Bodenfallet av Thomas Bodström och Lars Olof Lampers
I maj 2013 försvinner den 20-åriga Vatchareeya Bangsuan från sitt hem i Boden. Många människor engagerar sig i letandet, men det dröjer flera veckor innan hon hittas. Först hittas delar av hennes kropp i ett ödetorp och sedan flera andra delar en bit därifrån. Det visar sig att den unga kvinnan har mördats på ett tortyrliknande sätt och att kroppen har styckats. Vissa kroppsdelar har aldrig ens hittats.
Blickarna riktas omedelbart till Vatchareeyas karatetränare, som hon också hade haft ett förhållande med, men spaningen och utredningen leder ingen vart. Tränaren verkar helt enkelt vara en hårt arbetande man och tycks inte ha något med mordet att göra. Utredningen börjar istället att fokusera på en man som har betett sig underligt under sökandet efter Vatchareeya och som dessutom är den sista som säkert har sett henne i livet. Det var nämligen till honom som Vatchareeya gick för att plugga innan hon plötsligt försvann och hennes telefon slutade att sända signaler. Flera viktiga tekniska bevis kan hittas med kopplingar till pluggkompisen. Samtidigt har pluggkomposen ett funktionshinder som gör att många tvivlar på att han är kapabel till att mörda och att sedan undanröja kroppen på ett så jämförelsevis noggrant sätt. Han nekar dessutom konsekvent och ger inga förklaringar.
Det var nog fler än jag som följde det här fallet när det skrevs om det i tidningarna under 2013 och 2014. Det är ett fruktansvärt brott och vi var nog många som gärna ville ha ett svar på vad som egentligen hade hänt. Jag har ingen koppling till Boden, men Boden är ett litet samhälle och jag har förstått från folk med kopplingar dit att mordet verkligen har skakat om staden och att många fortfarande tvivlar på att rätt man är dömd.
Med den här boken grottar Lampers och Bodströms ned sig i fallet och redogör för hur utredningen gick till. De kan inte ge några svar på vad som egentligen hände, ifall nu någon hade förväntat sig det. Faktum är att boken inte direkt innehåller något nytt som inte redan har blivit omnämnt i tidningarna eller i Veckans brott på TV. Däremot har Bodström stuckit in en hel del fakta om hur rättegångar och utredningar går till och hur advokater jobbar. Det liknar nästan en lärobok, kan jag tycka, och för mig som har glömt fantastiskt mycket av grundskolans samhällskunskap så är det faktiskt väldigt nyttigt att få lära lite mer om hur advokatens roll egentligen ser ut och vilka förväntningar man kan ha på en rättegång. Jag kan tänka mig att boken kan vara intressant att använda som material i skolan, faktiskt.
Jag tyckte att boken var lättläst (trots faktainslagen) och läsvärd. Det här är ju ett verkligt fall och jag kan inte recensera själva berättelsen liksom. Jag kan bara skicka en tanke till de anhöriga. Och konstatera att hur många brutala deckare det än finns där ute så finns det också en väldigt mörk verklighet.
Det är för övrigt genialt av förlaget, Norstedts, att med den här boken inleda en serie som de kallar Svenska brott. Det finns ett stort sug hos många att läsa mer och få veta mer om verkliga brott. Jag är säker på att den här serien kommer att sälja bra. Jag hoppas bara att de gör det snyggt och att anhöriga visas respekt!
I korthet
Rekommenderas för: Veckans brott-älskaren som vill läsa mer om ett av de senaste årens mest omtalade mord och som vill lära sig mer om hur rättsväsendet fungerar.
Betyg: 3 domstolar av 5.
Om Thomas Bodström, Lars Olof Lampers och Bodenfallet
Thomas Bodström (född 1962) är en svensk advokat. Mellan åren 2000 och 2006 var han också Sveriges justitieminister. Han har också skrivit ett antal böcker, både deckare och böcker om hans tid som minister. Hans senaste bok förutom Bodenfallet är Det man minns, som handlar om hans mammas demens.
Lars Olof Lampers (född 1959) är en svensk journalist som bland annat jobbat med TV-serien Veckans brott.
Utgivningsår: 2016 (Norstedts).
Antal sidor: 167.
Serie: Svenska brott.
