Ædnan av Linnea Axelsson är ett mäktigt diktverk som skildrar modern samisk historia och berättar om två samiska familjers livsöden. Betyg: 4+ älvar av 5.
Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson tar sin början 1913. Bér-Jona driver sina renar över den gräns som snart kommer att vara stängd för dem. Det här blir också en ödesdiger förflyttning: den ena sonen skadar sig allvarligt. Längre bak, längs flyttleden har Ristin slagit läger med familjens andra son, den som själv behöver så mycket omvårdnad och omtanke att han inte kommer att kunna bli renskötare. De kommande åren kommer svenskar med förnedrande skallmätningar och undersökningar och Bér-Jona och Risten drivs bort, bort från sina marker och välkända vägar. Nu ska Vattenfall exploatera älvarna och samerna har ingen plats i planerna. I Ædnan skildras den svenska kolonialismen och de sår den skapat hos de människor som drivits bort från sina marker och som har förlorat sitt språk och fråntagits sin kultur. Verkningarna fortsätter in i kommande generationer, vilket Axelsson brännande skildrar genom att fortsätta berätta samiska erfarenheter genom Lises och hennes dotter Sandras ögon. Den sistnämnda är samisk aktivist, den förstnämnda kan inte lära dottern det språk dottern vill lära sig eftersom det är en av de saker som Lise förlorat medan hon tvingats gå till Nomadskola, där samiska barn förbjöds tala samiska och tvingades att lägga bort sin kultur.
Jag har en förkärlek för de koncentrerade och samlade berättelserna där det inte strösslas med ord i onödan. När författare in i minsta detalj beskriver och förklarar allt så blir läsaren bara någon som lyssnar. De författare som vågar låta läsaren fylla i på egen hand bjuder däremot sina läsare på något som kan bli en mäktigare läsupplevelse. Här har det nästan dragits till sin spets: berättelsen är nedkokad till minsta möjliga ord, en dikt. Det är fantastiskt, för berättelsen är verkligen mäktig och berörande. Det suger till i magen ibland när Axelsson skildrar det förtryck som bokens huvudpersoner utsätts för och den respektlöshet med vilken de blir behandlade. Det är en bok med mycket känslor, inte minst väcker den en slags vrede och skam över hur Sverige har behandlat och än idag behandlar samer. Här går berättelsen ända in i nutid och skildrar rättegången mellan Girjas sameby och svenska staten. Jag får ont i magen när jag påminns om hur svenska statens ombud valde att använda ordet ”lappar” under rättegången. Länge än så har vi inte kommit i det här samhället, tydligen. Ædnan är brännande.
Jag älskar också att boken tar plats, rent fysiskt, med sina närmare 800 sidor – det är en rejäl koloss till bok och man ligger inte direkt i sängen och slöläser ur den. Det är hög tid att samiska erfarenheter och samisk historia får ta plats i kulturen. Det är också en skön paradox att något så luftigt som poesi ryms i något så rejält.
Citerat ur Ædnan
”Det var så mycket
jag ville berätta
för henne
Hur jag hade trott att
renskötarbarnen redan
visste hur man gör
Linnea Axelsson (född 1980) är en svensk författare och konsthistoriker. Hon debuterade 2010 med Tvillingsmycket. Hennes senaste bok är det kritikerrosade diktverket Ædnan, som bland annat har nominerats till Augustpriset.
Förlagets beskrivning
”En mor och hennes yngste son vilar med några andra kvinnor, gamla och barn i en kåta. Framför dem längs flyttleden driver hennes make och deras äldre son renhjorden. De är på väg mot en ö i nordligaste Norge och sommarens betesmarker. Ingen anar att gränsen till Norge inom ett par år kommer att vara stängd för dem, att de ska tvingas lämna sitt hem, och att kommande generationer ska möta helt andra svårigheter.
Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Eposet Ædnan berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en smärtsam dystopi om en framtid där rasism har fått makten. Betyg: 4+ gungor av 5.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en Augustprisbelönad roman som inleds dramatiskt med att tre IS-anhängare bryter sig in i en seriebutik för att avrätta en serietecknare, något som också ska filmas och laddas upp på nätet. Händelsen ligger nära attacker vi alla hört om: Charlie Hebdo, Lars Vilks… Självklart är det en obehaglig och svår läsning: allt är fyllt av råhet, ondska, brutalitet, skräck. Under attacken börjar dock en av jihadisterna, en ung kvinna, att vackla och händelsen får ett annat slut. Efteråt hamnar kvinnan på en psykiatrisk klinik. Hon är förvirrad, vet inte vem hon är, hävdar att hon kommer från framtiden.
En tid senare blir kvinnan uppsökt av en författare och hon ger honom sina texter, vill berätta om framtiden. Det hon berättar är mörkt och smärtsamt: hon skildrar ett samhälle där rasismen har tagit över helt och där så kallade ”Sverigefiender”, mestadels muslimer, samlas ihop i ett område som kallas Kaningården där de torteras och tvingas att äta griskött.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en annorlunda roman med många lager. Romanens unga kvinna på den psykiatriska kliniken skulle kunna avfärdas som en sjuk människa, men det hon berättar ligger nära en verklighet som förvånansvärt många svenskar vill se. Boken ger skrämmande, möjliga utfall av vårt agerande och ger samtidigt hopp om att linjen kan brytas.
Ibland hade jag svårt att helt följa berättelsen. Det är mycket som är gåtfullt, ovisst och utspelar sig mellan raderna. Samtidigt är Anyuru mästerlig på att gestalta med små, effektiva medel. Språket är fantastisk och kompositionen är imponerande. När jag la ifrån mig De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var det med en känsla av att den här boken inte liknande något annat jag läst och att den skulle växa. Det har den också gjort.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 300.
ISBN: 978-91-1-307313-2.
Johannes Anyuru
Johannes Anyuru (född 1979) är en svensk författare, som debuterade 2003 med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya. Det stora genombrottet kom nio år senare med En storm kom från paradiset, där Anyuru berättar om sin pappa. Johannes Anyuru har belönats med många fina priset och utmärkelser, bland annat Augustpriset, som han belönades med för De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Förlagets beskrivning
”En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.
Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater.”
Mississippi av Hillary Jordan är en mörk berättelse från den amerikanska södern, en plats och en tid då rasism inte bara var utbrett, utan också utgjorde ett slags fundament för hela samhället. Betyg: 4 trasiga stegar av 5.
Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi är en bok som utspelar sig i den amerikanska södern på den tid då rasismen inte bara var utbredd utan också utgjorde en slags bas för hur samhället fungerade. Det är också då Laura och hennes familj överger det bekväma stadslivet så att hennes man, Henry, ska kunna driva det bomullsplantage som han har skaffat sig. Man förstår att det inte är en helt lätt omställning för Laura, särskilt inte eftersom deras hus visar sig sakna el och rinnande vatten.
Bekvämligheterna är dock stora jämfört med vad deras arrendatorer får åtnjuta. De sliter hårt på bomullsfälten och en stor andel av det de drar in går rakt ner i markägarens fickor. Den stackare som inte har råd att hålla sig med en egen mula får så lite pengar kvar att det inte går att försörja en familj, och än mindre lägga undan för att så småningom bli sin egen.
En av arrendatorerna är Hep, som är en färgad man. När det pratas om att några av arrendatorerna ska bli uppsagda så utgår han närmast från att bli en av de som får lämna, men Henry ser främst till de ekonomiska aspekterna och erkänner att Hep är skicklig och bör få stanna, medan mindre framgångsrika, vita, familjer får lämna ägorna. Både Henry och hans fru kan ses som ”mindre” rasistiska jämfört med exempelvis bygdens Ku klux klan-medlemmar och andra som öppet för fram sina rasistiska åsikter på olika sätt. Det innebär dock inte på något sätt att Laura och Henry ser Hep och hans familj som jämlikar. Diskriminering är vardag och det är med självklarhet som Laura och Henry ser Hep med familj som lägre stående.
