Mats Strandbergs första egna bok efter dundersuccén Engelsforstrilogin, som han författade tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, är en skräckroman med handlingen förlagd till Finlandsfärjan Baltic Charisma. Miljön känns som ett både roligt och intressant val. Alla har kanske inte själva varit på en Finlandskryssning, men jag tror ändå att de allra flesta har någon slags uppfattning om vad en sådan resa kan innehålla. Fylla, taxfree, halvt bortglömda artister som kör sina gamla slagdängor, svensexor, dansgolv med hits, folk som skrålar i karaokebarer. En del fördomar har kanske formats av såpor och dokusåpor som gått genom åren (själv hör jag till Rederietgenerationen). Jag vet inte hur rättvist det är att utgå från att finlandskryssningar är som det ofta framställs i TV, men i alla fall. I Strandbergs tappning finns hur som helst flera stereotyper som man kanske föreställer sig roar sig på medelklassiga kryssningar. Här finns tjejkompisarna som är ute efter att festa och ligga. Här finns den medelålders, deppade kvinnan som som nu hoppas på att en tur med Charisma ska få henne att känna sig lite mindre ensam. Här finns också paret där den ena killen pirrigt planerar ett frieri på båten. Här finns också den lilla mamma-pappa-barn-familjen som håller på att rasa samman och där föräldrarna ändå, någonstans, tror och hoppas att resan ska laga det som spruckit i familjen. Boken skildrar också hur personal försöker att hantera passagerarna, som inte sällan är snorfulla. En av huvudpersonerna är också en gammal schlagerstjärna som nu leder karaoke och som behöver dra några linor kokain för att palla med. Två viktiga huvudpersoner är också de två tweenies, Albin och Lo, som är kusiner och en gång i tiden var nära vänner. Nu har Lo flyttat och de har delvis tappat kontakten. Lo har också dragit iväg i utvecklingen och har plockat upp en tonårings jargong och klädstil, medan Albin inte alls har kommit lika långt på väg mot vuxenheten och dessutom är både ensam och osäker och har en helt annan status än sin kusin. När han nu möter Lo på nytt så är det som att träffa en främling och de blir båda osäkra på hur de ska förhålla sig till varandra.
Människorna och relationerna är det bästa i boken, tycker jag. Mats Strandberg är skicklig på att måla upp intressanta och igenkännbara karaktärer och han har fått till en fin bredd av människor i persongalleriet. Det är både roligt, ömsint, tänkvärt och igenkännbart berättat. Boken är dock primärt en skräckroman och, återigen, är valet av miljö klockrent. Det framkommer nämligen snabbt att det finns vampyrer på färjan och i den här slutna miljön, varifrån ingen kan fly, börjar smittan sprida sig. Det finns en hel del rejält äckliga scener och spänningen hålls uppe till slutet.
Jag kan erkänna att varken skräck eller vampyrromaner är riktigt min genre, men i det här fallet så köper jag det rakt av. En spännande och bra bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en spännande vampyrroman med intressanta karaktärer på kryssning med en Finlandsfärja de inte kan fly från.
Betyg: 3+ taxfreeparfymer av 5.
Om Färjan och Mats Strandberg
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som kanske är mest känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong. Färjan är hans senaste roman. Just nu pågår manusskrivande för att boken ska kunna filmatiseras. Mats Strandberg twittrar på @matsstrandberg_.
”I kväll ska 1 200 förväntansfulla passagerare åka på en kryssning mellan Sverige och Finland. Men det finns något ondskefullt ombord på den här resan. Mitt i natten är färjan plötsligt avskärmad från omvärlden. Det finns ingenstans att fly. Det finns inget sätt att kontakta land. Och du vet inte vem du kan lita på.
Mats Strandberg följer upp succén med Engelsfors-trilogin med en spännande skräckroman. Liksom i Engelsfors blandas det socialrealistiska med det övernaturliga, på en plats som många svenskar har en relation till. Här får vi lära känna både passagerare och personal. Den ensamma gamla kvinnan som söker äventyret. Den avdankade schlagerstjärnan som leder karaokekvällarna. Mannen som tidigare jobbat ombord och nu återvänder för att iscensätta ett spektakulärt frieri. Ordningsvakten som med sina tre kollegor försöker kontrollera det dagliga kaoset ombord. De tolvåriga kusinerna som var bästa vänner innan en familjehemlighet kom emellan dem.
