Bokblomma

Etikett: Psykisk ohälsa

Wallflower

Wallflower av Stephen Chbosky

Charlie har precis börjat på high school och när han lär känna de två sistaårseleverna Sam och Patrick så börjar också hans förvandling. Från att ha varit en ”wallflower”, ”en blomma på väggen”, någon som bara tittar på, så börjar han nu delta och ta för sig här i livet. Under Charlies första high school-år får vi som läsare följa hur Charlie vecklar ut sig, hur han har sitt första förhållande, hur han blir hög första gången och vad han grubblar och funderar på i största allmänhet. Mellan raderna skymtar mörker, men det är faktiskt långt ifrån förutsägbart (åtminstone för mig) vad han egentligen har med sig i bagaget.

Boken är uppbyggd av brev som Charlie skickar till en genom nästan hela boken okänd mottagare. Eventuella svarsbrev finns inte med, vilket innebär att boken blir som en monolog rakt ut i luften på ett sätt som jag inte riktigt gillade. Jag hade faktiskt lite svårt för den här boken till en början, dels för att jag inte kunde förstå sammanhanget för breven och dels för att jag inte riktigt förstod Charlie. I bokens början är han så tafatt och socialt obekväm att jag fick för mig att boken handlar om en pojke med någon form av neuropsykiatriskt funktionshinder och återigen började jag då undra vilket sammanhang man egentligen ska sätta boken. Kanske är det det som är grejen med den här berättelsen: att det är rätt oviktigt vem Charlie pratar med och vad han eventuellt har för diagnos, om han har någon. Det kan ju vara sympatiskt att bara få vara tonåring och vara precis som man är, kan jag tycka.

I slutändan tyckte jag att boken var helt okej, mest för att det kändes lite fint att få läsa en berättelse som kastar en tillbaka till typiskt tonårstänk. Inte för att min tonårstid hade några direkta likheter med Charlies liv, som det beskrivs i boken, men en del saker är ändå märkligt generiskt när det gäller tonår.

I korthet

Rekommenderas för: Den som lever mitt i, eller inte är rädd för att kastas tillbaka till, tonårstidens toppar och dalar och den som vill följa en kille under hans första high school-år.

Betyg: 3 hemliga brevvänner av 5.

Citerat ur Wallflower

”Bådat två bad mig sätt mig och båda två verkade mena det, så jag slog mig ner. Jag lyssnade på hur Ingenting skrek ut mot planen. Och jag lyssnade på hur han analyserade matchen, situation för situation. Och jag insåg att här hade jag en kille som begrep sig på fotboll väldigt bra. Han förstod sig faktiskt på fotboll lika bra som min bror. Jag ska nog kalla Ingenting för Patrick från och med nu, eftersom han presenterade sig så och Sam kallar honom för det.”

Om Stephen Chbosky och om Wallflower

Stephen Chbosky (född 1970) är en amerikansk författare och manusförfattare som kanske mest är känd för sin succéroman The Perks of being a wallflower (Wallflower) och filmen med samma namn. Stephen Chbosky twittrar under @StephenChbosky.
Originalets titel: The Perks of Being a Wallflower (amerikanska).
Översättare: Göran Fagerström.
Utgivningsår: 1999 (första amerikanska utgåvan, Pocket Books), 2000 (första svenska utgåvan, Bokverket), 2013 (den här utgåvan, Gilla böcker).
Antal sidor: 272.
ISBN: 91-973347-2-3, 9789186634810, 9789186634391.

Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

””Det är nåt visst med honom, eller hur?”
Bob nickade. Sen sa Patrick nåt som jag nog aldrig kommer att glömma: ”Han är en wallflower. Han står och tittar på.”
Jag visste inte att andra människor tänkte saker om mig. Jag visste inte att de iakttog mig. Jag satt på golvet mitt emellan Sam och Patrick i en källare på min första riktiga fest, och jag kom ihåg att Sam hade presenterat mig för Bob som sin kompis.
Bob höjde sitt glas och bad alla att göra detsamma.
”Skål för Charlie.” Och hela gänget sa: ”Skål för Charlie.”
Jag vet inte varför de gjorde det, men det betydde mycket för mig att de gjorde det. Särskilt Sam. Särskilt hon.

Under sitt första år i high school går Charlie från att iaktta till att delta. Med en naiv skärpa beskriver han utvecklingen från ensamhet till vänskap, förälskelse och sexuella irrfärder. Från förträngning till förlamande insikt.

Wallflower utkom första gången 1999. Den har översatts till ett tjugotal språk, sålts i över en miljon exemplar i USA och toppat New York Times Bestsellers List. Stephen Chbosky har även skrivit manuset till den uppmärksammade filmatiseringen av boken.”

