Bokblomma

Etikett: Psykisk sjukdom

  • Eufori: En roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

    Eufori: En roman om Sylvia Plath av Elin Cullhed

    Eufori, av Elin Cullhed, är en roman om Sylvia Plath: en fantastisk författare, en trött småbarnsförälder, en bedragen hustru, en kvinna med ett bagage med svår psykisk ohälsa. Det är en mycket drabbande berättelse om att kämpa mot ångest.

    Betyg: 3 av 5.

    Eufori, av Elin Cullhed, är en roman om författaren Sylvia Plath. Att det är roman innebär naturligtvis att boken inte är en biografi eller en dokumentär, men självklart bygger berättelsen på den verkliga personen Sylvia Plath. När boken tar sin början har Sylvia lämnat USA, lämnat London och har slagit sig ner i ett lantligt Devon tillsammans med tvååriga dottern Frieda och maken Ted Hughes. Snart kommer familjen dessutom få tillökning: Sylvia är höggravid. Planerna är stora för huset och odlingarna. Och för skrivandet. Verkligheten vill dock något annat.

    Glaskupan, det som kommer bli romandebuten så småningom, ligger som ett färdigt manus, redo att skickas in, men Sylvia har svårt att samla tid och energi för sitt egna skrivande. Det är främst Ted som skriver, läser in texter för BBC och har anledning att åka in till London. Sylvia, som lidit av djupa depressioner tidigare i livet, hamnar i en ångestfylld situation som bara blir värre och värre.

    I Eufori beskriver Cullhed det som kom att bli början på slutet av Sylvia Plaths alldeles för korta liv. Jag har läst Glaskupan, som på många sätt har många paralleller till författaren själv, och gripits av den starka skildringen av att bli psykiskt sjuk. Det här är en roman på samma tema. Det är en mycket ångestfylld och förtvivlad själ som läsaren får följa. När Ted är otrogen och inleder en relation med en annan kvinna beskrivs en situation som är psykiskt övermäktig att klara av. Och där står Sylvia, med två små barn ute på landet.

    Det är en berörande bok, en intensiv och känslofylld läsning. Med det sagt: det är också en mycket lång bok, för att bara vara knappa 300 sidor. Trots att jag älskade Glaskupan (eller kanske just därför?), och att Eufori har väldigt starkt släktskap med just den romanen, tyckte jag att Eufori var seg. Jag hade ett motstånd mot läsningen, kanske för att Sylvia Plaths öde redan är känt. Det finns ingen spänning, man läser inte med en förhoppning om att hon ska resa sig, det är bara en lång, lång, lång resa utför. Det är drabbande, absolut, men det var tyvärr inte riktigt den vassa roman jag hade hoppats på.

    Eufori

    Eufori gavs ut av Wahlström & Widstrand 2021. ISBN: 9789146237303.

    Elin Cullhed

    Elin Cullhed (född 1983) är en svensk författare. 2021 belönades hon med Augustpriset för sin roman Eufori.

  • Bränn alla broar av Siri Helle

    Bränn alla broar av Siri Helle

    Bränn alla broar, av Siri Helle, är något så udda som en romantisk feelgoodberättelse kretsande kring en deprimerad kvinna med självmordstankar. Det blir förvånansvärt roligt, men är självklart också en bok med mycket mörker.

    Betyg: 4 av 5.

    Huvudpersonen i Bränn alla broar, av Siri Helle, är Liv, en snart-trettioåring som med en flott Handels-utbildning i bagaget nu jobbar hos en högst respekterad fondförvaltare. Livet handlar till största delen om att jobba hårt och gränslöst – arbetstiden spiller över på kvällar och helger och som anställd förväntas tillgänglighet dygnet runt. Det är på väg att ge utdelning: hennes namn nämns i samband med tillsättandet av en ny avdelningschef. När hon inte jobbar rör sig Liv sig mellan den Carl Malmsten-inredda lägenheten i innerstan, yogastudion och krogarna på Stureplan. Hon är inte lycklig. Faktum är att Liv känner sig totalt misslyckad och hon ser inte längre någon väg framåt. Hon landar till slut i att hon gör bäst i att ta sitt liv. Det som hejdar henne är ett brev hennes tonårsjag skrev till sitt framtida jag, ett brev där hon uppmanas att ge livet en sista chans.

