Ont blod, av John Carreyrou, är ett reportage om hur Elizabeth Holmes förmådde investerare att plöja ner miljoner i sitt blodanalysföretag Theranos, ett företag helt utan någon fungerande produkt. Det är en intressant skildring av en värld där yta och dyra advokater kan betyda mer än att man verkligen har någonting att sälja.
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
Ont blod, av John Carreyrou, är ett reportage om bedrägeridömda Elisabeth Holmes och hennes startup-företag Theranos. Ni har säkert hört talas om det hela: Holmes, en ung och driven kvinna, tog techvärlden och den amerikanska investerings-världen med storm. Hon pekades ut som en ny Steve Jobs och förmådde investerare att plöja ner enorma summor i hennes företag, Theranos. Oerhört tunga namn fick platser i styrelsen och Holmes fick massor av utrymme i medier. Holmes och Theranos skulle revolutionera sjukvården med sitt minilabb. Visionen var att en liten bloddroppe från fingret skulle matas in i en apparat kapabel att utföra hundratals blodanalyser. Problemet: det funkade inte. Bakom kulisserna kördes (ven)prover i konkurrenters maskiner medan Theranos egen utrustning gav till synes slumpmässiga resultat.
Det var inte många som vågade larma om vad som egentligen försiggick på Theranos. Carreyrou beskriver ett företag med en fruktansvärd kultur: människor avskedades lite hur som helst och fick gå på dagen, Holmes pojkvän, även han djupt involverad i företaget, satte skräck i personalen och alla tvingades skriva på sekretessavtal och underkasta sig så rigorösa säkerhetskontroller att det framstår som närmast parodiskt. Utåt kommunicerades en rädsla för att bli bestulen på företagshemligheter. Möjligen handlade det snarare om att undvika insyn i något som framstår som ett enda stort luftslott.
När man läser Ont blod vet man knappt om man ska skratta eller gråta. I åratal pågår en stor bluff som investerare och personer erfarna av styrelsearbete inte ser igenom. Samtidigt får riktiga patienter provresultat som kan betyda vad som helst och i värsta fall har lett till felaktiga medicinska beslut. Hur kunde det bli såhär? I den mån jag hade något förtroende för startup-företag känner jag numera en enorm misstänksamhet. Jag inser vad dyra PR-firmor och att röra sig i rätt kretsar kan öppna för dörrar, och samtidigt vilket oerhört liten substans som behöver finnas där bakom. Nu är vi precis i en tid när techbolag i allmänhet skalar ned och där verkligheten verkar komma ikapp många företag som strösslat miljoner omkring sig under de glada, sorglösa dagar som varit fram tills samhällskriser, krig och inflation drabbat vår del av världen. Det är intressant att fundera över vilka fler luftslott som kan tänkas pysa sönder framöver.
Boken är också skrämmande i sin skildring av vad man kan åstadkomma med tillräckligt kända advokater. Åtskilliga är de som skrämds till tystnad genom att hotas med stämning. Det beskrivs hur superrika riskerar att förlora allt de har om de går in i en tvist ett företag som Theranos. Man förstår hur oerhört lite makt vanlisar har i USA och hur svårt det måste vara för en vanlig anställd att visselblåsa.
Det här är definitivt en intressant bok, som skildring av en person, ett företag men också en tid då många uppenbarligen inte har brytt sig om vad de har investerat i. Samtidigt måste jag erkänna att jag tyckte att boken var riktigt dåligt skriven. Det är svårt att sätta fingret på det, men det känns platt och finns inte mycket till gestaltning. Det märks att författaren bygger sin berättelse på intervjuer med ett antal nyckelpersoner, samtidigt som vissa pusselbitar saknas. Här finns exempelvis inte Holmes röst. Man anar en viss rädsla för att bli stämd (befogat!). Mycket är verkligen vagt formulerat. Emellanåt försöker författaren ge lite mer färg till sin berättelse (”Gary var en rejäl kille från Texas”, ”Todd var den fulländade affärsmannen”), men det blir aldrig riktigt levande. Det är oerhört många intervjuobjekt som hinner fladdra förbi innan boken är slut och jag fattar att författaren månar om att sätta allas namn i samband med uttalanden och vittnesmål, men det blir inte speciellt härligt att läsa. Jag tänker på många andra reportage där berättandet utvecklats mer: där författaren vågat ta ut svängarna och fylla i med skönlitterärt stoff eller där författaren har vågat väva ihop vittnesmål till en större röst (där är mästaren såklart Svetlana Aleksijevitj).
Nej, det här var definitivt inte det bästa jag läst, men det är naturligtvis en facinerande historia för det. Boken kom ut långt innan rättegången var klar, men elva års fängelse slutade det alltså med för Holmes del.
Ont blod
Det amerikanska originalet, Bad blood, har översatts till svenska av Lena Karlin och getts ut som e-bok av Albert Bonniers förlag (2019). ISBN: 9789100181260. Boken finns också som pocket, i inbundet format och i ljudboksversion.
John Carreyrou
John Carreyrou är en fransk-amerikansk journalist och författare. Han arbetade under många år på The Wall Street Journal, som också publicerade de artiklar som ligger till grund för Ont blod
Girig-Sverige av Andreas Cervenka är en lättillgänglig bok om hur Sverige har förvandlats till ett land med enorma ekonomiska klyftor.
Girig-Sverige, av ekonomireportern och journalisten Andreas Cervenka, är en reportagebok om hur Sverige har utvecklats till ett land där de ekonomiska klyftorna ökar med en svindlande hastighet. Jag har ytterst begränsat intresse av ekonomi och vet inte mycket om ekonomiska teorier, men Cervenka kan konsten att fängsla läsaren. Jag var nära att skriva att han kan konsten att göra ämnet roligt, men det här är faktiskt inte roligt. Det han skildrar är snarare motbjudande.