2016-12-27
Nattfilm

Nattfilm av Marisha Pessl

Stanislas Cordova är en ljusskygg skräckfilmsregissör med en lång rad extremt hängivna fans. Journalisten Scott McGrath har vid ett tillfälle försökt avslöja vad som verkade vara årets scoop – att Cordova för bort och ”gör något” med barn. Han kom inte långt innan Cordova och hans medhjälpare såg till att sänka McGraths karriär och få honom att lägga ner projektet. Plötsligt nås McGrath av att Cordovas dotter, Ashley, har begått självmord. Eller var det ett självmord? Han dras återigen ner i Cordovas värld av rädslor, mystik och hemligheter.

I sina nya sökanden får han oväntat hjälp från två nya bekantskaper: knarkhandlaren Hopper, som kände Ashley i tonåren, och Nora, en hemlös tjej som sökt sig till New York i förhoppningen om att lyckas som skådespelare. Nora hör till en av de sista som såg Ashley i livet och hon har också omhändertagit den röda kappa som Ashley lämnade in i garderoben till det det hotell där Nora jobbade natten då Ashley tog sitt liv.

Det omaka gänget leds in i en värld av svart magi, hemliga fansidor på nätet, privata psykmottagningar, obehagliga svartklubbar – och till slut rakt in i Cordovas egna ägor där hans mytomspunna filmer har spelats in.

Det är en spännande bok och författaren använder sig av ett grepp där hon varvar text med foton och nyhetsartiklar, vilket känns kul. Jag tycker också om Pessls snärtiga formuleringar och flytet i språket. McGrath uttrycker sig verkligen drastiskt och roligt och det blir en kul dynamik tillsammans med Nora och Hopper.

Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tyckte att Nattfilm var riktigt så bra som jag hade förväntat mig och hoppats på. Dels känns den som en film, vilket i och för sig kanske kan kännas passande, och dels blev den rätt seg och enformig efter ett tag. Vad menar jag med att den känns som en film? Ja, den har väldigt tydliga karaktärer i huvudrollerna, lite sådär så att det snubblar på klyschornas brant. Den buttre journalisten som är kass på att ta ansvar för sin dotter och att kommunicera med sin exfru. Den tilltufsade tjejen med skådespelardrömmar som tvingas vara stark och få tillvaron att fungera trots ett tungt bagage, dåligt med pengar och inget riktigt tak över huvudet. Den lätt opålitlige smånarkomanen med den ständigt ringande telefonen. Jag kan inte exakt identifiera dem i andra filmer, men de känns som varianter på sådant som man har sett förut.

Och segheten? Ja, särskilt när de åker iväg till Cordovas gods så blev det sömnigt för mig, trots att det smattrar på med nya upptäcker och scener hela tiden. I det här kapitel kommer McGrath snabbt ifrån de andra och ger sig iväg på upptäckt på egen hand – i typ 100 sidor eller vad det är (vet inte exakt, för jag läste en e-boksversion med lite oklar sidnumrering). Den välbehövliga dialogen och flytet som finns när trion opererar ihop försvinner då till förmån för långa, omständliga miljöbeskrivningar som hade gjort sig bättre på en filmduk. Överlag borde berättelsen ha kortats något, om ni frågar mig.

Jag tycker ändå att det här är välskriven underhållning. Den är perfekt avkoppling och lagom spänning för den som kanske inte är så inne i den klassiska deckaren med poliser och utredningsarbete, men som ändå vill läsa en bok med lite mer action.

En liten varning förresten: Undvik att läsa den här boken som e-bok! Jag har läst boken i både Mofibo- och Bookbeat-appen och ingen av de gav möjligheten att zooma i bilderna. En del artiklar och bilder blev därför helt oläsliga!

I korthet

Rekommenderas för: Den som kanske inte är så inne i den klassiska deckaren med poliser och utredningsarbete, men som ändå vill läsa en underhållande och spännande bok.

Betyg: 3 förbannelser av 5.

Nattfilm av Marisha Pessl

Citerat ur Nattfilm

”Medan jag lyssnade tickade minuterna förbi, och plötsligt la jag märke till mjuka fotsteg över trägolvet utanför arbetsrummet.

Det var Sam. På sistone hade hon lagt sig till med vanan at vakna mitt i natten. Dörrhandtaget vreds om, och min dotter uppenbarade sig i dörren, halvsovande i ett rosa nattlinne.

”Hej gumman.”

