Etikett: Politik & samhälle

  • Dödssynden

    Dödssynden

    Dödssynden av Harper Lee
    Dödssynden av Harper Lee

    Det blev ingen bok läst i oktober (förutom Kemiteknik, Kemisk reaktionsteknik, Design of Experiments, Multi- and Megavariate Data Analysis, ja, ni fattar). Nu har jag i alla fall vänt sista bladet på Dödssynden och jag hoppas att jag snart står näst i tur på någon av de böcker som jag började köa för på biblioteket när jag kom tillbaka till Umeå i september. Tusen strålande solar borde vara min ganska snart. De andra kanske jag kan hoppas på att få i början av nästa år. Men Dödsynden alltså:

    Det är 30-talets USA och den lilla flickan Scout lever ett tryggt liv, fullt med lekar med storebrodern och andra kompisar. Pappan är advokat och när han får till uppgift att försvara en svart man, som anklagas för våldtäkt, får Scout också upp ögonen för samhällets mörkare sidor. Trots att den anklagade mannen knappast har begått brottet har han inte en chans att undslippa ett dödsstraff, p.g.a. den utbredda rasismen i samhället.

    När boken kom var den förmodligen väldigt angelägen och det är den till stora delar fortfarande. För mig kändes det dock mest som en lagom lättsmält klassiker och min största behållning är att få läsa om Scouts uppväxt och livet i småstaden, som boken väldigt varmt och detaljrikt berättar om.

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som vill läsa en moden klassiker om rasism i 30-talets USA.

    Betyg: 3 härmfåglar av 5.

    Om Harper Lee och Dödssynden

    Harper Lee (född 1926) är en amerikansk författare. Dödssynden (To kill a mockingbird, utgiven första gången 1960) är hennes enda roman och för den tilldelades hon det prestigefyllda Pultizerpriset. Idag räknas den som en modern klassiker.

    Originalets titel: To kill a mockingbird.
    Översättare: Jadwiga P. Westrup.
    Utgivningsår: 1960 (första utgåvan), 1960 (första svenska utgåvan, Bergh), 2015 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier).
    Antal sidor: 272.
    ISBN:9789174294958.

    Baksidestext

    ”Scout växer upp i amerikanska Södern i en loj småstadsidyll, när ohyggliga och dramatiska händelser vänder upp och ner på livet och hennes föreställningar. En ung svart man blir anklagad för våldtäkt på en vit kvinna, och hans chans att få en rättvis rättegång är försvinnande liten. En vit advokat tar sig an försvaret, men hatet och indignationen i det lilla samhället växer som en lavin. Scout ser den lilla staden med sina invånare för vad den är och hennes berättelse blir till en anklagelse, som ingen av oss slipper undan.”

  • Honeckers kanderade äpple

    Honeckers kanderade äpple

    Jag vet inte mycket om DDR, vilka Stasi var och hur livet var innan muren föll. Efter att ha läst Honeckers kanderade äpple vet jag mer, men jag tror att jag hade haft större behållning av boken om jag på förhand hade varit mer insatt i den här delen av historien.

    I Honeckers kanderade äpple berättar Claudia Rusch om en uppväxt i Östtyskland. Det är roligt och lätt berättat, men det finns alltid ett allvar där bakom. Läsvärt!

  • Mig äger ingen

    I Mig äger ingen berättar Åsa Linderborg om sin egen pappa. Det är en hårt arbetande man, som glatt skryter om att han är Sveriges bästa härdare på metallverken, men som andra gånger avskyr sitt jobb. Han pratar gärna om klassfrågor, men vågar inte skriva med rött bläck i rädsla för att han ska bli stämplad som kommunist. Det finns med andra ord många motsägelser eller kanske finns det snarare många åsikter, tankar och känslor och en stor svårighet att nå fram med dem.

    Åsa är det finaste han har, men som pappa räcker han inte alltid till. Maten äts hos farmor och farfar och pengarna räcker aldrig en hel månad. Ibland säljer han Åsas saker för att ha råd med sitt alkoholmissbruk.

    Det är ett fint och inte alls svart-vitt porträtt som Åsa Linderborg målar upp. Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Det är så lätt att sortera människor efter klass och arbete och att döma ut människor som har ett missbruk. Att alla människor är människor snarare än en klass glöms lätt bort, men här finns en berättelse om en av alla dessa människor. Kärleksfullt och insiktsfullt.

  • Le tueur de patrons

    Le tueur de patrons

    Det är norra Frankrike och arbetslösheten är ett problem. Bokens berättare arbetar med film och TV-produktioner och jobbar precis med en dokumentär om arbetslösheten. En av de människor som han har mött under arbetet med dokumentären är Jean-Luc Flamant. När polisen dyker upp blir han därför indragen i att försöka leta upp Jean-Luc som misstänks för mordet av en företagsledare.

    Det är ganska spännande och en hel del nya ord att lära sig om man pluggar franska på lagom lätt eftergymnasial nivå. Annars har jag inte så mycket att kommentera.

  • Rosario är död

    Rosario är död

    Det har gått nästan 20 år sedan Majgull Axelsson skrev den här boken, som är sprungen ur verkliga händelser som skedde i slutet av 80-talet. Den måtte ha varit en välbehövlig och omdiskuterad bok när den kom. Såhär efteråt väcker den fortfarande känslor, men lämnar mig mest med funderaringar om hur det är idag.

    Ämnet är exploatering av barn och barnprostitution och ämnet tas upp från fleras perspektiv. Det är de smutsiga gatubarnens historia, föräldrarnas historia och även pedofilernas historia. Det är några mycket otäcka och råa händelser läsaren får ta del av och det är svårt att inte beröras av detta, särskilt eftersom det är sanna historier eller historier som baseras på sådant som har skett i verkligheten. Att man som läsare förfasas och kanske rentav äcklas är rätt givet. Själv tycker jag att det som tas upp i boken känns så svårt och sjukt att jag inte ens kan ta till mig det.

