Etikett: Politik & samhälle

  • Det tysta huset

    Det tysta huset

    Det tysta huset av Orhan Pamuk är en intressant bok om livet, klass och ett Turkiet i förändring. Betyg: 3 stränder av 5.

    Det tysta huset är en roman av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Den utspelar sig i ett 80-talets Turkiet, där den åldriga änkan Fatma bor i sitt stora hus tillsammans med Recep, hennes hushållare och hjälpreda. Det visar sig dock att han också har fler kopplingar till Fatma: han är det utomäktenskapliga barnet till Fatmas framlidne make och hans älskarinna, tillika deras tidigare tjänstekvinna. Det finns även ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vars son, Hasan, är en ultranationalistisk och aggressiv ung man som driver runt i grupp, utpressar andra på pengar och agerar moralpolis.

    Nu är sommaren här och stranden lockar många från stan. Fatmas tre barnbarn kommer alla från Istanbul för att besöka sin äldre släkting. Den alkoholiserade storebrodern och historikern Faruk växlar sin tid mellan drickande och att hänga i arkiv och ivrigt nedteckna små och stora anekdoter från historien. Nilgün, student och revolutionär, kopplar av vid stranden och läser vänsterradikala tidskrifter. Tonåringen Metin hänger med andra jämnåriga, uttråkade och rika unga personer som vansinneskör båtar och bilar och roar sig på ett sätt som sticker i ögonen på Hasan och hans likar. De tre barnbarnen från Istanbul har ingen aning om sitt släktskap med Recep och Hasan, två personer som funnits med i bilden under hela deras uppväxt, men aldrig tillhört deras samhällsklass eller familj. För Hasan finns det en särskild spänning i relationen till syskonen: han är förälskad i sin barndomskamrat, Nilgün, samtidigt som hon spelar i en annan liga klassmässigt.

    Pamuk skildrar de olika huvudpersonernas liv: olikheter, ojämlikheter. Mellan raderna skildras också ett stycke Turkisk historia och den laddning som ligger i luften i ett Turkiet som drabbats av ett flertal militärkupper och där det i Pamuks skildringar ofta görs en svår balansgång mellan öst och väst: det sekulära och det konservativa och nationalistiska.

    Jag gillar Orhan Pamuk och har läst ett flertal av hans romaner. Hans romaner brukar levandegöra Turkiet och klimatet, det politiska och kulturella, på ett intressant sätt. Hans berättelser brukar också låna från traditionella berättelser och mytologi, eller åtminstone byggas upp på ett liknande sätt. Allt detta känns igen i Det tysta huset. Och så finns det såklart en Orhan Pamuk som flimrar förbi; Han brukar ju skriva in sig själv i en mer eller mindre betydelsefull liten biroll, som en kul blinkning.

    Det som kanske skiljer Det tysta huset från mycket annat jag har läst av Orhan Pamuk är dock att den här romanen faktiskt kändes ganska svår. I vissa passager är den omständligt skriven, med långa, långa, långa stycken. Ibland känner jag att mycket flyger över huvudet eller refererar till sådant som jag inte förstår. Oavsett tycker jag att Det tysta huset var en läsvärd och intressant roman, men jag tycker nog att det finns andra romaner som funkar bättre som en första introduktion till Pamuks fantastiska författarskap.

    Sen fick jag syn på den vita bilen av märket Anadol som kom uppför kullen. Medan den långsamt närmade sig förstod jag att det var de som satt i den, men det var som om jag blev generad och därför vände mig bort istället för att vinka. De kom närmare och närmare och passerade mig utan att känna igen mig. Medan de for förbi tänkte jag för ett ögonblick att jag kanske misstagit mig. Nilgün var ju inte sådär vacker när vi var små! Men den där tjocka som körde bilen skulle inte kunna vara någon annan än Faruk! Så tjock han är!

    Ur Det tysta huset av Orhan Pamuk (i översättning av Dilek Gür).
    Det tysta huset av Orhan Pamuk

    Det tysta huset utspelar sig i Turkiet i slutet av 70-talet. De sex huvudpersonerna för oss genom monologer in i berättelsen. I ett gammalt hur bor den 90-åriga änkan Fatma med sin ende tjänare Recep, en dvärg i femtioårsåldern. PÅ sommaren kommer de tre barnbarnen från Istanbul, deras föräldrar är båda döda. Det är gymnasten Metin som drömmer om att emigrera till Amerika, det är den vänsterradikala studentskan Nilgün och slutligen den äldste, Faruk, en lätt alkoholiserad historiker med ett misslyckat äktenskap bakom sig.

    Den sjätte berättaren är tjänaren Receps brorson Hasan. Recep och hans bror är utomäktenskapliga söner till Fatmas sedan länge döde man Sêlahattin i en förbindelse med en tjänstekvinna. Detta är en noga bevarad hemlighet endast känd av Fatma och de två bröderna.

    Romanen liknar ett antikt drama där händelser för mer än 50 år sedan – när Fatma och Sêlahattin var unga – kastar skuggor in i nutiden och får ödesdigra konsekvenser.

    Förlagets beskrivning

    Originalets titel: Sessiz ev (turkiska).
    Översättare: Dilek Gür.
    Utgivningsår: 1983 (första turkiska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Norstedts).
    Antal sidor: 390.
    ISBN: 9113005189.

    Orhan Pamuk

    Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk, nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.

  • Vi, skuggorna: Ett Sverige du inte känner till

    Vi, skuggorna: Ett Sverige du inte känner till

    Vi, skuggorna är en intressant och upprörande bok om skuggsamhället: samhället där människor utnyttjas till att arbeta under slavlika förhållanden och där kriminella arbetsgivare kan agera utan att någon ens tycks se vad som pågår. Betyg: 4 lunchrestauranger av 5.

    Vi, skuggorna är en reportagebok där Elinor Torp berättar om tillvaron för några av de som sällan eller aldrig ges något större utrymme annars: de som utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare och jobbar under slavlika förhållanden i det som brukar benämnas skuggsamhället. När pris är den viktigaste parametern i offentliga upphandlingar är det ofta just den här typen av arbetsgivare som vinner. I en del branscher förefaller det omöjligt att driva företag på ett schyst sätt och att betala ut vita löner. Torp berättar om branscher där kriminella har gett sig in eftersom att det utgör ett enkelt och riskfritt sätt att tvätta pengar. Det finns mycket att förfasa sig över i den här boken. Hela systemet känns som ett haveri. För staten innebär det bland annat mångmiljardbelopp i uteblivna skatteintäkter, men för de enskilda är det här såklart någonting mycket värre.