Hon bara gned sig i ögonen och tassade fram till mig. Hon hade ärvt Cynthias skönhet, inklusive de förtrollande blonda lockarna som såg ut att tillhöra en ängel i Sixtinska kapellet.

”Vad gör du härinne?” frågade hon med dämpad, allvarlig röst.

”Research.”

Hon stödde armbågarna på skrivbordet och gjorde några märkliga bakåtsparkar med foten. Hon var i en ålder då hon ständigt böjde sig, slog knut på armarna, tog sats som om hon hela tiden lekte Twister. Hon sneglade på Amherstartikeln.

”Vem är det?” frågade hon.

”Ashley.”

”Vem är Ashley?”

”Någon som har hamnat i knipa.”

Hon tittade bekymrat på mig. ”Har hon gjort något dumt?”

”Inte den sortens knipa, gumman. Den sorten som är ett mysterium.”

”Vadå för mysterium?”

”Jag vet inte än.””

Om Nattfilm och om Marisha Pessl

Marisha Pessl (född 1977) är en amerikansk författare. Hon debuterade med den uppmärksammade Fördjupade studier i katastroffysik (Special topics in calamity physics) 2006. Hennes senaste bok är Nattfilm. Pessl har en hemsida, en fansida på Facebook och twittrar under @marishapessl.

Originalets titel: Night film (amerikanska).
Översättare: Erik MacQueen.
Utgivningsår: 2013 (första amerikanska utgåvan, Random house), 2014 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 647.
ISBN: 9789127137684.
Andras röster: Bokdamen, Bokhora, dagensbok.com, Deckarhuset, Hyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Skräckfilmsregissören Stanislas Cordova har inte synts offentligt sedan 1977. För fansen är han en mörkrets överstepräst, onåbar och gåtfull. När hans dotter Ashley Cordova hittas död framställs händelsen som ett självmord, men journalisten Scott McGrath anar oråd och börjar gräva i vad som har hänt. Förra gången han försökte närma sig familjen slutade det i en privat katastrof. Nu sugs han återigen in i en jakt som för honom allt längre in mot det kraftcentrum
som är Stanislas Cordova. Bilder, illusioner, speglar: varje gång han fått upp en dörr tycks den smälla igen bakom honom … Scott har redan förlorat allt och det enda som kan ge honom upprättelse är att få reda på sanningen. Även om det kräver att han möter sitt eget mörker.

Marisha Pessl är tillbaka med en explosiv thriller, en visuellt sprakande och labyrintisk berättelse med en oförglömlig final.”

2016-10-11
Jag vet allt det här: En internmedicinsk roman

Jag vet allt det här av Annika Paldanius

Hanna går på läkarprogrammet och om dagarna går hon som kandidat och följer läkare i deras arbete. I huvudet snurrar all kunskap som hon har samlat på sig under utbildningen. Det är ett flöde av facktermer. Det går inte att stänga av. Det går inte att gå på spinning med bästisen Anna utan att fundera över Annas astma och att hon borde öka medicineringen. Det går inte att gå på dejt med en kille med diabetes utan att få en massa bilder av människokroppen och dess funktioner. Döden och livets förgänglighet är också något som inte riktigt går att bortse från när man spenderar dagarna i en sjukhusmiljö. Vad är det egentligen för mening med livet och att hålla sig vid liv?

Livet snurrar runt sjukhusets olika avdelningar, men också runt korridoren, där både hon och Anna bor. Tillsammans med vännen Filippa utgör de en dynamisk trio. De är tre amasoner som håller sina kroppar i trim, som pluggar intensivt och tar för sig av livet på studentikosa fester. Filippa är den enda som är upptagen. För Anna och Hanna är det inga problem att flirta med killar och att ta med dem hem.

När hösten kommer så börjar dock deras relativt bekymmersfri amason-tillvaro att ruckas. Filippa blir nedstämd, deprimerad och Anna och Hanna vet inte riktigt hur de ska räcka till, för samtidigt som Filippa dras ned i ett bottenlöst mörker och inte orkar med någonting så pågår Hannas och Annas egna liv med studier och kärlek och deras egna hälsoproblem som plötsligt blir uppenbara. Och trots all internmedicin som susar omkring i Hannas huvud så är det kanske inte så lätt att översätta den till sin egen verklighet och veta hur man ska handla.

