Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en prisbelönt biografi om Ester Blenda Nordström, en pionjär inom den grävande journalistiken och en kvinna som verkligen gick sin egen väg. Uppfriskande! Betyg: 4 motorcyklar av 5.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer är en biografi om Ester Blenda Nordström, journalisten som fram tills den här prisade och bästsäljande biografin kom ut har varit en märklig doldis. Med märklig menar jag såklart att hon är såpass uppfriskande och intressant att hon borde ha varit mer känd än vad hon varit.
Nordström var en pionjär inom den undersökande journalistiken och wallraffade långt innan uttrycket, uppkallat efter journalisten Günter Wallraff, hittades på. 1914 blev hon nämligen rikskänd när hon skildrade tillvaron som piga genom att ta anställning på en gård. Fylld av äventyrslusta kom hennes liv sedan att fyllas av många resor och hon tvekade sällan för att testa något nytt. Hon arbetade exempelvis som nomadlärarinna, rapporterade om nöden i det svältdrabbade Finland, reste till Anderna och i emigranternas fotspår i Nordamerika och var på äventyr i Sibirien. Oftast hade hon sällskap av Carin Waern Frisell, som förmodligen inte bara var en nära vän till Nordström utan också var hennes stora kärlek. Nordström skrev också flickböcker, som tydligen var något av en föregångare till Pippi Långstrump. Enligt Bremmer verkar faktiskt Astrid Lindgren ha inspirerats av Nordströms böcker om den livliga ”rackarungen” Ann-Mari; Tydligen är vissa scener i Pippi Långstrump nära identiska med sådana som utspelar sig i Nordströms flickböcker.
Nordström framstår som en färgstark och uppfriskande person. Hennes liv blev inte speciellt långt, men hon fyllde sina år med mer än de flesta. Det är inspirerande och kul att läsa om en kvinna som verkligen tagit för sig i livet, och som dessutom gjort det vid en tid då kvinnors rättigheter och möjligheter vad något helt annat än idag. Samtidigt ryggas det inte för de mörkare delarna i Nordströms tillvaro, för visst bar hon också på något tungt, som kanske också bidrog till att hon utvecklade den alkoholism som till slut gick helt överstyr.
Det är spännande och inspirerande att läsa om Nordström och det gör mig verkligt glad att Bremmer har gjort denna insats att samla brev och andra källmaterial för att kunna skriva den här boken; Det märks att den står stadigt i en seriös och ordentlig research. Samtidigt är det en bok som går att läsa helt skönlitterärt, så att säga. Bremmer har fyllt i och skapat en story som är intressant att läsa. Ibland kanske hon tar sig friheten att fylla i lite mer än vad som egentligen går att belägga, men det känns inte så. Jag tycker verkligen att Ett jävla solsken är en riktigt bra biografi och en riktigt fin skildring av en verkligt fascinerande och inspirerande journalist som förtjänar att bli ihågkommen och beundrad.
Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
”Den norm- och banbrytande journalisten som wallraffade långt innan begreppet var uppfunnet Hon var den ostyriga pojkflickan som skickades hemifrån för att bli snäll och foglig. Men Ester Blenda Nordström lät sig aldrig tämjas.
Som Sveriges första undersökande reporter gjorde hon det ingen annan vågade. Under falsk identitet slet hon som piga på en bondgård, hon levde ett halvår med samer i Lapplands piskande snöstormar och reste som tredjeklasspassagerare med fattiga emigranter till Amerika. Hon räddade hela byar från svältdöden under finska inbördeskriget och deltog i en flera år lång expedition till ett farligt vulkanområde i Sibirien. De banbrytande reportage som hon tog med sig hem förändrade den svenska journalistiken.
Ester Blenda Nordström var en av sin tids pionjärer och stjärnor. Hyllad, beundrad och vän med personer som Anders Zorn, Evert Taube och Elin Wägner. Hon körde motorcykel, rökte pipa och trotsade alla normer som begränsade kvinnors liv i början av 1900-talet. Men så plötsligt tystnade hennes starka röst. De spektakulära äventyren och kampen för ett liv på egna villkor visade sig ha ett högt pris.
I den första biografin om Ester Blenda Nordström berättar journalisten och författaren Fatima Bremmer historien om vad som fick Sveriges modigaste journalist att tappa modet. Med hjälp av tidigare okända brevsamlingar och dagböcker porträtteras en av 1900-talets mest fascinerande svenska kvinnor.”
(förlagets beskrivning)
Uppläsare: Marie Richardson. Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Forum bokförlag), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio). Antal sidor: 375 (ca 12 h lyssning). ISBN: 9789137143743, 978-91-7651-840-3.
Fatima Bremmer
Fatima Bremmer (född 1977) är en svensk journalist och författare som har arbetat på exempelvis Svenska dagbladet, Amelia och Expressen. Hon har skrivit böckerna De sista tanterna (2011) och den augustprisbelönade Ett jävla solsken (2017).
Nada av Carmen Laforet är en bok om en ung kvinna som kommer till Barcelona efter det spanska inbördeskriget. Hon längtar efter frihet och bor hos släktingar i ett praktfullt hus i förfall. Alla verkar ha hemligheter. Betyg: 4 rakknivar av 5.