ISBN: 9789113065472.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”I maj 2013 hittas en 20-årig flicka död och styckad i en skog utanför Boden. Hon har varit försvunnen i nästan tre veckor. En misstänkt gärningsman grips men förnekar all inblandning i hennes död. Polisutredningens uppgift blir att försöka få fram alla svar, men trots ett intensivt arbete återstår fortfarande en mängd stora frågetecken när rättegången ska börja: Vilken var egentligen dödsorsaken? Var mördades flickan? När skedde mordet och styckningen? Var fanns mordvapnet? Och var det egentligen ett mord?
Trots detta döms en ung man för dådet i såväl tingsrätt som hovrätt. Men var det rätt person som dömdes eller handlar det om ett justitiemord? Och hur mycket av sanningen kom egentligen fram i domstolen?
I den här första boken i serien Svenska brott – med inträngande och förklarande beskrivningar av polisarbetet och rättsprocessen i kända svenska kriminalfall – följer vi ett fall som fortfarande är mycket omdiskuterat. Författarna ger i egenskap av brottmålsadvokat och erfaren journalist en initierad skildring av förundersökningen och rättegången och förklarar de olika aktörernas roller och agerande.”
På söndag är det 30 år sedan Olof Palme blev skjuten. Jag var inte ens född när mordet skedde, men Palme är ändå en av få politiker som faktiskt fascinerar och intresserar mig. Vare sig man sympatiserar med hans politik eller inte kan vi nog alla enas om att han verkligen har gjort avtryck i Sverige och i svensk politik. Mordet är såklart helt ofattbart, både att det kunde ske i vårt land och att det fortfarande är ett olöst mysterium.
För några år sedan var vi många som såg Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär om Olof Palme. Än idag finns det uppenbarligen ett stort sug efter att få veta mer om vår tidigare statsminister. För den som vill se lite nya sidor så har jag sett att Max Ström helt nyss har gett ut en fin bok med 250 bilder som skildrar Olof Palme och hans liv. En del av dem har tydligen inte publicerats tidigare. Den ser verkligen fin ut. Boken är skriven och sammanställd av Henrik Berggren, historiker och författare, och Jacob Forsell, fotograf.
Palme: Ett liv i bilder av Henrik Berggren och Jacob Forsell
Jenny Nordberg befinner sig i Kabul för att göra research för en dokumentär om afghanska kvinnor. En av de kvinnor som hon följer är Azita, som har varit ledamot i parlamentet och som nu kampanjar för att bli omvald. När Nordberg träffar Azita och hennes familj går det så småningom upp för Nordberg att familjens son inte är en pojke. Den 6-årige Mehran är i själva verket en flicka som har klippts kort och som kläs i pojkkläder. För en kvinna i Azitas position skulle det vara för distraherande och komplicerat att sakna en son. I ett land där pojkar betyder allt och flickor inget kan det ibland vara enklast att helt enkelt förvandla en av sina döttrar till en son. Fenomenet har till och med ett namn: bacha posh. Nordberg blir förvånad och när hon skriver om händelsen så blir en hel (väst)värld lika förbluffad. Ingen har väl tidigare hört talas om detta fenomen. I Afghanistan, däremot, är det inte så ovanligt som man skulle kunna tro. De förklädda flickorna finns i själva verket överallt; i varje skola finns det flera stycken. I många fall är de en mycket dåligt bevarad kollektiv hemlighet. Släktingar, grannar och andra vet om det, men det låter det passera.
Nordberg fortsätter sin reportageresa genom att leta upp och prata med bacha posh och deras närstående. Hon träffar familjer där flickor har förvandlats till pojkar i en förhoppning om att den förklädda dottern på ett magiskt sätt ska göra att nästa barn blir en son. Hon träffar andra familjer där flickor har gjorts till pojkar av krassa ekonomiska skäl. I en fattig familj kan det vara nödvändigt att låta en son utföra enklare jobb mot betalning och finns det ingen son så får man alltså göra en dotter till en pojke. Skälen till att göra flickor till pojkar kan alltså skifta, men vad allt vittnar om är det som skett överallt i världen, i alla tider: i ett ojämlikt samhälle kommer det alltid att finnas de som måste förklä sig till den mer privilegierade gruppen. Det kan vara homosexuella som inte vågar vara öppna med att de är gay. Det kan vara förtryckta minoriteter som gör bäst i att försöka smälta in i den mer privilegierade massan. Bacha posh blir på så sätt ett tydligt uttryck för hur förminskade och förtryckta Afghanistans kvinnor är och de blir ett lika delar fascinerande som hjärtskärande exempel på vilka desperata metoder som kan tvingas fram för att förhålla sig till dessa patriarkala strukturer.