Relationer sätts på prov. Vanliga människor tvingas bli hjältar. Men det som händer den här natten kan också locka fram det värsta i dem. Välkommen ombord på Baltic Charisma.”
Jacobs farfar har i alla tider berättat spännande historier, som han har illustrerat med knasiga gamla bilder. Med åren kommer Jacob att förstå att det hans farfar har berättat bara är påhitt och när han blir lite äldre inser han också hur fåniga de gamla fotona egentligen är. De innehåller uppenbara dubbelexponeringar och taffliga bildredigeringar och arrangemang. Jacob inser också att farfaderns berättelser handlar om något helt annat. De monster som han berättar om är inte monster i egentlig mening. Det han berättar om är hur han som ung jude evakuerades till den lilla ön Carinholm för att slippa undan förföljelsen från nazisterna i Polen. Där bodde han på ett barnhem och de besynnerliga barn som han berättar om är egentligen de barn som han träffade där.
Så händer något mycket dramatiskt. Farfadern, som börjat bli lite dement, yrar om monster och förföljelse. När Jacob vid ett tillfälle åker ut till honom för att lugna honom så möts han av äkta ondska. Han hittar sin egen farfar mördad och han ser också det monster som försvinner från platsen. Ingen tror honom när han berättar om vad han såg. Han skickas till en psykolog och alla försöker att hjälpa honom med att gå vidare och släppa skräckbilderna som rullas upp. Jacob börjar dock återigen grubbla över farfaderns gamla berättelser. Var de sanna i alla fall?
Grubblerierna tar honom ända till Cairnholm, dit han åker för att besöka de platser som farfadern har berättat om under Jacobs uppväxt. Där öppnar sig en helt ny värld, fylld med minst sagt besynnerliga barn.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en lagom läskig och spännande bok om magiska egenskaper och äventyr. För den som har läst liknande böcker, t.ex. Harry Potter-böckerna, kan boken förmodligen upplevas lite som en blek kopia. Samtidigt har den en del bitar som känns väldigt nyskapande. Framför allt är den fylld av gamla foton, fyndade i gamla lådor och på second hand-affärer. Fotona illustrerar boken på ett kul sätt, men kan samtidigt upplevas lite krystade ibland. Jag tyckte hur som helst att det var en avkopplande och trevlig bok att läsa. Den är lättläst, rolig och lagom spännande.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättsam och lagom spännande ungdomsfantasy kryddad med gamla knasiga foton.
Betyg: 3 ornitologer av 5.
Citerat ur Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
”Mina ben började domna. Jag flyttade, så tyst jag kunde, vikten från det ena till det andra benet för att få igång blodcirkulationen. En pytteliten bit av någonting rasade ner från högen och rullade iväg med ett ljud som verkade öronbedövande i tystnaden. Rösterna tystnade. Så knakade en golvplanka precis över mitt huvud och en liten dusch av gipsdamm sköljde ner. Vilka som än var där uppe – visste exakt var jag var.
Jag höll andan.
Så hörde jag en flickas mjuka röst: ”Abe? Är det du?””
Om Ransom Riggs och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Ransom Riggs är en amerikansk författare och filmare, som är mest känd för sina böcker om Miss Peregrines besynnerliga barn. Riggs är intresserad av gamla foton och har en egen liten samling, som han har använt för att krydda sina böcker med. Hans senaste bok på svenska är Spökstaden, som är den andra boken i serien om Miss Peregrines besynneriga barn. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn filmatiseras just nu i en filmatisering i regi av Tim Burton. Biopremiären planeras till 2016. Ransom Riggs har en hemsida, twittrar på @ransomriggs och har en fansida på Facebook.
Översättare: Sanne Näsling
Originalets titel: Miss Peregrine’s home for peculiar children.