Jag vet allt det här är en rätt spretig roman som ändå hålls ihop genom allt som Hanna vet och all medicinlingo som driver berättelsen framåt. Varje kapitel börjar med ”Jag vet att…” eller varianter därav och det är fint och känns lite poetiskt, samtidigt som det också balanserar på den fina linjen och känns lite sökt. Jag är inte helt överens med mig själv vad jag tycker här. Klart är i alla fall att det sätter tonen för berättelsen. Jag tycker också att det blir intressant med alla dessa torra medicinska fakta som krockar mot den nyansrika och färgrika verkligheten. De medicinska kunskaperna blir för Hanna som en slags bas som förklarar alla livets skeenden, vare sig hon vill det eller inte. Det ger mig en ny bild av vad läkaryrket kan innebära.

Jag tycker att boken på flera sätt delar element med två av mina favoritböcker från de senaste åren: Kalmars jägarinnor och Den andra kvinnan. I Kalmars jägarinnor är det ett lite lätt utflippat tjejgäng som står i fokus. I Paldanius roman är huvudpersonerna några helt andra amasoner, nästan parodiskt präktiga i jämförelse faktiskt. Men språkligt tycker jag att böckerna har en hel del likheter. Det är någonting med det avskalade och kärnfulla språket, det poetiska. Den andra kvinnan är en briljant bok om klass och att vara ”den andra kvinnan”. Paldanius roman handlar inte om något av dessa ämnen. Däremot tycker jag att huvudpersonerna ändå liknar varandra på något sätt. Det är någonting med deras ensamhet och deras analyserande sätt som gör det tror jag.

Det är sällan till en boks fördel att hamna lite såhär i kölvattnet av två fantastiska läsupplevelser. Jag vet allt det här får mig som sagt att tänka på såväl Kalmars jägarinnor som Den andra kvinnan, men utan att riktigt, riktigt nå upp till dessa böckers nivå. Det här är det orättvisa; hade jag läst Jag vet allt det här först så hade det kanske varit någon av de två andra böckerna som inte riktigt räckte hela vägen. Det som i det här fallet får mig lite mer tveksam är främst spretigheten. I Jag vet allt det här ryms så många olika teman: vänskap, psykisk ohälsa, kärlek, studentliv, frånvarande föräldrar, sjukdom, missfall, svartsjuka och tusen andra saker, som det känns. Det hade kunnat tightas till lite och fokuserats på några färre ämnen. Det som boken i alla fall tar upp och som jag verkligen gläds åt att författaren har valt att skriva om är depression och psykisk ohälsa. Det här är ämnen som är så tabubelagda i vår kultur att de inte går att prata om – och ändå är det över 1500 personer som begår självmord varje år. Det handlar alltså om allvarliga och potentiellt livshotande tillstånd som inte ens går att prata om i samhället. Paldanius närmar sig ämnet på ett insiktsfullt och bra sätt. Bra!

Ett annat, och långt mer ytligt, tema som Paldanius har valt att skriva om är studentliv och korridorsliv. Det väckte många härliga gamla minnen hos mig och gjorde mig helt varm, faktiskt! Jag kastades tillbaka i tiden och mindes mina egna kvällar på studentpuben och all tid jag har spenderat med mina kompisgäng under de här åren då alla var så fria och hade tid för varandra på ett annat sätt än när folk är upplåsta med jobb och familj. Jag har läst förvånansvärt få studentskildringar, inser jag. Det borde skrivas fler!

Jag har som ni kanske märker lite blandade tankar om den här boken, men ärligt talat så har jag en bestämd känsla av att boken kommer att bita sig kvar och stanna i minnet länge framöver. Det är en alldeles egen och spännande skriven bok om kärlek, vänskap och sorg. Och trots att den kanske är lite spretig och att berättandet kanske går somliga på nerverna så måste jag säga att jag tycker om den här boken; riktigt, riktigt mycket till och med!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill följa en läkarkandidat under ett händelserikt år fyllt av vänskap, sorg, kärlek, studentliv och internmedicin.

Betyg: 4 elektrokardiogram av 5.

Citerat ur Jag vet allt det här

”Jag vet att träning förlänger livet och jag vet att det finns en fördel, en förmodad fördel med att leva länge om livet är något bra, och vårt blivande yrke bygger på en förmodan att livet är något bra, livet måste vara något bra, så vi springer. Springer för livet, för våra lungor. Och för våra höftben våra revben våra tider.”

Om Jag vet allt det här och om Annika Paldanius

Annika Paldanius är en svensk författare och läkare. Jag vet allt det här är hennes debutroman.

Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Forum).
Antal sidor: 375.
ISBN: 9789137146546.
Andras röster: Bokstaden, dagensbok.com, Jennies boklista.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

Förlagets beskrivning

”Jag vet allt det här (en internmedicinsk roman) är en egensinnig och lekfull skildring av kampen mellan känsla och intellekt. En allvarlig berättelse om hur den yttre styrkan kan dölja ett skört inre.