Jag tycker att romanen på ett intressant sätt berättar om rasism, just för att den visar på den från olika synvinklar: inte bara från de som är uttalat rasister eller de som drabbas av den, utan också de som mer passivt lever i systemet och på så sätt bidrar till att upprätthålla det.
Någon som blir särskilt drabbad av rasismen i den här berättelsen är Heps son, Ronsel, som återvänder till stan efter att ha stridit i Europa under Andra världskriget. Han är märkt av de upplever han har haft under kriget och åter i Mississippi måste han omedelbart börja slita med skörden. En annan återvändare från kriget är Henrys bror, Jamie, som också han är traumatiserad och som söker tröst i flaskan. Jamie och Ronsel hittar varandra genom de erfarenheter som de båda bär på, men som ingen av dem kan tala om. Att deras udda vänskap ska leda till en katastrof är givet och författaren bygger upp stämningen genom att lägga ut en del cliff hangers.
Mississippi är en bok med många lager och teman. Den del som kanske tilltalade mig mest är den som handlar om Laura och allt hon lämnar bakom sig för att följa sin man till det ruckel och det elände som det innebär att bo vid bomullsplantagen. Om författaren hade arbetat vidare på det spåret så hade det kunnat bli en fin bok i sig, men istället har hon också valt att skriva om rasism, att återvända från krig, alkoholism, kärleksaffärer, våld i nära relationer och många andra ämnen. Det är sällan jag tilltalas av spretiga berättelser, men Jordan får faktiskt ihop det, bland annat genom att rama in alltihop genom att låta tiga & tala vara ett slags övergripande tema.
Jag tycker att Mississippi var en både tänkvärd och fängslande berättelse. Att berättelsen rör sig mot något ödesdigert och hemskt kändes lite onödigt kan jag tycka, men gjorde samtidigt att boken var svår att släppa, så det var väl inte odelat negativt. Det finns många böcker som utspelar sig i den amerikanska södern, däribland bestsellern Niceville, och Mississippi är kanske en lite mörkare variant. Jag kan verkligen rekommendera den!
Citerat ur Mississippi
”När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.”
Hillary Jordan är en amerikansk författare som hittills har skrivit två romaner och en kortroman. Hennes debut, Mississippi (Mudbound, 2008) gjorde stor succé och hon skriver just nu på en uppföljare. Mudbound finns också filmatiserad hos Netflix. Hillary Jordan twittrar under @Hillary_Jordan och har ett Facebookkonto och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.
Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.
Henry, Jamie, Laura, Hap, Florence och Ronsel turas om att berätta den dramatiska historien. Genom de skiftande berättarperspektiven förmedlas en successiv rörelse mot undergång. Boken drivs mot slutet allt snabbare framåt genom allt kortare kapitel, och som läsare dras man in i spänningen som snarast ger en apokalyptisk känsla.”
Det finns författare som är så bra att så fort det kommer ut en ny bok så ger det ett lässug. När jag var yngre hade jag en tendens att läsa allt av författare jag gillade (och med allt menar jag alla böcker som fanns på bibblan). Idag är jag inte riktigt lika duktig på att arbeta mig igenom hela författarskap, men ändå: favoritförfattarna finns fortfarande där ute och idag tänkte jag hylla Chimamanda Ngozi Adichie lite extra.
Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) är en nigeriansk-amerikansk författare. Under uppväxten har hon bland annat bott i Nsukka, i samma hus som författaren Chinua Achebe tidigare har bott i. Kul sammanträffande ändå! Båda Adichies föräldrar är akademiker och Adichie själv har verkligen en imponerande lista med akademiska meriter. Hon har bland annat studerat medicin & farmaci, kommunikation, statsvetenskap, kreativt skrivande och afrikastudier. De flesta av sina examina har hon från amerikanska universitet eftersom hon flyttade till USA som 19-åring. Det var också under studietiden som Adichies skrivande tog fart. Debutboken, Lila hibiskus, gavs ut 2003 medan hon pluggade kommunikation och statsvetenskap. Den andra romanen, En halv gul sol, kom ut 3 år senare och blev en internationell bästsäljare. Därefter har Adichie gett ut en novellsamling, Det där som nästan kväver dig (2009), och ytterligare en roman, Americanah (2013). Dessutom har hon skrivit ett antal noveller och två feministiska essäer (Alla borde vara feminister (2014) och Brev till en nybliven förälder (2017)). Adichie är gift, har en dotter och hon delar numera sin tid mellan USA och Nigeria, där hon undervisar i kreativt skrivande. Hon har en hemsida och en facebooksida och det finns även en väldigt ambitiös extern hemsida med biografi, bibliografi m.m., för den som är intresserad.