Cervenka skriver om inflation, skenande boendekostnader (som till stor del inte ingår i beräkningarna när man tar fram måttet för inflation), skattesystem, som innebär att den som har ett vanligt jobb skattar (förhållandevis) mycket medan superrika skattar lite, och mycket, mycket mera som pekar mot det som är författarens tes: att vi har en rejält osund situation som gör att antalet miljardärer ökar dramatiskt samtidigt som allt fler lever med riktigt låg ekonomisk standard. Och någonstans däremellan sitter en stor medelklass, belånade upp över öronen och med pengar på en börs som pekat uppåt så länge att det inte verkar finnas någon gräns. Spelar det någon roll att Sverige är ett av de land där den rikaste promillen äger en större andel av ekonomin än i de flesta andra länder (inklusive USA)? Författaren menar det och jag tror också det. Funderar man några varv tror jag också att de flesta av oss innerst inne förstår att det finns en gräns för både bostadspriser och börsuppgångar. Fallet kan bli högt.
Jag kan inte bedöma om den här boken är hårdvinklad eller far med osanningar, men det finns såklart en hel del referenser för den som vill ta del av källmaterialet och författaren är vad jag förstår väl insatt i ämnet. Även om jag inte till fullo kan värdera precis allt som står i boken så finns det tillräckligt så att det räcker och blir över för att jag kan känna igen mig. Kapitel 15: ”Så förvandlas hus till ymnighetshorn: Aldrig har så mycket pengar tjänats på att uträtta så lite” var kanske det som kändes mest. Jag har själv under många år bott i hyresrätt med en kommunal hyresvärd som för bara några år sedan sålde ut en himla massa fastigheter till riskkapitalister. Renovräkning pågår i Umeå. Och på många andra håll. Pengar skapas ur intet och kommer inte direkt hyresgästerna till del. Eller som Cervenka skriver:
”Men så är också Mikael Andersson en slipad person som byggt upp en förmögenhet på minst 3 miljarder kronor. På vad?
Den som lyfter i sitt flygplan från bana 30 i Bromma i nordvästlig riktning kan se svaret på höger sida: långt där nere går det att skymta höghusen i Rinkeby, Tensta och Husby.
Det är till svenska miljonprogramsområden man bör bege sig om man vill beskåda det svenska förmögenhetsmiraklet med egna ögon.
Dessa bostadskvarter, som förekommer dagligen i nyhetsrapporteringen av helt andra skäl, har skapat många miljardärer. Ja, det handlar naturligtvis inte om dem som bor där.”
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är ett intressant reportage om en kriminell klan som skapat något av ett parallellsamhälle.
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby är en av förra årets mest omtalade reportageböcker. Boken är resultatet efter många års grävjobb och otaliga intervjuer om och med en kriminell klan i Angered. När boken kom var det förmodligen många som blev paffa. Finns det kriminella klaner i Sverige? Ja, det gör det tydligen. I en omtalad lördagsintervju i P1 förra året sa biträdande rikspolischef Mats Löfving att ”Just nu har vi minst 40 kriminella klaner i Sverige”. Det var nog någonting nytt för de flesta svenssons.
Så vad gör klanmedlemmarna? Och vad gör samhället?
Ja, bokens familj, Al Asim (som heter något annat i verkligheten), de styr verkligen det som kommit att bli ett parallellsamhälle. I deras nätverk löser man alla problem och konflikter på egen hand – utan att blanda in några myndigheter. Störningsjouren åker inte ut, lägenhetsförråd är låsta så att inte ens fastighetsskötaren kan komma åt dem, vittnen tar tillbaka sina vittnesmål och vill inte medverka i vare sig reportage eller några utredningar. Många i klanen är tungt kriminellt belastade på olika sätt. Våldskapitalet och makten gör att de kan ägna sig åt utpressning. Författaren har intervjuat åtskilliga personer som fått sina livsverk förstörda efter att pressats kring påstådda skulder. Familjens överhuvud ser dock sin roll i ett litet annat ljus. Med sin ställning anser han att han gör samhället ett tjänst genom att han kan medla i svårlösta konflikter utan att behöva blanda in polisen.
Det finns någonting skrämmande att få ett sådant här parallellsamhälle framställt för sig. Man vill ju så gärna tro att Sverige är ett tryggt litet land där myndigheter alltid träder in där det behövs och där det är folkvalda politiker som styr. Här målas det upp strukturer som till del står över det som de flesta av oss tar för självklart i landet Sverige.
Men helt handlingsförlamade står inte myndigheterna. För att komma till rätta med problemen bestämmer man sig för att punktmarkera den kriminella familjen och att samverka över flera myndigheter. Bidrag synas, importerade varor kontrolleras ovanligt nitiskt, vissa blir vräkta, barn blir omhändertagna, varenda litet steg granskas. En del granskas på goda grunder, andra åker med av bara farten för att de råkar ha kopplingar till klanen.
Det är ett imponerande reportage och det känns verkligen intressant att få en inblick i hur ett klannätverk kan se ut och fungera och hur Sverige försöker att jobba mot dem.
Familjen
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Uppläsare: Philomène Grandin. Förlag: Mondial (2020). ISBN: 9789189061156.
Johanna Bäckström Lerneby
Johanna Bäckström Lerneby (född 1974) är en svensk journalist och författare. Hon tilldelades Stora journalistpriset i kategorin Årets röst för sitt reportage Familjen.
