I verkligheten svävar människor sällan iväg i sina fantasier när de precis har träffat någon, eller åtminstone låter de inte fantasierna gå ut över jobb, relationer och annat i livet. Kärlek kan ju flamma upp så märkligt snabbt, medan det egentligen kan ta flera år att lära känna en människa. Det är helt enkelt inte realistiskt att lita på fantasier man kan ha som nykär. Jag tror de flesta håller med. Ändå köper de flesta att romantiska filmer och romaner gärna handlar om människor som ger upp allt till förmån för ”den rätte”, som de kanske träffat helt nyss och inte känner alls. Jag gillar inte det där. Jag har lättare för att läsa science fiction än den typen av romaner. För mig handlar inte kärlek om att skena efter impulser och jag vill inte läsa böcker där kärlek framställs på det sättet, istället för att beskrivas som det fina kärlek faktiskt är.
I Vi har redan sagt hej då har huvudpersonen dejtat en tjej två gånger när han förstår att hon är personen som ska förändra hans liv. Som ni förstår blir jag lite avig redan från början. Huvudpersonen heter Filip och är författare som har fått skrivkramp. De senaste fem åren har han varit singel, men har hunnit med att dejta en hel drös tjejer. Så fort det börjar bli allvar ser han till att dra sig ur och nu har han fastnat i beteendet och inser att saker och ting verkar gå på tomgång. Innerst inne vill han komma vidare i livet, men vet inte hur, förrän han träffar Iris. Deras första dejt liknar inga dejter han har varit på tidigare och bland det första Iris berättar är att hon väntar barn. Ingenting följer de trygga mönster han är van vid och kanske just därför vill han gå vidare, men vet inte hur. Särskilt krångligt blir det eftersom han träffar andra, bland annat exflickvänner, parallellt. Det är upplagt för att bli problematiskt.
Man kan tro att jag skulle tycka riktigt illa om boken, men det gör jag inte. Trots det irrationella i ”kärlek vid första ögonkastet” så fastnade jag för den, dels för språket och dels för att berättelsen trots allt är berörande. Kanske är det slutet, fritt från flygplatsåterföreningar och samtidigt fritt från total pessimism, som bidrar, men jag känner verkligen för Filip och tycker att författaren verkligen lyckas ringa in hur det kan vara att vara kär och precis ha träffat någon, samtidigt som man inte riktigt vet om man vågar släppa den trygghet man har. Den prickar in så många detaljer att den nästan känns som självupplevd. Det finns så mycket som ingår i singelspelet som Filip spelar: det handlar om att formulera sms korrekt, och skicka dem vid rätt tidpunkt, det handlar om att dricka precis lagom mängd alkohol och det handlar om att förstå alla signaler rätt på en dejt och att bara smyga iväg och använda mobilen under ursäkt att man är på toa. Det verkar så kallt och beräknande, men man kan inte annat än känna för Filip, som innerst inne är väldigt ensam.
Jag tycker att Vi har redan sagt hej då var riktigt bra. Den är förresten skriven med kapitlen huller om buller, vilket adderar spänning och gör att berättelsen berättas från lite olika tidsperspektiv. Språket är avskalat och meningar klipps ibland av mitt i när Filip håller tillbaka sig själv. Det bidrar till känslan att det här har hänt på riktigt.
Fredrik och Louise lever i överklassens lyx. Om dagarna jobbar Fredrik på sitt arkitektkontor och under lediga stunder älskar han att åka ut till galoppbanan för att beundra den häst han har köpt dyrt. Louise tror sig veta att Fredrik är otrogen med sin sekreterare, men är själv, paradoxalt nog, ständigt otrogen. Yngsta dottern bor hemma och presterar inte tillräckligt bra i skolan för att de ska känna sig nöjda. Därför har de ordnat så att Lena, till vardags SFI-lärare, ger privatundervisning.
Lena har en tung börda att bära på. Hennes man, Janson, har fått ett återfall i sitt spelmissbruk och riskerar att rasera det lilla de har kvar i form av materiella ting. Han är arbetslös och Lena får slita för två. Deras son är också på glid och kommer hem med nya mobiltelefoner som Lena inte förstår var de kommer ifrån.