För mig är Adichie en stark och frispråkig röst. Det märks i intervjuer med henne att hon har skinn på näsan och vet vad hon vill föra fram. Den har några år på nacken, men jag gillar bland annat intervjun med henne i Vi läser, där hon berättar mycket om sin roman Americanah.
Americanah, En halv gul sol och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
Jag upptäckte Adichies författarskap när jag läste En halv gul sol, som kom på svenska 2007. Fast jag läste den i och för sig betydligt senare än så. Jag minns att jag till en början inte var så entusiastisk över att läsa en såpass tjock bok (den är på nära 700 sidor), men boken fängslade mig verkligen direkt. En halv gul sol utspelar sig under inbördeskriget i Nigeria (Biafrakriget) och är en oerhört stark läsning om hur krig drabbar skoningslöst, över alla samhällsklasser och bland alla folkgrupper.
Nigerias moderna historia är temat i flera andra av Adichies böcker. I Lila hibiskushar Nigeria precis blivit självständigt och Adichie skildrar de sprickor som skapats under tiden som koloni. Boken kretsar kring femtonåriga Kambili, vars pappa är en sträng katolik som genom hot och tortyr håller hela familjen i skräck. Även Lila hibiskus är en stark läsning, men en del av av scenerna var faktiskt lite för mycket för mig, så jag håller inte Lila hibiskus för min favorit.
Nej, den absolut bästa boken av Adichie är i mitt tycke Americanah – en roman som verkligen träffade rakt i magen. I Americanah har Adichie flyttat handlingen till nutid. Hon berättar om det moderna Nigeria – ett land med en kraftigt ökande medel- och överklass, med massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på, och ett land dit många återvänder från sina utlandsvistelser för att tjäna pengar på mark, olja eller korruption. Bokens huvudperson gör dock en resa åt andra hållet – hon söker sig mot USA. Men starten i USA blir brutal. Det är svårt att hitta ett jobb, att få pengarna att räcka och, framför allt, det är i USA som bokens huvudperson för första gången konfronteras med rasism.
Adichie har lärt mig mycket om Nigerias 1900-talshistoria och om det moderna Nigeria. Det är genom Adichies romaner som jag har lärt mig om igbo, hausa, yuaruba – de tre största etniska grupperna i detta multietniska land och om hur landet har splittrats och enats och utvecklats. Men kanske mest har Adichie öppnat ögonen för något som jag, som vit, aldrig riktigt kan förstå: rasism. Ingen författare har lyckats skildra det så kraftfullt för mig som Adichie. Hon lyckas ta ett skickligt helheltsgrepp och berätta om hur rasismen genomsyrar hela samhället och påverkar människor, relationer, hela samhällen. Jag tycker att Adichie är en fantastisk författare, en författare med ambition att berätta något, att öppna ögon. Jag hoppas att hon belönas med ett nobelpris i litteratur vad det lider, för det här är ett författarskap i den klassen.
I Adichies senaste alster står feminismen i fokus. Essän Alla borde vara feminister är baserad på en föreläsning hon har hållit under en TED-konferens och Brev till en nybliven förälder (som jag endast har läst delar ur, än så länge) är baserad på ett brev som hon skrivit till en vän som precis blivit förälder till en flicka.
Americanah, En halg gul sol och Alla borde vara feminister av Chimamanda Ngozi Adichie
På min önskelista står såklart att läsa Brev till en nybliven förälder, men också att läsa novellsamlingen Det där som nästan kväver dig, som jag faktiskt inte har tagit tag i ännu. Om du har missat Adichie så tycker jag verkligen att du ska sätta fart och läsa någon av hennes böcker. Du har så mycket bra läsning framför dig!