Nada är Carmen Laforets debutroman, som kom ut när Laforet endast var 23 år gammal. I Sverige har den inte fått så stor uppmärksamhet; Den kom ut i en tidig översättning 1949 och har sedan inte gjort speciellt mycket väsen av sig förrän den kom i nyöversättning här om året. Att den inte har nått en riktig klassiker-status kan tyckas lite märkligt, för det är en roman som känns väldigt lätt att sugas in i.
Berättelsen kretsar kring den unga Andrea, som kommer till Barcelona för att studera. Hon ska bo hos släktingar, som bor i det som en gång var ett praktfullt hus, men där allt är i förfall. Släktingarna är excentriska och alla verkar alla bära på hemligheter, men Andrea längtar mest av allt efter frihet och att skapa sig ett eget liv. Snart lär hon känna Ena. En nära vänskap uppstår mellan de båda unga kvinnorna, men snart börjar allt att kompliceras. Ena verkar intressera sig för Andreas ena morbror, men vad är hennes motiv?
Alla i boken verkar ha sina egna agendor och mycket pågår i hemlighet. Trots att det inte är så mycket action och spänning så är det en bok som greppar tag. Allt är så mystiskt och jag läste med en känsla av att vad som helst kan hända, vilket fick mig att pirrigt läsa vidare. Jag tycker verkligen om hur författaren har komponerat berättelsen och vävt ihop alla lager. Jag tycker också hemskt mycket om att läsa om vänskapen mellan Andrea och Ena. Tankarna leds till Elena Ferrantes långt senare Min fantastiska väninna-böcker. Trots att böckerna inte har så många gemensamma nämnare om man går till botten med det, så är det ändå någonting i känslan som överensstämmer: vänskapen, frihetslängtan, det våldsamma och sjaviga som finns dolt under ytan, det mystiska, det som hålls hemligt, något som känns som en annalkande katastrof. I ärlighetens namn tycker jag nog att Ferrantes böcker är snäppet vassare än Nada, men det är absolut en läsvärd bok.
Nada
”Eftersom det hade varit svårt att få tag på en biljett i sista stund, kom jag till Barcelona vid midnatt, med ett annat tåg än det jag hade angett, och det var ingen där för att möta mig.”
Så börjar Carmen Laforets debutroman från 1945, där artonåriga Andrea en sen natt anländer till storstaden för att studera på universitetet. Hon längtar efter äventyr och frihet, men livet hos hennes släktingar i lägenheten på Calle Aribau blir inte som hon har tänkt sig.
Nada har kallats en gotisk bildningsroman, och skildrar inte bara ett krigsdrabbat Barcelona och en familj i upplösning, utan också framväxten av en väninnerelation som för Andrea får en livsavgörande betydelse.
Nada, som omedelbart blev en stor försäljningsframgång, kommer ständigt ut i nya upplagor och är idag en av de mest översatta böckerna från spanska någonsin.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Nada (spanska). Översättare: Siri Hultén. Uppläsare: Ana Gil de Melo Nascimento. Utgivningsår: 1945 (första spanska utgåvan), 1949 (första svenska utgåvan, i översättning av Olallo Morales, Wahlström & Widstrand), 2017 (första utgåvan i Siri Hulténs översättning, Bokförlaget Komet), 2019 (den här radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 319 (ca 12 h lyssning). ISBN: 9789163926525. Andras röster: Bina’s books, C.R.M. Nilsson,Feministbiblioteket.
Carmen Laforet
Carmen Laforet (1921 – 2004) var en spansk författare. Hon skrev ett tjugotal romaner, men hittills finns endast debutromanen, Nada, utgiven på svenska.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är en annorlunda feelgoodroman. Singeltjej och uteliggare, kan relationen hålla? Det är helt klart en udda bok med en del kul passager, men mycket känns också för grunt och förenklat. Betyg: 2 tältsemestrar av 5.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson är något så annorlunda som en feelgoodberättelse och en romantisk roman där det inte är en ung tjej och en rik, snygg snubbe som fattar tycke för varandra. Huvudpersonen, Julia, är en singeltjej som arbetar som engelsklärare i Wien. Hennes dagar går så långsamt att hon tacksamt river ned alla sina böcker i bokhyllorna, bara för att skapa ett behov av att få ställa tillbaka dem snyggt i hyllan igen, och att hon går så ofta på gratis syn- och hörselundersökningar att det väcker irritation hos de som erbjuder dem. Så träffar hon Ben, en uteliggare, och det visar sig att de har samma humor och att de är menade för varandra. Snart har Ben tagit med sig en plastkasse med sina tillhörigheter och flyttat in hos Julia. Ungefär lika snart börjar det att skava något. Julia tycker att Ben bör skaffa sig en universitetsutbildning och ett ”riktigt” jobb, vilket Ben inte tycks vara speciellt intresserad av, samtidigt som han irriteras över att Julia ofta betalar för honom; med hans synsätt är det naturligtvis han som ska försörja sin partner, så manligheten blir helt klart stukad av att det blir precis tvärtom. Ben är också alkoholiserad och tar droger, men det är ingenting som ges något större utrymme i boken, så det hör uppenbarligen inte till det som utgör främsta hindret i Julias och Bens relation.