De förklädda flickorna i Kabul är en insiktsfull och intressant skildring av Afghanistan och landets utmaningar efter alla dessa år av krig. Nordberg berättar intressant om kultur och krig och hur detta hänger ihop med hur kvinnor behandlas idag. Det presenteras inga enkla lösningar på hur något skulle kunna förändras, men Nordberg gör det mycket tydligt att västvärldens bistånd knappast kommer att leda landet rätt. Det är verkligen en sorglig läsning, särskilt eftersom Nordberg skriver så fint om verkliga människor och deras mycket små friheter och handlingsutrymmen i ett land där de inte betyder någonting.
De förklädda flickorna i Kabul är också en mycket tankeväckande och intressant bok om könsroller och kön. Vad är det egentligen som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna? Den här boken drar det verkligen till sin spets när den skildrar kvinnor som i ett av världens mest förtryckande länder lever sina liv som män. Det vanliga är att flickorna görs till flickor igen när de når puberteten, men en del bacha posh fortsätter att vara män. En del kan inte längre backa ur, kan inte börja leva ett instängt liv, kan inte överge sin frihet. Kanske är det inte så mycket det att vara man som det att ha en frihet som gör att en del backa posh har svårt att hitta en kvinnlig könsidentitet när det är dags. Det är hur som helst uppenbart att det är en komplex fråga och att det saknas svar. Det är något extremt med att få en påtvingad könsidentitet. Vad det gör med en människa har just ingen studerat, men nu har i alla fall Jenny Nordberg gett några av dem drabbade en röst.
De förklädda kvinnorna i Kabul är en helt överrumplande och fängslande reportagebok. Den väcker tankar och känslor om vartannat och är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill lära sig mer om kvinnors liv i Afghanistan idag och vilka extrema metoder som kan krävas för att försöka få lite handlingsutrymme i en patriarkal och förtryckande värld.
Betyg: 5 motorcyklar av 5.
Citerat ur De förklädda flickorna i Kabul
”Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor åt. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ”Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata.”
Efter en paus lägger hon till:
”Jag hatar sjalen. Jag hatar att sätta på mig den. Och de långa tunikorna. Och bh. Jag vägrar att använda den.” Hennes kinder rodnar en aning igen, och håret faller ner i ögonen när hon vänder bort huvudet.
”Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt”, fortsätter hon. ”Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.”
Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss. Zahra beskriver den ultimate mannen: Jack Bauer i 24, omåttligt populär i Kabul. För henne och de andra pojkarna i kvarteret symboliserar den amerikanske hjältekaraktären en riktig afghan. En äkta krigare. Höjdpunkten i varje avsnitt är när han nästan blir misshandlad till döds, men ändå reser sig och försvarar sin heder. Precis som en afghan, menar Zahra, fruktar han aldrig döden. Och han ger aldrig upp.
Jag försöker mig på en billig poäng: ”Är pojkar alltså bättre än flickor?”
Zahra skakar på huvudet. Absolut inte.
”Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar mer i hemmet och kan göra fler saker. Män passar bättre för andra sorters arbeten. De är också intelligenta, men de kan göra färre saker. Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det, för jag gör det. Men arbetet som kvinnor gör, det kan män inte göra.””
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Om Jenny Nordberg och De förklädda flickorna i Kabul
Jenny Nordberg (född 1972) är en svensk prisbelönt journalist och författare, bosatt i New York. Hon skriver för tidningar som New York Times och Svenska dagbladet. Jenny Nordberg twittrar under @nordbergj och har en fansida på Facebook. Även boken har en hemsida: bachaposh.com.
”Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.
I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.”