    I Torps reportage berättas det om människor som skadar sig allvarligt på arbetet men som inte kan eller har råd att betala för vård eller rehabilitering (arbetsgivarna betalar såklart ingenting). Det berättas om människor som får lön, men som förväntas betala tillbaka stora delar av lönen i ett nästa skede. Det berättas om människor som jobbar under långa pass, ibland med farliga arbetsuppgifter och noll säkerhetstänk, utan att få mer än småpengar i timlön, i den mån de ens får någon lön. Några erbjuds ”bostad” i garage, i verkstäder eller på byggarbetsplatser. Några är här helt lagligt, andra är här utan att någon tycks ha koll på dem.

    Det är slående att de här människorna lever i en så osynlig värld. Ingen tycks bry sig om dem eller se dem. Ett talande exempel är de uzbeker som arbetade illegalt – som städare i polisens lokaler på Arlanda (ett skyddsobjekt). En annan som rörde sig i skuggsamhället och som också omnämns i boken är Rakhmat Akilov. Innan han blev terrorist och vansinneskörde på Drottninggatan arbetade han som asbestsanerare i skuggsamhället.

    Merparten av människorna i skuggsamhället är naturligtvis inga terrorister. Om något framstår de som offer. Det är människor som får restauranger att fungera, som bygger och renoverar våra hus och som städar i våra offentliga lokaler, men som samtidigt behandlas som skräp. De är osynliggjorda, utnyttjade och lever och verkar under omständigheter som ofta gör dem skadade eller sjuka. En del har med sig sina barn och lever under omständigheter som normalt sett inte ens skulle betraktas som acceptabla för djur.

    Egentligen är det som vanligt: om någonting verkar vara för bra för att vara sant så är det inte sant. Kommer det ett billigt anbud eller erbjudande, eller lockas det med riktigt låga priser är det alltid någon annan som får betala. I den här väldigt intressanta och upprörande boken har Torp kastat ljus på några av de som gör just det: betalar.

    Uppläsare: Inga Onn.
    Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Leopard förlag), 2020 (den här ljudboken, Leopard förlag).
    Antal sidor: 256.
    ISBN: 9789173439084.

    Aura kom i tron att det här landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Hon visade sig ha fel.

    Wilder bodde i sin arbetsgivares garage i fyra och ett halvt år. ”Jag var inte ens en hund i chefens ögon. Jag var skräp.”

    Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen. En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.

    Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på sätt och vis de värsta bovarna.

    Förlagets beskrivning

    Elinor Torp

    Elinor Torp är en svensk Guldspaden-belönad journalist och författare.

  • Berör och förstör: Dikter för unga

    Berör och förstör: Dikter för unga

    Berör och förstör är en riktigt bra antologi med dikter i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Boken kan ses som en fortsättning på klassikern Kärlek & uppror, med ny poesi för unga, fast lika mycket för vuxna. Betyg: 4+ bultande hjärtan av 5.

    Berör och förstör är en antologi med dikter som riktar sig till unga. Redaktörerna Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har med den här boken haft ambitionen att fortsätta där antologin Kärlek och uppror tog slut och samla ett brett urval av poesi som även inkluderar nyare dikter. Föregångaren kom ut första gången 1989 och har därefter lästs av generationer och finns fortfarande i nytryck. Det var kanske på tiden att ta fram en ny.

    Som jag har skrivit i mitt inlägg om nybörjarpoesi är det tacksamt med antologier. Som läsare blir man serverad ett smörgåsbord att plocka från och även om man kanske inte faller pladask för allt så finns det många guldkorn som väcker nyfikenhet. Det här är en bok som bjuder på många lästips och i sin enkelhet ger smakprov från många olika författare. Några av dikterna känner jag igen. Här finns exempelvis poesi från Bodil Malmsten, Tomas Tranströmer, Eva-Stina Byggmästar, Johannes Anyuru, Burcu Sahin och Linnea Axelsson. Annat är helt nytt för mig.

    Boken samlar poesin under rubriker, som är härligt mångtydiga, men ändå ringar in väldigt väl vad det handlar om: exempelvis För att vi var tvungna, där det presenteras poesi som kretsar kring arbete och klass. Här påminns jag om att jag sedan länge har Emil Boss på min att läsa-lista. Boss har bland annat gjort sig känd genom dikten Acceleration, som han har gett ut på kvittorulle (och som vanlig bok). I Berör och förstör finns ett utdrag från just denna dikt, ett stycke modern arbetarskildring om de absurda villkoren på hans arbetsplats. En annan rubrik är Törstar ihjäl mig efter näring, om kärlek och sex, en annan är Att allt ändå till sist ska multna, om döden.

    Jag tycker att det är fint urval med bredd och djup. Det enda jag saknar från Kärlek och uppror är egentligen omfånget. Den tidigare boken hade underrubriken 210 dikter för unga människor. I Berör och förstör räknar jag till 79 dikter, vilket ju är klart färre. Det är dock en liten invändning, för jag tycker att det här är en riktigt bra bok och det blir alldeles säkert en bok jag kommer att gå tillbaka till många gånger och bläddra i.

    ”När vi var tonåringar fick vi Kärlek och uppror i våra händer. Den innehöll 210 dikter för unga, skrivna av moderna och samtida svenskspråkiga poeter. När vi läste den förstod vi att poesi kunde se ut hur som helst. Att den kunde vara omedelbar, oberäknelig, obehaglig och otrolig. Att den kunde spegla sådant vi trodde att vi var ensamma med. Tilltala sidor hos oss som vi inte visste fanns och förändra vår blick på ett ögonblick. Vi förstod att vi behövde dikten, att den möjliggjorde för oss att undersöka och erfara världen med språkets hjälp.”
    Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar

    I år är det trettio år sedan Kärlek och uppror (red. Siv Widerberg och Anna Artén) utkom 1989. Därför är det hög tid för en ny antologi med dikter för unga (och lite mindre unga). Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar har gjort urvalet till denna samling med svenskspråkiga poeter. Berör och förstör presenterar nya dikter för unga och tar död på myten att poesi är något obegripligt och till för endast ett fåtal.

    Förlagets beskrivning
    Berör och förstör
    Berör och förstör

    Redaktörer: Athena Farrokhzad, Kristofer Folkhammar.
    Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Rabén & Sjögren).
    Antal sidor: 176.
    ISBN: 978-91-29-70100-5.

  • Min historia

    Min historia

    Min historia av Michelle Obama är en intressant men kanske lite tillrättalagd självbiografi om uppväxten i Chicago, den spikraka karriären och om livet som presidenthustru. Betyg: 4 hundar av 5.