Utgivningsår: 2012 (Rabén & Sjögren).
Andra delar i serien: Spökstaden.
Andras röster: Aldrig bara ord, Bokdetektiven, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.
De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.”
Julen närmar sig och på ett kommunhus någonstans i Sverige sitter många medarbetare djupt nedsjunkna i arbete. Andra går omkring och oroar sig över de neddragningar som det ryktas om. Hur många kommer att bli uppsagda? Vilka verksamheter kommer att drabbas? Ytterligare några bestämmer sig för att sprida lite julstämning. Givet den minimala budget man har att förhålla sig till kommer man till slut fram till att det bästa sättet att skapa julstämning är att ställa ut trappljusstakar i kommunhusets fönster. Genom att ställa dem i utvalda fönster är det tänkt att de ska forma texten ”GOD JUL”. Det är en fin tanke att på detta enkla sätt göra något kul och fint för alla. I praktiken fungerar det dock inte över huvud taget. Snart har det dock utkristalliserat sig en grupp som tar projektet på ett mycket stort allvar och de är beredda att till nästan vilken pris som helst få det här att fungera. Andra har helt andra saker att bekymra sig över, naturligt nog.
God jul är en både knäpp och rolig liten historia, som i längd ligger någonstans mitt emellan en roman och en novell. Både personer och händelser i boken är tillspetsade såklart, men visst känner man igen drag hos bokens karaktärer i det verkliga livet – och själva hysterin kring julen är också något som på sätt och vis kan kännas igen hos de flesta, skulle jag tro. Karlsson har med den här boken lyckats plocka upp igenkännbara situationer och personer och gjort en mycket underhållande berättelse, som faktiskt inte direkt saknar svärta, för den delen. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Jag kan särskilt rekommendera den som ljudbok, eftersom den är uppläst av författaren själv och Jonas Karlsson är sannerligen en bra uppläsare.
Observera den världssnygga framsidan förresten! Wow!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, underhållande liten berättelse om tröttsamt kontorstrubbel och ivern att till varje pris sprida lite julstämning.
Betyg: 4 upphandlingar av 5.
Om God jul och Jonas Karlsson
Jonas Karlsson (född 1971) är en svensk skådespelare och författare. Han tillhör Kungliga Dramatiska Teaterns fasta ensemble och har, utöver medverkan i ett antal teateruppsättningar, även synts i många tv-serier och filmer, nu senast i Hallonbåtsflyktingen, där han spelar en finlandssvensk man som önskar att han vore svensk. Karlsson debuterade som författare år 2007 med novellsamlingen Det andra målet. God jul är hans första lite längre berättelse. Hans senaste roman heter Jag är en tjuv och den kom ut 2015.
”I Jonas Karlssons finurliga julhälsning skildrar han med sin sedvanliga pricksäkerhet och med ett stort mått av humor kontorslivets vedermödor under några hektiska veckor i december.
Det lackar mot jul i kommunhuset och ledningen diskuterar hur de ska kunna göra något festligt med husets fasad. Trots nedskärningar och stundande eventuella varsel är alla överens om att det vore trevligt att i år överraska med en spännande julhälsning för att sprida lite glädje till kommuninvånarna. Något speciellt och lite extra läckert, dock med noggranna krav på nollbudget.
Snart bjuds lokalpressen in för att dokumentera projektet som vittnar om den fina lagandan som råder i kommunhuset. Men julpyntningen visar sig vara svårare att genomföra än man först har trott. När Gunvald på fritidsförvaltningen har svårt att förstå vikten av att samarbeta förbyts julglädjen till regelrätt krigsföring.”
Skraplotter är den avslutande delen i Vargskinnettrilogin, där Kerstin Ekman skildrar livet för några människor med kopplingar till den jämtländska byn Svartvattnet. Den första boken i trilogin, Guds barmhärtighet, kretsade kring Hillevi, som flyttar till Svartvattnet för att jobba som barnmorska. I del två, Sista rompan, är Hillevis dotter, Myrten, en av huvudpersonerna. Myrten, som blev gravid som ogift, födde i hemlighet en dotter, Ingefrid, som hon tvingades att lämna bort. Nu har Myrten gått bort och Ingefrid ärver pengar, värdepapper, skog. Hennes instinktiva känsla är att allt ska skänkas bort till kyrkan som hon arbetar åt, men hon åker faktiskt till Svartvattnet, trots allt. Ingefrid har aldrig lärt känna sin biologiska mor, men nu börjar hon söka sin egen historia.