Den här hösten är det många som har läst Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Familjen, som har gjort att många svenskar har fått upp ögonen för att det finns klankriminalitet i Sverige. Jag har inte hunnit läsa boken själv, men tänkte tipsa om fem andra reportage som jag tycker är riktigt bra och läsvärda, även om de kanske inte är lika brännande aktuella som Familjen.
Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden
Den nobelprisbelönade författaren Svetlana Aleksijevitj har skrivit fem mycket speciella reportageböcker om Sovjetunionen. Tillsammans utgör de Utopins röster – Historien om den röda människan. Vill du läsa någon av dem så kan jag särskilt tipsa om Bön för Tjernobyl, som förresten är boken som inspirerat till den omtalade TV-serien Chernobyl. Aleksijevitjs metod är att foga samman många människors röster till ett slags körverk. Det kanske låter tungläst, men det är det inte. Det är verkligen berättelser om lidande som går rakt in i hjärtat.
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme
Upplevde du också århundrades antiklimax i juni? Olof Palme har varit död hela mitt liv. Mordet har blivit en av de olösta gåtor som min generation på sätt och vis har vuxit upp med. Att fallet någonsin skulle få sin lösning kändes tämligen osannolikt när det plötsligt meddelades att en presskonferens skulle hållas och att allting skulle komma till något slags avslut. Det pratades om att mordvapnet hade hittats och Skandiamannen, Stig Engström, var den det surrades om. Detta ultradeppiga år 2020 kändes det här som en oväntad vändning som på något sätt piggade upp (obs: jag förstår att Olof Palme också var en person med många nära och kära som idag lever med saknaden och för vilka mordet inte direkt är något att skoja om). Sedan pös allting ihop till ett ingenting, som ni vet. Jag hann i alla fall värma upp genom att läsa Thomas Petterssons gedigna reportage Den osannolika mördaren. Boken fördjupar de reportage som Pettersson skrivit för magasinet Filter och på många sätt kan man nog faktiskt säga att Pettersson var den första som kunde lansera en teori baserad på Skandiamannen och nå ut med den i breda kretsar. Efter att ha läst boken är jag fortfarande lätt förbryllad (Brukade Engström verkligen gå omkring med ett vapen? Hur kunde han veta att makarna Palme skulle passera just där och då? Hade han ens ett vapen?). Ändå är Petterssons reportage klart övertygande och seriöst. Den som är det minsta nyfiken på vad det är som gör att det ”inte gå att komma runt” Skandiamannen bör läsa den här boken.
Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson
En av oss: En berättelse om Norge
Det har snart gått ofattbara tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vill du läsa en enda bok om händelserna, gärningsmannen och några av offren, så är Åsne SeierstadsEn av oss förmodligen det bästa valet. Författaren berättar med en otrolig detaljrikedom om Anders Behring Breiviks bakgrund, vägen till terrordåden, de avskyvärda händelserna, allt som gjordes (och inte gjordes!) under de kritiska timmar då han fortfarande kunde gå omkring och avrätta ungdomar, rättegången… Inte minst berättar den om några av hans offer: unga, drivna, politiskt engagerade ungdomar på väg ut i livet. Så otroligt tragiskt.
En av oss av Åsne Seierstad
Lasermannen: En berättelse om Sverige
Jag undrar om Åsne Seierstad sneglade på Gellert TamasLasermannen: En berättelse om Sverige när undertiteln bestämdes? I Lasermannen berättar Tamas om seriemördaren John Ausonius som under 90-talet sköt mot elva slumpvist valda personer vars enda gemensamma nämnare var att de hade vad han själv betraktade som ”utländskt utseende”. Tamas reportage är otroligt fängslande och gräver djupt i Ausonius bakgrund. Det som kanske bränner mest är dock berättelsen om tiden och samhället: ett Sverige där rasism och nynazism fick uppta stort utrymme.
Lasermannen av Gellert Tamas
Vargattacken: Ett reportage
Vargattacken av Lars Berge blev något av en inofficiell bokcirkelbok i vår bokcirkel tidigare i år. Några av mina bokcirkelkompisar hade nämligen läst den och det ledde till en så intressant diskussion att flera av oss andra också började läsa. Och visst är det en fascinerande bok! Här berättar Berge om den arbetsplatsolycka på Kolmårdens djurpark där en ung kvinna miste livet. Som svensk är det lätt att tänka att allt runt omkring oss är besiktigat, godkänt, kontrollerat, men nja… På Kolmårdens djurpark välkomnade man glatt besökare till ett litet hägn där de fick ”umgås” med en stressad flock med fullvuxna varghannar. Det hann ske ett flertal incidenter innan den tragiska dödsolyckan satte stopp för eländet. Bland annat blev en flicka så svårt biten i låren att det krävdes plastikkirurgi för att försöka reparera de skador hon åsamkats. Det är förskräckande läsning och synen på djurparker blir förmodligen aldrig riktigt densamma efter att ha läst den här boken. Och vargen? Självklart är vargar inga gulliga hundar som man kan klappa på. Jag hör till de som tycker att vi bör ha vargar i Sverige, men nog måste man också förstå att de är rovdjur och att de kan vara livsfarliga.
En av oss av Åsne Seierstad är ett mycket läsvärt reportage om terrordåden i Oslo och på Utøya. Det är svårt att inte bli berörd! Betyg: 4 russpresidenter av 5.