    Min historia är Michelle Obamas självbiografi. Den börjar från början, genom att skildra barndomsåren i det trygga hemmet i ett Chicago som ännu inte hunnit bli riktigt så segregerat som det senare skulle komma att bli. Föräldrarna har vanliga medelklassjobb och kämpar för att barnen ska få det bra och kunna forma sina liv som de vill. I deras kvarter är det ingen självklarhet att få en bra skolgång, men föräldrarna vågar kräva ordning & reda och en bra lärare och de gör också allt för att få ihop de pengar som behövs för att Michelle och hennes bror ska ha en bra uppväxt. Snart går Michelle på prestigeuniversitet och utbildar sig till jurist och allt verkar utstakat. Hon jobbar hårt och får ett välbetalt jobb som bolagsjurist. Det är då hon träffar Barack Obama. Deras första relation är helt professionell – han är juridikstudent och gör praktik på deras kontor, men snart utvecklas den till något mer. Samtidigt börjar det gnaga i henne att hon kanske vill göra något annat. Michelle vågar till slut sig på att gå ner i lön och jobba mer allmännyttigt. Obama beskrivs som något av bohem vid den här tiden. Även han drivs av att göra något större. Ungefär samtidigt som paret bildar familj börjar hans politiska engagemang bli seriöst. Så småningom leder det ända till Vita huset och det mycket speciella liv som hela familjen därmed tvingas in i.

    Min historia är ingen tunn bok, så Obama hinner verkligen riva av mycket av det hon varit med om och upplevt i sitt väldigt annorlunda liv. Boken saknar heller inte inte personliga berättelser och roliga anekdoter – här ryms allt från hennes och Baracks svårigheter att skaffa barn till etikettsbrott hon råkade göra när hon träffade drottning Elizabeth. Trots detta läser jag med känslan av att Min historia är rätt tillrättalagd. Det märks att Michelle Obama är ett superproffs på att ta media och att veta vad hon kan och inte kan dela med sig av för att bygga den bild hon vill visa upp. När jag har läst Michelle Obamas biografi känns det knappast som att jag känner henne mer än innan.

    Med det sagt tycker jag ändå att det här var en superintressant bok att läsa. Livet som presidenthustru innebär tusen små och stora saker som vi andra kanske inte känner till. Visst förstod jag att det krävs stort säkerhetspådrag när en president är ute och rör sig, men vidden av det hade jag ingen aning om förrän jag läste den här boken. Det handlar inte om några enstaka avspärrade gator eller andra enklare arrangemang. Varenda förflyttning framstår som ett enormt företag. Staben runt presidentparet är enorm, Vita huset är en gigantisk borg där inte ens ljudet från presidentens helikopter når in och presidentparet tycks spendera sin mesta tid i en varsin flygel, där de sitter och jobbar oavbrutet, med paus för en kort familjemiddag. Deras åtaganden är helt otroliga och någon måste ha blivit gråhårig av att försöka få alla scheman att hålla – tidsmässigt och säkerhetsmässigt. Under presidentinstallationen hann paret uppenbarligen svischa förbi på tio installationsbaler, bara för att nämna ett exempel. Det finns otroligt mycket att fascineras av från skildringen av livet i Vita huset. Tankarna går hela tiden till de två döttrarna, som verkligen måste ha fått en speciell uppväxt, på gott och ont.

    Vad som också är superintressant att läsa är tiden innan Barack blev president. För mig som svensk, vilket ju i amerikaners ögon innebär att jag är rena kommunisten, är det alltid överraskande att läsa om hur samhället fungerar i USA. Jag blir helt förbryllad över att detta land, som är så stolt över sin frihet, också är ett land med helt enorma klyftor och ett land där det mesta verkligen måste betalas ur egen ficka. Jag blir helt matt bara av att läsa Michelles skildring av att vara en karriärkvinna med barn. Barack är inte hemma ofta, kan man ju lugnt påstå, så det är Michelle som ska rodda hem och barn, samtidigt som hon också har ett krävande och tidskrävande jobb. Trots att de försöker lösa situationen med hjälp av barnflickor och annat så är Michelle ändå i sitsen att hon går upp närmast mitt i natten för att kunna träna innan dagens bestyr går igång. Jag förstår inte hur hon orkar. Hur amerikanska ”vanlisar” orkar kan jag inte ens göra mig en bild av, alltså hur de som faktiskt inte har en nanny fixar att ha jobb (kanske flera jobb!) och familj. Det här är alltså bara ett exempel på sådant som gör mig helt ställd. Varför vill inte amerikaner ha vettiga, allmänna sjukförsäkringar? Varför ska det vara så dyrt och komplicerat att plugga? Jag fattar ingenting, men det är lugnt, det är ju faktiskt inte mitt hemland. Jag läser och uppskattar att jag bor där jag bor, helt enkelt.

    Presidentkampanjen ska vi inte tala om förresten. Barack och Michelle flyger runt, runt, runt i varsin privatjet med sina staber och talar på olika konvent. Det är en sådan enorm apparat att man häpnar, särskilt när man betänker att amerikansk demokrati liksom består av att man väljer mellan två ultrahöger-alternativ. Och kostnaden! För att vara ett land där det är så otroligt fult att betala skatt, så känns det helt otroligt att det samtidigt är rimligt att en kandidats presidentkampanj tydligen kan kosta närmare 800 miljoner dollar (kan det stämma?!).

    Ja, det här är verkligen en intressant och fascinerande bok, på många sätt. Jag kan verkligen rekommendera att läsa om du vill få en inblick i hur det kan vara att leva som presidentfru och kanske om du, liksom jag, imponeras av paret Obama, som verkligen gjort en spännande resa. Och ja, är man nyfiken på amerikansk politik så är boken också väldigt talande!

    ”Vad tror du om att äta lite glass?” sa han.

    Då visste jag att det bara var att åka med. Det var ett av de få ögonblicken i mitt liv då jag bestämde mig för att sluta tänka och bara leva. Det var en varm sommarkväll i staden jag älskade. Luften kändes så mjuk mot min hud. Det fanns en glassbar i ett kvarter i närheten. Vi köpte var sin strut, tog med den ut och slog oss ner på en lämplig plats på trottoaren. Vi satt nära intill varandra med knäna uppdragna, behagligt trötta efter att ha tillbringat dagen utomhus, åt våra strutar snabbt och utan ett ord, försökte hålla jämna steg med den smältande glassen. Kanske läste Barack av mitt ansiktsuttryck eller anade det i min hållning – det faktum att allt nu hade börjat lösas upp och släppas ut.