Två av Lenas SFI-elever är Amir och Parvaneh. Parvaneh har precis brutit upp från ett misshandelsförhållande och har startat ett nytt liv. Hon längtar tillbaka till sin hemstad i Iran och bekymrar sig över att hennes syster och föräldrar, som är kvar i Iran, hela tiden ger henne skuldkänslor när hon ringer dem. Amir har också mycket med sig i bagaget, men nu träffar han Parvaneh och blir förälskad.
Flygt låter berättelsens huvudpersoner stöta på varandra, men de återgår snabbt till sina egna berättelser, precis som att vi dagligen ser och träffar på människor som vi inte känner och aldrig träffar igen. Louise och Fredriks värld är en annan än Amir och Parvanehs eller Lena och Jansons, men ändå har alla sina bekymmer, drömmar och funderingar. Jag tycker att det är ett kul grepp att väva ihop de här berättelserna, men samtidigt blir det också relativt snabba nedslag hos varje huvudperson och när jag hade lyssnat klart på ljudboken kände jag egentligen att jag gärna hade velat veta mer om dem.
Ljudboken finns att köpa hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Stjärnlösa nätter, av Arkan Asaad, är en tankeväckande bok om hederskultur och en bok som verkligen belyser att hederskultur inte har några vinnare.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
Arkan Asaads Stjärnlösa nätter är en delvis självupplevd bok om en ung, svensk man, som mot sin vilja gifter sig med sin irakiska kusin. Hedersproblematik är något som har uppmärksammats i Sverige de senaste tio åren, men det här är första gången jag hör en skildring från en mans perspektiv och det ger verkligen en stärkt insikt om att hederskulturer inte har någon vinnare. Här är alla förlorare: den unge mannen, som fråntas den självklara rätten att få bestämma över sitt eget liv, den unga hustrun, som maktlös och ensam väntar på uppehållstillstånd, den unge mannens pappa, som förlorar sin ställning och ses som en förlorare, och de båda familjerna, som blir ovänner när äktenskapet inte blir vad man hade hoppats på.
Bokens huvudperson, Amàr, är bara arton år när han följer med sin pappa och yngre bröder till Irak på semester. Till en början är det med stor glädje han återser sina släktingar, men snart visar det sig att det finns en agenda för besöket i föräldrarnas hemland. Över hans huvud är det bestämt att Amàr ska gifta sig med sin kusin, Amina, som sedan ska följa med till Sverige. Amàr känner sig som en handelsvara, som utnyttjas till att ge kusinen uppehållstillstånd, och han finner situationen absurd. Han frågar sig själv hur han ska kunna klara av att ha en fru och familj, när han knappt har träffat en tjej tidigare. Han är fast besluten att inte gifta sig, men trycket från släktingarna blir för stort och efter veckor av utfrysning och öppet hån från släkten ger han upp och ingår äktenskapet.
Eftersom handläggningstiderna är långa kommer det att dröja flera år innan Amàr blir kallad till intervju på Migrationsverket för att övertyga myndigheterna om att hans fru har rätt till uppehållstillstånd i landet. Under de här åren är Amina ensam i Syrien och Amàr lever i Sverige och låtsas som om ingenting har hänt. När han träffar en tjej i Sverige kan han inte ens berätta att han egentligen är gift.
Boken är tankeväckande, gripande och intressant och den har ett enkelt och rakt språk, som förstärker känslan av att det här har hänt på riktigt. Boken finns även utgiven som ljudbok, i en författaruppläsning, och det är den som jag har lyssnat på. Jag kan verkligen rekommendera alla att göra detsamma.
Stjärnlösa nätter
Stjärnlösa nätter gavs ut av Norstedts 2011. Jag lyssnade på en ljudboksversion, utgiven av A nice noise samma år, där boken är inläst av Arkan Asaad själv. ISBN: 9789113031330, 9789186719289.
Arkan Asaad
Arkan Asaad är en svensk författare, född i kurdiska delen av Irak.