Min sambo kollar på tv-serien Game of thrones och därför har vi för tillfället HBO här hemma. Det innebär ju också att man kan titta på en hel del film, t.ex. HBO-produktionen The immortal life of Henrietta Lacks, som är en filmatisering av Rebecca Skloots bok med samma namn (Den odödliga Henrietta Lacks, som den heter på svenska). Boken handlar om Henrietta Lacks, som på 50-talet drabbades av livmoderhalscancer. Henrietta Lacks gick bort i förtid, men en läkare lyckades isolera celler från hennes bortopererade tumör och få dem att överleva och dela på sig i odling. Det blev den första humana cellinjen och cellerna har sedan kommit att få en enorm betydelse i forskningsstudier. Cellerna används än idag och används som provrörsmodeller på laboratorier över hela världen. Den som vill köpa sig HeLa-celler, som de kallas, kan beställa ett litet rör för ett antal tusenlappar.
Journalisten Rebecca Skloot ville berätta Henrietta Lacks historia och under arbetet med romanen sökte hon också upp Henrietta Lacks vuxna barn, som visade sig ha haft väldigt lite att säga till om när det gäller deras mors celler. Familjen visar sig bestå av en trasig och skör samling människor. En dotter hamnade på mentalsjukhus redan som barn och dog efter vanvård. En son for illa under uppväxten och hamnade i kriminalitet. En dotter lider av diverse krämpor och psykiatriska diagnoser. Hela hennes liv har hon kastats fram och tillbaka i förtvivlan över den förlorade modern och allt ovisst runt cellerna. Ingen har någonsin försökt förklara för någon i familjen vad cellerna är för något och vad de betyder för forskningen. För de flesta i familjen är allting kring Henriettas celler mystiskt och skrämmande. De läser artiklar där det står någonting om kloning och tror att det finns kloner av modern. De läser att cellerna är odödliga och ramlar ned i förtvivlan över att modern inte får någon ro och kan lämna jordelivet på riktigt.
Vad som framgår tydligt är den rasism som kantar hela den här historien. Henrietta och hennes familj är svarta och läkare och forskare har genomgående tyckt att det inte är någon mening med att förklara någonting eftersom att de ”inte skulle förstå”. Henrietta Lacks gav knappast något medgivande till att hennes celler skulle spridas över jorden och användas många decennier framåt och hennes familj blir inte heller informerade. Ingen anser heller att familjen borde få någonting av kakan. Medan andra har tjänat miljoner så har flera i familjen levt under knappa förhållanden i alla år.
Berättelsen väcker många tankar om rasism och om etik i forskningen. Det är också en berörande berättelse om hur en hel familj far illa efter den här sorgliga händelsen. Boken innehåller verkligen många lager och jag tycker helt klart att den är läsvärd, särskilt för den som, liksom jag, jobbar eller har jobbat med cellodlingar. Bara berättelsen om hur spridda de här cellerna är och vilken betydelse de har haft är fascinerande!
Filmen då? Nja… Jag förstår att man måste kapa lite sidospår och hålla sig till en linje när man gör en film av en bok. Här har filmmakarna uppenbarligen valt att fokusera kring Skloots arbete med boken och hennes möten med familjen, särskilt den neurotiska Deborah Lacks, som också är en viktig och framträdande karaktär i boken. Det är bara det att det sker på bekostnad av allt fascinerande kring cellerna. Henrietta Lacks, som Skloot trots allt utger sig för att vilja berätta mer om, blir en tom bifigur. Filmen lyckas förvisso effektivt visa på hur dåligt familjen har behandlats, men jag tycker ändå att boken är vassare på att lyfta rasismen och lyfta de forskningsetiska frågorna. Filmen känns faktiskt ganska statisk och seg (trots att den faktiskt bara är ca 1,5 h lång) och den består mest av att Rebecca Skloot (spelad av Rose Byrne) och Deborah (spelad av Oprah Winfrey) reser omkring medan Deborah växlar mellan mani och depression. Winfrey spelar rollen otroligt bra, men hennes insats tar också över hela filmen, som landar lite i en berättelse om en skör kvinna med maniska episoder. Jag hade förväntat mig mycket mer film om just Henrietta Lacks, men nej.