Skraplotter är en fin avslutning, där Ekman knyter ihop alla trådar. Hon har ett skickligt sätt att skildra människor och deras egenheter och lyckas alltid väva in intressant historia. Med den avslutande delen i trilogin har hon närmat sig nutid och en del väldigt nutida och aktuella frågor dyker upp. Till exempel fladdrar vargfrågan förbi och en av många cirklar sluts när självaste vargskinnet, från den första boken i serien, dyker upp i samband med detta.
Jag tycker att Skraplotter är en fin och värdig avslutning på en intressant trilogi om livet i Sverige under 1900-talet och livet för några kvinnor, som alla brottas med sin tids uppfattningar och svårigheter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en prisbelönt och intressant bok om att söka sina rötter och alla som vill läsa en värdig avslutning av Ekmans trilogi om hur samhället i Sverige har utvecklats under 1900-talet.
Betyg: 3 lamm av 5.
Om Skraplotter och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 391 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Sista rompan.
Andras röster: Alba, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Snön har redan kommit till Svartvattnet i västra Jämtland. Prästen Ingefrid Mingus från Stockholm kliver ur bilen, ut i det vita och kalla. Det är hennes allra första besök i byn och hon har kommit eftersom hennes biologiska mor, Myrten, precis har dött och testamenterat sina tillgångar till Ingefrid. Hon träffade aldrig sin mor och adoptivföräldrarna hade alltid sagt att hon var en fattig kvinna men det visar sig nu inte stämma. Tvärtom. Hon var välbärgad och arvet är stort.Genom brev, dagböcker och foton lär Ingefred sig allt mer om sin biologiska släkts dramatiska historia. Hon ser på bilderna att Myrten var en vacker kvinna men vem hon egentligen var längst innerst inne är det ingen som kan berätta. Myrtens fostersyster, Risten, som trodde att de båda hade delat allt i lust och nöd visste inte ens om att hon hade fött en dotter.Och vem var fadern? Ingefred vet inte att han är i livet och att han finns i hennes omedelbara närhet. Men kommerhan någonsin att ge sig till känna?”
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
I den första boken gav sig Don in i ”projekt fru”, som gick ut på att försöka hitta en livskamrat. Hans omfattande enkäter, som skulle vara till hjälp för att ringa in rätt kvinna, blev ingen succé, men det ordnade sig i alla fall till slut. Nu är han lyckligt gift med sin Rosie. I Rosieeffekten har paret flyttat till New York, där Don gästforskar på Columbiauniversitetet och Rosie försöker att sy ihop sin avhandling samtidigt som hon går på läkarprogrammet. Paret har fullt upp med sina studier och jobb – även sina extrajobb som bartenders – och varandra när det plötsligt visar sig att Rosie är gravid. Don försöker att hantera detta genom att betrakta även detta som ett projekt. Han ser direkt att han kan ha en viktig roll i att coacha Rosie i att äta gravidvänlig mat och att undvika stress. Strategin är ett misslyckande. Rosie och Don slits allt längre isär och tvivel väcks om Don verkligen kan bli en bra pappa. Kan han ens känslomässigt knyta an till den nya familjemedlemmen?
Boken är fylld av tokroliga scener och knäppa sidospår, men till stor del är den faktiskt inte speciellt uppåt. Trots alla speciella omständigheter och annorlunda personer som figurer i boken så skriver Simsion på ett verkligt insiktsfullt sätt om hur ett förhållande kan gå sönder, hur ett par sakta men säkert kan dras allt längre ifrån varandra tills ingenting av det som varit finns kvar. Jag blev överraskad över att boken handlade så mycket om problem i Dons och Rosies relation, men jag tyckte faktiskt att det var ett bra drag. Jag hade nog inte tyckt hälften så bra om en bok som bara hade varit fylld av knasroliga mamma-pappa-barn-scener. Här finns faktiskt vissa sorgliga stråk, även om det i huvudsak är en feelgood, naturligtvis. Naturligtvis förstår man också att det kommer att lösa sig. Det gör ju det i den här genren. Författaren lyckas ändå hålla läsaren på halster ända in i det sista. Kanske är slutet till och med lite för abrupt.