    Liv tar tonårs-Liv på orden. Hon ger sig själv tre månader till. Under dessa tre månader ska hon leva livet på ett annat sätt, sätta sprätt på sina pengar och ta fler risker och chanser i livet. Det börjar lite trevande, men snart hittar hon nytt umgänge som får Livs omvandling att accelerera: på bussen träffar hon gatukonstnären Sanna och bestämmer sig för att ta kontakt. Sanna är olik Liv: lever ett bohemiskt liv, lägger tid på volontärarbete och konst snarare än arbete för försörjning. Sanna och hennes kompisar festar inte på Stureplan utan på svartklubbar. Samtalsämnena handlar om filosofi och politik snarare än jobb och karriär.

    Det är kul att följa Liv i hennes förvandling, men snart går det hela överstyr och skrattet fastnar i halsen. I boken gör Siri Helle klart att depression kan ta sig olika uttryck och vara betydligt svårare att ta sig ur än vad man som läsare först kan ledas till att tro: Livs livsstilsförändring är ingen quick fix.

    Bokens premiss är helt klart mörk. Det är nästan orimligt att en feelgoodroman tar avstamp i suicidtankar, men Siri Helle lyckas, kanske för att hon är psykolog och kan skildra det med trovärdighet och komplexitet. Man ska dock inte att förledas att tro att det här är en deppig bok. Till största delen är den faktiskt rolig och den saknar naturligtvis inte kärlek och sex.

    Det finns delar i boken som saknar trovärdighet och en del karaktärer tycker jag är lite väl klichéartade, men jag gillar boken ändå! Den är annorlunda och tänkvärd: väcker många tankar om vad vi gör med våra liv, vad vi utsätter varandra för och hur skört livet kan vara.

    PS: Om du mår dåligt finns det alltid hjälp att få. Ring 112 om det är akut, eller 1177 för rådgivning, om det kan vänta. Några andra telefonnummer: Hjälplinjen 0771-22 00 60, Jourhavande medmänniska 08-702 16 80, Mind självmordslinjen 90 101.

    Bränn alla broar

    Bränn alla broar gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2018. ISBN: 978-91-7799-038-3.

    Siri Helle

    Siri Helle (född 1991) är en svensk psykolog och författare.

  • Tre klassiska noveller: En dåres anteckningar, Fästmön, Livets stråle

    Tre klassiska noveller: En dåres anteckningar, Fästmön, Livets stråle

    Jag har ett pågående novelläsningsprojekt, om någon har missat det. Nu senast har jag läst två noveller av författare födda i Ukraina och en novell skriven av en ryss. Kan man läsa ryssar i dagens läge? Kanske. Det här är i alla fall tre klassiker det handlar om, och inga skildringar av dagens Ryssland. Två av författarna skulle nog räknas som ryssar av många, men jag vill gärna uppmärksamma att Nikolaj Gogol kommer från Sorotjintsy i dagens Ukraina, och att Michail Bulgakov kommer från Kiev.

    En dåres anteckningar av Nikolaj Gogol

    Betyg: 4 av 5.

    Nikolaj Gogols En dåres anteckningar är i stort sett vad titeln antyder – en berättelse bestående av dagboksanteckningar från en person som verkar ramla allt längre ned i galenskap och till slut får lida stort av det. Anteckningarna börjar den ”3:e oktober”, och är några rader från en man som själv konstaterar att han börjat höra och se ovanliga saker. Berättelsen tar sig via talande hundar, förbi politiskt trassel i Spanien, till ”D 34:e en må nd ejrå, 349:e februari”. Tycker det är väldigt bra skildrat hur allt gradvis spårar ur. En mycket bra novell!

    Zapiski sumassjedsjego gavs ut första gången i samlingen Arabesker (1835). Den finns översatt från ryskan av Alain Asaid och utgiven av Novellix 2014. ISBN: 978-91-7589-011-1.