Hanna går på läkarlinjen. Hon vet vad hon vet, minns allt, analyserar livet. För vad ska man tro på om inte vetenskapen har svaren? Hon glittrar med sina vänner, de är amasoner med hud av okrossbart glas. Är redo för vilken strid som helst.

Men under det intermedicinska året börjar glaset få sprickor. Och när vännen Filippa dras allt djupare ner i en depression bildas en hinna av rimfrost som inte går att skrapa bort.

De lär sig att förlänga liv, fördröja död. Men varför lever vi egentligen – och varför måste döden vänta?”

2016-10-06
Tiden läker inga sår

Tiden läker inga sår av Carolina Säfstrand

Ethel, Dorotea och Maggan är tre damer i 70-årsåldern. En gång i tiden var de en trio som värderade sin vänskap mycket högt. Genom uppväxten, kärlek, sorg, smärta, allt, håller de ihop. Sedan splittras de plötsligt och kommer att leva sina liv på helt skilda håll. Nu, många år senare, skickar Dorotea ett brev till sin barndoms bästisar. Hennes dotter är allvarligt sjuk och nu måste de tre före detta vännerna träffas igen. Gamla familjehemligheter och sorger rivs upp när de tre damerna återses och konfronteras med de val de gjorde i ungdomen. Av bara farten rycks deras närmsta, män och barn, med i allt som uppdagas.

Boken är tänkt som en fin feelgood om vänskap och kärlek. Tyvärr kan jag inte påstå att boken berörde mig ett dugg. Det är alldeles för mycket klyschor och floskler. Jag tycker faktiskt att den är rätt patetisk. Förlåt, men det är bara så. Den neurotiska kvinnan som luktar på lavendel för att bli lugn, små citronfjärilar som fladdrar omkring, den ytliga överklasskvinnan som har en usel kontakt med sina barn, den bitchiga svärdottern, kvinnan som städar hysteriskt för att bli av med sin ångest. Det är bara för mycket. Det känns som att författaren har en tydlig bild av vilka människor och känslor hon vill måla upp, men gestaltningen blir bara platt. Det mesta i boken känns sökt, konstruerat och inte speciellt trovärdigt. Boken är heller inte skriven med någon större finess utan innehåller mest dialog. Nej, det här var en riktig besvikelse. Jag tycker tyvärr att den var ofrivilligt komisk snarare än gripande.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst och förutsägbar berättelse om kärlek och gammal vänskap.

Betyg: 1 sommarstugor av 5.

Citerat ur Tiden läker inga sår

”Maggan lyssnade på sorlet nerifrån och tittade på gökuret. När fem minuter gått steg hon ut på trappan. Hon lät vänster hand glida längs trappräcket medan höger hand höll upp den långa kjolen så att hon inte skulle snubbla. När hon hade tre trappsteg kvar lyfte hon blicken mot gästerna och tryckte dramatiskt handen mot bröstet i en gest av förvåning och uppskattning. Precis som hon övat. Leendet fick hennes dotter Desirée att rygga tillbaka. Maggan hoppades att rörelsen undgick gästerna. På sista trappsteget stannade Maggan och tog emot det glas Ivan räckte henne. Sedan lyfte hon det i en tacksam skål. När hon förde glaset mot sina rödmålade läppar såg hon Desirée himla med ögonen. Himla du, tänkte Maggan, du är bara avundsjuk.”

Tiden läker inga sår av Caroline Säfstrand

Om Caroline Säfstrand och Tiden läker inga sår

Caroline Säfstrand är en svensk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Om du bara visste. Hennes senaste bok är Tiden läker inga sår. Caroline Säfstrand har en hemsida.

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Massolit).
Antal sidor: 302.
ISBN: 9789187783814.
Andras röster: Bokpool, Boktokig, Och dagarna går.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Ett misslyckat luciafirande 1951 gör att Ethel, Dorotea och Maggan ingår en vänskapspakt. Senare får en livsavgörande händelse dem att bryta pakten och säga upp bekantskapen. Dorotea gifter sig med Börje, och förtränger det förflutna genom maniskt städande. Den tjusiga Maggan hittar esteten Ivan och lever till synes ett drömliv, men blundar för hemligheten bakom dörren. Ethel väljer en bohemisk ensamhet som gör relationen till son och svärdotter komplicerad.

När Maggan firar sin 70-årsdag dyker ett handskrivet brev från Dorotea upp och förstör stämningen. Ethel, som befinner sig i ett litet stenhus några kilometer bort, får ett likadant brev. De måste träffas igen. Konsekvenserna av det val de en gång gjorde påverkar inte bara dem själva, utan även deras närmaste. Nu kan de inte längre dölja sin hemlighet.”