Trots slutet håller jag ändå Rosieeffekten för en av mina feelgoodfavoriter. Den är en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”. Genom att skriva om Don och att skildra allting utifrån hans sätt att se på världens gör Simsion faktiskt något nyskapande av en genre som lätt faller in i klichéer. Det här är en bok i min smak!
I korthet:
Rekommenderas för: alla som vill läsa en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”.
Betyg: 4+ blåfenade tonfiskar av 5.
Citerat ur Rosieeffekten
”Jag ägnade nästan två veckor åt Dewhurt’s Textbook of Obstetrics and Gynaecology (åttonde upplagan) samt en genomgång av filmklipp på internet innan jag bestämde mig för att materialet behövde kompletteras med praktisk erfarenhet. Det var som att läsa en bok om karate – givande till en viss gräns, men inte tillräckligt för att ge attackberedskap. Turligt nog befann jag mig, som medlem av den medicinska fakulteten, i en sits där jag hade tillträde till sjukhus och kliniker.
Jag bokade ett möte med David Borenstein på hans kontor.
”Jag skulle vilja förlösa ett barn.”
Dekanens min var svårtolkad, men ”entusiastisk” var inte ett av alternativen.”
Om Rosieeffekten och Graeme Simsion
Graeme Simsion är en australiensisk entreprenör och författare. Hans debutbok, Projekt Rosie, kom ut 2012 efter att ha vunnit ett debutantpris för bästa opublicerade manus. Ursprungligen skrevs boken som ett filmmanus innan den kom att bli en bästsäljande roman. Simsion har, förutom författandet, doktorerat, arbetat med IT, drivit ett eget företag inom IT-branschen, jobbat som föreläsare, importerat viner samt ägt en antikhandel. 2014 kom uppföljaren till Projekt Rosie, Rosieffekten. Graeme Simsion har en hemsida, en fansida på Facebook samt twittrar under @graemesimsion.
Översättare: Marianne Mattsson.
Originalets titel: The Rosie effect.
Utgivningsår: 2015 (Forum).
Antal sidor: 415.
Andras röster: Böcker i örat.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!
Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.”
En kvinna och hennes hund befinner sig vid Exmoorheden på den engelska landsbygden. Man förstår att kvinnan flyr från något, eventuellt något inom henne själv, men det är länge ovisst vad det egentligen handlar om, även om man snabbt förstår att hennes man saknas. Hennes man framstår som en mycket självupptagen person och som läsare förstår man att deras förhållande inte har varit lyckligt. Kvinnan har också mycket sorg i bagaget som nu har bubblat upp på ytan. Kvinnans mål är att överleva sin egen hund. Sedan får hon se.
Boken är ingen deckare i egentlig mening, men det är faktiskt en mycket spännande och fängslande roman. Precis innan jag påbörjade Levande och döda i Winsford hade jag läst en annan bok, som förvisso var bra, men som faktiskt var lite omständligt skriven bok. Därför kändes det oerhört skönt att börja på Levande och döda i Winsford. Nessers roman är nämligen lätt att komma in i och det är ett ovanligt fint flyt i det lätta och luftiga språket. Nesser är kanske främst uppmärksammad för sina många deckare och det märks också att han kan bygga upp en roman och hålla uppe spänningen genom hela boken. Här är det en stilla och sömnig landsbygd som står för miljöerna, men spänningen finns där ändå. Skickligt! Nesser vågar också lämna en del lösa trådar. Det finns en hel del saker som han bygger upp och sedan lämnar lite åt läsaren att fundera över. Jag gillar det, faktiskt! Det är förmodligen inte alla författare som kan komma undan med sådant, men Nesser är så skicklig på att berätta att det snarare blir en intressant krydda än något annat,
Jag gillar både berättelsen som sådan, språket och det berättartekniska. Jag tycker också att det känns skönt att huvudpersonen är en kvinna 50+. Det finns inte många böcker (och absolut inte filmer, för den delen!) där kvinnor 50+ finns i huvudrollen. Det är en oerhört förminskad grupp inom kulturen, tycker jag, så jag välkomnar den här typen av böcker, som sympatiskt nog handlar mer om livet och åldrande än om t.ex. karlar och barn.
