Jamaica: ett land känt för droger, dancehall, kriminalitet, förföljelse av homosexuella? Jamaica: ett paradis på jorden, med sina stränder, prunkande växtlighet och förtrollande läge i Karibiska havet. En gång i tiden kom spanjorer och britter dit och förde med sig slavar, som levde under obeskrivligt förtryck. När slaveriet avskaffades lämnades över 300 000 människor till en så kallad frihet. Deras ättlingar är fortfarande märkta av sitt folks historia. Fattigdomen är utbredd, och droghandel och kriminalitet är vanliga inslag i mångas liv. Samtidigt kommer en strid ström av rika västerlänningar till Jamaica för att semestra, gå på go go-barer, röka. Exploatera.
Bokens huvudperson är en ung svenska som har lovat en producent att hon ska skildra Jamaica i en dokumentärfilm: ”Du kan filma dina kompisars bara och folk du träffar, så får vi se hur det blir”. Och hon filmar vänner, fester, livet. Hon har varit i Jamaica ett tag, skaffat sig en pojkvän, även om förhållandet i och för sig börjar knaka, och lever både med en viss förståelse för kulturen och en skuldfylld insikt om att hon är turist och egentligen inte hör dit.
På drygt 200 sidor lyckas Ramqvist på ett insiktsfull sätt skildra Jamaica och hur livet kan se ut för ”natives”, som lever långt från turisternas skyddade sfär. Rasism, fattigdom, våld, sex och övergrepp smattrar fram över sidorna så att vilken privilegierad person som helst i väst bör få sig en tankeställare. Jag tycker att det är en helt strålande roman om turismens baksidor och hur spår från kolonialismen ännu i våra dagar är som stora sår i de samhällen som förtrycket en gång har haft sitt grepp. Det jag tycker är särskilt fantastiskt med den här boken är hur tight och precist Ramqvist har lyckats koka ner alltihop. Stilen är perfekt och varje ord sitter där det ska. Här finns inte en enda överflödig rad. Kanske avskräcker det någon att boken är så kort och att det därför blir rätt hattigt, men för mig är formen enbart imponerande. Jag tycker att det här är en mycket bra och tankeväckande bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort, omskakande roman med reportagekänsla om hur kolonialismen fortfarande genomsyrar samhället på Jamaica.
Betyg: 4,5 riddims av 5.
Citerat ur More fire
”Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där.
More fire är skriven av den svenske journalisten och författaren Karolina Ramqvist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon twittrar på @Ramqvist.
Karolina Ramqvists första roman utspelar sig i Jamaica, där huvudpersonen har blivit kvar i en absurd känsla av frihet och tvång. Hon vet att hon är turist, och hon vet att hennes frihet är lånad eller stulen. Men landet där slavhandeln en gång hade sitt starkaste fäste öppnar hennes ögon. Hon börjar förstå att kolonialismens historia också är hennes egen. Begäret att veta och handla växer sig starkare. Hon måste leva sitt uppror. I en kärlekshistoria med en ung man ställs allt på sin spets.
More Fire är en berättelse om våld, sex och kärlek på gränsen mellan den första och den tredje världen. More Fire är en roman om längtan till något annat och om att vara eller inte vara fri, om att kunna eller inte kunna välja.
I Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.
En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.
Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.
”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”
Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:
”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”
Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.
Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.
Joyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.
För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.
De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.
Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!
Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.
I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.
Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.
För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.
Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.
Betyg: 5 borrmaskiner av 5.
Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.
Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”
Dödens mästarinna är en deckare i medeltida miljö. När jag var yngre/tonåring hade jag särskilt intresse för ”historiska romaner”, men nu tycker jag att de sätter upp ett filter som hindrar mig från att relatera. När jag läser en bok kan jag eventuellt vara ute efter spänning/underhållning/intressanta berättelser, men de böcker jag verkligen blir berörd av måste de vara särskilt angelägna och kunna förmedla något som går att leva sig in i. Jag förmodar att människan i grunden var likadan på t.ex. 1100-talet som i nutid, men när böcker utspelar sig för hundratals år sedan har jag verkligen svårt att leva mig in. Det blir platt. Det blir mer fakta och historiska detaljer än berättelser om människor och relationer som jag kan bygga mig en bild av.