2016-07-19
Det är något som inte stämmer

Petra känner att det är något som inte stämmer mellan henne och hennes make. Det börjar med en diffus oro. Hon kommer på sig själv med att jäktat springa genom Konsum och slänga ned matvaror i vagnen utan att ha en aning om varför hon har så bråttom. Hon söker tecken runt omkring. Varför står ljusstaken plötsligt i sovrummet och inte där den brukar stå? Kan man göra något sådant i annat syfte än att skapa mysbelysning när man träffar en älskarinna? Petra försöker att få förhållandet att fungera, trots oron som pockar. Hon kramas, är flörtig. Hon ordnar så att mornarna flyter på smidigt. Hon vill verkligen vara en perfekt fru. Allt som hennes man brukar störa sig på är hon nu beredd att ändra på. Hon är redo att skippa Bokmässan, säga upp sitt kontor, göra vad som helst som kan laga det som inte fungerar. Men trots parterapi, trots ansträngningar, trots allt sökande efter naturliga förklaringar så rasar allt samman en dag. Hennes man berättar att han vill skiljas. Det är uppenbart att det inte är en ny tanke för honom. I själva verket är uppbrottet redan färdigtänkt och klart för hans del och nu är det bara det praktiska som ska lösas. För Petra är det som att dö inombords.

Petra gör vad hon kan för att hantera ångesten och för att få tiden gå. Hon har bläddrat ett halvår fram i kalendern och satt ett datum då hon känner att hon måste fungera igen. Hur överlever man ett halvår? Hon börjar att skriva ned kvartar på ett papper och stryker dem när de passerar. Så går livet framåt, 15 minuter i taget, trots att livet är slaget i spillror. Hon startar ett projekt som går ut på att arrangera alla foton, hundratals, kanske tusentals, i färgglada album. Hon fördriver de sömnlösa nätterna genom att spela Candy crush. Allt grejande med fotoalbumen och de andra meningslösa aktiviteterna för att få hjärnan att hålla igång och för att ge en illusion av att tiden går är helt hjärtskärande.

Haags roman är en brutal beskrivning av vad det kan innebära att leva med ångest och hur traumatiskt ett uppbrott kan upplevas för den som blir lämnad – lämnad mot sin vilja och med känslor som inte går att stänga av. Petra frågar sig gång på gång hur hennes man kan göra såhär mot familjen. Hur han kan göra såhär mot sina barn? Och hur han utan vidare kan rycka halva barnens uppväxt ifrån henne?

Det var länge sedan jag läste en bok där sorgen ligger så blottad som i Det är något som inte stämmer. Det här är verkligen totalt hudlöst, ärligt och hos mig, som läsare, går det rakt in. Det gör faktiskt ont att läsa den här boken. Haag har främst gjort sig ett namn som en feel good-författare, men med den här boken visar hon en helt ny sida. Det här är milslångt från hennes tidigare, lite knasroliga berättelser. En del element har hon dock behållit från sina tidigare böcker. Framför allt är Det är något som inte stämmer skriven väldigt rakt på sak och direkt, vilket verkligen fungerar bra, trots att jag ofta är ett stort fan av böcker med mer dolda lager. För ovanlighetens skull är jag verkligen mycket förtjust i att allt ligger i klartext. Sorgen skjuter som spjut ur texten och träffar rakt i hjärtat. Det här är verkligen bok fylld med känslor, som alldeles säkert till stor del är plockat direkt från verkligheten. Utan att själv ha någon som helst erfarenhet av liknande situationer så måste jag säga att det här är en bok som verkligen berörde mig och känns helt på pricken.

Haags beskrivningar av att vakna till en mardröm är svår att värja sig mot. Jag känner en sådan enorm medkänsla med alla som, liksom Haag själv, har råkat ut för det totalt orättvisa i att bli lämnade. Jag kan inte annat än att rekommendera alla att läsa den här fantastiska boken. Och att vara snälla mot varandra.

I korthet

Rekommenderas för: Alla som vill läsa en hjärtskärande, ångestfylld, berörande och pricksäker berättelse om vad det kan innebära att bli lämnad mot sin vilja.

Betyg: 5 krossade hjärtan av 5.