    Fästmön av Anton Tjechov

    Betyg: 4 av 5.

    I Fästmön, av Anton Tjechov, står Nadja i begrepp att gifta sig. När en vän till familjen, Sasja, dyker upp får han henne på andra tankar. Han anklagar både Nadja och hennes familj för att göra ingenting. Hos Nadja väcks tankar om att göra något annat, något mer av livet, att studera. Jag tycker det är en riktigt fin skildring av hur livet kunde se ut för societetskvinnor vid den här tiden, en tid då kvinnors frihet kunde vara minst sagt begränsad.

    Nevesta gavs ut första gången i tidskriften Zjurnal dlja vsech (1903). Den finns översatt från ryskan av Alain Asaid och utgiven av Novellix 2014. ISBN: 978-91-7589-013-5.

    Livets stråle av Michail Bulgakov

    Betyg: 3 av 5.

    Okej, såhär: jag har närapå en fobi för ormar. Det här var ingen enkel läsning för min del. Jag kan knappt skriva om den. I Livets stråle, av Michail Bulgakov, upptäcker en vetenskapsman att en viss stråle kan riktas mot grodor och få dem att växa och föröka sig i en förbluffande takt. Snart vill andra utnyttja denna fantastiska stråle. Ägg förväxlas. Plötsligt är monstren lösa. Gud, vilken mardröm till läsning det här var för mig!! Och det kanske är ett gott betyg? Inte vet jag. Boken lär också vara en samhällssatir, men för mig var det svårt att fokusera på de bitarna…

    Lutj zjizni gavs ut första gången i tidskriften Krasnaja panorama (1925). Den finns översatt från ryskan av Alain Asaid och utgiven av Novellix 2014. ISBN: 978-91-7589-014-2.

  • Detaljerna av Ia Genberg

    Detaljerna av Ia Genberg

    Detaljerna, av Ia Genberg, är en fantastisk kortroman om livet och formande möten. Utrymme ges åt fyra personer som berättarrösten mött tidigare i livet och som lett henne mot en ny riktning. Fast kanske allra viktigaste är det andra, det konstanta mellan raderna.

    Detaljerna, av Ia Genberg, inleds med att bokens berättare, en medelålders kvinna, drabbad av feber, ser tillbaka på händelser och möten i livet. I fyra delar återberättas skeenden som kretsar kring fyra olika personer, personer som tagit stor plats, men som inte längre finns kvar. Någonstans i bakgrunden finns det konstanta: vännen Sally, en karaktär som just inte ges något utrymme alls i boken, men som ändå finns där, som en röd tråd.

    I fyra berättelser, som skulle kunna läsas fristående om man så vill, återberättas ett liv, så som det formats av de möten huvudpersonen hunnit med hittills. Det är fint. Precis så är livet: som en ström att följa med i och formas av. Författaren skriver om en hastigt uppblossad passion, som får hela livet att ändra riktning. Hon skriver om hur livet med en sambo kan gå från något självklart till något skavande och om hur en speciell vänskapsrelation kan fortsätta att väcka frågor resten av livet. Allra sist kommer bokens kanske starkaste del, en berättelse om huvudpersonens mamma och mammans livslånga kamp mot psykisk sjukdom och psykisk ohälsa.

    Varje möte och varje händelse puffar livet i någon riktning. Kanske allra mest formande för bokens berättare är naturligtvis relationen med modern, en relation som tidigt försvåras av moderns sjukdom och oförmåga att ta hand om sitt barn. Andra möten och händelser är intensiva medan de pågår, för att sedan inte lämna mycket mer tydliga spår än läsupplevelser för evigt förknippade med då. Och ibland en undran av vad som egentligen hände?

