Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är en tragikomisk och annorlunda berättelse om Sovjetunionen, berättad genom en ung kvinna, som tar den Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator och tvingas dela kupé med en alkoholiserad man med ett minst sagt grovt språk. Betyg: 3 vodkaflaskor av 5.
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
I Kupé nr. 6 av Rosa Liksom får läsaren följa en ung kvinna på resa mot Ulan Bator i Mongoliet. Det är 80-tal och resan går från Moskva med den Transsibiriska järnvägen. Av en slump kommer hon att behöva dela kupé med en supglad man, som är minst sagt grov i munnen. Han talar nedsättande om kvinnor han träffat, slungar rasistiska uttalande omkring sig och ibland närmar han sig kvinnan. Det omaka paret rör sig mot Mongoliet, med en del stopp längs vägen, och medan landskapet svischar förbi får kvinnan (och läsaren) en mängd berättelser från den försupne mannens miserabla liv och indirekt också en skildring av Sovjetunionen. Ibland kommer också glimtar från kvinnans eget liv.
Det är en bok som till största del består av två människors livsberättelser, glimtvis berättade, men kanske framför allt en bok om själva resan, rakt genom hela Sovjetunionen. Landskapet, musiken, maten, byarna de stannar vid – Rosa Liksom är väldigt duktig på att måla upp Sovjetunionen/Ryssland och kulturen. Just de delarna tycker jag också väldigt mycket om, medan jag kommer på mig själv med att tycka att den grovhuggne mannens berättelse om våld och elände, och med sitt råa språk (”fitta” återkommer i var och varannan mening han uttalar), faktiskt blir rätt tjatigt. Samtidigt finns det en väldigt kul tragikomik i berättelserna och i mötet med den unga kvinnan. Det är två världar om krockar och det är lustigt och lite rörande att se hur de ändå sitter där i kupén och reser tillsammans.
Mannen i kupén känns på många sätt stereotypisk – en opolerad karl som sitter på tåget och super, minsann! Ändå känns det som att Rosa Liksom på ett insiktsfullt sätt har lyckats kapsla in hela känslan, kulturen, stämningen från resan genom landet. Jag påminns om ryska maträtter, klassisk musik och stor, rysk litteratur, saker som ligger långt från den gråhet och den alkoholindränkta världs som också skildras. På många sätt är det en väldigt fint berättad bok. För mig kändes det dock som att det ibland, trots det ringa sidantalet, stod och stampade lite.
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom
Kupé nr. 6
Originalets titel: Hytti nro. 6 (finska).
Översättare: Janina Orlov.
Uppläsare: Sannamari Patjas.
Utgivningsår: 2011 (första finska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 189.
ISBN: 9789146222132.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com.
Rosa Liksom
Rosa Liksom är pseudonym för den finska författaren och konstnären Anni Ylävaara (född 1958). Hon är en av Finlands mest populära moderna författare och har bland annat belönats med Finlandiapriset, som hon fick 2011 för romanen Kupé nr. 6. Rosa Liksom har en hemsida och en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.
En arkitektstuderande ung kvinna tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjet.
Kupé nr 6 är en kompakt, poetisk och mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen.”
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg och en berättelse om en riktigt ung änka. Betyg: 4 bonbonjärer av 5.
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg. Den kretsar kring Maria, vars pojkvän har tagit värvning i armén och nu har dödats i ett sprängattentat. Kvar blir Maria, sjutton år och redan änka. Tanken var att Enzo, Marias pojkvän, skulle ta värvning för att få ihop pengar till bröllopet. I det fattiga Syditalien, där arbetslösheten är hög, är det många som ser armén, och det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan, som en möjlighet.
Boken berättas i form av en intervju, där den unga änkan berättar om förvirringen och sorgen efter förlusten. Det är effektivt och berörande och en väldigt tänkvärd berättelse om krig, sorg och vilken desperation som kan födas ur bristen på pengar.
Kärleken är dödens motsats
Originalets titel: Il contrario della morte (italienska).
Översättare: Birgitta Andersson.
Uppläsare: Frej Lindqvist.
Utgivningsår: 2007 (första italienska utgåvan), 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 53.
ISBN: 978-91-7337-208-4.
Andras röster: Bokmania, Den var bra.
Roberto Saviano
Roberto Saviano (född 1979) är en italiensk författare, som slog igenom 2006 med boken Camorra, som handlar om Camorra, maffian i Neapel. Saviano tillhör en forskargrupp som undersöker maffians verksamhet och han lever därför på hemlig adress.
Förlagets beskrivning
”I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén.
Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera Deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.