    Han tittade nyfiket på mig med en antydan till leende.

    ”Får jag kyssa dig?” sa han.

    Och så lutade jag mig mot honom och allt kändes klart.

    Ur Min historia av Michelle Obama (i översättning av Manne Svensson)
    Min historia av Michelle Obama

    Michelle Obama är en av vår tids mest ikoniska och beundrade kvinnor. Som den första afroamerikanska presidentfrun skapade hon det mest öppna och inkluderande presidentskapet i USA:s historia. Hon är en passionerad och kraftfull förespråkare för kvinnor och flickors rättigheter världen över och har förändrat hur föräldrar och barn ser på hälsa och vikten av ett aktivt liv. Samtidigt har hon uppfostrat två döttrar och stått sida vid sida med sin man i hans uppdrag att leda USA genom några av landets mest påfrestande perioder.

    I sina självutlämnande och fängslande memoarer bjuder Michelle Obama in läsare till sin värld och berättar om de erfarenheter som har format henne som person. Från barndomen i Chicagos South Side genom åren som företagsledaren som kämpade med livspusslet, till tiden på världens kändaste adress. På ett ärligt och insiktsfullt sätt beskriver hon sina med- och motgångar – i det privata och offentliga – och berättar om sitt liv såsom hon har levt det, med sina egna ord och på sina egna villkor. Det är en ovanligt personlig skildring av en kvinna som ständigt trotsat samhällets förväntningar, och vars historia inspirerar oss att göra detsamma.

    Förlagets beskrivning

    Originalets titel: Becoming (amerikanska).
    Översättare: Manne Svensson.
    Utgivningsår: 2018 (första amerikanska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum).
    Antal sidor: 453.
    ISBN: 9789137153049.

    Michelle Obama

    Michelle Obama (född 1964) är en amerikansk jurist, världskänd som USA:s ”första dam” mellan åren 2009 och 2017. Hon är USA:s första afroamerikanska presidentfru. Michelle Obama twittrar och finns på Instagram.

  • Osebol

    Osebol

    Den augustprisbelönade dikten och reportageboken Osebol av Marit Kapla är en berörande berättelse om livsöden i värmländsk avfolkningsbygd. Betyg: 5 dalgångar av 5.

    Jag har alltid gillat berättelser från ”vanliga” människor. Kändisar i all ära, men det finns väldigt många fascinerande livsöden och berättelser bland alla oss ”vanlisar” och därför har jag alltid dragits mot radio- och TV-dokumentärer som skildrar helt vanliga människor och deras liv. Osebol är en bok som på sätt och vis hör till den typen av samhällsskildringar. Här har Marit Kapla låtit den vuxna befolkningen i Osebol komma till tals. 42 personer, nästan alla tillfrågade, berättar om sina liv och ger uttryck för åsikter i frågor som angår dem.

    Osebol är en by i en avfolkningsbygd i Värmland. Att det ligger vackert till, vid Klarälven, kan inte rucka på faktumet att det mesta av samhällsservicen har monterats ner, eller är på väg att tas bort, och att byn därför har tappat dragningskraft. Ett påtagligt exempel på samhällsutvecklingen är att byns bro, den som förkortar restiden och som många spontant säger sig uppskatta för att den möjliggör en trevlig promenad, är rivningshotad. Den har till och med bjudits ut till försäljning, men när ingen var beredd att betala ens en symbolisk slant, finns inte längre förutsättningar att ha den kvar. Det kostar att underhålla en bro. Byns tidigare elljusspår har redan rasat ihop och invånarnas ideella engagemang har till stor del dött ut. Boken skulle kunna vara en stereotyp berättelse om glesbygd och avfolkning, en berättelse som kanske har hörts förut, men jag tycker att Osebol är mycket mer än så, även om det i och för sig är en väldigt intressant och fin skildring av tillvaron i en by som är på väg att tyna bort.

    Det som berör mig mest är egentligen alla livsöden som flimrar förbi: en polack som undrar varför svenskar tar rast så ofta, en man som förlorat sin bästa (och enda) vän, en man som flytt Tyskland under Andra världskriget, allt slit i skogen och kring flottningen av timmer, en entreprenöriell kvinna som drev byns butik en gång i tiden, vårdjobb (och en hemlig dröm om att bli fotvårdare), konstnären som startade ett kollektiv (och till slut blev en del av byns gemenskap när han lyckades hålla en batikkurs) och många, många andra. Jag älskar att läsa om alla förälskelser och kärlekar, djupa vänskapsrelationer och behovet av att få vara för sig själv. Boken är över 800 sidor lång, så det vore synd att påstå att Kapla lyckats koka ned det på några få sidor, men det är poesi, så visst är det en lätt och luftig text, som tros allt rymmer otroligt mycket, en berättelse om en hel bygd. Oj, vad Osebol rymmer mycket. Den handlar hus som stått på platsen i hundratals år och om människorna som bott i dem. Den handlar om framåtandan kring omgivningens tjusiga skidanläggningar, som ändå inte riktigt spiller ned till Osebol. Den handlar om vuxna, som konstaterar att barn som åker till Karlstad gärna stannar där, och om unga som inte har något att göra och tycker att allt är tråkigt. Den handlar om vargen och jakten, vården och skolan. Och hur ska unga egentligen träffa varandra nu för tiden, när det inte längre finns några danspalats och uteställen?

    Jag älskade verkligen den här boken! Den får mig att tänka på en av mina favoriter, Svetlana Aleksijevitj, som i sina dokumentärromaner flätar samman vittnesmål från hundratals röster till en imponerande väv. Aleksijevitj skildrar livet i Sovjet från olika perspektiv. Osebol rör sig i en annan miljö, berättar andra berättelser. I Osebol finns vemod, men också mycket skratt. Jag tycker ändå att boken lånar drag från den nobelprisbelönade Aleksijevitj, men framför allt är den fantastisk i sin egen rätt. Läs och bli berörd!

    Jag trivs inte riktigt i en stad heller.

    Jag vill inte sitta i nåt jävla villaområde.

    Det är inte riktigt min grej det.

    Jag vill gå hemma och skrota och dola.

    Det är lite kämpigt.

    Det är dryga veckor när en ska ligg bort på jobb.

    Och inge yngre blir en.

    Men det är så det är.

    Till Osebol ska en tillbaka vet du.

    Det är väl nån sjukdom då.

    Det är väl nåt i botten.

    Det är väl att jag är uppfödd här.

    Det är väl det.