    Jag brukar uppskatta när författaren lämnar en del åt läsaren och här är det mycket att fylla i själv – det finns ingen kronologisk ordning att hänga upp berättelsen på och med de ca 150 sidorna är det inte direkt en tegelsten. Ändå är det ingen svårläst roman. Inte heller upplever jag den som tunn i någon negativ bemärkelse. Trots sitt ringa sidantal är den faktiskt fylld av det titeln skvallrar om: detaljer, inte minst i de pricksäkert valda tidsmarkörerna: ett millennieskifte som ska ringas in, telefonkataloger…

    Detaljerna är en fantastisk liten roman. Jag älskar de till synes helt fristående berättelserna och allt de lyckas berätta om ett liv och de möten livet består av. Bokens fyra delar är otroligt bra var och en, men helheten som växer fram är också någonting stort. Det här gillade jag!

    Detaljerna

    Förlag: Weyler (2022).
    ISBN: 9789127175549.

    Ia Genberg

    Ia Genberg (född 1967) är en svensk journalist och författare.

  • Kvinnan i fönstret av AJ Finn

    Kvinnan i fönstret av AJ Finn

    Kvinnan i fönstret av AJ Finn är en spännande bok om en kvinna som blir vittne till ett mord, men som blir misstrodd och snart inte ens vet själv vad hon såg. En bok i samma stil som Gone girl och Kvinnan på tåget.

    Kvinnan i fönstret av AJ Finn handlar om Anna Fox, en kvinna som lider svårt av agorafobi. Sjukdomen innebär att Anna får allvarliga panikattacker av att vara på öppna platser och hon har således blivit fången i sitt eget hem. Anna har inte lämnat den luxuösa New York-villan på tio månader. Mannen och dottern befinner sig någon annanstans och dagarna går till stor del åt till att studera grannarna genom kameralinsen – och åt att dricka vin, kopiösa mängder vin. Anna har en lång rad tunga mediciner utskrivna av läkare, men sköljer endast ned dem sporadiskt med vinet.

    Nya grannar har flyttat in i huset mittemot – en man, en kvinna och deras tonårsson. Anna får besök av både sonen och kvinnan vid separata tillfällen och hon får snart intrycket att allt inte står rätt till i familjen. När hon senare spanar på familjen genom kameran blir hon vittne till något fruktansvärt – hon ser kvinnan bli nedstucken med kniv i sitt hem. Anna larmar om händelsen, men blir snabbt misstrodd. Ingen ser henne, en alkoholiserad och psykiskt sjuk kvinna, som särskilt pålitlig. Grannarna hävdar att ingenting har hänt. När det dessutom visar sig att hennes kvinnliga granne är vid liv och inte ens är samma person som hon fått besök av tidigare blir hon uträknad på riktigt. Anna förstår ingenting. Vem är kvinnan i huset mitt emot? Vem var kvinnan som besökte henne? Och vad var det hon såg? Snart vet Anna inte ens om hon kan lita på sig själv längre.

    Ett av Annas stora intressen är svartvita filmer. Boken gör en del blinkningar åt klassiker som Fönstret åt gården och Gasljus, vilket känns lite kul. Annars leds tankarna främst till Paula Hawkins bästsäljare Kvinnan på tåget, där inte bara titeln, utan även handlingen, liknar den i Kvinnan i fönstret. Även där är huvudpersonen en kvinna på dekis som betraktar andra genom deras fönster och som sedan blir vittne till händelser som hon knappt vet själv om hon har sett. Även Gillian Flynns Gone Girl spelar i lite samma liga. Med det sagt vill jag inte påstå att Kvinnan på fönstret är en dålig kopia. Den är riktigt spännande och jag tycker dessutom att det är väldigt tacksamt att författaren skriver så rakt om hur handikappande det kan vara att leva med en fobi. Alldeles för många använder ordet fobi helt fel och tror rent av att det är en synonym för de vanliga rädslor vi alla känner ibland, men så är det såklart inte. Här är tydligt vilken begränsning sjukdomen utgör i Annas liv och tragedin bakom att fobin en gång utlöstes är därtill en berörande historia.

    Det finns mycket som talar för den här boken, men tyvärr finns det också några saker jag har svårt för. Det här är ingen deckare, men det finns ett antal deckare som anstränger sig så hårt för att överraska att de ballar ur fullständigt. Den här boken gör precis det: slutar med föga trovärdiga händelser som paradoxalt nog inte ens överraskade speciellt mycket. Jag hade gärna sett ett annat slut. Med det sagt är det ändå en spännande bok och den som gillade Gone girl och Kvinnan på tåget och är sugen på att läsa mer i samma stil har all anledning att ge Kvinnan i fönstret en chans.