Maria minns orden i en vacker sång Om kärleken är dödens motsats av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.”
Nödåret av Aki Ollikainen är en berättelse om livet under missväxtåren 1860, en tid när människor led en obeskrivlig nöd. Det är verkligen en drabbande och berörande läsning. Betyg: 4 ormar av 5.
Nödåret av Aki Ollikainen
Nödåret av Aki Ollikainen är en roman som utspelar sig under missväxtåren på 1860-talet. 1867 blev svältkatastrofen ett faktum eftersom vintern dröjde sig kvar till långt in i juni och hindrade sådden. När värmen väl kom så dröjde det inte länge innan bakslaget var ett faktum: i juli kom frosten och förstörde en stor del av skörden. Året följdes av flera år med stark torka. Nöden var enorm i Sverige, särskilt i de norra delarna, men i Finland var läget ännu mer akut. Jag läser hos SMHI att 8 % av den finska befolkningen dog under åren 1867 – 1868. För mig är det ibland svårt att riktigt greppa vad sådana här siffror innebär. Det fastnar lätt i att bli, just det, siffror och dessutom siffror och fakta som rör en tid som känns avlägsen och abstrakt.
I Ollikainens nätta roman är det dock svårt att inte beröras. Hjärtat går sönder när jag får följa några människor under den här tiden av obeskrivbar nöd. Ollikainen skriver om Marja, som tar sina barn, lämnar sin man att dö och påbörjar en vandring genom snön för att ta sig till St. Petersburg och, som hon hoppas, kunna rädda sig och barnen. Det är inte en berättelse med lyckliga slut. Ollikainen skriver också om de mer privilegierade. Kort och koncentrerat skildrar han gapet mellan olika klasser och skriver fram den fruktansvärda nöd och den enorma brist som de flesta led av. Berättelsen tar läsaren närmare människorna, bort från siffror och fakta och prat om barkbröd (här finns inte ens det). Här är det hallucinationer, förluster, människor som tvingas lämna sina närmaste att dö. Och ingen kan ta emot dem som vandrar, ingenting mer än små smulor kan någon bjuda på. Däremot står många på tur att roffa åt sig, av vad som finns, och när inget finns: kvinnors kroppar, mot deras vilja.
Det här är verkligen en sorglig och smärtande bok att läsa, men också en bok med lite hopp och ljus, åtminstone i bokens slut.
Nödåret av Aki Ollikainen
Nödåret
Originalets titel: Nälkävuosi (finska).
Översättare: Ann-Christine Relander.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2012 (första finska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Lind & Co), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio).
Antal sidor: 143.
ISBN: 9789174614992.
Andras röster: Bokhyllan, Bokstugan.
Aki Ollikainen
Aki Ollikainen (född 1973) är en finsk journalist och författare. Nödåret är hans debutroman.
Förlagets beskrivning
”Bonden Juhani ser hellre att hans barn äter än han själv. Han blir allt svagare och hustrun Marja är rasande – han borde äta, hålla sig stark och ta hand om sin familj. Till slut fattar hon beslutet att lämna sin döende make och ger sig av söderut med deras två barn – där hoppas hon att det ska finnas mat.
Vintern är kallare än någonsin, hela Finland är täckt av snömassor, nästan alla svälter, sjukdomar grasserar och medmänskligheten tycks vara satt ur spel. Överallt drar svältande människor fram i en desperat jakt på något att äta.
Nödåret är en drabbande studie i vad människor är beredda att göra för att överleva. Berättelsen utgår från missväxten på 1860-talet, då många i Finland såg sig tvingade att vandra söderut för att överleva. Hungersnöden drabbade även norra Sverige och i de båda länderna svalt över hundratusen människor ihjäl.”
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren är en underbar liten berättelse om (hund)liv och döden. Betyg: 4+ pinnar av 5.
Rosa prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren är en samlingsvolym med Lindgrens tre böcker om bullterriern Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa. Barbro Lindgren har ett alldeles eget sätt att berätta och det är en ren fröjd att lyssna på den här boken i hennes egen uppläsning. Boken finns nämligen inläst som Radioföljetong. Här berättar Lindgren om sitt liv tillsammans med hennes egen ”ros” och på sätt och vis är det en biografi, men utifrån hundägarperspektivet. Det blir på så sätt en bok om både livet och döden och alla vänner (med deras hundar) som kommer in och vandrar ut ur deras liv. Det är också en bok om livet på Kungsholmen och på Öland, med de kontraster som finns mellan landet och stan.