    Ur Osebol av Marit Kapla
    Osebol av Marit Kapla

    Utgivningsår: 2019 (Teg publishing).
    Antal sidor: 811.
    ISBN: 9789188035301.

    Osebol är en berättelse om vår tid. En litterär sensation från världens mittpunkt.

    Osebol är en by vid Klarälven i norra Värmland. I boken möter läsaren så gott som alla byns vuxna invånare, intervjuade av Marit Kapla som själv är uppvuxen där.

    Osebol är en säregen läsupplevelse som saknar motsvarighet. Intervjuerna har kokats ned till lyriska vittnesmål som går rakt in i hjärtat. Boken blir till ett slags prisma som kastar nytt ljus på livet. Det är är färgsprakande, levande och lämnar ingen läsare oberörd.

    Förlagets beskrivning

    Marit Kapla

    Marit Kapla (född 1970) är en svensk journalist och författare, uppvuxen i Osebol, samhället som delar namn med hennes debutroman. För Osebol belönades hon med Augustpriset 2019.

  • Egentligen skulle jag vara på Littfest nu

    Egentligen skulle jag vara på Littfest nu

    Tänk va! Nu skulle jag egentligen befinna mig på Sveriges största och bästa Litteraturfestival (det där med bästa slänger jag mig med trots att jag i ärlighetens namn inte har upplevt så många andra litteraturfestivaler). Littfest <3 Till följd av covid-19-utbrottet och all panik kring coronaviruset är Littfest och alla andra arrangemang med många besökare avblåsta (som ni alla vet).

    Istället för att lyssna på litteraturvärldens superstjärnor (och de som är lite mer doldis) sitter jag alltså hemma och känner mig ledsen. Ja, jag är faktiskt ledsen, dels på ett egoistiskt plan: det är så mycket annat som är drygt just nu, exempelvis jobbet, och då behöver man de här små energikickarna som Littfest är ett exempel på. Annat jag hade tänkt göra de kommande månaderna och har bokat biljett för är opera, standup, konsert och musikal. Huruvida något av det kan genomföras känns lite oklart. Jag vet heller inte om någon av mina kommande små semesterresor, t.ex. påskens tripp till Öregrund, går att genomföra. Rätt vad det är sprids viruset helt okontrollerat och man tvingas stå med ett särskilt papper för att åka någonstans. Som i Italien.

    Det var den egoistiska biten. Sedan finns det där andra, det att sjukvården redan är ansträngd, att det saknas ordentliga lager med sjukvårdsmaterial och att framför allt äldre riskerar att bli svårt sjuka. Jag blir så himla trött och stressad över alla rapporter och allt prat. Jag börjar snart äta lunch och fika på kontoret, för jag orkar inte höra kollegor som dividerar om smittspridning hit och dit varje gång man sätter sin fot i lunchrummet. Jag loggar snart ut från Facebook och Twitter, för jag pallar inte ”goda råd” om hur man hantera virusutbrottet och vad samhället borde göra och bla, bla, bla. För min del känns det tryggt att lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det gör mig superstressad att så många går emot och tycker sig veta bättre än den information som ges av Sveriges expertmyndighet. Folk har gapat om skolstängningar sedan första covid-19-fallet i Sverige och det tycks finnas en falang som inte har någon gräns för vilka åtgärder som ska företas, hur låg potential det än finns för att de skulle göra en verklig skillnad. Samtidigt rasar börser världen över, folks besparingar decimeras, människor får gå från sina jobb i takt med att firma efter firma går i konkurs. Det här är inte lysande tider för att driva konferensanläggningar, arrangera resor – eller syssla med kultur.

    Jag bara hoppas att Littfest inte går omkull efter den här inställda festivalen. Det vore så otroligt deppigt om något så stort och välordnat och fantastiskt gick i graven. Det vore så fruktansvärt himla trist!!

    Det är så många där ute som vill stänga ner hela samhällen, av någon anledning. Ingen åtgärd verkar vara för ingripande för att den inte ska vara värd att ta till. Är samma personer också beredda att skjuta till pengarna som behövs för att försöka lappa ihop samhället efteråt? Varje åtgärd har sin tid. Jag är övertygad om att Folkhälsomyndigheten sitter på störst kompetens och har bäst underrättelser för att kunna ge välavvägda rekommendationer i det här läget, men det är många som hellre lyssnar på skräckpropaganda, löpsedlar och snackiga människor som gillar att sticka ut hakan och agera experter. Så tröttsamt. Det här samhället skulle inte klara en stor kris, inser jag. Om inte ens rektorer lyssnar på myndigheter under den här pandemin, varför skulle någon ung person lyssna på officiell krisinformation om det t.ex. blev krig? Coronautbrottet har fått mig att tappa tron på folk. Eller nja, kanske inte generellt, men jag blir verkligen less. Under den senaste presskonferensen jag lyssnade på (igår) upprepades det för övrigt att åtgärden att förhindra stora sammankomster handlar om att förhindra att många människor kommer resande från olika håll och träffas. Det handlar alltså inte om att förhindra mindre, lokala sammankomster. Den här informationen hjälper föga, inser jag: med den upptrissade stämning, som jag uppfattar den, så kan jag tänka mig att folk skulle bli tokiga om någon t.ex. valde att gå på bio i dessa dagar. Skräcken är enorm. Jag har vänner som varit på skidresa i Italien och som nu är utstötta i sin by och inte är välkomna att handla i lokala ICA-butiken. Fullt friska människor alltså. I ett län utan (känd) allmän smittspridning och med endast 8 konstaterade fall.

    Så deppigt. Jag är inte rädd för viruset för egen del. Jag är tillräckligt ung och kry för att klara en sådan här virusinfektion (borde göra i alla fall!). Men självklart tar jag det på allvar att det pågår en pandemi och att Sverige på intet sätt är förskonad. Jag tänker jättemycket på nära och kära som måste skyddas. Jag tvättar händerna extra noga och har ingen plan på att visa mig utomhus om jag får minsta symptom på sjukdom. Det är det lilla jag kan göra just nu. I övrigt önskar jag att jag och andra kunde tillåta oss att leva lite mer… normalt. Innan andra besked kommer borde det inte finnas anledning att begränsa sig mer än vad man behöver.

    Herregud vilket långt inlägg. På en bokblogg. Men jag älskar ju Littfest, så det är klart att det högg till lite hjärtat när det blev inställt, mest med tanke på att förra årets Littfest därmed kanske blev den sista… Man ska inte måla fan på väggen, men kulturföreningar, eventbolag och mycket annat kommer att gå omkull den här mycket speciella våren.