Jag tycker nog att filmen är värd 3 av 5 i betyg. För den som vill veta mer om Henrietta Lacks och de remarkabla celler som än idag odlas och används i forskningen, så skulle jag hellre rekommendera boken i det här fallet.
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
I Om det var krig i Norden av Janne Teller får läsaren leka med tanken på vad som skulle hända om det var krig här hos oss. En mycket tankeväckande bok! Betyg: 5 kakförsäljare av 5.
Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om det var krig i Norden av Janne Teller är en ungdomsbok formgiven som ett pass. Som svensk medborgare är det lätt att se passet som en en pryl, vilken som helst, och inte reflektera över vilken makalös tur vi har som kan använda våra svenska pass för att korsa gränser och bli insläppta lite var som helst. Det är ingen självklarhet att ha ett pass eller att kunna resa fritt – se bara hur många det är som inte ser några andra alternativ än att försöka korsa Medelhavet i de mest odugliga farkoster. Om det var krig i Norden kom ut första gången 2002 (i den danska versionen), d.v.s. långt innan ”flyktingkatastrofen” började diskuteras överallt, men tråkigt nog är boken lika aktuell nu som då. Krigen fortsätter på olika håll i världen och för varje konflikt finns tusentals, hundratusentals, miljontals människor som får sina liv och förutsättningar totalt omkullkastade.
I Om det var krig i Norden är det de nordiska länderna som är i krig med varandra. Boken inleds med ”Tänk om det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?” och sedan fortsätter tankeexperimentet. Det finns hela tiden ett du-tilltal, som tillsammans med konfliktplatsen gör att berättelsen känns nära.
Det här är ingen lång berättelse, men boken lyckas på ett mycket effektivt sätt väcka tankar. Som person som aldrig har varit på flykt eller upplevt ett krig så går det knappast att förstå vidden av vad krig gör med människor och av den anledningen kanske inte boken ger mer förståelse, men den ger i alla fall mer medkänsla. Jag har aldrig trott att det är en enkel sak att vara på flykt och jag har aldrig trott att det är självklart att just jag har sluppit denna erfarenhet, men efter den här boken är jag ännu mer ödmjuk.
Jag hoppas att så många som möjligt läser Janne Tellers fantastiskt fina berättelse om att vara på flykt. Boken kan hittas i hyllor för ungdomsböcker, men det här är definitivt en bok som även vuxna har all anledning att läsa. Och när du läser, glöm inte att betrakta de fina illustrationerna av Helle Vibeke Jensen. Illustrationer och form är verkligen pricken över i!
Citerat ur Om det var krig i Norden
”Du har slutat fråga din pappa vart.
Vart ni ska ta vägen.
Det finns inget svar på vart. Er familj har blivit en siffra. Fem! Det finns inget land som vill ha fem flyktingar till. Flyktingar, som inte kan språket, som inte vet hur man beter sig i ett klassiskt kultursamhälle, hur man respekterar sin granne, sätter gästens välbefinnande framför sitt eget och värnar om en kvinnas dygd. Flyktingar som inte vet hur man lever i värmen. Nej, det finns inget land som vill ta emot de dekadenta människorna norrifrån. Gudsförnekare, som bara kommer att förstöra de rättrognas levnadsmönster. Arbeta kan de inte heller. De kan inte arabiska, och de är inte vana att hugga i. Flyktingarna från Norden kan inget annat än att sitta på kontor och vända papper. Det behövs ingenstans. Så säger man i den arabiska världen. Den närmaste platsen på jorden med fred och möjligheter till en framtid. Så vart? ”
Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om Janne Teller och Om det var krig i Norden
Janne Teller (född 1964) är en dansk författare som också har arbetat med konflikthantering och fredsprocesser på flera platser i världen, bland annat i rollen som rådgivare åt FN och EU. Hon debuterade 1999 med romanen Odens ö. Hennes senaste bok på svenska är novellsamlingen Allt som är (2014). Janne Teller har en hemsida och en Facebooksida.