En av oss är Åsne Seierstads ambitiösa och läsvärda reportage om terrordåden som skakade Norge den 22:a juli 2011. Det märks att hon har lagt ned flera år på att sätta sig in i både terroristens liv och gärning, domen och livet för offer och anhöriga. Resultatet är en oerhört drabbande och berörande bok som också väldigt detaljerat berättar om händelserna för den som, liksom jag, som inte följde det hela speciellt noga i medierna när det hände. Den enda som Seierstad inte har intervjuat är Anders Behring Breivik själv, vilket man tackar för. Den narcissistiska och störda personen behandlas bäst med total ignorans, för det enda som faktiskt smärtar hos honom är nog just det att ingen bryr sig eller lyssnar på honom. Hans enda mål under rättegången verkar ha varit att prångla ut budskapet i sitt manifest och samtidigt undvika att bli stämplad som psykiskt störd. Så sent som i somras försökte han förresten sälja sin story för det facila priset 86 miljoner kronor.
Boken börjar med att berätta om Breiviks uppväxt med den ensamstående modern, som inte direkt klarar av sina två barn. Trots att socialen och barn- och ungdomspsyk tidigt kommer i kontakt med familjen avbryts snart alla stödåtgärder eftersom mamman sätter sig på tvären. Det är ett av många tillfällen då det känns som att historien hade kunnat ta en helt annan vändning. Inte kunde man veta redan då vad som skulle hända, men under 22:a juli begås verkligen fatala misstag, som Seierstad redogör för i detalj. Viktiga vittnesmål kring signalement, klädsel och registreringsnummer på bilen kommer inte fram, man spärrar inte av trafiken, polisen åker till fel brygga, båten man har med sig klarar inte av att frakta över insatsstyrkan, någon helikopter finns inte tjänst. Breivik ringer till och med och överlämnar sig själv utan att någon lyckas stoppa honom. Medan allt framstår som kaos på fastlandet går Breivik runt på Utøya och avrättar ett barn i minuten. Det är en fruktansvärd läsning.
Just det kapitel som beskriver dådet är det jag har svårast för. Seierstad är tydlig i sitt efterord med att hon har låtit alla anhöriga och överlevare som figurerar i boken läsa igenom och godkänna texten, men det känns verkligen för mycket. Seierstad nöjer sig inte med att berätta att barn blir skjutna: hon lever sig in i offren och skriver om deras tankar och agerande innan de dör och sedan blir det in i minsta detalj skildrat hur deras kroppar skadas och skjuts sönder. Det blir stundtals ren splatter av det hela och någonting i mig tycker att det är onödigt. Sedan förstår jag att Seierstad har velat skildra människorna, låta dem vara mer än siffror och statistik, men det blir också lite märkligt att hon föreställer sig deras tankar och känslor. Där blir det plötsligt fiktion.
Utöver att skildra Breivik och allt som ledde honom till att begå fruktansvärda terrorbrott, ägnas också en stor del av boken åt att berätta om några av de som föll offer för honom. Seierstad skriver om entusiastiska ungdomar som brinner för politiken och som längtar efter sommarens läger. Hon berättar om personer som står på tröskeln till vuxenvärlden och som bär på stor talang som hade kunnat göra dem till vår tids stora politiker. Så blev det inte. Seierstad lyckas verkligen beröra. Det är förkrossande läsning. En ensam störd man berövade så många deras liv och lämnade anhöriga i sorg. Orsakade enorma sår. Ibland kan jag tycka att Seierstad går lite för långt i att berätta om offren och deras bakgrund. Jag förstår att hon vill levandegöra dem och låta dem ta plats, men det är inte lätt att göra det intressant. Missförstå mig inte, hjärtat går sönder av att tänka på att de här fina människorna förlorade livet i ett terrordåd, men det ibland blir det helt enkelt lite för många anekdoter från deras uppväxt och när man inte känner dem, när det inte är offentliga personer på något sätt, blir det sällan rakt igenom intressant och allt bidrar inte till helheten. Det är trots allt en bok på över 500 sidor och det finns passager som hade kunnat kortas, tycker jag.
Men det sagt måste jag säga att det här har varit fängslande, upprörande, berörande och obehaglig läsning och en bok som verkligen väcker känslor. Jag tror inte att det finns en bättre bok för att skapa sig lite mer förståelse för de här tragiska händelserna och dess fruktansvärda konsekvenser. Jag rekommenderar verkligen den här boken. Åren har gått sedan den kom ut första gången, men det här är en händelse som skadat och skakat Norge för evigt och boken känns därför helt aktuell fortfarande.
Det var ingen främmande terrorgrupp som låg bakom den största attacken på Norge i fredstid, utan en ung man från Oslo. Ända sedan den 22 juli 2011 har Norge försökt att förstå vad som drev massmördaren. Med hjälp av unika källor tecknar Åsne Seierstad bilden av en man som i många år försökte passa in i samhällets ramar, men som till slut krossade dem på det mest brutala sätt. Det är här också berättelsen om de drabbade. Två systrar från Nesodden som hade glatt sig åt AUF:s sommarläger på Utøya, årets höjdpunkt. Och ett killgäng från Troms som rest söderut med samma mål. Bara några av dem skulle komma hem igen. Den prisbelönta författaren Åsne Seierstad har tidigare rapporterat från krig och konflikter världen över. Den 22 juli 2011 kom terrorn till hennes eget land. En av oss är den första bok hon skriver om Norge.
Förlagets beskrivning
En av oss av Åsne Seierstad
Originalets titel: En av oss (norska). Översättare: Jan Stolpe. Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket). Antal sidor: 541. ISBN: 9789100134082, 9789175033297.
Åsne Seierstad
Åsne Seierstad (född 1970) är en norsk journalist och författare som slog igenom stort med reportageboken Bokhandlaren i Kabul 2002. Hon har rapporterat från många oroliga platser i världen. En av oss är hennes första bok om Norge.
Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är ett spännande reportage om Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Boken är en riktig bladvändare, men när jag har läst ut den sitter jag med fler frågor än svar. Betyg: 4 handlovsväskor av 5.
Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är en reportagebok som kom ut flera år innan den omtalade presskonferensen då åklagare Krister Petersson lade ned Palmeutredningen och samtidigt pekade ut Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme. Hatten av till Thomas Pettersson, som var tidigt ute med att ifrågasätta varför Engström avfördes så tidigt i utredningen! Det kan i och för sig tilläggas att han inte var först med att peka ut Skandiamannen, eller ens den första att lansera sina teorier i en bok, men han var åtminstone den som nådde ut till den breda massan tack vare ett omtalat reportage i magasinet Filter och därefter den här boken. Olof Palmes son, Mårten Palme, som alltid har trott på sin mors vittnesmål om att Christer Pettersson är den skyldige, lär ha ändrat åsikt tack vare Thomas Petterssons artikel och reportagebok. Det säger något om hur övertygande teorin om Skandiamannen faktiskt är.
Stig Engström arbetade som grafiker på Skandia, alldeles vid mordplatsen, och jobbade över samma natt som Olof Palme blev skjuten. Vittnesmål och stämpelklocka säger att han lämnade byggnaden 23.19, två minuter innan mordet skedde. Efter mordet försvann gärningsmannen uppför trapporna på Tunnelgatan och vidare längs David Bagares gata, där flera vittnen såg honom och har gett ett signalement som övervägande stämmer in på Engström: längd, rörelsemönster, kroppstyp, jacka, keps, handväskan som han alltid bar. 20 minuter senare återvände Engström till Skandia i chock. I senare förhör hävdar han att han var ett vittne på mordplatsen, att han pratade med Lisbet Palme och att han försökte rädda Olof Palmes liv genom att lägga honom i framstupa sidoläge – rena lögner eftersom inget vittne kan styrka detta. Inget vittne från mordplatsen känner ens igen att Stig Engström var där. Engström själv kunde bara peka ut de vittnen som även gärningsmannen måste ha sett. Tiden efter mordet fortsatte Engström att upprepa sin version och genom sina lögner skapa osäkerhet kring vad som egentligen hände på mordplatsen. Allt detta får verkligen varningsklockorna att ringa.
Och visst förekom Stig Engström i utredningen, men man siktade snart in sig på helt andra spår. Pettersson pekar på otaliga brister i utredningen; Det verkar ha börjat från första stund med att man gjorde en för snäv avspärrning. När man läser den här boken blir man inte förvånad över att mordet faktiskt aldrig har fått sin lösning och kanske är det det som jag verkligen tar med mig från läsningen.
För hur genomarbetad den här boken är och hur många källor som än redovisas så skaver det verkligen att motivbilden är så tunn och att så lite övertygar om att Engström hade ett skjutvapen. Hur visste han att paret Palme skulle passera just där och då? Var det planerat, eller skedde det på slump? Brukade han i sådant fall gå omkring med ett skjutvapen? Frågorna är många.
Jag hade hoppats på att presskonferensen skulle räta ut en del av dem, men så blev det inte. Presskonferensen, det jag snappade upp av den, kändes nästan som en sammanfattning av den här boken. Vi får alltså nöja oss med att Palmeutredningen aldrig kom längre än till att peka ut Stig Engström som misstänkt. Hade vi kunnat vrida tillbaka tiden sisådär 34 år så hade vi kanske fått veta mer, men nu går det såklart inte att komma vidare. Konspirationsteorierna har säkerligen fått mer bränsle, privatspanarna har säkert blivit fler, mer övertygande än så är det inte när det kommer till kritan.
Men vill du läsa en riktigt gedigen bok som samlar all relevant och tillgänglig information som finns kring Engström så är det här definitivt rätt bok. Den osannolika mördaren är imponerande eftersom det märks att det ligger enormt mycket researcharbete bakom. Dessutom är den lättläst och spännande. Det enda man kunde önska sig vore ju just en lite bättre slutkläm, men det kan man ju inte lasta författaren för. Det är ju ingen deckare vi talar om, utan ett reportage och då är det såhär långt man kommer.
Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Offside press), 2019 (den här e-boken, Offside press). Antal sidor: 255. ISBN: 9789185279593, 9789185279586.
I maj 2018 avslöjade journalisten Thomas Pettersson sanningen om »Skandiamannen« Stig Engström i magasinet Filter. Det var också Pettersson som gav tipsen som ledde till att dagens Palmeutredare har Engström som huvudspår. Stig Engström var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett – men utreddes sedan aldrig som gärningsman. Thomas Pettersson har nu hittat det som alla andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med.
I Den osannolika mördaren presenterar Pettersson en rad nya fakta för Palmemordets uppklarande – inklusive hur Stig Engström avfördes från utredningen på helt felaktiga grunder. Intervjuer med USA:s främsta expert på politiska mord och Mårten Palme fogar också viktiga bitar till pusslet. Resultatet är en sensationell, spännande och skrämmande bok om ett statsministermord som plågat Sverige i drygt 30 år, men som nu närmar sig sin lösning.
Förlagets beskrivning
Thomas Pettersson
Thomas Pettersson (född 1957) är en svensk journalist, som bland annat är känd för den Guldspaden-belönade boken Den osannolika mördaren. Boken bygger på ett reportage som publicerats i Magasinet Filter.
Vi, skuggorna är en intressant och upprörande bok om skuggsamhället: samhället där människor utnyttjas till att arbeta under slavlika förhållanden och där kriminella arbetsgivare kan agera utan att någon ens tycks se vad som pågår. Betyg: 4 lunchrestauranger av 5.