Det finns många intressanta teman och scener i den här boken, men den är främst skriven som en ren underhållningsroman och touchar bara lätt vid de riktigt svåra ämnena och en del teman, t.ex. missbruket, berörs egentligen inte alls, annat än att Julia blir lite irriterad över att lägenheten blir fylld med tomburkar. Det känns faktiskt synd att så mycket i den här berättelsen pyser ihop till ett ingenting. Det är verkligen inte lätt med relationer och vi måste alla anpassa oss för att leva med en partner. I det här fallet handlar det på flera sätt om helt krockande världar: någon kommer med ett fyrkantigt synsätt på livet och med perspektivet att akademikerliv och kultur är det som betyder något, medan den andra i förhållandet kommer från en tillvaro med bohemliv och kringflackande liv utan många fasta punkter i tillvaron. Har ett sådant förhållande någon chans? Det hade kunnat skrivas något verkligt intressant om detta, men jag tycker inte att författaren lyckas, ärligt talat. Hemlösheten beskrivs också i mina ögon alltför naivt och romantiserat:
”Men berätta igen hur du blev hemlös”, säger jag. ”Jag förstår bara inte hur människor blir hemlösa. Alltså, jag förstår varför vissa människor blir hemlösa men inte sådana som du.”
Först säger Ben ingenting.
”Det är lätt”, säger han till slut. ”Vad är lättare än att bara kunna sova varsomhelst? Man er en gräsplätt och så kan man sova där.”
”Men om vintrarna då?”
”Då hittar jag något tomt hus.”
”Men blir du aldrig rädd?”
”För vad då?” säger Ben och ler. ”Att någon ska ta min håliga tröja?”
”Men är det så här du vill leva ditt liv?” frågar jag.
”Varför inte?” säger Ben och rycker på axlarna.
Ur Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson.
Ärligt talat så har jag också svårt att förstå själva attraktionen. Det är lätt att säga att ”jag gillar olika”, men i grunden tenderar vi att omge oss av personer som liknar oss själva. Jag vill gärna tro att människor lätt kan träffas över alla gränser och barriärer och förälska sig i varandra, men i praktiken har jag svårt att se att en kvinna med en extremt ordnad tillvaro skulle bli handlöst förälskad i en person som inte klarar av att sköta sin personliga hygien, som stinker och som lever på gatan och ägnar dagarna åt att dricka öl. En av mina bokcirkelkompisar testade att vända på perspektivet: skulle det bli trovärdigt med en roman om en ung, snygg kille som blir förälskad i en ”bag lady”? Intressant, för det tror jag verkligen inte! Trots det nyskapande med att killen är en uteliggare så inser jag också att storyn egentligen en ”klassiker”: ”tjej ser det fina under ytan och räddar kille från misär”. Skönheten och odjuret, ni vet.
Det finns mycket som jag tycker är riktigt dåligt med den här boken, men jag kan också jämna ut det lite med att det också finns en hel del på pluskontot. Det jag verkligen uppskattar med boken är att den känns så udda och uppfriskande (trots allt) och att det då och då bubblar upp, för genren, helt otippade grejer: som att Julia åker hem och kollar på porr efter en seg utekväll. Det är kanske inget som tjejer gör speciellt ofta i romaner över huvud taget och även om det kanske inte är så intressant i sig, så är det roligt att författaren tar ut svängarna och inte målar upp ett alltför klyschigt persongalleri. Kul är också att Julia ständigt drömmer om att bli författare och att hon då och då kommer på riktigt vassa romanidéer i stil med en roman om ”ett fattigt bondepar som tvingas emigrera till Amerika för att undkomma armodet hemma i Sverige.” och sedan, hoppsan, inser att den romanen redan finns. I slutändan har bokens författare kommit upp med något så oväntat som en roman om en tjej och en uteliggare. Jag gillar den självironin, eller vad man ska kalla det. Över huvud taget finns det en skön humor i den här boken och jag gillar verkligen Julias rättframma stil och kvicka kommentarer.
I slutändan är det väl ändå inte en toppen-bok i mitt tycke. Det blir helt enkelt inte bra att beröra så många svåra ämnen och göra så väldigt lite av dem. Intressant är dock att en av mina bokcirkelkompisar berättade att mycket av den här berättelsen tydligen är självupplevt: Emmy Abrahamson är tydligen gift och har barn med en man som har levt som hemlös. Så ja, jag får kanske vara ödmjuk här och säga att det är mycket jag inte vet om livet, särskilt inte livet som hemlös, och hur förälskelse kan uppstå vid de mest otippade tillfällen. Jag kan dock önska att Emmy Abrahamson hade skrivit lite mer övertygande om det här är hennes uppriktiga erfarenheter och tankar kring hemlöshet och relationer, för det här övertygade inte mig.
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamson
Julia lever ensam med sin katt i Wien. En dag kommer hon att bli kompis med Elfriede Jelinek och sluta med att ständigt besvara enkäter som tidsfördriv. Till dess får hon arbeta som språklärare för överambitiösa företagsledare och underpresterande ungdomar.
På en parkbänk möter hon Ben och kärlek uppstår. Allt är perfekt, förutom det lilla faktum att Ben bor i en buske…
En härlig kärleksberättelse om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.
Emmy Abrahamson (född 1976) är en svensk författare. Hon debuterade 2011 med ungdomsromanen Min pappa är snäll och mamma är utlänning och har efter det skrivit ett flertal böcker för unga och för vuxna. Hennes senaste roman är Hur man gör succé på dårhus (2018).