    Apropå allt och inget, jag läste Som pesten precis när all den här cirkusen drog igång. Det är en fantastiskt bra bok faktiskt, inte som någon slags faktabok alltså, men det är verkligen en spännande bok om en pandemi som drabbar världen. En riktig bladvändare! Och med sina över 800 sidor kan den ju passa fint för den som sitter i hemkarantän eller bara allmänt försöker undvika folk. 😉 Bonustips för den som sitter inne och tvekar på att gå ut: spela Pandemic! Det är mitt favoritbrädspel. Legacy-varianten gav mig och några vänner många timmars underhållning förra året, men grundspelet är också klockrent. Spelet går ut på att tillsammans med sina medspelare rädda världen undan en pandemi. Jag önskar att det vore enkelt i verkligheten.

    Avslutningsvis. Hoppas, hoppas på Littfest nästa år. På Littfest har jag upplevt klockrena grejer i stil med:

    Poesiuppläsningar med favoritpoeter, som Athen Farrokhzad.
    Boksigneringar med favoritförfattare, som Kim Thúy.
    Och trängsel på ett fullsmockat Idun för att se livs levande favoritförfattare sitta där nere och vara allmänt briljanta.

    Tre exempel av typ tusen fantastiska samtal som jag fått förmånen att lyssna på i större och mindre salar. Hästböcker, bilderböcker, poesi, konsten att skriva en novell, Norrland, rasism, serieskapande – så många intressanta och vitt skilda samtal. Jag har sett/lyssnat på så, så, så många bra författare genom åren, jag kan inte ens nämna en bråkdel. En del av tidigare års programpunkter finns förresten att se på i efterhand på Littfests youtubekanal, som vi ju kan trösta oss med dessa dagar. Hoppas på en fortsättning av Littfest ett mer normalt år. <3

  • Kultur betyder allt och inget

    Kultur betyder allt och inget

    Idag kommer ett kanske lite pretentiöst inlägg om en grej som jag har funderat på en hel del. Vad är egentligen kultur och vad ska vi ha den till? Jag har naturligtvis inga svar, men kultur betyder mycket för mig. Vad betyder kultur för dig?

    När jag växte upp var böcker och läsning en självklarhet i mitt hem, men jag hade långt till någon teater och gick just aldrig och såg någon scenkonst, annat än med skolan någon enstaka gång. Musik tyckte jag om, men utbudet begränsades till den lilla CD-samling jag hade och några konserter gavs sällan någonstans i närheten, så det blev inte några live-upplevelser speciellt ofta. Någon musikskola eller dansskola fanns just inte i min kommun, så det låg inte direkt nära till hands att själv ägna sig åt något kulturellt. Teater, opera, klassisk musik, konst, allt sådant var främmande. Ändå låg det bara och väntade på mig.

    Jag flyttade till Umeå när jag var 18 år och då hamnade jag plötsligt i en stad med ett stort kulturutbud och flera dansskolor. Jag började självklart att dansa. Jag visste att dansen var något som hade saknats mig, trots att jag aldrig hade dansat förut. Jag visste inte vilken stil jag ville hålla på med, men jag testade mig fram. Jag visste inte att man kunde dansa balett som vuxen nybörjare, men när jag så småningom började lyssna på klassisk musik kändes det direkt att det var balett jag måste hålla på med (jag dansar även dancehall, vilket är en helt annan stil). Få musikstilar går rakt in i kroppen på samma sätt som klassisk dansmusik, balettmusik. Jag vet inte varför, men det känns i kroppen.

    Musiken är verkligen något som känns. Jag kan inte ens hitta ord för att förklara hur mycket exempelvis Kent och Håkan Hellström har betytt för mig under tonåren och hur mäktigt det har varit att få se dem live. Att gå på konserter kan vara en otrolig upplevelse. Att lyssna på musik i sina hörlurar kan vara en annan, men nästan lika härlig upplevelse. Musik kan gå rakt in i hjärtat, eller rakt ut i kroppen och kräva dans. Det är otroligt hur något kan balansera på känslolägen på det sättet.

    Från Kents avskedsturné.

    Det dröjde, men sedan upptäckte jag den klassiska musiken. Jag visste ingenting, absolut ingenting, om klassisk musik, men jag delade kontor på jobbet och blev distraherad. Jag började ha Klassisk morgon igång i hörlurarna och där någonstans vaknade mitt intresse för klassisk musik. Som pausmusik fungerade det dock ”sådär” tills jag kom på vad som verkligen är min bästa jobbmusik: minimalistisk musik. Nu för tiden återvänder jag hela tiden till Steve Reich och Philip Glass. Ibland skrattar jag nästan åt mig själv. Vad lyssnar jag på för pretto skit? Jag vet inte! Jag vet bara att Steve Reichs musik passar perfekt för min arbetsdag och att det finns slagverksmusik som är så fantastisk att jag inte ens kan sätta ord på det.

    Opera är också fantastiskt. Jag såg min första opera när jag var cirka 20. Det var en obegriplig uppsättning av Trollflöjten. Jag och en kompis köpte biljetter lite sådär på impuls och det fanns bara två platser kvar, längst fram, vilket ärligt talat var skoj, för det är ju roligt att kunna se ned i orkesterdiket. Jag hade dock inte läst på och jag fattade därför ingenting. Sedan fortsatte jag ändå att gå. Det visade sig att jag älskar opera, älskar opera för att det är så maximalistiskt och innehåller allt: musik, kostym, sceneri, dans.

    Det mesta jag testar i kulturväg är sådant som ger ett omedelbart sug efter mer. Jag trodde dock länge att konst inte var något för mig. Jag visste ingenting om konst och förstod inte vad det var man skulle ”se”. Jag trodde att det krävdes en viss utbildning, någon slags förstånd eller klass som jag inte hade. Sedan tittade jag på konst i alla fall och fattade att alla kan se. Man ser det man ser. Nu älskar jag konst (nej, inte all konst, precis som att jag inte älskar all musik eller tilltalas av all dans). Jag och min sambo brukar ägna en stor del av våra semestrar åt att springa på museum. Varje gång ser man lite mer, förstår lite mer. Förstår vad? Inget! Allt! Ju oftare man ser, desto mer finns det att se: sammanhang, tekniker, komposition, tanken bakom, sig själv i en ny vinkel. Jag och min sambo pratar om konst typ varje dag och det finns inget bättre söndagsnöje än att kolla på konst.

    Ett av många besök på Bildmuseet. Ibland är utsikten som ett konstverk i sig.