Vi, skuggorna är en reportagebok där Elinor Torp berättar om tillvaron för några av de som sällan eller aldrig ges något större utrymme annars: de som utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare och jobbar under slavlika förhållanden i det som brukar benämnas skuggsamhället. När pris är den viktigaste parametern i offentliga upphandlingar är det ofta just den här typen av arbetsgivare som vinner. I en del branscher förefaller det omöjligt att driva företag på ett schyst sätt och att betala ut vita löner. Torp berättar om branscher där kriminella har gett sig in eftersom att det utgör ett enkelt och riskfritt sätt att tvätta pengar. Det finns mycket att förfasa sig över i den här boken. Hela systemet känns som ett haveri. För staten innebär det bland annat mångmiljardbelopp i uteblivna skatteintäkter, men för de enskilda är det här såklart någonting mycket värre.
I Torps reportage berättas det om människor som skadar sig allvarligt på arbetet men som inte kan eller har råd att betala för vård eller rehabilitering (arbetsgivarna betalar såklart ingenting). Det berättas om människor som får lön, men som förväntas betala tillbaka stora delar av lönen i ett nästa skede. Det berättas om människor som jobbar under långa pass, ibland med farliga arbetsuppgifter och noll säkerhetstänk, utan att få mer än småpengar i timlön, i den mån de ens får någon lön. Några erbjuds ”bostad” i garage, i verkstäder eller på byggarbetsplatser. Några är här helt lagligt, andra är här utan att någon tycks ha koll på dem.
Det är slående att de här människorna lever i en så osynlig värld. Ingen tycks bry sig om dem eller se dem. Ett talande exempel är de uzbeker som arbetade illegalt – som städare i polisens lokaler på Arlanda (ett skyddsobjekt). En annan som rörde sig i skuggsamhället och som också omnämns i boken är Rakhmat Akilov. Innan han blev terrorist och vansinneskörde på Drottninggatan arbetade han som asbestsanerare i skuggsamhället.
Merparten av människorna i skuggsamhället är naturligtvis inga terrorister. Om något framstår de som offer. Det är människor som får restauranger att fungera, som bygger och renoverar våra hus och som städar i våra offentliga lokaler, men som samtidigt behandlas som skräp. De är osynliggjorda, utnyttjade och lever och verkar under omständigheter som ofta gör dem skadade eller sjuka. En del har med sig sina barn och lever under omständigheter som normalt sett inte ens skulle betraktas som acceptabla för djur.
Egentligen är det som vanligt: om någonting verkar vara för bra för att vara sant så är det inte sant. Kommer det ett billigt anbud eller erbjudande, eller lockas det med riktigt låga priser är det alltid någon annan som får betala. I den här väldigt intressanta och upprörande boken har Torp kastat ljus på några av de som gör just det: betalar.
Uppläsare: Inga Onn. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Leopard förlag), 2020 (den här ljudboken, Leopard förlag). Antal sidor: 256. ISBN: 9789173439084.
Aura kom i tron att det här landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Hon visade sig ha fel.
Wilder bodde i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år. ”Jag var inte ens en hund i chefens ögon. Jag var skräp.”
Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen. En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.
Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på sätt och vis de värsta bovarna.
Förlagets beskrivning
Elinor Torp
Elinor Torp är en svensk Guldspaden-belönad journalist och författare.
Vargattacken av Lars Berge är en reportagebok om dödsolyckan på Kolmårdens djurpark. Man blir helt förskräckt av läsningen: en tickande bomb som slutade med en ung kvinnas död. Betyg: 4 plastikoperationer av 5.
Vargattacken av Lars Berge är en reportagebok om den fruktansvärda arbetsplatsolyckan på Kolmårdens djurpark 2012: en av parkens vargguider gick ensam in i ett varghägn utan någon larmutrustning eller någon form av skyddsutrustning eller distraktionsutrustning. När hon saknades på andra håll i parken började en kollega leta, bara för att hitta kvinnan död. Från djurparkens sida menade man på att det var en totalt osannolik händelse, omöjlig att förutse och omöjlig att förstå hur den alls hade kunnat gå till. Den polisutredning som följde kom dock att avslöja att det funnits många oroande varningssignaler. Det visade sig även att arbetsmiljöarbetet var kraftigt eftersatt och att många av arbetssätten inte alls hade stöd i tillgänglig kunskap om vargar eller om riskerna med att ha vargar i små hägn. Lars Berge har med utgångspunkt i förundersökningen och i grävarbete i vargens kulturhistoria skrivit en både förskräckande och fascinerande bok om dödsolyckan, vad som föregick den och om vargar och människor i största allmänhet.
Att läsa om den här vargattacken gör en verkligen upprörd. I ett hägn med åtta fullvuxna varghannar gick djurskötarna in ensamma, utan att ha någon som helst skyddsutrustning eller möjlighet att larma om hjälp. Vargarna betraktades som helt ofarliga eftersom att de blivit uppfödda med flaska och man använde också en metod som gick ut på att dominera och bestraffa vargarna om de gjorde fel. Andra vargexperter och andra djurparker dömer ut dessa metoder och på alla andra håll i världen tycks det betraktas som helt otänkbart med ensamarbete i ett varghägn, inte minst när vargarna stressats genom dominansbeteende och har fötts upp av människor. I det här hägnet tjänade Kolmården stora belopp tack vare produkten ”Närkontakt varg”, där grupper med vanliga privatpersoner fick gå in tillsammans med en ensam guide och umgås med vargarna. Någon flyktväg hade man inte ordnat och någon riskanalys verkar inte ha gjorts. Genom åren har åtskilliga besökare blivit bitna: en tonårig flicka så allvarligt att det krävdes plastikkirurgi för att försöka reparera skador hon fått efter grova bett i låret. Vid ett tillfälle gick en ensam guide in och blev omringad av vargarna, som uppträdde hotfullt och av allt att döma var beredda att döda. Det var en ren tillfällighet som gjorde att hon kunde ta sig ut. Inget av detta verkar ha fått Kolmården att reagera.