Originalets titel: Hvis der var krig i Norden (danska).
Illustratör: Helle Vibeke Jensen.
Översättare: Karin Nyman.
Utgivningsår: 2002 (första danska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Lilla piratförlaget).
Antal sidor: 64.
ISBN: 978-91-87027-21-5.
Andras röster: dagensbok.com, Fiktiviteter, Hyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Föreställ dig att det är krig – inte i Irak eller i Afghanistan eller i något annat avlägset land – utan här i Europa. I Sverige – hos oss. Med Om det var krig i Norden bjuder Janne Teller in läsaren till ett tankeexperiment. Genom att vända på perspektiven får hon oss att förstå vad det innebär att vara flykting.
Om det var krig i Norden är en liten bok, utformad som ett pass. Författaren försätter läsaren i flyktingens position och väcker frågor om tolerans och medmänsklighet.
Janne Teller föddes 1964 i Köpenhamn med österrikisk/tysk familjebakgrund. Hon har studerat statsvetenskap och arbetat som rådgivare åt FN och EU runt om i världen, med konflikthantering och fredsprocesser. Sedan 1995 ägnar hon sig åt sitt skrivande på heltid och bor i New York. Bakom bokens illustrationer står den prisbelönta danska illustratören Helle Vibeke Jensen.
Om det var krig i Norden har fått stor uppmärksamhet och strålande recensioner runt om i Europa.”
Slag av Lena Bezawork Grönlund är en berättelse om en ung boxare med rötter i Eioptien. Det är en brännande bok om rasism och att hitta fokus i sporten. Betyg: 4 kalvar av 5.
Slag av Lena Bezawork Grönlund
Slag är en kortroman om en den unga boxaren Fikirte, som har rötter i Etiopien. I poetiska kapitel berättar hon om boxningen, Etiopien och om det Sverige och den rasism som som hon möter här. Det är en koncentrerad bok, nästan som en dikt, men bilderna som målas upp är tydliga och brännande. Som läsare möter man samma frostiga, svenska landskap och kvinnans känslor, rädslor, fokus känns alldeles nära. Boxningen blir något att fokusera på, satsa på, delvis för att stänga ute sina förföljare.
Texten är koncentrerad och precis. Jag brukar verkligen falla för texter där varje ord har en betydelse och där det mesta utspelar sig mellan raderna. Samtidigt kräver det här formatet en läsare som är på hugget och som vågar stanna upp och låta berättelsen sjunka in. Det här är en verkligt stark berättelse och den är fint berättad. Jag hoppas verkligen att många vågar ta sig an den!
Citerat ur Slag
”De brukar följa efter mig på vägen hem från skolan, det spelar ingen roll vart jag låtsas att jag ska någonstans, de ska alltid dit jag ska. De ropar efter mig, jag hör dem inte riktigt längre, inte på samma sätt. När jag var yngre började jag skaka, det var som om det alltid var vinter och jag alltid bara hade en tunn klänning, men det där har försvunnit. Jag bryr mig inte, aydelem. Det spelar ingen roll, de fortsätter ändå. Ibland låter de mig komma en bit innan de kastar.”
Om Lena Bezawork Grönlund och om Slag
Lena Bezawork Grönlund (född 1975) är en svensk författare, född i Addis Abeba i Etiopien, men uppvuxen i Umeå i Sverige. Hon är bibliotekarie och arbetar även med mångfaldsfrågor. Slag är hennes debutroman på svenska, men hon har även sedan tidigare publicerat poesi på engelska.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 109.
ISBN: 978-91-1-307379-8.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Fikirte och hennes etiopiske far håller båda på med boxning, i den förenas de. Med boxningen som fond berättar de växelvis om mötet med Sverige på åttiotalet, om det Etiopien de lämnade och ständigt förhåller sig till, om de historiska sammanhang som format deras öden, om vänskap och kärlek, men också om rasismen de utsätts för. Och naturligtvis om boxningen.
