfter många frågor kring forskning och etik. I boken följer hon flera av Henrietta Lacks släktingar och hon har också en mängd andra källor som kan berätta om hur det gick till och vilka dilemman som långt efter HeLa-cellernas ”födelse” har uppstått. Vem kan egentligen göra anspråk på celler som lämnat kroppen, och kanske till och med förändrats av forskare? Vem ska ta del av pengarna (HeLa-celler kostar tusentals kronor att köpa och varken Henrietta Lacks själv eller hennes släktingar har fått ett öre)?
Den odödliga Henrietta Lacks ställer många frågor och väcker många tankar. Dessutom är det en gripande och intressant historia och ett viktigt reportage. Jag kan varmt rekommendera den till alla. Det här är en bok som borde vara intressant för många fler än bara den som själv jobbar med cellodlingar – berättelsen om hur Henrietta Lacks och många andra har utnyttjats i forskningens namn behöver berättas.
Tills den kommer ut kan jag tipsa om att läsa samhällssatiren Shamanens sång, som kom ut för några år sedan. Mycket tankeväckande bok om en patient med kronisk smärta som bollas runt i vården.
Jag är intresserad av miljöfrågor och det har inte undgått mig att maten är en stor del av klimatfrågan och andra miljöfrågor. Sedan tidigare har jag t.ex. läst Mat & klimat och Tyst hav, som handlar om matens koppling till hållbar utveckling. Nästa bok på temat har blivit Matens pris, en bok som jag faktiskt skrev här på bloggen att jag ville läsa och sedan fick av Hundöra. 🙂 Redan innan jag läste boken har jag lyssnat på några av de radioprogram som ligger till grund för boken.
Matens pris är en reportagebok som tar upp flera aspekter av hur vår mat produceras och vad de ger för påverkan på miljön. Jag är redan relativt påläst, men lärde mig förvånansvärt mycket nytt.
Boken behandlar till exempel frågan om sojaproduktion och den enorma mängd livsfarliga bekämpningsmedel som används för att driva denna monokultur som behövs för att göra djurfoder. Den handlar också om populära köttdieter och vem som bekostar en stor del av den forskning som brukar lyftas fram för att peka på fördelarna med att äta en kolhydratfattig kost. Ett kapitel ägnas också åt att informera om vilka enorma mängder energi som går åt för att på ett prispressat sätt odla paprikor i Holland. Boken är väldigt lätt att ta till sig, men slarvar inte bort källorna. Den känns faktiskt väldigt väl underbyggd och är hela tiden intressant och tankeväckande.
Som alltid är det lite trist att läsa den här typen av böcker, som kritiserar en livsstil som alla vi svenskar har och som inte är så lätt att ändra. Boken gör ett försök att fokusera på enkla åtgärder man kan göra för att minska sin miljöpåverkan, t.ex. att äta säsongsanpassat och minska mängden kött och mjölkprodukter. Ändå tycker jag att den borde vara lite tydligare med att det till stor del är politiska beslut som måste till och regler som måste stramas åt i Sverige och EU. Det blir fel om man förskjuter hela skulden till den enskilde konsumenten.
I det stora hela är det dock en mycket intressant och viktig bok och jag önskar verkligen att alla läste den och tog till sig av den information den delar med sig av. Tyvärr är det väl som vanligt att det mest är miljömuppar som jag själv som läser den här typen av böcker.
Jörgen Pettersson, journalist, och David Widlund, brandingenjör och erfaren brandutredare, berättar i Gryningspyromanen : Från mobbad tonåring till Sveriges värsta mordbrännare, berättelsen om Ulf Borgström, som i nästan 20 år har misstänkts härja i södra Sverige och Dalarna och misstänkas ha anlagt hundratals bränder. Oersättliga kulturminnesbyggnader, bostäder där familjer sov och hyreshus sattes i brand och polisen kunde aldrig säkra tillräckligt med bevis för att det skulle hålla i rätten mot Borgström. Till slut åkte han dit för en grov mordbrand och sitter nu i fängelse ett par år till. Widlund och Pettersson är övertygade om att han kommer att fortsätta att bränna när han slipper ut.
Det är berättelse som är minst lika spännande som vilken deckare som helst. Historien om hur Borgström gång på gång lurar polisen känns så skruvad att man nästan kan ta det för fiktion, vilket det alltså inte är. Ändå är det en väldigt saklig berättelse som till stor del består av rena fakta. Borgström själv är t.ex. inte intervjuad i boken. Författarna gör ett försök att berätta om Borgströms liv för att ge en bakgrund till hans beteende, men det är inte så mycket av den varan som man kan tro av titeln.