Boken berättar om en organisation som tycks vara helt oförmögen att ta till sig av ny kunskap och att omvärdera riskerna med den verksamhet man höll på med. Kanske var pengarna allt för lockande. Kanske hade det uppstått en kultur, där unga, ambitiösa djurvårdare, personer som lyckats få sitt eget drömjobb i konkurrens med många andra, inte vågade ifrågasätta. Kanske finns det liknande, osunda kulturer på många arbetsplatser, en slags hemmablindhet som kan få livsfarliga konsekvenser.
I det här fallet fick händelsen en dödlig utgång och personen som hade arbetsmiljöansvar blev senare dömd för vållande till annans död. Kolmårdens djurpark fick också betala miljonbelopp i en företagsbot. Kanske har de också omvärderat sitt sätt att jobba och att betrakta djuren, kanske inte. En kompis till mig var på Kolmården här om året och tog del av en av parkens många upplevelseprodukter. En annan i gruppen vågade sig på att fråga om vargattacken och fick till svar att ”kvinnan troligen var sjuk…”. Men vad ska man säga?
Vargattacken är verkligen en intressant bok, som lyfter många problematiska sidor hos djurparker i allmänhet och Kolmården i synnerhet. Här berättas Kolmårdens faktiskt ganska spännande historia – parken som skulle rädda ekonomin för den lilla Kolmården, som vid det laget var Sveriges minsta kommun. Pengar och kommersiella intressen verkar vara ett återkommande problem och något som ofta står i strid med andra intressen, hur mycket man än försöker att lyfta fram sitt bevarandearbete med mera. Jag har själv varit på Kolmården (som barn) och tyckt att det var fantastiskt, så som man gör när man fullständigt älskar djur. Jag är också övertygad om att de som arbetar på parken brinner för djurens bästa och vill väl. Det finns dock mycket som i grunden är knasigt med att stänga in djur i en park i syfte att tjäna pengar och att underhålla en publik. Jag misstänker i och för sig att Kolmården är både rymligare och bättre än många andra parker runt om i världen, trots allt. Här kommer det ändå fram hur vansinnigt det kan bli, särskilt när man tycks glömma bort att en del av djuren är potentiellt livsfarliga rovdjur.
Lars Berge påstår sig tillhöra skaran som tycker att vi ska ha varg i Sverige och jag delar den åsikten. Det är dock uppenbart att vargar också kan medföra problem, som man måste våga prata om. Det är nog ingen som blir hjälpt av att man försöker låtsas som att fullvuxna, stressade varghannar är att likställa med busiga hundvalpar. Den här boken gör att det står ganska klart, faktiskt.
Den 17 juni 2012 klockan 11.18 på förmiddagen hittas en ung kvinna död inne i ett av varghägnen på Kolmårdens djurpark. Den 30-åriga vargguiden hade tidigare samma morgon gått in ensam när vargarna plötsligt attackerade henne.
Vad som egentligen inträffade i varghägnet på Kolmården i juni 2012 är en gåta. Likaså hur den utrotade svenska vargen plötsligt kunde återvända till de svenska skogarna i mitten av 1980-talet.
Vargattacken är inte en naturvetenskaplig bok. Det är inte en bok om den skandinaviska vargen. Det är en bok om människor, människors besatthet, ärelystnad och girighet. Men också en bok om enskilda individer som vill göra gott. Som vill rädda världen. Det är en bok som handlar om hur naturen blivit en upplevelseindustri. En industri som skulle rädda en svensk bruksort. Det är en bok om hur det gick till när det vilda blev ett föremål för våra projektioner och våra idéer om gott och ont. Om våra idéer om hur ett samhälle bör organiseras. Det är en bok om människans önskan att kontrollera naturen. En djurpark och det som händer där säger betydligt mer om oss människor än om djuren som hålls fångna i dess hägn. De är, när allt kommer omkring, inget mer än djur. Djur som följer sina instinkter.
Men mest av allt är det en bok om vad som egentligen hände i varghägnet den där söndagen för sex år sedan. Och hur det kunde ske.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Lars Berge. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2018 (den här ljudboken, Bonnier Audio). Antal sidor: 229 (ca 8 h lyssning). ISBN: 9789100169886, 9789178270255.
Lars Berge
Lars Berge (född 1974) är en svensk journalist och författare, som bland annat skriver för Svenska Dagbladet. Han debuterade 2013 med romanen Kontorsninja.
Klubben av Matilda Gustavsson är en intressant reportagebok om hur ”kulturprofilen” i decennier kunde våldföra sig på kvinnor och om hur allt sedan rämnade. Betyg: 4 flyglar av 5.
Hösten 2017 inträffade #metoo och kvinnor över hela världen fick mod att berätta öppet om sexuella trakasserier och negativ särbehandling de utsatts för. Vittnesmålen smattrade från bransch efter bransch och från kvinnor i alla möjliga livssituationer. En del förövare blev outade (en del oskyldiga drogs dessvärre också med) och en del fick rent av straff för sina gärningar. Ett av de mest uppmärksammade avslöjandena i Sverige kom att bli Matilda Gustavssonsreportage i Dagens nyheter, där hon avslöjade att ett stort antal kvinnor blivit utsatta för sexuella övergrepp, eller rena våldtäkter, av en inflytelserik kulturprofil med kopplingar till Svenska akademien. Klubben fördjupar detta reportage, som slog ned som en bomb senhösten 2017 och som sedan kom att få stora konsekvenser: kulturmannen i fråga, Jean-Claude Arnault, kom att dömas till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt, ”klubben”, Forum, lades ned och det lämnades även in en anmälan till ekobrottsmyndigheten på grund av oegentligheter som upptäckts kring ekonomin (det väcktes dock aldrig åtal). Svenska akademien förlorade ett flertal ledamöter, däribland dess dåvarande ständige sekreterare, Sara Danius, och Arnaults fru, Katarina Frostenson, som spelades ut mot varandra på ett vis som är svårt att förstå för en utomstående. Krisen i Svenska akademien blev så djup att institutionen var en hårsmån från att gå under och som ni vet fick Nobelpriset 2018 skjutas upp.
