Etikett: Pulitzerpriset

  • Ljuset vi inte ser

    Ljuset vi inte ser

    Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en typisk och sentimental Andra världskriget-roman, vars kanske största förtjänst är hur den skildrar kärleken till teknik och naturvetenskap. Betyg: 3 romaner med brailleskrift av 5.

    Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr
    Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

     

    Ljuset vi inte ser är en prisad och hyllad roman om några livsöden under Andra världskriget. I boken varvas berättelserna om den blinda Paris-flickan Marie-Laure och om den tyska barnhemspojken Werner, som fascineras av teknik och naturvetenskap och som mest av allt vill jobba med radiokommunikation, men som på grund av sin bakgrund inte har så mycket annat att se fram emot än slit i kolgruvan. Werner måste ansluta sig till Hitlerjugend för att slippa undan gruvan. Marie-Laure, å sin sida, måste fly Paris, som hamnar under belägring. Hon kommer då att skiljas från sin far och får så småningom försöka att ensam klara sig igenom krigets fasor med hjälp av sina andra sinnen än synen. I bakgrunden utspelar sig också ett flertal andra bihistorier och flera helt hjärtskärande scener. En del av boken kretsar också kring jakten på en fantastisk diamant, som nazisterna vill få i sina klor.

    Jag har i perioder, särskilt under tonåren, slukat Andra världskriget-skildringar och jag tycker att det är självklart att det är motiverat och viktigt att det ständigt kommer ut nya verk som berättar om vad kriget gjorde med och mot människor och vår värld. Bland det stora utbudet av just Andra världskriget-skildringar så är det dock svårt för böcker att verkligen sticka ut och jag kan inte påstå att Ljuset vi inte ser hör till de som gör just det – sticker ut. Jag tycker att boken är lite för lång och att den fokuserar på sentimentalitet på ett sätt som paradoxalt nog tar fokus från själva krigsskildringen. Det här skulle kunna vara en generisk snyftare om en blind flicka och en barnhemspojke och på så sätt tappas Andra världskriget-skildringen bort.

    Det som kanske trots allt är den speciella vinklingen av Ljuset vi inte ser är kärleken till vetenskapen. Här hyllas naturvetenskap och teknik på ett sätt som såklart gläder en doktor i teknisk fysik, som jag. Tyvärr vet jag dock inte om det väger upp. Boken är inte tillräckligt speciell för att stanna kvar och bli någonting minnesvärt.

    Tyvärr valde jag dessutom att lyssna på den här boken som ljudbok och jag tror inte att Ljuset vi inte ser kommer till sin rätt i det formatet. För det första tyckte jag inte riktigt om uppläsningen eftersom att uppläsaren dramatiserar rösterna och väljer att prata ljust och pipigt när han tar kvinnornas repliker – mitt största no no när det gäller uppläsningar – och dessutom inte träffar helt rätt i uttalet av de franska platserna som förekommer i boken. I den här boken skiftas också fokus mellan de olika huvudpersonerna och då är det svårare att hänga med i ljudboksversionen tycker jag.

     

    Om Anthony Doerr och om Ljuset vi inte ser

    Anthony Doerr (född 1973) är en amerikansk författare, mest känd för romanen All the light we cannot see (Ljuset vi inte ser), för vilken han belönades med Pulitzerpriset 2015. Anthony Doerr har en hemsida och en sida på Facebook.

    Originalets titel: All the light we cannot see (amerikanska).
    Översättare: Thomas Andersson.
    Uppläsare: Magnus Roosman.
    Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan, Scribner),  2015 (första svenska utgåvan, Bookmark), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bookmark).
    Antal sidor: 599 (ca 21 h lyssning).
    ISBN: 9789187441745, 978-91-87441-78-3.
    Andras röster: Beas bokhylla, BoklystenBoktankenKulturbloggen, Kulturkollo.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

    Förlagets beskrivning

    ”Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.

    I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.