Med en lågmäld, lyrisk prosa skildrar Lena Bezawork Grönlund i sin debutroman vardagliga händelser, dramatiska livsöden och historiska skeden i exakta ögonblicksbilder och talande episoder.”
Vitsvit av Athena Farrokhzad är en diktsamling om att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Det är en bok där alla detaljer, från de exakt formulerade raderna till formgivningen, känns genomtänkta. Betyg: 4 mjölkkannor av 5.
Vitsvit av Athena Farrokhzad
När jag lyfter upp diktsamlingen Vitsvit tittar jag rakt på mig själv – omslaget är silverglänsande och speglande. Det är knappast en slump att mötas av sig själv, i mitt fall ett vitt ansikte som betraktar den här boken. Jag vill i alla fall tro att det är högst medvetet, även om man i och för sig kan tänka att det silvriga, ljusa helt enkelt ska anspela på det vita i bokens titel. Oavsett är det genialt och den intressanta formen fortsätter sedan in i boken. Här har all text fått en svart bakgrund och vit text spränger alltså fram ur mörka maskningar. Jag tycker att det är väldigt fint. Det är en lek med vitt och svart, men ger också en viss känsla av att överhöra något privat.
Dikten består också av något privat. Hela dikten består av citat från familjemedlemmar som talar till den enda röst som egentligen inte hörs i boken, annat än mellan raderna. Det är uppmaningar och anklagelser sprungna ur de erfarenhet som familjemedlemmarna delar av att tvingas migrera, att tvingas överge den välbekanta jorden, men också orden, språket. Genom citaten berättar de om vad de har varit med om, det våld de har tvingats uppleva eller bevittna, och de kastar ur sig sina tankar kring att starta om på en ny plats.
Citaten är många gånger som små ordspråk och det kan ibland kännas som att jag redan har hört dem förut, men det beror inte på att de är plagierade utan på att de helt enkelt sätter fingret på något, att de är brännande och att de i sina precisa formuleringar är väldigt tänkvärda. Det är också fint att det är en bok som har en väldigt tydlig linje och ett väldigt starkt tema, men där det egentligen går att slå upp boken på vilken sida som helst och läsa. Jag tycker verkligen att Vitsvit är en stark läsning. Det är också en bok där varje detalj känns rätt, från det speglande omslaget till varje litet ord och formulering.
Citerat ur Vitsvit
”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition
Min mor fyllde genast huset med prydnadstomtar
Vägde plastgranens för- och nackdelar mot varandra
som om problemet vore hennes
På dagarna skiljde hon mellan långa och korta vokaler
som om ljuden som kom ur hennes mun
kunde tvätta olivoljan ur huden”
Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om Athena Farrokhzad och om Vitsvit
Athena Farrokhzad (född 1983) är en svensk författare, översättare och litteraturkritiker. Hon är även kursansvarig och handledare på Författarskolan vid Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö. Farrokhzad är född i Teheran i Iran, men är uppvuxen i Göteborg. Hon debuterade som författare 2013 med Vitsvit, som sedan nominerades till både Augustpriset och Borås tidnings debutantpris och som belönades med Karin Boye-priset. Sommaren 2014 var hon värd för Sommar i P1 och valde då att ägna programmet åt att tala om feminism, klass och rasism. Programmet rörde upp mycket känslor och ledde bland annat till 70 anmälningar till granskningsnämnden.
Utgivningsår: 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2016 (den här pocketutgåvan, Bonnier pocket).
Antal sidor: 70.
ISBN: 978-91-0-013114-2, 99-0307595-2.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”I Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit turneras utsagor om våld och vithet, i en dialog mellan familjemedlemmar som är bundna till varandra genom revolutionens och migrationens erfarenhet. Diktjaget kommer endast till tals genom de citat som hon placerat i familjens munnar, citat där hon omväxlande anklagas och tas i försvar. Vitsvit är ett körverk som aldrig låter frågan om ursprung och ansvar stelna till ett svar, som gång på gång skriver fram repressionens förödande grundvillkor: ”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