Vattnet drar av Madeleine Bäck är en skräckroman som utspelar sig runt Hofors. Den är både läskig, spännande och är fylld med intressanta karaktärer. Jag kommer absolut att läsa fortsättningen. Betyg: 4 katter av 5.
Vattnet drar av Madeleine Bäck börjar dramatiskt med att ett gäng unga personer gör inbrott i en kyrka för att stjäla en madonna-skulptur. En av dem får också med sig en sten, som visar sig vara mer än en vanlig sten. Det är en av många oroande händelser i trakterna runt Hofors den här sommaren. En ung kvinna hittas mördad vid en sjö och en annan ung kvinna träffar vid samma ställe en man som förför henne. Hennes vän kan bara se på när kvinnan försvinner framför henne. Den mystiska stenen hettar i den unge mannens ficka medan människor på bygden lever ut i rena orgier. En ung man med en sällsam förmåga att kommunicera med djur upplever starkt oroande känslor. Vad betyder allt? Vad är det som har väckts upp?
Alla svar ges inte i Vattnet drar, som också är första delen i en trilogi. Samtidigt är det lite av charmen med boken, att allting inte ges i klartext. Allt är förvirrat och omtumlande för huvudpersonerna och också för läsaren. Det passar ihop och bidrar till spänningen och skräcken. Det här är inte en bok som gjorde mig mörkrädd (och jag är verkligen harig!), men den är bladvändande och tempot lockar till vidare läsning. Vad ska hända? Hur hänger allt ihop? Vad i helvete är det som händer?
Snyggt är också att Madeleine Bäck plockar upp skräck ur vår gamla folktro. Vem kunde ana att Näcken skulle vara så otäck? Min enda bild av Näcken är från det practical joke som Lasse utsätter de andra ungarna för i Bullerbyn, men det här är det något helt annat. Något verkligt ont har verkligen släppts lös.
Handlingen rör sig runt Hofors med omnejd. Jag är uppvuxen i ett samhälle inte långt från Gävle, så det är kanske inte mina hoods, men tillräckligt välbekant för att det ska bli en extra krydda. Jag är också väldigt förtjust i böcker som utspelar sig i småstaden (jag är så hemskt mätt på Stockholm!), så det känns väldigt sympatiskt att boken utspelar sig där den gör. Med det sagt så inser jag också att berättelsen ritar upp en del nidbilder av ”lantisar”. Här är det en hel del av handlingen som kretsar kring bakluckeförsäljning av hembränt, tjejer som ”knullar runt” (och snacket på byn, ni vet), sommartorka på lokaltidningen och människor som försörjer sig med skumrask och lever sjaskigt. Å andra sidan utger sig inte författaren för att måla upp en balanserad bild av livet i småstaden, så det är väl okej. Faktum är att jag verkligen gillar personporträtten och karaktärerna i den här boken. Det är så många författare som väljer att skriva om personer som liknar dem själva: bildade, utbildade. Här är det till stor del helt andra människor som ges utrymme, vilket känns uppfriskande faktiskt.
Jag fastnade verkligen för Vattnet drar. Den är rå och otäck, förvirrande och spännande. Jag kommer absolut att läsa eller lyssna på fortsättningen.
Vattnet drar av Madeleine Bäck
”Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.”
(Förlagets beskrivning)
Uppläsare: Sanna Krepper. Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Natur & Kultur), 2016 (den här ljudboksversionen, Natur & Kultur). Antal sidor: 421 (ca 12 h lyssning). Läs även övriga delar i trilogin: Jorden vaknar, Berget offrar. ISBN: 9789127144804, 9789127148758. Andras röster: Bokhemligheter, Bokkoll, Litteraturkvalster & småtankar.
Madeleine Bäck
Madeleine Bäck (född 1976) är en svensk författare och journalist. Vattnet drar (2015) är hennes debutroman. Madeleine Bäck har en Facebooksida.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk är en mångbottnad berättelse om faderskap, svek och skam. Betyg: 4 fastighetsbolag av 5.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk tar sin början en sommar när Cem tar ett tillfälligt lärlingsjobb som brunnsgrävare i en mindre stad utanför Istanbul. Hans pappa har försvunnit ur bilden och därmed har Cem också förlorat de ekonomiska förutsättningarna för att studera vidare, men med lärlingsjobbet hoppas han på att kunna samla ihop de pengar som behövs. Hans chef och lärare, mäster Mahmut, blir mer än en chef och lärare, han blir också något av en fadersfigur för Cem.
Medan brunnsgrävningen pågår kommer ett teatersällskap till byn och Cem blir omedelbart intresserad av en kvinna i sällskapet. Det slumpar sig också så att han vid ett tillfälle blir förförd av kvinnan och följer med henne hem. Dagen efter händer som inte får ske: en liten sten som ramlar ned i brunnen kan skada den som står på bottnen och gräver, men plötsligt tappar Cem en hel hink, fylld med utgrävt material. Mäster Mahmut står på brunnens botten och Cem kastas mellan att föröka rädda sin mästare eller att fly till Istanbul. Han väljer det sistnämnda, vilket ger honom skam- och skuldkänslor som kommer att förfölja honom resten av livet, liksom skräcken över att bli påkommen som den som lämnat mäster Mahmut att dö.