Vad jag kanske inte gillar riktigt hundra är slutet, egentligen. Jag vill inte skriva för mycket, för jag vill inte förstöra någon annans läsupplevelse, men jag kan väl säga att efter att ha följt huvudpersonen över ca 400 sidor och, för hennes del, en lång inre resa, och se hennes förhoppningar och framtidstro veckla ut sig, ja, då blir slutet sedan lite snopet. Å andra sidan är slutet en bra avrundning, på sitt sätt, även om jag gärna hade sett att huvudpersonen gick ett annat öde till mötes.
Allt som allt är det här hur som helst en riktigt läsvärd bok. Jag slukade den på några få dagar, vilket är ovanligt för mig, och jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig berättelsen även i framtiden. Vi läste den här boken i bokcirkeln som jag är med i och vi tyckte allihop att Levande och döda i Winsford var riktigt bra och tänkvärd.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en fängslande och spännande bok om att befinna sig på Exmoorheden och att konfronteras med sitt eget liv och sina dramatiska handlingar.
Betyg: 4 rhodesian ridgeback-hundar av 5.
Citerat ur Levande och döda i Winsford
”Jag förstår med ens vad som är det värsta med att sitta i fängelse. Man lämnar inget avtryck i världen. Man står utanför tiden. Om man råkade hoppa över att existera en dag skulle det inte göra någon skillnad. Ingen skulle märka ett skit. Är det på grund av det här som folk blir pyromaner? Eller går in med sina vapen i skolor och skjuter barn? För att lämna det där livsviktiga avtrycket?”
Om Levande och döda i Winsford och Håkan Nesser
Håkan Nesser (född 1950) är en svensk författare och före detta lärare. Han debuterade 1988 med romanen Koreografen, men är kanske mest känd för sina deckare med Van Veeteren i huvudrollen. Sedan 1998 arbetar han som författare på heltid. Hans senaste bok är Elva dagar i Berlin, som kom ut 2015. Håkan Nesser har en hemsida.
”En kväll i november anländer en kvinna till byn Winsford på Exmoor i sydvästra England. Med sin hund bosätter hon sig i ett ensligt beläget hus uppe på heden. Hon använder inte sitt riktiga namn och hennes avsikter med vistelsen är oklara. Hon vandrar bland törnen, dimmor och vildhästar. Hon har bestämt sig för att överleva sin hund.
Hon har ett förflutet och en historia. Vad har hänt med hennes man? Är han i livet? Vem var han egentligen och vad var det som hände i Marocko för trettio år sedan?
Och är det någon som letar efter henne?
Levande och döda i Winsford är en bok om att fly från sitt gamla liv. Om att försöka göra upp. Om att kanske börja om trots att man inte är någon ungdom längre.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman är en hjärtskärande och tänkvärd bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Betyg: 4 kookaburror av 5.
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Första världskriget är över och Tom Sherbourne hör till de som, till sin egen förvåning, kan återvända från krigets fasor. Hans nya sysselsättning blir att se till att fyren på den avlägsna ön Janus hålls i gott skick och sänder ut sitt ljus till varning för de som kommer över havet. Fyrvaktarlivet är speciellt, på gränsen till vansinnigt, för mig som lever cirka 100 år senare än när den här boken utspelar sig. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren och hans familj bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. För mig låter fyrväkteriet mer som ett straff än ett yrke och det är helt klart intressant att få ta del av hur livet kunde se ut för de som bodde vid fyrarna vid den här tiden.