    När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo – en stad som kommer att totalförstöras av kriget.

    Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.”

  • Pulitzerpriset till Tartt, men jag vill helst läsa nytt från Pessl

    Jag hörde att Pulitzerpriset, i kategorin skönlitteratur, har gått till Donna Tartt i år. Tartt har ju skrivit den moderna klassikern Den hemliga historien, som jag läste för några år sedan och tyckte var okej, men inte så mycket mer. Jag tyckte fantastiskt mycket mer om Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik, som påminner väldigt mycket om Tartts bok eftersom de båda handlar om ungdomar som skaffar sig en egen liten värld, med sina egna regler, och det i båda fallen får väldigt dramatiska konsekvenser.

    Vad Pessl och Tartt också har gemensamt, i någon mening, är att de inte är speciellt produktiva… Tartt, som debuterade 1992, har tre böcker i sin bibliografi, där Steglitsan är den senaste och också den som hon fått Pulitzerpriset för. Pessl debuterade 2007 och hennes andra och senaste bok, som inte har kommit på svenska ännu, utkom förra året. Kanske är det en framgångssaga att låta berättelser växa fram långsamt.

    Jag kommer nog vilja läsa Steglitsan så småningom, men mest av allt ser jag fram emot när Pessls senaste kommer på svenska.

    Den hemliga historien - Donna Tartt Fördjupade studier i katastroffysik - Marisha Pessl

  • Och vinnaren är… Inte!

    Som många säkert redan har läst, för det har skrivits mycket om det både här och där, kommer det inte att delas ut något Pulitzerpris inom kategorin skönlitteratur i år. För första gången på 25 år har juryn nämligen inte kunnat enas om en vinnare. Snöpligt!

    Bland tidigare vinnare har jag läst Ernest Hemingway och Annie Proulx. Ärligt talat är jag väl inte den som kastar mig över böcker från pristagare till internationella priser, inte ens stora utmärkelser som Pulitzer. Dock är det ju en väldigt stor sak att tilldelas ett sådant här pris och försäljningen brukar skjuta i höjden. Men inte i år…

  • Den gamle och havet

    Den gamle och havet

    Det har gått 84 dagar utan fisk, men den gamle och fattige fiskaren Santiago ger aldrig upp utan åker ändå ut på havet och hoppas på att turen ska vända. Den 85:e dagen får han en enormt stor fisk på kroken och en kamp börjar. Fisken drar den gamle och hans båt längre och längre ut på havet och den gamle kämpar för att lyckas döda den gigantiska fisken.

    Jag tycker att boken i det närmsta var otäck att läsa. Sida upp och sida ner får man läsa om hur den gamle lider och sliter. På sätt och vis är det en fin berättelse om att aldrig ge upp, men jag tycker att boken, trots att den är mycket kort, hann bli rätt tjatig. Inte heller var det någon direkt upplyftande läsning att läsa den här klassikern. Kort sagt var inte Den gamle och havet så bra som väntat.

  • Sjöfartsnytt

    Sjöfartsnytt

    När Quoyles fru dör i en bilolycka tar han sina två små döttrar och följer med sin faster till familjens gamla hus i Newfoundland. Efter att ha levt flera år i ett svårt förhållande och endast haft jobb periodvis börjar Quoyles liv struktureras upp och Quoyle får jobbet som reporter för tidningen The Gammy Bird, där han skriver spalten Sjöfartsnytt.

    Det här är en levande berättelse om en mans uppbrott och livet i en hård och enslig byggd. Boken är bra och innehåller en mängd intressanta och speciella personer, men lyckades ändå inte riktigt nå fram till mig. Att läsupplevelsen inte blev så bra kan i och för sig förklaras med att jag läste en del andra böcker samtidigt och inte riktigt hade tid att koncentrera mig på den här boken och det är förstås synd. Det här är nämligen en väldigt kritikerrosad bok, som definitivt är läsvärd även om den inte sa mig så mycket nytt.