Vad som också förföljer Cem är två traditionella berättelser: den om Oidipus, som mot sin vetskap dödar sin egen far och har sex med sin egen mor, och den om Sohrab, som mot sin vetskap dödar sin egen son. Orhan Pamuk väver ihop dessa myter och berättelser med den mer samtida berättelsen om Cem och på många sätt blir det såklart förutsägbart eftersom berättelserna speglar sig i varandra. Ändå tycker jag verkligen att Pamuk ror iland det och skapar något verkligt intressant. Jag vet inte vad det är som gör det, men Orhan Pamuk har sannerligen ett alldeles eget sätt att komponera. Han lyckas väva in en lågmäld spänning som verkligen fängslar. Jag brukar inte alls fascineras av mytologi och traditionella berättelser, men här gav de en ödesmättad känsla som verkligen adderade något till den här berättelsen om faderskap, skam och skuld. Jag tycker också om hur Pamuk gärna gör snabba perspektivbyten och vrider runt på berättelsen, lägger till nya lager. Det finns mycket att veckla ut i den här mångbottnade berättelsen. Jag tror att jag kommer att bära den med mig länge.
Den rödhåriga kvinnan av Orhan Pamuk
Den rödhåriga kvinnan
Originalets titel: Kirmizi saçli kadin (turkiska). Översättare: Mats Andersson. Uppläsare: Reine Brynolfsson. Utgivningsår: 2016 (första turkiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Ludvig Josephson för Sveriges radio). Antal sidor: 284. ISBN: 9789113076300.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Han heter Cem Çelik och är son till en försvunnen apotekare. Han lever med sin mor och jobbar hårt för att förverkliga sina drömmar att läsa vid universitetet. En dag möter Cem den rödhårige kvinnan Gülcihan och inser att hon en gång var hans fars ungdomskärlek.
Den rödhåriga kvinnan är en sinnrikt konstruerad roman som ofta knyter in psykologiska och litterära myter och legender. Återigen visar Orhans Pamuk vilken romanens mästare han är och den här gången gör han det i det något kortare formatet.”
Lifsens rot av Sara Lidman är en fristående uppföljare på Jernbaneeposet, där Lidman skildrar hur Västerbottens inland befolkades och skriver om det hårda livet vid slutet av 1800-talet. Betyg: 2 hittebarn av 5.
Lifsens rot av Sara Lidman
Lifsens rot av Sara Lidman är den sjätte delen i Jernbaneeposet. Om jag har förstått det rätt så bestod verket ursprungligen av fem delar, som sedan följdes upp med ytterligare två, fristående romaner: Lifsens rot (1996) och Okuldens minut (1999). I Lifsens rot är det Rönnog som står i centrum, men karaktärer från tidigare delar i serien har också en stor plats, däribland Didrik och sonen IsakMårten, som blir Rönnogs stora kärlek.
I Lifsens rot skildrar Lidman kvinnoliv, kärlek och tillvaron i Västerbottens inland runt det förra sekelskiftet. Det är inte dumt att lyssna på berättelsen i Sara Lidmans egen inläsning, för hon har en väldig inlevelse och jag tror också att dialekten i boken kommer bäst till sin rätt i en riktigt bra uppläsning.
Med det sagt måste jag tyvärr erkänna det jag redan har avslöjat när jag skrivit om ett par av Lidmans tidigare verk, Din tjänare hör och Den underbare mannen: hur mycket jag än beundrar Lidman som person och hennes ambitiösa projekt att skriva om den här tiden och platsen så kan jag ändå inte fullt ut uppskatta den här berättelsen. Jag önskar att det vore annorlunda, men jag har verkligen svårt att engagera mig i det här. Det är kanske dialekten, eller berättelsens alla små sidospår, ja, jag vet inte, men för mig blir det för omständligt och svårt att ta till sig.
Lifsens rot
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1996 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1997 (den här Radioföljetongen, producerad av Gun Ekroth för Sveriges radio). Antal sidor: 279. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Den underbare mannen, Lifsens rot, Oskuldens minut). ISBN: 91-0-056329-3 .
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigast 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Sjätte delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.
Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.
Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.
Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.
I Lifsens rot arbetar Rönnog som mejerska i Norrbotten i början av förra seklet. Med en stormande hårväxt, tunn hy och en röst som kan skälla och sjunga förälskar hon sig ursinnigt och urskiljningslöst. När hon träffar IsakMårten har hon inget val längre. Om hon bara finge ha honom för sig själv. Bara för sig själv! Ett storslaget kvinnoporträtt och en intensiv kärleksroman.”