    Kvinnan i fönstret

    Kvinnan i fönstret av AJ Finn

    Amerikansk titel: The woman in the window.
    Översättare: Klara Lindell.
    Förlag: Albert Bonniers förlag (2018).
    ISBN: 9789100172374, 9789100172381.

    AJ Finn

    AJ Finn är en pseudonym för den amerikanska författaren Daniel Mallory (född 1979).

  • Ett litet liv av Hanya Yanagihara

    Ett litet liv av Hanya Yanagihara

    Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en tegelstensroman där läsaren får följa Jude genom livet och undan för undan ta del av hans tuffa uppväxt. Det är en berörande, men alldeles för lång roman.

    Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en rejäl tegelstensroman och därtill en av de senaste årens mest uppmärksammade bästsäljare. Den kombon är imponerande, tycker jag! För visst måste en riktigt tjock bok ha något visst om den blir läst och älskad av många? En viss tröskel är det ju att ta sig igenom en bok på över 700 sidor.

    För mig var det lätt att förstå varför den här boken hyllats överallt de senaste åren. Jag föll pladask och plöjde igenom de första delarna på förvånansvärt kort tid (för att vara jag). Det är verkligen en fängslande berättelse!

    Boken kretsar kring Jude St Francis, en man som läsaren får följa genom livet. När berättelsen tar sin början har han precis slutat college och så småningom blir han en etablerad jurist och till och med en extremt framgångsrik och välbärgad jurist. Hela tiden omges han av nära vänner och av Harold och Julia, personer som kommer att bli hans föräldragestalter. Hans biologiska föräldrar och hans barndom är däremot höljda i dunkel. Då och då rullas bitar av Judes bakgrund upp och det är ingen feelgood direkt. Redan tidigt förstår man som läsare att Jude har varit med om förfärliga saker, händelser som skadat honom för livet både fysiskt och psykiskt. Vidden av det blir dock inte klart till fullo förrän boken närmar sig slutet.

    Boken berättas omväxlande från Judes synvinkel, men också från hans nära och käras ögon. Det är framför allt tre vänner som står ut till en början: Willem, JB och Malcom. De fyra är vänner från college och utgör en oskiljaktig kvartett. Boken inleds faktiskt som en intressant berättelse om kompisgänget och deras dynamik – alla fyra får ungefär lika stort utrymme. Sedan tappar boken styrsel. JB och Malcolm förpassas till bifigurer. Jag hade gärna fortsatt att läsa om alla fyra, men författaren tyckte tydligen annorlunda. Jag tycker att berättelsen blev allt mer otight ju mer jag läste. Det är en konst att skriva riktigt långa berättelser och här håller det inte hela vägen, om du frågar mig. Boken börjar som en bok och slutar som en annan. Bitvis är det dessutom alldeles för pladdrigt.

    Jag kan förstå att många älskar den här boken. Den är fantastiskt bra, åtminstone delvis, och det är också en väldigt stark berättelse Jude bär på. Det är svårt att inte bli berörd. Men nja. Boken var faktiskt för lång för min smak och jag kände inte att den röda tråden fanns där fullt ut.