Tom och hans fru, Isabel, lever alltså för sig själva på Janus och den enda kontakten med resten av världen är en båt som med flera månaders mellanrum kommer med förnödenheter. När paret väntar barn är förlossningen och allt runt omkring någonting som förväntas fixas av sig självt där ute. Isabel upplever dock missfall efter missfall. Det sista missfallet är ett nästan fullgånget foster. Sorgen är enorm. Det verkar inte som att paret kan få något barn.
Så en dag flyter en jolle upp på land. I den ligger en död man – och ett levande litet spädbarn. Isabel ser barnet som något som är sänt från Gud och hon övertygar Tom om att inte anmäla vad som har hänt, utan att de istället ska låtsas som att barnet är det barn som de själva precis har förlorat sent i graviditeten. De försöker att övertyga sig själva om att mamman är död och försvunnen i havet.
De kommer att älska sin lilla unge och kan inte föreställa sig ett liv utan henne. Åren tickar på och barnet själv vet ingenting annat än livet ute på ön. Snart inser de dock att det finns en kvinna på fastlandet som går omkring som en vålnad och sörjer sin förlorade make och sitt förlorade barn. Det blir allt svårare att leva med vad de har gjort.
Fyren mellan haven är en på många sätt typiskt sentimental berättelse och den har många inslag som inte känns speciellt trovärdiga. Bara det att en båt flyter upp med ett levande spädbarn känns lite svårsmält. För mig spelar det dock ingen roll. Författaren har en intressant idé och får faktiskt ihop den här berättelsen, som väcker många tankar om vem som äger ett barn och ett barns kärlek. Hur hon väver ihop berättelsen om barnet, som slits mellan två lika självklara föräldrar, och de förluster och fasor som människor mött under Första världskriget är väldigt fint. Jag är en oerhört lättrörd person och när slutet närmar sig, efter en ganska lång passage när man som läsare sitter som på nålar och fruktar det värsta för huvudpersonerna, så är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är verkligen en fin bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Mycket i den här boken är helt hjärtskärande. Det är helt klart en sorglig bok, men också en väldigt fin och mångbottnad berättelse. Läsvärd!
Citerat ur Fyren mellan haven
”Under stadens barndom var den allmänna uppfattningen i Partageuse att alla stora och viktiga händelser ägde rum någon annanstans. Nyheter från yttervärlden sipprade in som regndroppar från träden, ett brottstycke här, ett rykte där. Telegrafen snabbade på saker och ting en aning när ledningen kom upp år 1890 och sedan dess hade en del människor skaffat telefon. Staden hade till och med skickat iväg trupper till Transvaal år 1899 och förlorat en handfull män, men på det hela taget hade livet i Partageuse varit en sidoattraktion i världen utkant, en plats där ingenting alltför otäckt eller alltför underbart någonsin hände.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Om Fyren mellan haven och M.L. Stedman
M.L. Stedman är en australiensisk författare, som numera är bosatt i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman, som just nu filmatiseras av Derek Cianfrance med Alicia Vikander i rollen som Isabel.
”En berättelse om rätt och fel, och hur det ibland inte går att skilja dem åt.
Efter fyra uppslitande år vid första världskrigets västfront återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.
En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla den lilla flickan och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.
M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.”
Det har gått några år sedan jag läste något av Per Hagman. Då läste jag i alla fall Att komma hem ska vara en schlager och blev helt knockad av det poetiska, koncentrerade språket, där grova formuleringar plötsligt dyker upp som utropstecken mellan det mer fina och svävande. Jag blev gripen av Hagmans berättelse, som kändes självupplevd och äkta på något sätt. Boken kretsar kring en man som rastlöst driver omkring genom livet utan att någonsin känna sig hemma någonstans.
Cigarett har starka likheter med Att komma hem ska vara en schlager. Även denna gång känns det som att läsa en biografi, men den här gången kretsar berättelsen kring en 20-åring som jobbar på Hard rock café i Stockholm. Tjejer, fester och droger avlöser varandra. Det finns en enorm barnslighet och samtidigt en stor ensamhet och rotlöshet hos den här huvudpersonen. Boken är inte lång, ca 150 sidor eller 2,5 h lyssning. Den är nästan som en prolog till Att komma hem ska vara en schlager. Här grundas den tomhet som sedan följer senare i livet, om man vill se en koppling mellan huvudpersonerna i de två böckerna.