I söndags bokcirklade vi Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. Jag tyckte att det var en bra biografi. Framför allt tyckte jag att det var intressant att få läsa mer om romer och deras situation. De andra i bokcirkeln hade väl lite blandade åsikter, men överlag var väl inte folk jättepositiva. Några av oss hade passat på att se dokumentären Taikon, som bygger på biografin, efter vad jag kan förstå. När de berättade om filmen så kändes det som att förvånansvärt mycket saknas i boken. Då sjönk den lite i mina ögon, faktiskt. Det var ändå en väldigt bra bokcirkelbok, tycker jag. Det finns mycket att diskutera och debattera, oavsett om man har läst Taikon förut.
Till nästa gång ska vi läsa en annan dokumentär som jag tror har många öppningar till intressanta disussioner: De förklädda flickorna i Kabul. Boken handlar om ”bacha posh” – flickor som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. Jag tror att jag har ett stycke riktigt bra läsning framför mig.
Om jag bara fick in den i min läsplatta… Varje gång jag försöker att öppna den startar min läsplatta om… Suck. Jag är ett stort fan av läsplattor, men när de strular på ett oförklarligt sätt så längtar man efter pappersböcker alltså!
De som, liksom jag, såg dokumentärserien om Astrid Lindgren i julas blev kanske nyfikna på de dagböcker som det berättades om. Under Andra världskriget, innan Lindgren slog igenom som författare, så jobbade hon med brevcensuren och fick därför en lite annan inblick i kriget än vad gemene man kanske hade. Hon följde med starkt intresse, och oro, utvecklingen under kriget och hon förde detaljerade dagböcker där tidningsurklipp och redogörelser om Hitlers framfart blandades med mer vardagliga betraktelser, som hur hon bunkrar upp med kakao och annat.
De här böckerna kommer nu att ges ut i en samlingsvolym, som jag är sugen på att läsa. Dels känns det otroligt spännande att läsa Astrid Lindgren-böcker som är något helt annat än de barnböcker som hon är mest känd för. Nog för att hennes barnböcker är fantastiska, men ändå. Dels känns det helt rätt i tiden att ge ut den här typen av litteratur. I år är det 70-år sedan det Andra världskriget tog slut och med tanke på hur samhället utvecklar sig så behöver vi fler vittnesmål som från olika perspektiv berättar om krigsåren, så att vi aldrig hamnar där igen.
För fem år sedan läste jag Köp inte den här boken, som handlar om Ann-Christin Grammings år med köpstopp. Boken är i princip hennes blogg i bokform. Gramming var nog lite före sin tid när hon redan 2007 utmanade sig själv till att ta ett år utan klädshopping, uteluncher, fika på stan och all annan shopping som inte var absolut nödvändig. Sedan dess har jag sett flera böcker som tar upp ungefär samma sak, t.ex. Modemanifestet, som handlar om ett år utan klädinköp, och nu senast: Shopstop, där kulturjournalisten Gunilla Brodrej skriver om hennes år utan annan shopping än mat, drivmedel, resor och underhållning. Jag hörde henne berätta i någon intervju att det t.ex. ledde till att hon plockade upp folks tappade vantar och tog hem…
Jag bryr mig oerhört mycket om miljö- och klimatfrågan och för mig känns det viktigt och bra att människor lyfter frågan om konsumtion och hållbar utveckling. Det är de rikas privilegium att köpa för mycket och samla på sig för mycket prylar. Det är nästan stötande att det ges ut böcker som berättar om hur utmanande och svårt det är att inte shoppa. Med tanke på hur många som knappast ens kan få mat för dagen! Men hur man än vrider och vänder på det så behövs sådana här reportage. Konsumtion har blivit en religion och jordens resurser räcker liksom inte till för att folk ska använda shopping som ett sätt att skapa identitet och hitta lyckan. Jag tycker också att Fredrik Lindström pratade väldigt fint om det i sitt vinterprat i Vinter i P1 från juldagen.
Viktiga frågor om sagt! Jag vet inte om jag kommer att komma mig för att läsa Brodrejs bok egentligen, men jag är glad att den har kommit ut och jag tror det vore bra om fler utmanade sig till köpstopp, om inte ett helt års köpstopp, så åtminstone en kortare period. Det kan nog behövas för att inse hur mycket vi i vår del av världen faktiskt köper på oss… Inte för att jag är något gott exempel själv, men… Jag försöker faktiskt att tänka till.