Idag är det Alla hjärtans dag, en bra dag att visa lite extra kärlek till någon man tycker om. Själv tänkte jag passa på att blogga om några fina romaner om kärlek. Jag är inte speciellt nere i romance-genren och jag läser väldigt begränsat med kärleksromaner, så det blir fem böcker som inte nödvändigtvis är romantiska och skildrar stormande förälskelse. Här är i alla fall fem godbitar från det senaste årets läsning:
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen, en förtvivlad och fantastisk dikt om att leva tillsammans med en alkoholist och om att få ett förhållande och en familj att hålla ihop trots drickandet. Det är lätt att tänka ”varför lämnade hon inte?”, men så kan det också vara med kärleken och relationer: kärleken kan vara så stark att det är värt att ta sig igenom svårigheterna, att vara kvar i både med- och motgång.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en Augustprisbelönad ungdomsbok om Maja, vars mamma plötsligt är förvunnen. Mycket i boken kretsar kring den försvunna mamman, men det finns också en väldigt härligt skildrad förälskelse. Det här är också en bok som verkligen känns peppig och glad, trots att den innehåller tuffa delar. Maja är verkligen stark och självsäker på ett uppfriskande sätt och det är verkligen fint att följa henne när hon plötsligt träffar det några år äldre killen ”Justin Case”.
Never let me go av Kazuo Ishiguro är ingen kärleksroman, men en väldigt smärtsam berättelse om en dystopisk framtid där vissa speciella människor växer upp och på förhand är dömda att inte få leva ett vanligt liv med relationer och familjebildning. Det är en helt klaustrofobisk och väldigt tankeväckande bok och en bok som vinner på att bli upptäckt av läsaren själv, så jag ska nog inte skriva så mycket mer än så. Smärtsam är den i alla fall, bland annat för att de flesta av oss trots allt har djupt i oss att vi vill ha nära relationer med andra och leva tillsammans med en partner.
Huset av Torgny Lindgren är en novell om ett par som stretar och kämpar för att bygga sig ett hus. ”Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar…”. Det är en bok med både kärlek, sorg och, framför allt, Torgny Lindgrens alldeles speciell och dråpliga berättarstil. Jag älskade den här novellen med dess udda huvudpersoner och alla överraskande vägar som novellen hinner ta innan den är slut.
Efter balen av Lev Tolstoj är en annan favoritnovell från året. Här handlar det dock inte om kärlek, utan om en fullständigt överrumplande förälskelse – och en plötslig vändning som får den att ta slut. En av de bästa skildringar jag har läst av just förblindande förälskelse!
Har du läst några bra böcker om kärlek på sistone? <3
Ytterligare några noveller ur decembers novelläsning:
Tuschritningen och tre andra historietter
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg är en liten samling med berättelser hämtade ur den novellsamling som heter just Historietter. Jag är väldigt förtjust i Söderberg och tycker särskilt mycket om hans skickliga förmåga att skildra människors längtan och relationer. Jag tycker också att hans språk är något utöver det vanliga: i hans avskalade och vackra texter finns en exakthet och tonträff som få kan mäta sig med. Söderbergs språk och berättande kommer faktiskt särskilt till sin rätt i novellformatet, inte minst i korta ”historietter” som dessa och den här lilla boken är därför en ljuvlig liten introduktion till Söderbergs författarskap.
Betyg: 4 cigarrer av 5.
Tuschritningen och tre andra historietter av Hjalmar Söderberg
Innehåller: Tuschritningen, Spleen, En kopp te och Duggregnet. Utgivningsår: 1898 (första publiceringen i novellsamlingen Historietter, utgiven av Bonnier), 2016 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 9789175891231.
Förhöret
Förhöret av Khashayar Naderehvandi är en novell som har belönats med Sveriges radios novellpris (2014), men som också finns utgiven i den här tjusiga lilla utgåvan. Det är en märklig och lätt surrealistisk berättelse om ett berättarjag och hans kompis. Stämningen är inte på topp mellan dem och en klumpig kommentar om självmord gör att vännerna hastigt bryter upp. På hemvägen hittar berättarjaget en tupp. En stridstupp? Jag tyckte att Förhöret var en överraskande och spännande novell. Det känns som en berättelse där vad som helst kan hända, något övernaturligt, något skruvat, något vad som helst. Samtidigt läser jag och förstår att allting betyder något. Men vad ska tuppen symbolisera? Jag är inte speciellt road över symboltyngda berättelser som kräver tolkning och mycket funderande, men samtidigt är det här en bok som också kan läsas rätt upp och ner, så den gick ändå hem hos mig.
Betyg: 3 hissar av 5.
Förhöret av Khashayar Naderehvandi
Utgivningsår: 2014 (som novell i Radionovellen, Sveriges radio), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 20. ISBN: 9789175890722.
Farväl till dem på land
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari berättas från ett barn på flykt. En flicka bor provisoriskt och trångt tillsammans med sin pappa och farmor. Hennes mamma är död, men finns hos flickan inom henne när hon behöver tröst. Mellan raderna förstår man att det finns planer på att försöka ta sig över Medelhavet, trots att det verkar som att alla skickas tillbaka igen. Som läsare förstår man också att pappan har gjort sig skyldig till handlingar som väcker andras avsky. Jag blev verkligen berörd av den här berättelsen och jag tror faktiskt inte jag har läst någon bättre skildring av flykt än den här. Bakhtiari skildrar effektivt och tydligt hur tillvaron kan se ut och det blir extra smärtsamt där allt berättas ur ett barns ögon. Farväl till dem på land är en underbar novell och en viktig skildring av erfarenheter som så många delar idag, men som så lätt förvandlas till siffror och statistik i torra tidningsnotiser. Runt omkring i världen lever miljontals människor under svåra förhållanden, på flyktingläger eller på flykt. Och alla dessa barn som har förlorat föräldrar och andra närstående! Hjärtat brister.