    Nu slänger jag in en spoilervarning också. Jag kan erkänna att jag heller inte riktigt köpte Judes berättelse. Det blev bara för mycket. Han är föräldralös och växer upp i ett kloster (av alla klyschor!). Alla i klostret är homosexuella pedofiler som misshandlar honom och våldtar honom. Han rymmer därifrån med en av munkarna och tvingas därefter till prostitution under många års tid. När han befrias därifrån genom en polisinsats hamnar han på ett barnhem, där han behandlas som en kriminell(?!) och där personalen är homosexuella pedofiler som misshandlar honom. Han rymmer därifrån och liftar. Alla lastbilschaufförer han träffar på är homosexuella pedofiler och Jude prostituerar sig. I ett ögonblick när han är sjuk och svag och befinner sig på en bensinmack (om jag minns rätt?) blir han hittad av en homosexuell pedofil som plockar upp honom och spärrar in honom för att kunna våldta och misshandla honom. Fullt medveten om att det finns många som får alldeles för många sorger att hantera på en gång, så tycker jag verkligen att det blir överdrivet och jag undrar ibland hur många homosexuella (och sadistiska) pedofiler någon egentligen kan ha oturen att träffa på. I mitt tycke hade det räckt att skildra någon eller några av alla dessa övergrepp för att komma fram till poängen och göra det trovärdigt och berörande. Här avlöser de hemska händelserna varandra på ett sätt som gör att det till slut blir närapå fånigt. Judes hemska bakgrund blir sedan fond till hur han lever den amerikanska drömmen, om än med djupa sår och väldigt dålig hälsa. Boken reproducerar den både felaktiga och tröttsamma klichébilden av den ”framgångsrika” personen som jobbar alldeles för mycket och alldeles för sent. Ett exempel på Judes ”framgång” är att han jobbar måndag–lördag och måste tvingas att lämna kontoret vid midnatt på vardagarna och vid nio på lördagen. Annars jobbar han såklart mer än så. Ingen kan jobba fokuserat och göra bra ifrån sig under sådana maratonpass som pågår år efter år. Det är tröttsamt att den inställningen till jobbet här lyfts fram som något slags bevis på framgång. Dessutom är jag nog för svensk för att fascineras av den amerikanska drömmen. Det är inte intressant för mig att läsa om att Jude är en extremt rik toppjurist och att alla hans vänner är extremt framgångsrika inom sina respektive områden – världskänd skådespelare, superframgångrik konstnär, arkitekt som efterfrågas över hela världen och så vidare, och så vidare, och så vidare. Även här frågar jag mig om det är trovärdigt? För mig känns det i alla fall rent trist att läsa en bok där alla lever fantasiliv där man semestrar med privatplan och äger en handfull lyxhus utspridda över intressanta platser och bla, bla, bla. Det hade varit så mycket mer intressant om det fanns någon vanlig person i boken, någon som faktiskt skulle gå att relatera till.

    Slut på spoilervarningen. För att sammanfatta kan jag se vad andra gillar med den här boken. Jag slukade stora delar av den, men mot slutet gick det verkligen trögt. Boken höll inte hela vägen, helt enkelt. Kanske hade jag för höga förväntningar.

  • Skymningstid av Henrik Bromander

    Skymningstid av Henrik Bromander

    Skymningstid av Henrik Bromander är en bok om hemliga nätverk som verkar i det fördolda i 70-talets Sverige. Men den största behållningen för mig är berättelsen om att vara anhörig till någon med allvarlig psykisk sjukdom.

    Jag tror jag började lyssna på Skymningstid av Henrik Bromander med helt fel ingång. Jag läste någon av alla hyllande recensioner och fick för mig att Skymningstid skulle vara en roman om hemliga nätverk med koppling till Palmemordet. På sätt och vis rör boken förvisso just hemliga nätverk, men boken utspelar sig inte kring mordet på Olof Palme och handlar egentligen inte om det. Det är såklart inte författarens fel att jag hade fel uppfattning om boken, men jag måste ju erkänna att boken liksom inte kunde leva upp till mina förväntningar när den råkade vara en helt annan bok.

    Vad är då Skymningstid? Jo, det är en roman om ett 70-talets Sverige där militära celler verkar i det fördolda. Sovjetskräcken är stor och cellerna, som inte rakt ut refereras till som Stay behind-rörelsen (vad jag uppfattade i alla fall!) men som ändå är klart inspirerade av den, rör sig allt mer mot högerextremismen. Högerextremism råkar vara säkerhetspolisen Monika Nilssons fält och snart är hon något stort på spåren, något med kopplingar långt in i statsapparaten.