I Dödens mästarinna skickar kung Henrik II efter ”rättsläkaren” (så hette det naturligtvis inte) Adelia för att undersöka kropparna efter några barn som hittats mördade och stympade. Med de primitiva metoder som fanns (i boken; jag tror nog inte på att rättsläkare existerade på den här tiden) gör hon sina undersökningar, brottas med omgivningen, som inte alltid har så lätt att förhålla sig till att hon är kvinnlig läkare, och nystar i fallet. Som så många andra böcker som tar sig an att lära läsaren om livet förr i tiden så innehåller boken rätt mycket redogörelser för hur lite man visste om t.ex. medicin och forensik på den här tiden. Och hur mycket! Hon är onekligen svårköpt klipsk den där Adelia; som när hon bara lite sådär från ingenstans och som en liten bisak förstår vad som orsakar malaria eller som när hon i förbifarten delar ut moderna kostråd.
Nja. Det här känns som en småspännande bagatell. Det är lite kul med en deckare som utspelar sig i en annan miljö än vad de flesta andra deckare och visst har den sina intressanta och positiva sidor, t.ex. att den faktiskt är rätt rolig och att den har en självständig kvinna i huvudrollen. Men personligen har jag som sagt svårt för historiska romaner i största allmänhet. Det räckte helt enkelt inte hela vägen för mig.
Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket & pocket, men jag kunde inte vara med på träffen och boken blev liggande outläst i månader… 😮 Mina bokcirkelkompisar Nobelprisprojektet och Med näsan i en bok har också bloggat om boken. Tror de gillade den lite mer än vad jag gjorde… Boken kan köpas hos t.ex. Adlibris.
Henrietta Lacks var en fattig, färgad kvinna, som levde i USA. Vid 50-talets början drabbades hon av livmoderhalscancer och sökte sig till sjukhuset för färgade. Trots strålbehandling gick det inte att behandla cancern och Henrietta Lacks gick bort som ung och lämnade sina små barn efter sig. Under vistelsen på sjukhuset såg hennes läkare till att man tog cellprover för att ställa diagnos. Mot Henriettas medgivande och utan att ens informera henne försökte man få dessa celler att överleva. Experimentet lyckades och cellerna, de så kallade HeLa-cellerna, kom att bli en av de första odödliga, humana cellinjerna. Snart började cellerna skickas iväg till andra forskare, som odlade dem och satte upp diverse experiment, och genom åren har just HeLa kommit att bli en av de mest använda cellinjerna. De används fortfarande frekvent inom medicinsk forskning av olika slag (det publiceras tydligen omkring 300 vetenskapliga publikationer varje månad där de omnämns). Jag forskar själv kring frågeställningar som innefattar cellodlingar, så för mig är HeLa ett känt begrepp. Ändå har jag aldrig vetat något om personen bakom förrän nu.
I Den odödliga Henrietta Lacks går vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot till botten med händelsen och lyfter många frågor kring forskning och etik. I boken följer hon flera av Henrietta Lacks släktingar och hon har också en mängd andra källor som kan berätta om hur det gick till och vilka dilemman som långt efter HeLa-cellernas ”födelse” har uppstått. Vem kan egentligen göra anspråk på celler som lämnat kroppen, och kanske till och med förändrats av forskare? Vem ska ta del av pengarna (HeLa-celler kostar tusentals kronor att köpa och varken Henrietta Lacks själv eller hennes släktingar har fått ett öre)?