Det är lätt att tycka om Barbro Lindgren. Hon är frispråkig och rakt på sak och hon bjuder gärna på sig själv, både i med- och motgång och både i livets ljusa och sorgligare stunder. Hennes fantasi är dessutom något utöver det vanliga. Hur kommer hon på allt? Var får hon allt ifrån?
Barbro Lindgren har också ett härligt och kärleksfullt sätt att beskriva sin ”bulle”, den lata Rosa, som aldrig vill gå på promenad, och som har en tendens att kärleksfullt kasta sig över de som kommer i hennes väg. Den som har haft ett djur i sitt liv kommer att känna igen glädjen, kärleken (och sorgen) det innebär att få dela sitt liv med en fyrfota vän.
Rosa: prinsessa av Fäholmarna är en underbar liten bok. Lindgren är mest känd för sina böcker riktade till en yngre publik. Rosa är däremot en bok för den vuxne läsaren, men det är egentligen synd att sätta en etikett på en god berättelse. Lindgren kan roa och sätta ord på livets små och stora ämnen. Jag tror inte att barn uppskattar Rosa-böckerna speciellt mycket, men det slår mig att man som vuxen säkert kan läsa en hel del av Lindgrens barnböcker och hitta väldigt mycket fint i dem.
Livet, döden och en liten ros i form av en bulle. Det här var verkligen en fin berättelse i alla fall!
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren
Rosa: prinsessa av Fäholmarna
Innehåller: Kungsholmens ros (1995), Rosa på bal (1997), Prinsessan Rosa (1999).
Uppläsare: Barbro Lindgren.
Utgivningsår: 2007 (första utgåvan, Alfabeta), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 339.
ISBN: 9789150108828.
Barbro Lindgren
Barbro Lindgren (född 1937) är en svensk författare, som lästs och älskats av generationer barn. Hon har exempelvis skrivit Mamman och den bilda bebin, böckerna om Max och böckerna om Loranga. Hon är även känd för sin självbiografiska trilogi (som inleds med Jättehemligt) och har skrivit många andra böcker riktade till vuxna och till alla åldrar. Lindgren har belönats med många priser och utmärkelser för sitt författarskap, bland annat ALMA-priset, vilket hon tilldelades 2014.
Förlagets beskrivning
”Å, vad man känner sig rik med en liten Ros! Livet blir fyllt av mening när man då och då känner en kall nos pressa sig in i knävecket…
Nu kommer äntligen Barbro Lindgrens tre mycket personliga böcker om bullterriern Rosa ut i en samlingsvolym. Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa blir tillsammans Rosa – prinsessa av Fäholmarna. Det tillkommer även nyskrivet material.”
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är en äventyrlig roman som rör sig nära böckernas världar. En mysig och spännande bok. Betyg: 3 bröllop av 5.
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är den tredje delen i De bortglömda böckernas gravkammare-serien. Det var verkligen förskräckligt länge sedan jag läste del ett, Vindens skugga, och tvåan har jag faktiskt inte ens läst. Jag tycker ändå att Himlens fånge var en trevlig lyssning. Daniel Sempere, som var i 10-årsåldern i Vindens skugga, är nu en vuxen man som arbetar i bokhandeln Sempere & söner i Barcelona. Boken börjar med att en man köper en dyrbar utgåva av Greven av Monte Cristo, men mystiskt nog lämnar den kvar efter sig med en dedikation till Fermin Romero de Torres, d.v.s. till Daniels vän, som också arbetar i bokaffären. Sedan följer ett äventyr där Daniel söker sanningen om Fermin. Det leder till händelser under inbördeskriget och innefattar bland annat en fängelsevistelse. Det är spännande och äventyrligt och med ett högt tempo. Mina tankar leds lite till Da Vinci-koden. Fast med lite mer litterär anknytning.
Och visst är det spännande och underhållande, men på något sätt drogs jag inte med till hundra procent. Det är någonting som gör att karaktärerna känns platta, kanske för att det är en bok där väldigt mycket händer och pågår, men där det sällan stannas upp och ges någon fördjupning kring vilka karaktärerna i boken är. Eventuellt är det meningen att man ska läsa hela serien i ett svep och därmed verkligen spendera tid med karaktärerna och lära känna dem, men när jag hoppade rakt in i den här boken, efter att till och med ha skippat del två, ja, då kändes det som att något kanske saknades. Ändå skulle jag vilja säga att det är en läsvärd bok. Det är alltid tacksamt med böcker där just böcker spelar en stor roll och det är inte dumt att kasta sig in i böcker där man får följa med på ett äventyr.
Himlens fånge
Originalets titel: El prisionero del cielo (spanska).
Översättare: Elisabeth Helms.
Uppläsare: Philip Zandén.