Betyg: 5 fransar av 5.
Farväl till dem på land av Marjaneh Bakhtiari
Utgivningsår: 2016 (Novellix i samarbete med Hallpressen). Antal sidor: 29. ISBN: 9789175891552.
Huset
Huset av Torgny Lindgren är en Torgny Lindgren-berättelse av bästa sort. Lindgren har en underfundig humor och ett berättande som är alldeles eget, samtidigt som det också brukar finnas en stor portion sorg mitt i allt ihop. Jag älskar det här! Lyssna bara: ”Det var Gideon Lindmark som byggde huset, han byggde det åt sig och sin hustru. Hon hette Karin, han brukade kala henne Bred-Kajsa för hon var bred och grovlemmad som ett ardennersto. Även han var storväxt och hästliknande. Då de gifte sig sade folket att ett grannare brudpar hade ingen sett sedan Höga Visans dagar, äppelträd bland vildmarkens träd och källor i lustgården och pelare av vitaste marmor. Och de flyttade hit till gläntan där du står. Stället heter Hemstället. Det har alltid hetat så. Det heter fortfarande Hemstället, trots att det är öde och övergivet. Även det kan man grubbla över. Hemstället?”. Det bor så mycket i Lindgrens berättelser! Huset är verkligen en rolig, sorglig och överraskande liten berättelse, där Lindgren berättar om Gideon och Kajsa och deras envisa stretande för att bygga sig sitt hus. Trots att det är en kort liten novell så hann jag lyfta på ögonbrynen av förvåning flera gånger under läsningens gång. Man hinner både roas och tycka synd om och sedan roas igen. Min sambo och jag har haft några diskussioner om Torgny Lindgren… Min sambo tycker nämligen att det är helt obegripligt att Torgny Lindgren har skrivit en bok om ett glas och en stubbe (Klingsor). En hel bok, om något sådant?! Och jag förstår vad han menar. Det kan finnas någonting långsamt och omständligt i Lindgrens romaner, men det ska inte avskräcka någon från att läsa Huset. Det här är en rapp och underbar novell! Läs!
Betyg: 5 simturer av 5.
Huset av Togny Lindgren
Utgivningsår: 2003 (första publiceringen, i novellsamlingen Berättelserna, utgiven av Norstedts), 2017 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 21. ISBN: 9789175892290.
Gourmetsyndromet
Gourmetsyndromet av läkaren och hjärnforskaren Pontus Wasling är vad förlaget Novellix kallar en ”facknovell” och är alltså närmast en liten essä, eller kortare facktext. Jag tycker att det känns väldigt sympatiskt och kul att presentera fakta och forskning på det här sättet, kort och engagerat, eftersom jag personligen inte gärna sätter mig och läser tjocka fackböcker på min fritid. Här delar Wasling med sig om rön kring njutning, lycka, minnen och hur hjärnan fungerar. Just lyckoforskning är något som verkligen intresserar mig. Känslan är att vi alla och samhället i stort borde uppmuntra sådant som faktiskt leder till lycka, men samtidigt kretsar så väldigt mycket kring helt andra saker, t.ex. pengar. Gourmetsyndromet gav mig ytterligare några tankar och insikter kring de här frågorna. Det är en verkligt intressant ”novell”.
Betyg: 4 lyxiga middagar av 5.
Gourmetsyndromet av Pontus Wasling
Utgivningsår: 2014 (Novellix). Antal sidor: 22. ISBN: 9789175890470.
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland vid slutet av 1800-talet, när järnvägen är på väg att byggas. Betyg: 2 uppköpta skogar av 5.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen av Sara Lidman är den fjärde delen i Jernbaneeposet, där Lidman skildrar livet i Västerbottens inland under slutet av 1800-talet. Norrland är på väg att exploateras och en järnväg är på väg att byggas. För Didrik i Lillvattnet blir det närmast en besatthet att få en ”jernbana” till socknen och att på så sätt komma närmare Stockholm och resten av världen. Det är inte ett billigt projekt eller ett projekt utan uppoffringar, särskilt inte för Didrik själv. Boken är på många sätt en smärtsam berättelse om svält och svårigheter, men också en varm berättelse om en brokiga människor och relationer.