Den odödliga Henrietta Lacks ställer många frågor och väcker många tankar. Dessutom är det en gripande och intressant historia och ett viktigt reportage. Jag kan varmt rekommendera den till alla. Det här är en bok som borde vara intressant för många fler än bara den som själv jobbar med cellodlingar – berättelsen om hur Henrietta Lacks och många andra har utnyttjats i forskningens namn behöver berättas.
Honungsbiets hemliga liv är en bok i stil med Niceville. Båda böckerna utspelar sig i ungefär samma tid och på ungefär samma plats: amerikanska södern under tidigt 60-tal. Boken handlar om en ung tjej, Lily, som rymmer hemifrån från sin inte särskilt trevliga far. Hennes mamma har gått bort och Lily tror sig ha varit inblandad i olyckan där mamman dog, men hon minns inte riktigt och har ingen att prata om saken med. Pappan behandlar henne illa och utsätter henne för övergrepp med smärtsamma metoder för att straffa henne när hon har gjort ”fel”.
Med sig på rymmen har hon familjens svarta hembiträde, som å sin sida flyr från en orättvis vistelse i häkte. Av en slump hamnar de hos tre mörkhyade systrar som jobbar med biodling. Trots Lilys hudfärg, som skiljer henne från gemenskapen hos systrarna, så känner hon sig för första gången trygg. Hela tiden finns dock rädslan över att pappan ska leta upp henne.
Boken handlar om några inte helt lyckliga ämnen, bland annat så skildrar den de djupa orättvisorna mot den svarta befolkningen och den inte helt lätta situationen för Lily. Ändå är boken varm och gör en glad. Den handlar mycket mer om vänskap och gemenskap än om elände. Sådana här positiva böcker kan man behöva ibland!
Jag förstår verkligen varför Kathryn Stocketts Niceville har blivit en bestseller världen över och varför den har hyllats överallt. Det här är verkligen en bok att tycka om och må bra av – trots att den handlar om rasism. Det är här man hittar bokens styrka: den närmar sig svåra ämnen, men fokuserar på människorna och all värme, snarare än det hemska och ogripbara. Man kan läsa den och bli berörd, men den är tillräckligt feel good för att man ska vilja fortsätta vända blad.
Boken utspelar sig i 60-talets Jackson, Mississippi, där svarta och vita får inte gå till samma bibliotek, sitta vid samma barer eller handla i samma affärer. I överklassfamiljerna sliter svarta kvinnor som hembiträden och trots att de får ansvar för att ta hand om familjens barn finns det ändå en tro att de sprider smitta. Handlingen kretsar kring tre kvinnor, varv två, Aibileen och Minny, är just hembiträden. Den tredje är en ung vit kvinna som har studerat i några år och nu återvänder till Jackson med drömmar om att bli journalist. Hon får en idé om att skriva en bok där hembiträden anonymt vittnar om vilka förhållanden de jobbar under och hur de behandlas av sina arbetsgivare. Idén är djärv och på grund av alla risker är den kanske ogenomförbar, men när Aibileen och Minny bestämmer sig för att ställa upp är projektet snart igång.
Något av det bästa med boken tycker jag är alla karaktärer. Det är en bok som man lever sig in i och det känns som att man känner personerna i den. Karaktärerna målas sällan upp som ”onda” eller ”goda”, utan som de komplexa varelser som människor är och det framkommer att alla överklassfruar faktiskt inte alls har reflekterat över hur deras hembiträde har det. När hembiträdena får en röst, finns det också möjlighet till förändring. Stockett har själv växt upp med hembiträde och boken kan kanske ses lite som författarens uppgörelse med detta.
Boken inger mycket hopp, utan att för den skull vara naiv och förringa problemet med rasism. Jag tycker att den är tankeväckande och intressant, och också en viktig påminnelse om att man bör se sig omkring och fundera över hur samhället ser ut. Mycket i boken kan upplevas som absurt och orimligt i vårt samhälle, men i ärlighetens namn finns det fortfarande än idag ett behov att se och lyssna till alla grupper. Boken kan fungera som en påminnelse att göra det.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, 
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