Utgivningsår: 2011 (första spanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Ulla Strängberg för Sveriges radio).
Antal sidor: 295.
Läs även övriga delar i serien De bortglömda böckernas gravkammare: Vindens skugga, Ängelns lek, Andarnas labyrint.
ISBN: 9789100129934.
Carlos Ruiz Zafón
Carlos Ruiz Zafón (född 1964) är en spansk författare som slog igenom 2005 med romanen Vindens skugga. Han har skrivit romaner och ungdomsböcker och finns översatt till fler än 40 språk. Carlos Ruiz Zafón har en Facebooksida och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”I Himlens fånge återvänder vi till De bortglömda böckernas gravkammare och bokhandeln Sempere & Söner, i Carlos Ruiz Zafóns säregna och mörka Barcelona.
Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig – istället lämnar han boken med en dedikation: ”Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden.” Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier.”
Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.
Laterna magica av Ingmar Bergman
Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.
Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.
Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans ”demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.
Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!
Laterna magica
Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.
Ingmar Bergman
Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.
”Få självbiografier har skapat ett sådant förhandsintresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.
Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”
April av Angelika Klüssendorf är en roman om en snårig uppväxt i DDR. Jag trodde att den skulle handla mer om att överge Östtykland, men den är mer en bok om försök att växa upp och gå vidare efter en uppväxt i misär. Betyg: 3 museum av 5.
April av Angelika Klüssendorf
April av Angelika Klüssendorf är den fristående fortsättningen på Flickan, en bok som jag faktiskt inte har läst. Vad jag förstår så skildrar Flickan en svår och tuff uppväxt i DDR och i April fortsätter berättelsen genom att berätta om flickans, Aprils, väg in i vuxenlivet. Det verkar alltså som att de här två böckerna bygger väldigt tydligt på varandra, men ärligt talat tycker jag att det inte spelar så stor roll; Det går helt klart att läsa April helt fristående. Det är som sagt DDR, Östtyskland, som står för miljön i den här boken och i huvudrollen finns April, som är arton år och som helt klart har oläkta sår från sin otrygga barndom. I vuxenlivet gör de sig också påminda i form av psykiska problem, alkoholism och havererade relationer som avlöser varandra.
Jag hade på sätt och vis förväntat mig mer en berättelse om DDR än om en tragisk uppväxt och en tuff väg in i vuxenlivet. Den misär som anas i April har, vad jag förstår, inte så mycket med DDR att göra som med en tyrannisk mamma och en traumatisk barndom. Som läsare är det inte rättvist att önska en annan bok, men jag hade alltså trott att jag skulle få en bok om att lämna Östtyskland, men jag fick mycket mer en bok om att försöka navigera framåt i livet, trots en strulig tillvaro och själsliga sår. Det är förvisso intressant i sig, men någonting hindrade mig från att fullständigt ryckas med. Dels fick jag en annan berättelse än vad jag hade trott, men sedan finns det också något lager som liksom saknas. Kanske hade jag fått bättre förståelse för berättelsen om jag hade läst Flickan, men det känns som att jag aldrig riktigt kunde se varför April gör som hon gör, eller ens vem hon egentligen är, och det gjorde i slutändan att jag hade vårt att riktigt beröras. Jag tror att det är ett medvetet grepp av författaren att skala bort så mycket som möjligt, men för mig blir det helt enkelt lite tomt.
April
Originalets titel: April (tyska).
Översättare: Jörn Lindskog.
Uppläsare: Monica Wilderoth.
Utgivningsår: 2014 (första tyska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Thorén & Lindskog), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Thomas Lunderquist för Sveriges radio).
Antal sidor 210 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789186905408.
Angelika Klüssendorf
Angelika Klüssendorf (född 1958) är en tysk författare, född i Östtyskland men senare bosatt i Västtyskland. Hon debuterade 1990 med romanen Sehnsüchte. Hennes romaner Flickan (Das mädchen) och April (April) finns översatta till svenska. För den sistnämnda har hon bland annat belönats med Hermann-Hesse-Literaturpreis.
Förlagets beskrivning
”I April får vi följa flickan på väg in i vuxenvärlden. Efter avslutad skolgång blir hon tilldelad ett rum i en lägenhet och ett arbete av myndigheterna. Hon är nu än mer utlämnad än tidigare, måste stå helt på egna ben och försöker forma sitt eget liv. Hon känner sig främmande i sitt kontorsarbete, glider in i ett alkoholberoende, hamnar på mentalsjukhus, men upptäcker också kärleken, startar en litteraturtidskrift och kämpar sin kamp mot den östtyska staten för att få möjlighet att lämna DDR. APRIL tar vid där flickan slutar. Det är en mörk skildring om en utsatt människa, skriven på ett fantastiskt vackert och enkelt språk. När April får möjlighet att lämna DDR känner hon rädsla och osäkerhet, hon tvekar, men bestämmer sig för att flytta till väst. Här ljusnar också berättelsen och såren i April börjar läka.”