I Busters öron får vi följa Eva, som i dagboksanteckningar gör en tidsresa tillbaka till sin uppväxt. Det är för henne en smärtsam konfrontation med det hopplösa förhållande hon alltid haft till sin mamma, som alltid har tryckt ned sin dotter, skrikit efter henne och som alltid har varit självupptagen och uppmärksamhetskrävande. Det är många intressanta scener som målas upp, men det finns också mycket som jag finner för tillspetsat. Redan tidigt i boken avslöjas det t.ex. att Eva hittade en utväg i att mörda sin mor. Jag tycker att det känns lite onödigt att skruva till det för mycket, för boken hade kunnat bli mer intressant och gripande om den kändes mer realistisk. Det är verkligen insiktsfullt berättat om människor och relationer, men för mig faller det lite när det blir för mycket, som det tyvärr blir lite nu och då i boken.
Ändå var det en ljudbok som fängslade medan jag läste den. Kanske för att den så fint är inläst av Eva Röse, som är en mycket skicklig uppläsare.
Karin är den lyckade läkaren som, utöver sitt gynekologjobb, jobbar ideellt på en hemlig mottagning för papperslösa. När arbetsdagen är slut har hon en jämställd man och två barn att komma hem till i villan i förorten. Utåt sett ser hon osjälvisk ut och framstår som mycket lyckligt lottad, men hela fasaden börjar spricka sönder när hon träffar Katarina. Katarina kommer till den hemliga mottagningen med lunginflammation och hon berättar att hon arbetar som hushållerska hos en familj som inte precis behandlar henne väl. Karin bestämmer sig för att hjälpa Katarina genom att låta henne bo hos henne, men vad hon inte har förstått är att Katarina inte vill se sig som ett offer i behov av hjälp. Så fort hennes lunginflammation har läkt ut vill Katarina börja arbeta hos Karin med familj, vilket hon också gör. Till skillnad mot Karin har Katarina nu tid för att läsa läxor med barnen, baka och laga mat och allt annat som Karin tror sig behöva göra för att vara en bra mamma. Katarina börjar bli ett hot och också en påminnelse om hur oerhört svårt det är att hjälpa någon annan och att överbrygga klassklyftor och ojämlikheter. Karin har plötsligt blivit en av alla de som utnyttjar fattiga som svart hemhjälp och alla hennes tafatta försök att närma sig Katarina som vän slutar egentligen bara i att det blir fler och fler slitningar i familjen.
Jag tycker att ämnet är viktigt och boken är både lättläst och tankeväckande. Samtidigt trivs jag inte helt med berättelsen. Det är så lätt att ”köpa sig fri” från alla jobbiga ojämlikheter som vi kan ställas in för. För en del känns det förmodligen lättare att skänka någon hundring till ett fadderbarn än att vidga sina vyer genom att umgås över klassgränser och kulturer. Det är så lätt att gå förbi en hemlös utan att titta, men så enkelt att trycka på gilla-knappen till ”Vi gillar olika!” på Facebook. Men varför skulle det vara fult att försöka göra det man kan? Karin lever i en skyddad värld i sin villaförort, men gör sitt bästa för att göra skillnad genom att jobba timtals på en klinik för papperslösa. Det är väl bra? Ändå framställs hon som en bitch, omöjlig att sympatisera med. Berättelsen tar en vändning mot slutet och Karin framställs som lite mer mänsklig. Tur! Jag tycker ändå att boken har en tveksam sensmoral och den gjorde mig lite besviken.
Bastarden från Istanbul är inte bara Elif Shafaks första bok översatt till svenska, utan också förlaget 2244:s första utgivna bok. Förlaget är specialiserat på litteratur från området runt Röda havet, ett område som för mig är närmast en vit fläck på den litterära kartan. Faktiskt är väl Orhan Pamuk just den enda jag har läst från det här området. Shafak rör sig i en annan genre än Pamuk, men Bastarden från Istanbul säger, precis som Pamuks böcker, något om det turkiska samhället och livet i Istanbul. Liksom Pamuk har Shafak för övrigt åtalats för att genom sitt skrivande ha förlolämpat republiken Turkiet (åtalet är nedlagt för Shafak, Pamuk blev till slut dömd).