    Ibland har jag verkligen svårt att hitta tid till film (för att inte tala om serier), men jag älskar verkligen film, självklart inte all film, men mycket och filmer från många olika genrer, högt och lågt. Jag tittar på det som vissa tror är barnfilm, men som är hjärtevärmande animerad film. Jag tittar på komedier, SciFi, de långsammaste av dramafilmer. Under en period brukade jag gå på matinéer på söndagar och mestadels kolla på just de där dramafilmerna. En gång satt jag själv i biosalongen. Lyxen att sitta helt själv och få titta in i någon annans värld en stund.

    Ja, ni hör, jag kan inte tänka mig ett liv utan kultur. Jag fattar att allt går i faser och att det säkert finns eller kommer att finnas perioder när jag måste fokusera på helt andra saker, men jag har verkligen svårt att se att jag helt skulle avstå från att konsumera kultur. Någon gång emellanåt behöver jag verkligen en dos nya intryck. Det kan vara opera, det kan vara en utställning, det kan vara en konsert, det kan vara en bok. Eller att bara lyssna lite på Spotify. Ett liv utan böcker? Jag vill inte vara utan böcker!

    En bok kan vara ren underhållning, absolut, men ibland (ofta) kan en bok sätta ord på något jag känt eller tänkt och inte riktigt förstått. Ibland lånar jag någon annans blick, får se någon annan del av världen en stund. Lär mig något. Ibland läser jag ett fåtal ord, ser något mellan raderna, får som ett sug i maggropen. Litteratur kan beröra starkt, kan förändra folks liv. Jag menar det verkligen.

    Läsa på balkongen

    Jag vill alltid lära mig något. Det är en av anledningarna till att jag älskar kultur. Det är nog också därför jag arbetar som forskare. Jag vet inte ens vad jag söker efter. Först grottade jag ned mig i ett doktorandprojekt, men sedan flera år jobbar jag som en slags mångsysslare och kastar mig in i alla projekt där det saknas folk (och okej, jag har några mer långsiktiga projekt också). Allt verkar spännande och kul. Jag vill alltid lära mig något nytt. Det är ett sådant sug i mig att jag emellanåt pluggar vid sidan av mitt jobb. En lätt oroad kollega frågade varför, vad som är mitt mål, vad jag har för plan med mina studier. Plan? Han trodde att jag skulle söka mig till någon annan arbetsplats, men herregud, jag hade ingen plan. Jag har ingen som helst plan. Jag vill bara lära mig nya grejer.

    Lära mig nya grejer, känna nya grejer. Och ja, jag fattar att man kan göra det på olika sätt, t.ex. genom resor, möten, äventyr. Ändå känner jag att kulturen har något speciellt, något fantastiskt, för den finns så tillgänglig och tar så många uttryck.

    Egentligen är vi bara djur. Människan är verkligen inget mer än ett djur, men ändå vill vi så gärna att vi ska vara något mer, något annat. Den viktigaste skillnaden är kanske kulturen. Egentligen hade vi inte behövt jobba så mycket och hårt som vi gör. Det ekonomiska systemet, jakten på tillväxt, är något vi själva har uppfunnit, relativt nyss dessutom. Redan för 40 000 år sedan konstruerade människan musikinstrument och bildkonst har till och med funnits sedan långt tidigare än så. Suget efter kultur uppstod inte nyss, det har funnits med oss i tiotusentals år. Idag hade vi kunnat ägna oss ännu mer åt kultur och åt bildning. Vi behöver egentligen inte köpa en massa onödiga prylar, jobba (ibland med rena hitte-på-jobb) 40 h i veckan och sträva efter ständig tillväxt (och nej, jag är verkligen ingen flummig hippie eller ens speciellt vänster, men jag tycker såhär ändå). Vi hade kunnat ägna oss mer åt det som skiljer oss från djuren: kulturen, att nå något nytt, något djupare, bilda oss. Men det gör vi inte, för det sjuka är att kulturen inte har något större värde idag. Bildning och utbildning har inget större värde. Just ingen blir rik av att utbilda sig, av att skaffa sig en akademisk utbildning eller av kultur. Rik blir man av att redan ha pengar att placera eller av att köpa en bostad. Tack vare bostadspriserna kryllar det nu av nyrika människor som kan köpa fräsiga bilar, kläder från rätt märken, ännu dyrare hus. Men de kan inte köpa bildning. Spelar det någon roll? Nej, kanske inte. Jo, kanske mycket.

    Jag vill i alla fall tro att den som avstår från att ta del av kultur missar något väsentligt. Jag har också svårt att förstå varför kultur ska ha så lågt värde och betyda så lite. Det går alltid att argumentera för att skattepengar ska satsas på vård, skola, omsorg (och det kan jag ju hålla med om, oftast). Det går alltid att skära ner på kultur (eller?). Men vad blir kvar? Till slut blir vi korkade. Det måste vara så det blir. Till slut blir vi bara djur.

    Det allra mest korkade: det parti som pratar mest om kultur är också ett parti som värnar om en ”svensk kultur” och som lägger sig i vilka uttryck konsten får ta. Hur mycket hatar man inte kultur om man tror att det finns en ”svensk kultur” eller ”klassisk och tidlös” konst? Kultur betyder odla. Kultur handlar om att växa, expandera, öka, gro. Tror man att kultur handlar om att… jag vet inte vad? Hopsa omkring i folkdräkt? Enbart visa konst som är rent dekorativ? Verk som skildrar svunna tider? Och inget mer. Ja, då är man faktiskt lite väl dum i huvudet (alternativt hatar kultur).

    Det här blev ett långt, svamligt inlägg utan någon stark poäng annat än den att kultur verkligen betyder mycket, mycket för mig och för mig är det överrumplande att den kan betyda så lite för andra.

  • Twist

    Twist

    Twist av Klas Östergren är en långsam, men ändå riktigt spännande bok, om kärlek och skumraskaffärer och en berättelse som tar med läsare på en resa från 60-talet till idag. Betyg: 4 kastspön av 5.

    Twist av Klas Östergren är en mångbottnad och långsam berättelse som tar läsaren från 60-talet till nutiden, från ett sommarhus i Stockholms skärgård till ett Karlskrona 50 år senare. Berättarjaget är en man och, som så ofta i Östergrens romaner, bär huvudpersonen en del likheter med författaren själv. En gång i tiden var han en naiv kille som ivrigt pilkade strömming vid sommarhuset och som blev handlöst förälskad i en kvinna. Den här kvinnan kommer sedan att återkomma i hans liv på olika sätt, Anna, Ann-Marie, Ami. Vem är hon, vad vill hon? Och vad sysslar hennes småfifflande pappa med?