Som västerbottning kanske jag har en skev bild av läget, men för mig känns det som att Västerbotten är ett av få landskap som starkt förknippas med enskilda författare. Vi har Sara Lidman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som av många anses ha fångat ett berättande, dialekt och en kultur som kan sägas finnas här. Det är fantastiskt kul, tycker jag, för jag uppfattar det verkligen som att det finns ”Västerbottensförfattare”, medan jag har aldrig har hört talas om t.ex. ”Upplandsförfattare” (ett landskap jag också har bott i under närmare två decennier) – det känns ju kul att som litteraturintresserad bo i ett landskap som också har gjort sig känt för just litteratur. Bland ”västerbottensförfattarna” är Sara Lidmans landskapets kanske största stolthet och hennes författarskap är till exempel i centrum för utsmyckningarna runt centralstationen här i Umeå. Därför känns det så himla pinsamt och tråkigt att jag måste erkänna ett par saker:
Jag begriper inte mycket av de två böcker jag har läst av Lidman (Din tjänare hör, vilket är Jernbaneeposets inledande del, och Den underbare mannen). En del brukar lite försiktigt invända att Sara Lidman kan kännas ”svår” för att hon skriver på dialekt, men jag vet inte om det är hela problemet, faktiskt. Ärligt talat brukar jag älska när berättelser är skrivna på dialekt eller om de på annat sätt har en viss lekfullhet i språket och jag är långt ifrån en läsare som kräver grammatiskt korrekt svenska. Nej, det är någonting annat och jag är den första att erkänna att det väl är mig det är fel på, men jag kan bara inte engagera mig i Jernbanesviten. Jag tror att det är böcker man ska sjunka in i och konsumera som man på 90-talet följde såpoperor: romanerna gör sig förmodligen bäst om man verkligen har följt karaktärerna under lång tid och har ”lärt känna dem”, men när jag läser Den underbare mannen känns det mer som att jag har råkat slå på TV:n och hamnat mitt i en film. Jag fattar liksom inte vilka karaktärerna är, hur allt hänger ihop eller vem som är vem. Och hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än läser om, spolar tillbaka och lyssnar igen, försöker på nytt, så går det inte in. Jag kan inte ta in. Jag vet inte exakt varför, men det engagerar mig inte. Jag är ledsen, men det går bara inte!
Visst tycker jag fantastiskt mycket om det jag har läst av Torgny Lindgren (det mesta i alla fall) och jag har inget ont att säga om P.O. Enquist eller om Sara Lidman heller, för den delen. Jag förstår och beundrar hur Lidman har skildrat Västerbottens inland och den här tiden (även om jag personligen har svårt för Jernbanesviten, som ni hör). Men… innerst inne tycker jag faktiskt att det är lite tjatigt med dessa Västerbottensskildrare. Förlåt mig, men Västerbotten behöver inte vara bred dialekt, pölsa & palt, obegripligt långt avstånd till resten av Sverige, oändliga skogar, tystlåtna människor, ”norrlänningar” och så vidare, och så vidare. Jag är inte helt kompis med att Västerbottens mest kända skildrare i regel skriver om ett ”Norrland” och ett historiskt Västerbotten som jag inte själv känner igen mig i över huvud taget. I Umeå talas det blygsam, om någon, dialekt. Här har vi ett stort universitet, universitetssjukhus, operahus, snabbtåg (ja, här finns inte bara ”jernbanan” utan även Botniabanan) och en flygplats med många avgångar i timmen under högtrafik. Nu har ju inte Lidman skrivit en bok om Umeå 2019, så det är naturligtvis inte rättvist någonstans att jag ”kritiserar” henne, men det är alltså inte kritik riktad till någon av författarna jag räknade upp, såklart, utan mer en reflektion över att Västerbotten är mer än såhär. Om det nu finns ”Västerbottensförfattare” så önskar jag mig härmed ”Västerbottensförfattare 2.0”. Det finns så många idéer om Västerbotten (och Umeå) som liksom inte gäller längre.
Ursäkta för att jag kidnappade det här inlägget om Den underbare mannen och började skriva om Västerbotten istället, men så kan det bli ibland! På ett intellektuellt plan förstår jag storheten med Jernbanesviten och tycker att det är ett imponerande verk. Jag är väl inte riktigt rätt person för att läsa den bara, och inte riktigt rätt västerbottning för att känna mig tillräckligt berörd, som jag nu har försökt förklara. Upplys mig gärna om hur man ska läsa Sara Lidman och på vilket sätt Jernbanesviten är så mäktig, som alla tycker att den är. Det är någonting i min läsning som är… helt fel.
Den underbare mannen av Sara Lidman
Den underbare mannen
Uppläsare: Sara Lidman. Utgivningsår: 1983 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (nyutgåvan på bilden, Albert Bonnier förlag), 1998 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio). Antal sidor: 280. Läs även övriga titlar i Jernbaneeposet: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut. ISBN: 9100459291, 9789176517529.
Sara Lidman
Sara Lidman (1923 – 2004) var en svensk författare känd för debutromanen Tjärdalen (1953), Jernbaneeposet och många andra kritikerrosade och omtyckta böcker. Sara Lidman betraktas som en av Sveriges viktigaste 1900-talsförfattare och hon var också en stark röst mot apartheid, atomvapen och Vietnam-kriget. Mer om Sara Lidman finns att läsa hos Sara Lidman-sällskapet.
Förlagets beskrivning
”Fjärde delen i Sara Lidmans klassiska jernbaneepos!
Sara Lidmans stora epos Jernbanan (som rymmer sju delar) handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Ol´förarn.
Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en järnbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana – senare av bygget av norra Stambanan – genom hans hemsocken Lillvattnet.Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen som den ter sig genom jernbaneloket – ett vidunder ur Uppenbarelseboken. Rallarna ses som hedningar, och Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. I hemlighet är det tankarna på Konungens besök vid invigningen som kommer honom att lova alla han möter ett nytt liv.Sitt sista tal håller han – istället för kungens uteblivna invigningstal – när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.
Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten – storsonen, och hans stora kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke.
Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.Didrik hamnar i fängelse – men det egentliga straffet får han på gamla dar när ”storsonen” IsakMårten gifter sig med Rönnog – Hagars röst – som är den centrala personen i Lifsens rot och Oskuldens minut.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