Slutet av boken ägnas åt mer allmänna fakta om brandutredningar och författarna riktar en del kritik till hur det ser ut idag, då brottsplatsundersökningarna sällan blir tillräckligt bra, och ger förslag på hur detta borde förändras.
Jag tyckte att det var en intressant bok och jag kunde inte sluta lyssna, trots att den delvis är hemsk och väcker mycket känslor. Det är också bra att författarna är noga med att poängtera att den s.k. ”gryningspyromanen” inte är fälld för särskilda många brott. Det är faktiskt en viktig princip att ingen är skyldig förrän en dom har fallit!
Jag har fått några fler nyheter till min (e-)bokhylla. 🙂 En av dem är Det skulle kunna hända dig, skriven av pseudonymen Jack A. När jag läser om den får jag lite känslan av att den är lite i samma stuk som Daniel ÅbergsVi har redan sagt hej då, som jag ju tyckte mycket om. Om Det skulle kunna hända dig:
Det skulle kunna hända dig dryper av ironi och är en osminkad skildring av generationen som inte vill bli vuxen.
Jag har också två nya e-noveller redo i plattan: Katherine Mansfields Den nya Isabel och Adam Hanssons Alter ego. Visst är de snygga?
Och bästa av allt: jag fick Cold spring harbor i namnsdagspresent av mina föräldrar!
Det var ett bra tag sedan jag läste Köp inte den här boken, som handlar om Ann-Christin Grammings år med köpstopp. Nu är begreppet ”köpstopp” aktuellt igen. Journalisten Sofia Hedström är aktuell med sin bok Modemanifestet, där hon berättar om sitt år med ”shoppingdetox” – ett år utan några klädinköp! Jag är nyfiken på boken och tycker det är kul att uppmärksamma konsumtionshysterin och inspirera till att leva annorlunda.
Samtidigt: hur många i världen har ens råd eller möjlighet att shoppa? Det är ganska äckligt att vi i den här delen av världen behöver träna oss i och utmana oss i att inte shoppa som om det inte fanns en morgondag. Jösses!
Välkommen till paradiset är en reportagebok som berättar om turismens baksidor. En del är gamla nyheter för mig, t.ex. vet jag sedan länge att det mesta av pengarna som tjänas på turister, särskilt pengar som tjänas på all inclusive-hotell, går till rika personer i väst och inte till lokalbefolkningen, att stora landområden och naturtillgångar blir exploaterade och förstörda eller att enorma mängder växthusgaser släpps ut när folk reser kors och tvärs med flyg. Annat är helt nytt. Jag hade inte en aning om att prostitution är ett så utbrett problem i Thailand. Hela det kapitlet lämnade mig lite illamående. Över huvud taget är det svårt att inte bli illa till mods när man läser boken, som är närmast cynisk.
Turisterna i boken framstår verkligen som inget annat än vidriga. Och det gäller alla turister: från BackPackers som är för fina i kanten för ”vanliga” resmål, men som roffar åt sig av historiska minnesmärken från Vietnamkriget utan ett veta ett piss om vad som egentligen hände under kriget, till grabbgänget som åker till Thailand och går till prostituerade, trots att det inte alls är något de skulle ha gjort där hemma. Och däremellan finns såklart alla vanliga turister, som tvunget måste pruta, som talar förnedrande om lokalbefolkningen (särskilt om det är personer som tigger pengar) och som kräver all tänkbar service och uppassning och inte kan tänka sig att betala vad det borde kosta och inte tänker på vilka resurer som krävs för deras leverne. Boken avslöjar hur människor från ursprungsbefolkningar ställs upp som djur på zoo för att turister söker efter något ”äkta”, att hotellkomplex byggs ut så att hela stränder försvinner, att slavar från Burma köps in för att bygga turistanläggningar i Thailand m.m.
Nej, usch, det känns skönt att kunna koppla av hemma och inte behöva åka till ett mini-Sverige i ett varmt land. Jag vill nog inte vara turist mer. Synd bara att boken inte tar upp något positivt och några handfasta tips till den som vill resa mer medvetet.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Utøya den 22 juli 2011, ni vet vad som hände. En av de som befann sig på ön var Siri Sønstelie, som var på sitt första AUF-läger när allting plötsligt blev en obegriplig mardröm och hon och de andra ungdomarna var tvungna att fly för sina liv och försöka gömma sig undan det som man vid det laget inte hade en aning om. Vem sköt? Varför? Hur många? När kommer någon och hjälper?