Inget av detta är direkta nyheter för den som följde med i nyhetsrapporteringen under 2017–2018, men boken ger en bredare bakgrund och fler detaljer till vad som hände. I boken finns exempelvis kvinnor som berättar om övergrepp de utsatts för och där fruktansvärda detaljer kommer fram som inte tidigare varit kända. Gustavsson tar sig också tid att skildra både personer, tidsandan och den speciella plats som Forum utgjorde under den tid då det fortfarande var en levande scen. Det är svårt att inte bli imponerad över det Arnault och Frostenson faktiskt byggde upp i sin källare – där skedde möten och skapades kulturupplevelser som aldrig annars hade kommit till. Det är lätt att förstå att det fanns en dragningskraft som fick unga kulturutövare att söka sig mot Forum och det är också lätt att förstå att många hamnade i en situation där de lätt kunde utnyttjas. Arnaults egen konstnärliga begåvning beskrivs inte som imponerande, men hans kontaktnät var tveklöst stort och han hade starka band till Svenska akademien. Hans hot om att förstöra unga kvinnors karriärer framstår inte som tomma ord utan som högst reella hot. Detta och annat gjorde att Arnault kunde verka ostört från 80-talet och framåt, vilket är helt fruktansvärt.
I boken beskrivs ingående hur Arnault under decennier kunde skada kvinnor, men också att det i många fall var komplicerade förhållanden som låg bakom, så som det ofta är. Många våldtäktsoffer blir ifrågasatta: ”Varför gick du inte?”, ”Varför ringde du honom?”, ”Varför följde du med?”. Gutavsson har genom Klubben skrivit ett väldigt intressant reportage där de här frågorna kommer fram. Det är verkligen en intressant och berörande bok.
Samtidigt läser jag med en känsla av att det är lite väl snaskigt. Arnault är en dömd våldtäktsman och jag finner ingen anledning att försvara honom eller förminska något i hans brott, men boken är till delar att betrakta som en biografi över honom och det finns någonting störande och märkligt över det. Det är en levande person som fått sitt liv och lögner uthängda i en bok där han inte själv har varit inblandad. Detsamma gäller Katarina Frostenson, som visserligen lyfts fram som en lysande poet, men som i övrigt beskrivs som en känslomässigt instabil kvinna med ständiga vredesutbrott. Det beskrivs hur hon stjäl konst från konstnärer som medverkat på Forum, hur hon är högst delaktig i ekonomiskt fiffel och hur hon skämmer ut sig i sitt envisa försvar av sin man. Hade Arnault eller Frostenson velat nyansera bilden hade de säkerligen erbjudits utrymme, så det är ingen kritik mot Gustavsson, det är bara en märklig läsning. Boken är utlämnande och ingående både vad gäller offer och förövare och de som är någonstans mittemellan (vad är Katarina Frostenson eller Horace Engdahl, exempelvis?).
Det är egentligen min enda invändning. Klubben har blivit hyllad unisont och jag förstår varför och tycker själv att det är en riktigt vass och läsvärd bok. Den är både brännande och intressant utan att bli långrandig eller tjatig. Jag tycker också att den är intressant som dokument över en väldigt speciell tid. Mycket under metoo passerade bara förbi utan att göra någon skillnad i längden, en del misslyckades totalt, men annat ledde faktiskt fram till något. Matilda Gustavssons reportage kom att leda till att en våldtäktsman fick sitt straff och att Svenska Akademien blev omskakat rejält och påbörjade sin resa mot att bli mer transparent och öppet. Imponerande!
När Karin kommer börjar vi gå mot Forum. Svänger in på den lite undanskymda Sigtunagatan.
Jag ser omedelbart Arnault. Det kommer att dröja nästan ett år innan jag möter honom igen. Han står omgiven av några manliga vänner, och studerar oss innan han höjer rösten.
– Titta nu, nu kommer det flickor!
Ingen av oss svarar på utropet. Men det krävs inte mycket för att bli regisserad av en annan människa. Antagligen ser vi ofrivilligt paffa ut och antagligen vidgas våra ögon och munnar. Vi går en självmedveten runda genom rummet. Stannar i några väl avvägda sekunder framför varje tavla – eller om det är skulpturer. Jag ser inte konsten. Jag fylls av en lycka över att Jean-Claude Arnault uppenbarligen inte kände igen mig och över att jag fortfarande arbetar ifred.
Ur Klubben av Matilda Gustavsson
Klubben av Matilda Gustavsson
I årtionden hade han omgetts av rykten om övergrepp – den välkände kulturprofilen vars prestigefulla klubb drog till sig medlemmar ur Svenska Akademien, och där konstnärskap både föddes och dog. Den 22 november 2017 publicerades journalisten Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter, där arton kvinnor vittnade om våldtäkter, hot och trakasserier. Det inledde en händelsekedja som skulle få en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.
I ”Klubben” fördjupar Matilda Gustavsson sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.
Förlagets beskrivning
Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 230. ISBN: 9789100177645.
Matilda Gustavsson
Matilda Gustavsson (född 1987) är en svensk journalist och författare.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