    Det är kittlande att tänka på vad som döljer sig undan ytan i samhället och det är spännande att följa Bromanders berättelse om hur rörelsen och dess medlemmar utvecklar sig. Ändå hade jag faktiskt ganska svårt för att komma in i Skymningstid. Den kändes lång, kanske för att den är långsamt inläst av Christoffer Svensson. Kanske är boken en av alla de böcker som faktiskt passar dåligt som ljudbok, kräver för mycket koncentration. Eller så var det stora problemet mig själv och mina förväntningar, som jag nämnde.

    Den stora behållningen för min del var faktiskt något av en sidohistoria som kretsar kring den misslyckade militären Gunnar Björk, som leder en av cellerna. Han kommer varje dag hem till en älskad fru med allvarlig psykisk sjukdom. Jag tycker att Gunnars oro som anhörig, och hela situationen som han, och för all del frun, befinner sig i är oerhört fint skildrat och ger något extra till karaktären. Kanske är jag den typen av läsare som lockas mer av böcker om människor och relationer än om konspirationsteorier. Kanske är det så enkelt.

    Skymningstid

    Skymningstid av Henrik Bromander

    Förlag: Natur och kultur (2021).
    ISBN: 9789127171985.

    Henrik Bromander

    Henrik Bromander (född 1982) är en svensk författare och serietecknare.

  • Om våren av Karl Ove Knausgård

    Om våren av Karl Ove Knausgård

    Om våren av Karl Ove Knausgård är en fin liten bok om livet och vardagen – en bok riktad till Knausgårds vid den tiden 3 månader gamla dotter.

    Om våren är den tredje delen i Karl Ove Knausgårds ”årstidssvit” – fyra böcker skrivna till den yngsta dottern, som i den första boken ännu inte är född. Jag har kastat mig rakt in i serien tack vare Radioföljetongen och har inte läst de tidigare delarna, men jag tror inte att det har någon direkt betydelse, faktiskt; Det går alldeles utmärkt att börja läsa vilken som helst av Knausgårds böcker – så är de ju också skildringar av Knausgårds liv och vardag, rakt upp och ned.

    I Om våren är det en vardag och ett livspussel som ska hanteras medan den dåvarande frun är inlagd på sjukhus. Större barn ska rastas på äventyrsbad, minstingen ska hållas nöjd. Det barn som vid romankvartettens inledning ännu inte var född är nu tre månader gammal. I boken har Knausgård packat in sig själv och det lilla barnet i bilen och reser över Skånes platta landskap för att ta sig till sjukhuset där frun/modern befinner sig. Det är vår. För det lilla barnet börjar världen veckla ut sig. Knausgård funderar över livet samtidigt som vardagens bestyr ska skötas.

    Jag måste erkänna att jag har ett kluvet förhållande till Karl Ove Knausgård. Han är en ikonisk nutidsförfattare som brukar stå symbol för den åtråvärda kulturman som alla kulturtanter trånar efter. Minsta steg han tar gör kultursverige galna av fascination. Han har även själv gjort sig lustig över detta – han har bland annat påtalat att han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle kasta sig över den. Skit-scenen finns för övrigt i den här boken. Det här är alltså en författare som skriver om att tömma tarmen och som folk hyllar som den störste (och sexigaste?!) vi skådat i Norden. Det är något med det som andas hysteri och som gör mig väldigt, väldigt tveksam. När han var aktuell med sin romansvit Min kamp läste jag den första boken i serien och tyckte att den var ”helt okej”, men kände samtidigt: varför skriver någon flera tusen sidor om sig själv och varför vill ”alla” läsa dem? Min kamp är förvisso ett imponerande projekt, ett snyggt bygge, och det är ett stort verk som dessutom har fått personliga konsekvenser för den store Knausgård själv, så som det blir när man utlämnade skriver om sig själv och sitt liv ned till exkrementer; Man blir lite imponerad, naturligtvis. Men varför vill ”alla” läsa? Jag har inte orkat gå vidare med Min kamp del 2–6 och kommer inte göra det heller. Trots att kultursidor, kulturprogram och bokmässor tappade andan i flera år i sin beundran över Knausgård och hans magnus opus så orkar jag bara inte plöja flera tusen sidor självbiografi.