Citerat ur Det är något som inte stämmer

”Jag klistrar mina fotoalbum och röker. Klistrar och röker. Messar till Anders att Nisse har tappat sin första tand. Inget svar. Bara jag klistrat in alla bilder, i alla album och ställer in dem fint i bokhyllan så kommer Anders att ändra sig och vilja flytta hem igen. Jag är rädd att jag kommer att få en hjärtattack. Mitt hjärta slår så fort hela tiden och jag har en sådan skräck i kroppen som jag nästan inte kan hantera, det känns som om det kommer att gå sönder någonting viktigt inuti mig när som helst. Jag har ont på riktigt inne i hjärtat. Till slut ringer Anders och säger att han vill att barnen ska komma ut till honom på landet på fredag.

Jag hörs nästan inte när jag pratar i telefonen. Det är som om jag inte har sagt något på flera år.”

Om Det är något som inte stämmer och Martina Haag

Martina Haag (född 1964) är en svensk författare, krönikör och skådespelare. Hon slog igenom som författare med debutromanen Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) som kom ut 2005. Efter det har hon gett ut en lång rad uppskattade krönikesamlingar och feel good-romaner. En del av de har filmatiserats, som t.ex. Glada hälsningar från Missångerträsk, som hade biopremiär 2015 och där Martina Haag själv spelade huvudrollen. Det är något som inte stämmer är Haags senaste bok. Hon twittrar på @maranhaag.

Utgivningsår: 2015 (Piratförlaget).
Antal sidor: 195.
Andras röster: Bloggkommentatorerna, Bokhora, DN, Expressen, Jönköpings-Posten, Ystads allehanda.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrig kommer att hända en själv. Men man har ingen aning.

Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.”

2015-12-14
Nytt av Laurie Halse Anderson

Jag såg att Laurie Halse Anderson är aktuell med en ny bok på svenska: Skärvor av minnen. När jag gick i högstadiet (tror jag? länge sedan var det!) var hennes ungdomsroman Säg något en riktig snackis. Någon mer som också minns den?

Sedan Säg något har jag dock inte hört något om Anderson, men det är kul att åter bli påmind om en intressant författare som har hunnit falla lite i glömska.

Skärvor av minnen handlar om en tjej vars pappa lider av posttraumatiskt stressyndrom. Låter som en stark läsning, precis som Säg något!

De senaste fem åren har Hayley och hennes pappa Andy flyttat runt i USA utan att någonsin stanna tillräckligt länge på en och samma plats för att Hayley ska hinna rota sig, gå i skolan eller skaffa vänner. Andy är gammal krigsveteran och varje dag försöker han fly minnena av krig, smärta och död som plågat honom ända sedan han återvände från Irak och Afghanistan.

Nu är de tillbaka i staden de en gång kallade sitt hem, för att Hayley ska kunna gå klart skolan. Där möter hon Finn, killen som vägrar låta henne vara i fred och som långsamt bryter igenom de skyddande murar hon byggt upp.

En stark berättelse om en pappa som lider svårt av PTSD, en ung tjej som försöker bära världen, smärtan och alla hemligheter på sina axlar, och det känslomässiga kaos som det resulterar i.

2015-06-13
Meningen med hela skiten

En dag tar det stopp. Nina Åkestams karriär på en prestigefull reklambyrå har pekat spikrakt uppåt, men en dag rinner det över och Åkestam inser att hon har jobbat sig till utmattningsdepression. Meningen med hela skiten är en biografi, där Åkestam berättar om den här tiden och tiden efteråt, men den också en personlig betraktelse över hur vår generation kan förhålla sig till arbetslivet och komma underfund med hur vi vill jobba och vad vi vill uppnå i livet. Åkestam delar också med sig av några praktiska övningar, som kan vara en hjälp på vägen.

Det är personligt, klokt och välformulerat. Fokus är inte så mycket på tips om hur man jobbar sig till drömjobbet, som tankar kring hur man över huvud taget kan komma fram till vad man vill göra. Kanske är det inte en bok för alla, men för egen del kände jag stor igenkänning. Det gäller inte minst när Åkestam skriver om att göra icke-val:

”Mognad handlar dessvärre inte om att vakna upp en dag och veta precis vad vi vill. Det handlar snarare om att lära sig leva med insikten om att vi nog aldrig riktigt kommer att veta.

Men det visste ju inte jag när jag stod där med mina slutbetyg och funderade på vad jag skulle göra med dem. Så jag gjorde det folk i alla tider har gjort för att stoppa hjärnan från härdsmälta: jag gjorde ett icke-val och sköt upp beslutet på framtiden. Jag började plugga ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm.”