    Det är mycket som händer under ytan i den här boken och trots att den är långt ifrån en actionspäckad thriller så måste jag säga att den var riktigt spännande. Nya lager vecklade ut sig under läsandets gång och jag imponeras över hur Östergren väver ihop allting och fortsätter att överraska. Samtidigt läser jag och känner ett visst motstånd. Jag lyssnade på Twist i ljudboksversionen, trevligt inläst av Reine Brynolfsson, och den var riktigt bra, men ibland hade jag nog behövt stannat upp, läst lite långsammare, funderat över hur saker hänger ihop. Jag har måhända missat ett och annat i den här boken, men det känns inte som att det gjorde så mycket. Det är en underhållande bok. Dessutom känner jag spontant att jag gärna läser om den någon gång; Det här är verkligen en bok som borde tålas att läsas fler än en gång.

    Twist av Klas Östergren
    Twist av Klas Östergren

    Uppläsare: Reine Brynolfsson.
    Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Natur & kultur), 2014 (den här ljudboken, A nice noise).
    Antal sidor: 382 (ca 11 h lyssning).
    ISBN: 9789187725296, 9789127140110.

    Klas Östergrens nya roman skruvar sig fram mellan årtiondena fram till vår egen tid, från en given punkt på sextiotalet när sommaren var lång och The Beatles ”Twist and Shout” fortfarande ekade i folks medvetande. Där väcks en kärlek, till en kvinna med många namn. Anna. Eller Anne-Marie. Eller Ami.

    Twist är en berättelse om att utnyttja och bli utnyttjad. Den handlar om pengar som bytte händer när centrala Stockholm förvandlades för femtio år sedan. Men om mutor är en gråzon så har bedrägeriet i Twist också en verkligt svart sida, som berättaren bit för bit blir varse: de rörelser av pengar, information och inflytande som frigörs när muren mellan öst och väst faller i slutet av åttiotalet.

    Ingen går fri. Alla är med i spelet: motvilligt, ovetande eller av fri vilja. Liksom i en roman av Graham Greene eller John Le Carré handlar Twist om själva sveket och vad det gör med de människor som deltar i det eller drabbas av det.

    Förlagets beskrivning

    Klas Östergren

    Klas Östergren (född 1955) är en svensk författare och före detta akademiledamot. Han är bland annat känd för romanerna Gentlemen och Gangsters, som också har filmatiserats.

  • Vända hem

    Vända hem

    Vända hem av Yaa Gyasi är en imponerande roman som vandrar genom generationerna – från 1700-talets slavhandel till idag. Det är många berättelser att hålla reda på och ibland blir det helt enkelt för hemskt, men det är hur som helst en viktig bok. Betyg: 3+ kolgruvor av 5.

    Vända hem av Yaa Gyasi är en imponerande skildring av slaveriet och dess konsekvenser, konsekvenser som brännande sträcker sig ända fram till idag. Boken tar sin början i 1700-talets Ghana, där två unga kvinnor går helt olika liv till mötes: den ena gifts bort med en engelsman, den andra fängslas och packas ihop med andra slavar i ett stinkande utrymme för att skeppas iväg över havet.

    I kapitel efter kapitel fortsätter Gyasi att berätta om livet för kvinnornas ättlingar. Varje kapitel blir nästan som en fristående berättelse, en novell, som löst kopplar till de tidigare genom blodsband. På ett sätt tycker jag att det är ett briljant sätt att få berättelsen att växa fram, men samtidigt måste jag erkänna att formatet bjöd en del motstånd. Det var inte alltid så lätt att förstå vem det nya kapitlet egentligen handlade om, på vilket sätt dens historia hör ihop med föregående. Samtidigt spelar det inte så stor roll att boken kändes lite rörig. Faktum är att varje tid och varje person har sin vinkel och står på egna ben. Det fascinerande är också just det som består genom alla kapitel: rasismen, ojämlikheten, förtrycket. Slaveriets fruktansvärda konsekvenser löper som en röd tråd genom boken och genom århundradena ända fram till idag. Det är verkligen en brännande och berörande bok!

    Ibland tycker jag att boken blir ”för mycket”, men jag vet egentligen inte om man får tänka så. Slaveriet är och var precis det det är och om en författare ska skriva om det så blir det kanske precis som i den här boken: för jobbigt, för mycket, för plågsamt att ta in. Jag tycker i alla fall att boken har några fruktansvärda partier som var svåra att ta sig igenom. Kanske just därför är det här en viktig bok att läsa och jag tycker helt klart att den är ambitiös och har en intressant form. Gyasi lyckas verkligen göra tydligt hur slaveriet och kolonialismens spår än idag ger sig uttryck i form av rasism och utanförskap.

    Vända hem av Yaa Gyasi
    Vända hem av Yaa Gyasi

    Han hade på sig en rock som hade en rad blanka guldknappar i mitten och stramade över magen. Han var röd i ansiktet, som om halsen hade varit en brinnande stubbe. Han var fet överallt och svettades i väldiga droppar i pannan och på överläppen som var renrakad. Effia började tänka på honom som ett regnmoln: gulblek och våt och oformlig.

    ”Han vill gärna se sig omkring i byn, om det behagar er”, sa tolken, och så började alla gå.

    Först stannade de till vid Effias egen gård. ”Här bor vi”, sa Effia till den vite mannen som log enfaldigt med dimmiga gröna ögon.

    Han förstod inte. Inte ens när tolken hade förklarat förstod han.

    Ur Vända hem av Yaa Gyasi

    Originalets titel: Homegoing (amerikanska).
    Översättare: Inger Johansson.
    Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
    Antal sidor: 366.
    ISBN: 978-91-1-307096-4.
    Andra som läst: Carolina läser, Litteraturkvalster & småtankar.

    Yaa Gyasi skildrar med sin imponerande debutroman slavhandelns konsekvenser under flera generationer, från 1700-talet ända fram till idag. Frågan som ställs är om människans jakt på identitet och hemfärd också kan bli hennes väg till försoning.

    Vända hem inleds med två unga systrar ovetande om varandras existens. Effia har av sin framgångsrika stam gifts bort med den engelske guvernören. Esi sitter fängslad i väntan på att säljas som slav, trots en privilegierad uppväxt. Nu befinner de sig både nära och långt ifrån varandra: en bland härskarna och en i de grymma fängelsehålorna.

    (förlagets beskrivning)

    Yaa Gyasi

    Yaa Gyasi (född 1989) är en amerikansk författare, född i Ghana. Den bästsäljande romanen Vända hem är hennes debutroman.