Jag tycker väldigt mycket om Pamuk och nu tycker jag också väldigt mycket om Shafak. Boken är både humoristisk och intelligent och kretsar kring två unga kvinnor: Asya, som bor i Istanbul med ett helt gäng excentriska, kvinnliga släktingar, och Armanoush, en amerikanska vars pappa är armenier. Vägarna korsas när Armanoush bestämmer sig för att resa till Istanbul för att lära sig mer om sina rötter. Hon reser till Istanbul med vaga idéer, delvis baserade på de åsikter som armeniska vänner på ett internetforum har delat med sig av om turkar och deras förtryckt mot armenier, om hur staden och dess invånare kommer att vara. Förvånat kommer hon till ett land och en familj där somliga bär slöja och talar med djinner, somliga har kortkort kjol och jobbar som tatuerare. Allt och alla tycks rymmas här. Frustrerat inser hon dock att ingen tycks känna till något om folkmordet av armenier och turkarnas förtryck, men hon inser också att det inte bara handlar om att Istanbulbor förnekar det som skett, utan också om en önskan att gå vidare.
Boken kretsar inte bara kring frågorna om hur minoriteter behandlas och har behandlats i Turkiet, utan också om vad som kan förnekas inom en familj. Boken är både smärtsam och glad om vartannat och den är väldigt välskriven. Trots att den behandlar viktiga frågor och handlar om mörka hemligheter är den förvånansvärt rolig och lättillgänglig. Shafak är en av Turkiets största författare och jag kan bara hoppas att fler av hennes titlar kommer att översättas till svenska. Jag hoppas också att många kommer att läsa boken och att den kommer att väcka ett större intresse för litteratur som har ett annat ursprung än skandinavisk eller amerikansk. Jag är i alla fall oerhört nyfiken på vad 2244 kommer att ge ut härnäst.
Det känns inte riktigt rättvist att jämföra en bok med andra böcker, för det får det att låta som att boken är en efterapning och inte särskilt originell. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Rowlings böcker om Harry Potter och jag gör det utan att mena något annat än att den här boken är lika bra. Precis som i Harry Potter-böckerna blandas element från ”vanliga” ungdomsböcker och scener från ”vår” värld med element från något mer övernaturligt och magiskt. Det gör i mina ögon att boken lyfter från att vara en ”vanlig” fantasy till att göra det mer intressant och angeläget.
I huvudrollerna hittar vi ett gäng gymnasieungdomar. De är lika olika varandra som personligheterna i vilken gymnasieklass som helst. Här finns klassens populäraste tjej, klassens plugghäst, som förresten i hemlighet är kär i deras mentor, tjejen som har halkat snett och tar droger, två mobbade och utfrysta personer och deras mobbare samt en tjej som redan har flyttat hemifrån för att hon inte kommer överens med sin mammas nya kille. Det visar sig att just dessa personer, som aldrig skulle ha umgåtts eller kanske ens pratat med varandra i skolan, utgör en grupp som är en del i någonting så stort att de inte kan föreställa sig det. Tillsammans står de framför någonting riktigt mörkt och ont och det är upp till dem att glömma de roller de normalt har i skolan för att istället samarbeta tillsammans.
Det här är en riktigt spännande bok och samtidigt är den fantastiskt insiktsfull och lyckas beröra många av de problem man kan ställas inför och de känslor man kan känna i senare tonåren. Det känns trovärdigt och äkta. Nu läser jag visserligen inte ungdomsböcker så ofta längre, men jag måste ändå säga att det var länge sedan jag läste en bok med så hög igenkänningsfaktor. Precis såhär är det nog faktiskt att vara tonåring idag. Det är genialiskt att tvinga ihop de här personerna, med så totalt olika status i klassrummet, och göra en fantasyberättelse av det. Magin ser jag som en kul krydda. Den gör de välbekanta skolmiljöerna och hemmamiljöerna trots allt mer intressanta och lyfter boken till en högre nivå.
Jag hade möjlighet att läsa boken innan den ens var tryckt och jag hade absolut inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Vid det här laget har boken hyllats i både press, på bloggar och i mikrobloggar och jag kan bara stämma in i hyllningskören. Det här är bra! Och jag längtar efter fortsättningen.