  • Andarnas hus

    Andarnas hus

    I Andarnas hus får vi följa familjen Trueba, först genom den klärvoajanta Clara och sedan genom hennes barn och barnbarn. Det är en fantastisk berättelse att leva sig in i och det är oerhört lätt att dras med i den här fint skildrade berättelsen om dessa människors brokiga livsöden. Boken har både humor och allvar och den är spännande berättad genom att den är uppbyggd så att den återberättas av en av bokens huvudpersoner.

    I bakgrunden till berättelsen om Clara och de andra berättas också en del av Chiles historia under 1900-talet och några av de politiska förändringar som till slut ledde fram till den statskupp, då makten togs av en militärjunta och landet i praktiken blev en diktatur. Delarna som hör ihop med detta är både blodiga och råa och känns skildrade från någon som sett det inifrån.

    En välberättad läsupplevelse!

  • Krigens barn

    Krigens barn

    Med den här boken fortsätter Fogelström att berätta om livet i Sverige runt sekelskiftet 1700-1800. Nu är det ett land i ständigt krig som det handlar om och det är de fattiga stockholmarnas liv som skildras främst. Som läsare får man en liten resa i Sveriges historia och som historiebok funkar Krigens barn också ganska bra. Här är en skönlitterär bok som skildrar stämningarna i Sverige i tiden runt franska revolutionen och också skildrar de blodiga och till synes helt onödiga krigen som tog livet av oerhört många fattiga och unga män.

    Krigsskildringar finns det väldigt gott om i boken och det tycker jag är lite tråkigt. Liksom Vävarnas barn tycker jag att Krigens barn blir för mycket faktabok och för lite skönlitteratur. Visst får man läsa om några människors öden, men det ges ingen chans att lära känna någon karaktär på djupet. Personerna i boken är bara medel för att kunna få berättelsen om Sveriges historia att flyta på i romanform. Synd! Det är annars en intressant och läsvärd bok.

  • Påven Johanna

    Påven Johanna

    Det sägs att det under medeltiden fanns en kvinnlig påve vid namn Johanna. Under namnet Johannes lyckades hon studera och avancera inom den katolska kyrkan tills hon till slut nådde den högsta posten av de alla – påvestolen. Om legenden är sann blir man kanske inte så mycket klokare på efter den här romanen, men det är ändå en ganska fascinerande berättelse.

    Boken om påven Johanna är intressant eftersom den berättar om livet under medeltiden och eftersom den tar upp kvinnans situation och antyder att det kanske fanns kvinnor som genom att klä ut sig till män faktiskt kunde ta sig upp i samhället. Kvinnans förstånd är det inget fel på och har heller aldrig varit och jag gillar tanken på den tysta och osynliga revolt som faktiskt kanske skedde lite varstans.

    Som historiebok är Påven Johanna alltså en ganska bra bok. Författaren har definitivt gjort research, även om det också är tydligt att det finns så få källor att det är svårt att säga vad som är myter och vad som faktiskt har skett. Som skönlitterär roman är boken dock inte speciellt vass. Är det någonting jag ogillar så är det kärleksromaner och i den här boken har det smugit sig in en otroligt senitmental kärlekshistoria. Usch! En del saker i boken är lite för söta och puttinuttiga för att jag ska bli imponerad och självklart drar det ned på betyget att boken känns osannolik. Visst vore det fantastiskt om Johanna faktiskt har funnits, men boken kan inte övertyga mig om att hennes liv i sådant fall såg ut som det gör i boken.

  • Vävarnas barn

    Vävarnas barn

    Per Anders Fogelström har inte bara skrivit en mycket bra romansvit om Stockholm från 1800-talets mitt och hundra år framåt utan har också skrivit tre romaner om Stockholm under 1700-talet. Det här är den första delen i denna trilogi och i den får man främst följa några personer som sliter på Barnängens klädesfabrik.

    Liksom Fogelströms böcker i sviten om Stockholm är det här en väldigt bildande bok. De tuffa villkoren och de svåra förhållandena hos arbetarna, som närmast är att betrakta som livegna, skildras på ett trovärdigt och intresseväckande sätt. Varje kapitel kan sägas ta upp en ny förteelse från 1700-talets Stockholm och det gör att boken ibland nästan känns som en faktabok. Givetvis är det en skönlitterär bok och i varje kapitel får man följa olika personer som t.ex. Sofia, som blir skickad till tukthus efter att ha flytt tillsammans med en vän som gjort sig skyldig till mord. Några kapitel ägnas då att berätta om hur rättssystemet såg ut och hur tukthuset fungerade. Sofias bror, Per, är en annan person som man får tillfälle att läsa mer om. Per hör till en av de få som lyckas ta sig upp från arbetarnas omöjliga situation och han börjar arbeta som bokhållare på Barnängen. Så får man i några kapitel lära sig mer om hur livet kunde se ut för de lite mer bemedlade människorna.

    Vad jag trots allt saknar är intressanta människor eller i alla fall lite mer djupgående berättelser om dem. Boken vill berätta så mycket att personerna i den hamnar lite i skymundan och det aldrig känns som att man lär känna dem. En del saker känns inte heller hundra procent trovärdigt. Åtminstone hakar jag upp mig på detaljen att Per lyckas lyfta sig från att ha varit en helt betydelselös arbetare till att bli en av de viktigaste männen på klädesfabriken. Det här är en klart intressant bok och i det stora hela tycker jag att den är väldigt bra, men den känns inte lika fulländad som somliga andra av Fogelströms böcker om livet i Stockholm.