I bokbloggsvärlden så brukar för övrigt köpstopp poppa upp lite nu och då, men då syftas det specifikt på att undvika att köpa fler böcker. Och då finns det ändå bibliotek! 😉
Spår är som vilken välskriven och engagerande deckare som helst. Det är bara det att det inte är en deckare, utan ett reportage, som beskriver händelserna kring utvisningen av egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed Alzery. 2001 greps de de av polis och leddes försedda med handbojor, fotbojor och huvor in i ett chartrat amerikanskt plan, som tog dem till Egypten, där de omedelbart utsattes för grym tortyr.
Det här är alltså en grundlig genomgång över de mörkade uppgifter som Kalla fakta-reportrarna Fredrik Laurin, Joakim Dyfvermark och Sven Bergman kämpade för att kasta ljus över. Man får följa dem i arbetet och lära känna både utredarna och egyptierna som allt kretsar kring.
Det är intressant och upplysande och känns som ett väldigt gediget reportage. Eller ett reportage om reportaget, som det ju i någon mening är. Men utöver att berätta om egyptier-avvisningen, de inblandade personerna och alla kontroversiella, och på många sätt anmärkningsvärda, delar av händelserna så blir känslan ändå att det är lite som en deckare. Det är nog Sundströms val att skildra utredarnas arbete och privatliv som gör det. Det gör boken till en sann bladvändare samtidigt som boken också känns ännu lite närmare och verklig eftersom man verkligen får följa grävarbetet i med- och motgång. Tycker det här var en riktigt bra bok!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD och hyllan.
Som ni kanske vet så gillar jag verkligen Martina Haags härliga feel good-romaner. Just nu tror jag att hon har fullt upp med inspelningen av Glada hälsningar från Missångerträsk (visst har inspelningen kommit igång?), så det skrivs nog inte på någon ny bok i nuläget. Däremot såg jag att hennes syster, Bea Uusma, är aktuell med en bok nu i höst. Bea Uusma håller sig dock i en helt annan genre än systern, för den här boken handlar om Andrées expedition till Nordpolen. Uusma har gjort gedigen research och har rest till Arktis för att försöka få svar på vad som egentligen hände för expeditionsmedlemmarna, som ju dog under expeditionen. Det låter som en riktigt spännande och intressant bok. Den ges ut i två utgåvor – den ena lite lyxigare och med bilder och annat extramaterial.
I höst kommer Mats-Eric Nilssonstredje femte (de var fler än jag trodde :o) bok om matfusk. Jag läste Den hemlige kocken för ett antal år sedan och tyckte att den var intressant och bra. Nu tycker jag att det närmast är tröttsamt med den här e-nummerskräcken och villfarelsen att allt som är ”naturligt” är nyttigt. Det är inte riktigt så enkelt… Personligen vill jag t.ex. hellre ha fräsch mat med konserveringsmedel än mat ”helt utan tillsatser” som har typ noll hållbarhet. Och jag ser inte precis något farligt i e-nummer i stil med C-vitamin eller bränt socker… Jag tycker också att det är hemskt onyanserat att vara rädd för allt som man svepande kallar ”kemikalier” och att hylla allt ”naturligt”. Allt kan vara dålig i fel mängd och det finns ingenting som säger att ”naturliga” produkter är bättre än något annat. Visste du t.ex. att något så naturligt som linfrö innehåller ämnen som bildar vätecyanid i kroppen?
I och för sig är Nilsson säkerligen påläst och har inte nödvändigtvis de här åsikterna som jag räknade upp som tröttsamma här ovan. Säkert har han mycket bra att säga och kan ge tankeställare, men jag känner mig ändå inte så peppad på att läsa. Det var länge sedan jag förstod att om något låter för bra för att vara sant så är det inte sant. Är mat extremt billig så är det troligen något som inte står rätt till… Jag föraktar ingen som äter halvfabrikat, men jag och säkert alla andra har väl redan insett att det inte är gourmetmiddag precis.
Nåja. Den nya boken heter Saltad nota. Har du inte läst någon av Nilssons tidigare böcker så kanske den kan vara intressant läsning. Jag misstänker att jag personligen inte skulle lära mig så mycket nytt av den, dock.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