    Nu har jag alltså, trots allt, läst Om våren: en del i nästa självbiografiska verk. Hur mycket Knausgård, med blöjbyten och tankning av den stora familjebilen, kan bokmarknaden bära? Förmodligen mycket mer! För jo, jag kan förstå. Det kanske är för att jag själv snart blir förälder. Livet: det stora och det lilla i det som utgör livet, det kanske inte är så många andra än Knausgård som kan skildra det på ett intressant sätt idag? Jag tyckte faktiskt om att lyssna på den här lilla boken, trots allt. I all sin enkelhet är det fint komponerat och jag tycker väldigt mycket om idén att skriva till sitt barn på det sätt som Knausgård har gjort, hur han ger en bild av hur den första tiden i hennes liv var. Fint!

    Men Knausgård som fenomen kommer jag aldrig att förstå.

    Om våren

    Norsk titel: Om våren.
    Översättare: Staffan Söderblom.
    Uppläsare: Magnus Roosmann.
    Bilder: Anna Bjerger.
    Förlag: Norstedts (2017), Sverige radio (radioföljetong 2021).
    ISBN: 9789113072012.

    Karl Ove Knausgård

    Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare. Han är bland annat känd för den rosade självbiografiska romansviten Min kamp.

  • Hölje av Pooneh Rohi

    Hölje av Pooneh Rohi

    Hölje av Pooneh Rohi är en kort, tät och klaustrofobisk roman om en kvinna som förlorar sig själv efter förlossningen.

    Pooneh Rohi har skrivit Araben, som jag håller för en av de mest drabbade romaner jag läst. Jag har väntat länge på att författaren ska bli aktuell med något nytt – och nu har det hänt: i januari kom kortromanen Hölje.

    Boken börjar väldigt direkt och omedelbart. En kvinna befinner sig i ett smärtfyllt och förvirrat tillstånd. Rohi låter läsaren och kvinnan, Mona, upptäcka samtidigt att Mona precis har blivit förälder, mörbultad och med ett litet barn vid sitt bröst. Allting är dock fortsatt vagt och förvirrat under de 17 klaustrofobiska dagar läsaren får följa Mona, som fortfarande inte riktigt förstår var hon har hamnat eller vem hon är och har varit. Allt är henne främmande: mannen, situationen, hemmet, hon själv. Hon smyger runt i sitt eget hem och försöker förstå vem hon var. Kvinnan på bröllopsfotot? På semesterbilderna? Vad har hon med Mona att göra?

    De får besök av svärföräldrarna och Mona kan se gratulationer i sin mobiltelefon, men hennes egen familj låter inte höra av sig. Har hon ingen egen familj? Världen blir allt mer skrämmande och mannen och svärföräldrarna är obehagliga främlingar som vill henne något. Själv vill hon nå tillbaka och förstå vem hon var. På gården hittar hon den enda som är en möjlig nyckel till det förflutna: en flicka som är ovillig att berätta. Mona blir allt mer desperat.

    Hölje är verkligen en skrämmande bok. Den är skrämmande för att Monas rädsla är beskriven så att det känns närvarande och levande hela tiden. Den är också skrämmande för att situationen stegvis blir alltmer otäck. På många sätt är det alltså en mycket berörande och smärtsam bok, skickligt komponerad. Samtidigt är det en bok som främst handlar om att förmedla en känsla. Allt är filtrerat genom huvudpersonens egna förvridna verklighet. Som läsare lämnas man inte med många svar om vad som egentligen händer och sker. Spelar det någon roll? Kanske. Det är ingen självklar och lättläst bok precis. Däremot är den oerhört stark och framkallar mycket känslor och ibland behöver en roman inte ha en tydlig berättelse med början och slut. Det här är 165 sidor om skräcken i att ha förlorat sig själv, något som är fruktansvärt i varje andetag för den som drabbas, även om världen inte är speciellt mycket större än det vardagsrum där huvudpersonen sömnlöst går runt med sitt spädbarn om nätterna.

    Hölje

    Förlag: Ordfront (2021).
    ISBN: 9789177751380.

    Pooneh Rohi

    Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och forskare.