De oroliga av Linn Ullmann är en autofiktiv berättelse om en uppväxt med kändisföräldrar, som älskar sitt barn, men som inte riktigt lyckas kommunicera. Betyg: 3 bandspelare av 5.
De oroliga av Linn Ullmann
I år skulle ”demonregissören” Ingmar Bergman ha fyllt 100 år och både hans filmer och person står verkligen i fokus i kulturvärlden. Själv har jag passat på att lyssna på Linn Ullmanns autofiktiva roman, De oroliga, där Bergman helt enkelt är ”pappa”, precis som att mamma Liv Ullmann är ”mamma”. Med två superkändisar till föräldrar, föräldrar som är mitt i karriären och som slagit sig ner på helt olika platser i världen, blir uppväxten helt klart speciell. Varken mamma eller pappa verkar kunna, eller vilja, vara den sortens föräldrar som offrar något för sitt barns skull. Det blir Linn som skickas än hit och än dit. Om somrarna åker hon till Fårö och har märkligt svårt att prata med sin pappa.
På ålderns höst är samtalen också komplicerade. Linn åker till sin pappa och gör (misslyckade) bandinspelningar av deras samtal. Meningen är att de ska skriva en bok tillsammans, men trots Linns kämpande för att få ut något användbart av samtalen så blir de mest virriga och på många sätt sorgliga. Bergman blandar ihop sina kvinnor och barn och svaren på Linn Ullmanns frågor blir svamliga. Bergman hinner dessutom gå bort innan någon bok blev verklighet. Nu finns en del samtal istället återgivna i den här boken. Tillsammans med Linn Ullmanns berättelse skildrar de snåriga föräldrar-barn-relationer och en annorlunda uppväxt, men lyckas också förmedla en väldigt fin värme och kärlek. Och självklart: det finns ingen motsättning mellan gränslös kärlek och en oförmåga att samtidigt vara en 100 % ansvarig och närvarande förälder.
Boken har många smärtsamma partier, men språket är lätt och precist och ger mestadels en varm känsla, en känsla av föräldrar som försöker, även om de inte alltid lyckas, och en dotter som trots allt lyckas navigera. Boken är tydligen en roman, men självklart är det lite kittlande att den uppenbart handlar om Linn själv och hennes kändisföräldrar. Att ingen av de här personerna någonsin omnämns med namn är ett intressant grepp som faktiskt gör berättelsen ännu mer nära och berörande.
Den här boken gick som radioföljetong förra sommaren och jag passade på att ladda ned den i min podcast-app medan det fortfarande gick att göra detta. Även om jag har lyssnat på den här ljudboksversionen först nu så finns den alltså inte tillgänglig som radioföljetong längre. Det är i sanning är synd, för uppläsarna, Marie Richardson och Sten Ljunggren, gör strålande tolkningar som verkligen förhöjer upplevelsen och träffar helt rätt.
De oroliga
Originalets titel: De urolige (norska).
Översättare: Urban Andersson.
Uppläsare: Marie Richardson, Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 2015 (första norska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här radioföljetongen, Sveriges radio).
Antal sidor: 383.
ISBN: 978-91-0-016708-0.
Linn Ullmann
Linn Ullmann (född 1966) är en norsk författare och journalist. Hon är enda dottern till regissören Ingmar Bergman och regissören och skådespelaren Liv Ullmann. Hon har medverkat i flera av sin fars filmer. Linn Ullmann debuterade 1998 med romanen Innan du somnar. Hennes senaste bok på svenska är Ett välsignat barn (2017). Linn Ullmann har en hemsida.
Förlagets beskrivning
””Jag numrerar, ordnar och katalogiserar. Jag säger: Det var tre kärlekar. Jag är idag lika gammal som min far var när jag föddes. Fyrtioåtta år. Min mor var tjugosju, hon såg både mycket äldre och mycket yngre ut än sin ålder den gången.”
De oroliga är en lekfull, utforskande och genreöverskridande roman om ett barn som inte kan vänta med att växa upp, och föräldrar som skulle föredra att vara barn. Det är en bok om minnen, glömska och de många berättelser som utgör ett liv.”
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell
Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.
Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.
Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.
Stenarna skola ropa
Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.
Ruth Rendell
Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.
Förlagets beskrivning
”Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