När Marjories syster försvinner splittras familjen. Föräldrarna hamnar i stor sorg och ägnar all sin tid åt att söka efter den försvunna dottern och under tiden bor Marjorie hos sin faster, Ilse. Marjorie känner sig inte riktigt hemma hos Ilse och hon funderar mycket över sin familj och bearbetar sorgen på sitt sätt.
Med den här boken har Bengt Ohlsson verkligen tagit sig in i ett barns värld och lyckats förmedla hur tankarna kan gå när man är i den åldern. Det känns autentiskt och äkta och väldigt insiktsfullt. Familjens trygghet och den kärlek och avundsjuka som man kan känna till ett syskon finns här förmedlat på ett fint sätt. Marjorie är dock inte bara ett vanligt barn, utan ett barn i en mycket speciell situation, eftersom hon har förlorat sin syster. Jag vet inte om jag tycker att Ohlsson låter systerns försvinnande få tillräckligt mycket plats i boken. Jag tycker ändå att det var en fin och välskriven bok. Och inte för att man ska döma boken efter framsidan, men visst är framsidan otroligt snygg?
Jag har inte hört eller sett särskilt mycket av Mia Skäringer tidigare, eftersom jag (tyvärr?) inte har följt t.ex. Mia och Klara på tv. När jag gav mig i kast med den här boken var alltså mina enda ”förkunskaper” att Mia Skäringer är en hyllad komiker. Tror man att det rakt av är en ”humorbok” är man dock helt fel ute. I Dyngkåt och hur helig som helst delar Skäringer med sig av krönikor och blogginlägg och visst är de vasst skrivna, och många gånger väldigt underhållande, men det är med ett sting och allvar allt är skrivet. Framför allt är det väldigt utlämnade. Skäringer berättar otroligt öppet om uppbrottet med expojkvännen, försöken att få den nya familjesituationen att funka, sitt sexliv etc. Ibland tycker jag att det blir lite för mycket. Å andra sidan är det rätt skönt med en såhär osminkad bok, och det är nog också Skäringers syfte att berätta rakt av hur det är, att liksom visa läsaren att hennes liv inte är sådär ytligt och glättrigt som många andra bloggares och krönikörers verkar vara.
Framför allt poängterar Skäringer ofta och mycket att hon är otroligt glad över sitt liv och att hon är impulsiv, skaffade barn tidigt, flyttade ut på en ö etc. Bra för henne! Men ibland blir det lite väl raljant när hon gör sig lustig över de som vill planera när de vill skaffa barn och de som över huvud taget trivs med att planera och strukturera mycket i livet. Det är fint att Skäringer är tydlig med att hennes livsstil fungerar och att man inte behöver vara så duktig hela tiden, men samtidigt känns det som att hon hela tiden vill bevisa att det är just hon som är duktig och har hittat det optimala sättet att leva och då får det lite motsatt effekt.
Jag har lite blandade åsikter om boken, men tror kanske också att jag är i fel situation i livet för att fullt ut uppskatta det här. Jag kan i alla fall konstatera att Skäringer verkligen kan skriva och sätta ord på saker och ting, och hon vågar dessutom skriva om allt, även sådant som många inte vill tala om.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I verkligheten svävar människor sällan iväg i sina fantasier när de precis har träffat någon, eller åtminstone låter de inte fantasierna gå ut över jobb, relationer och annat i livet. Kärlek kan ju flamma upp så märkligt snabbt, medan det egentligen kan ta flera år att lära känna en människa. Det är helt enkelt inte realistiskt att lita på fantasier man kan ha som nykär. Jag tror de flesta håller med. Ändå köper de flesta att romantiska filmer och romaner gärna handlar om människor som ger upp allt till förmån för ”den rätte”, som de kanske träffat helt nyss och inte känner alls. Jag gillar inte det där. Jag har lättare för att läsa science fiction än den typen av romaner. För mig handlar inte kärlek om att skena efter impulser och jag vill inte läsa böcker där kärlek framställs på det sättet, istället för att beskrivas som det fina kärlek faktiskt är.