Huvudpersonen i Cigarett är ung, men redan är allt meningslöst och att ta ansvar för sig själv och sina relationer, eller ens sitt arbete, är omöjligt. Som läsare får jag lust att skaka om den här killen. Det är på sätt och vis svårt att sympatisera med honom. Det är som att han lever ett liv som en betraktare. På en fest står de höga och betraktar en man som medvetslös snurrar omkring i sina egna spyor. De tittar och tittar sedan bort, glömmer bort. Ingenting verkar vara riktigt på riktigt, så om det kanske blir för den som lever ett liv där droger används för att framkalla känslolägen som inte kan släppas fram naturligt.
Jag tyckte verkligen om den här boken, men inte tycker om som i att jag njuter av att följa huvudpersonen, men som i att det är en intressant skildring av 20-nånting-livet i 90-talets Stockholm och för att det är en oerhört skickligt komponerad roman. Jag älskar när berättelser berättas mellan raderna och här är det verkligen så. De till synes meningslösa scenerna, dialogerna och tankarna som far omkring formar allihop denna både störande och berörande berättelse om tomhet, droger och ett liv utan någon klar riktning.
Att Hagman inte ens var 25 när Cigarett kom ut första gången känns för övrigt helt otroligt. Det här är en fantastisk debutroman och det är mycket imponerande att författaren så insiktsfullt har fått ihop den här boken i en så relativt ung ålder.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, tight berättelse om 20-nånting-livet i 90-talets Stockholm och leva ett liv med tomhet, droger och utan någon klar riktning.
Betyg: 4 telefonsvararmeddelanden av 5.
Om Cigarett och Per Hagman
Per Hagman (född 1968) är en svensk författare, som vuxit upp i Sverige och i flera afrikanska länder. Cigarett är hans debutroman. Hans senaste roman är Vänner för livet som kom ut 2010.
Uppläsare: Peter Öberg.
Utgivningsår: 1991 (första utgåvan, Bonnier), 2010 (den här ljudboksutgåvan, HörOpp), 2011 (pocketutgåvan på bilden, BonnierPocket).
Antal sidor: 149 (ca 3 h lyssning).
Andras röster: dagensbok.com.
Köp t.ex. hos: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vi hamnar på Melody vid halvett efter att ha yrat runt i taxi över halva stan. Det är överfullt på dansgolvet. ’Goodlife’ med Innercity spelas vansinnigt högt. Viktor börjar prata med en tjej som jag tror att jag känner igen. Hon är blond och har ett lite tärt men vacker ansikte och kjol och ser ganska pryd ut. Micke och Tobbe står och pratar med bartendern och jag går upp på övervåningen. Känner att jag är berusad.”
Johan är servitör på en nattklubb och rör sig bland unga vackra människor i stockholmsnatten. Han är likgiltig för det mesta utanför det egna jaget, umgås med alla som är något och lever ett liv fyllt av sex och droger.
Få författare har på så kort tid mutat in en så egen värld som Per Hagman, en värld han är djupt förtrogen med som han samtidigt visar upp i ett kritiskt ljus. Cigarett är hans debutroman från 1991 och boken fick en enorm uppmärksamhet när den först kom ut och hyllades som generationsroman av vissa men avskyddes av andra.”
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri är en roman om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt. Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, medan en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare.
På vägen mot slutet skriver Jonas Hassen Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms, som kärleksparet skriver, till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, vilka de inte kan lämna eftersom att kvinnorna då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är teman som spänner över hela boken och genomsyrar vart och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:
”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.
– Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.
Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”
Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.
Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.
Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det här är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.
Citerat ur Allt jag inte minns
”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.
– Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!
– Vem?
– Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.
– Tackade du för senast?
– Ja, var det konstigt eller?
– Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.
[…]
– Men det kan ju läsas ironiskt också.
– Vilket då?
– Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…
Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som använts i den. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen 