Alla dessa val. Dessa möjligheter. Andras förväntningar och ens egna förväntningar. Och en arbetsmarknad som är så svår, så svår att komma in på att man inte vågar tänka efter eller säga nej. Jag kan tänka mig att vissa blir närmast provocerade av en sådan här bok, för visst är det lite löjligt att folk jobbar sönder sig eller grubblar sönder sig över vad de ska göra med livet, när det finns människor som i någon mening inte ens har speciellt många val… Den här boken är inte för alla, som sagt, men vi är nog en ganska stor grupp ur min generation som behöver den här peppiga och fina boken med kapitel i stil med ”Gör något. Vad som helst”, ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd”, ”Oj förlåt, är du med i panelen? och andra frågor man blir jävligt trött på sjuttonde gången man får dem” (angående det sista: SKOJA INTE. Jag blir VANSINNIG av att ständigt bli automatiskt borträknad eftersom jag tydligen ser ut mer som en 18-årig prao än den forskare jag är…).

Jag älskade förresten kapitlet där Åkestam skriver om sin flytt till New York. Det är ett val jag själv aldrig skulle göra, men kapitlet är intressant ändå och inte minst så var det en ögonöppnare att läsa om kulturen på hennes arbetsplats i USA. Åkestam skriver väldigt fyndigt om hur vi svenskar är vana vid plana strukturer, ifrågasättanden och att det bara är själva produkten som räknas. Hon går nästan sönder av otålighet på jobbet i USA, där alla chefer har sin chef och där processerna är viktigare än att få fram ett resultat. Under Åkestams två år jobbar hon inte med ett enda projekt som når fram till ett slutförande. Jag hade nog inte pallat många veckor på en sådan arbetsplats! Men det är skönt att tänka på processerna de dagar då det känns som att man aldrig kommer fram till något resultat…

Jag gillar den här boken! Den är underhållande och tänkvärd och för mig finns det stor igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar den för alla i min ålder som inte har kommit på vad de ska göra när de blir stora…

Några andra som skrivit om den är SVT, Bokhora och Niotillfem. Du kan köpa den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

2014-11-28
Beckomberga: ode till min familj

Beckomberga är min första bekantskap med Sara Stridsberg, en författare jag har velat läsa länge. När jag skriver den här texten har vinnaren till årets Augustpris inte tillkännagivits ännu, men det här är alltså en av de böcker som är nominerade och imorgon, när vinnarna avslöjas, så kanske det också råkar vara just Sara Stridsbergs Beckomberga som fått pris i kategorin Årets skönlitterära bok. Det skulle inte förvåna mig!

Beckomberga är en bok med väldigt fluffig text: kapitlen är korta, ibland bara något stycke långt. Jag brukar älska lätta, koncentrerade texter, där författaren har ansträngt sig för att få ner kärnan i några få, välformulerade meningar, snarare än att flöda ut i långa redogörelser. Samtidigt är det inte helt oproblematiskt med den här sortens texter. Man blir lockad att sträckläsa, för att det är så enkelt att bläddra på och följa med i textens flöde, men det är verkigen inte så boken ska läsas. Den här typen av böcker kräver eftertanke och att man stannar upp och låter texten sjunka in. Jag vet inte om jag hann med detta och kanske är det också texten i sig som tjusar mig mer än berättelsen.

Boken kretsar kring Jackie, vars pappa har blivit intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Hon åker dit och hälsar på. Ofta. Beckomberga är som en egen, sluten, liten värld och den blir allt viktigare för Jackie. Även när hennes pappa är förflyttad till andra ställen så återvänder hon dit. Berättelsen om Jackies uppväxt varvas också med en nutida Jackie, som själv är förälder. Kontakten med pappan har inte varit tät sedan Jackie själv blev vuxen, men nu hör han av sig igen, rastlöst, ensamt, längtandes bort. Det är väldigt gripande att läsa om Jackie och man anar hur hon vill bli älskad av hennes pappa, medan pappan i sin sjukdom är så självupptagen att det inte fungerar på det sättet.

Också hjärtskärande är en liten sidohistoria om en man som levt hela sitt liv på Beckomberga och som nu ska ut på andra sidan. Institutionerna ska bort och de boende på landets mentalsjukhus ska klara sig själva. Det är uppenbart att det inte kan gå väl.

Boken är full av oundvikliga sorgligheter och det finns många fina och intressanta karaktärer, vars livsöden verkligen är gripande. Kanske når det dock inte riktigt ändra fram hos mig eftersom en hel del måste fyllas i själv mellan raderna. Jag borde ha läst långsammare, låtit det ta mer tid.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är GP, Annika Koldenius och dagensbok.com.

2014-11-23
Sfinx

Sfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.

”Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”

Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.

Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.

Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.

Du kan hitta boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är DN, Bokstugan och Dagensbok.com.

2014-06-30