Stöld av Ann-Helén Laestadius är en av årets mest omtalade svenska böcker, får man väl säga. Jag förstår varför! Det här är en brännande och angelägen bok om situationen för renskötande samer i dagens Sverige. Det är också Laestadius första, efterlängtade roman riktad till vuxna. Sedan tidigare har hon skrivit för unga, bland annat augustprisbelönade Tio över ett.
Boken börjar dramatiskt med att nioåriga Elsa hittar sin renkalv slaktad. Hon kommer även gärningsmannen, en av de många bybor som bär på hat mot samer, på bar gärning. Elsa skräms till tystnad, men händelsen kommer att följa henne genom livet. Det är inte första gången Elsas familj och andra renägande samer får se sina djur blir plågade till döds eller hittar slaktrester från sina djur. Rent juridiskt räknas det som stöld, ett relativt ringa brott som i praktiken kan ske om och om igen utan att samhället gör något. De poliser som någon gång åker på ett larm får i regel vända om när något annat brott dyker upp och bedöms som högre prioriterat.
Boken, som är baserad på verkliga händelser, ger verkligen en klar bild av rasismen mot samer och det motstånd som finns mot deras liv och kultur. Att brottet att slakta renar inte räknas som något större än en stöld är egentligen helt ofattbart. Det är ett angrepp mot ett folk, en kultur. Det stannar dock inte där. I Stöld visar Ann-Helén Laestadius på många sidor av de konflikter som finns mellan samer och andra svenskar. Hon skildrar också de tuffa villkoren för renägare. Det är allt annat än lukrativt att leva på renskötsel, särskilt i klimatförändringarnas tidevarv. I slutändan är det många som betalar ett högt pris på flera sätt. Den psykiska ohälsan är enormt utbredd bland det samiska folket i förhållande till vad den är hos svenskar i stort. Närmsta klinik med kompetens inom fältet finns i Norge.
Laestadius låter det dock inte stanna där. Hon riktar också en hel del kritik inåt. Hon skildrar en värld där utomstående har svårt att ta sig in och bli accepterade och en värld där könsrollerna är fast cementerade – livet med renarna är förbehållet männen, makten i samebyn är förbehållet männen. Pojkar behöver knappt gå i skolan – det de lär sig där kommer de ändå inte ha någon nytta av bland renarna. Kvinnorna är i stor utsträckning hemma, ensamma under långa perioder, och sköter hem och tar hand om barn.
Elsa vill välja en annan väg. Hon är den som, till skillnad från sin bror, har ett genuint intresse och ork att ägna sig åt renskötsel. Hon vågar modigt stå upp mot poliser som inte lyssnar, mot journalister som ställer aningslösa frågor och mot gubbar, i alla åldrar, i samebyn. Hon är en frisk fläkt och det är härligt att få följa henne genom den här berättelsen, som i övrigt är så fylld av mörker. Ann-Helén Laestadius ger genom Elsa hopp om att det kan bli bättre.
Jag tycker att Stöld är en riktigt bra bok. Det är en bok som på ett rakt sätt skildrar tillvaron för renskötande samer, något som jag tror att de flesta andra svenskar vet väldigt lite om. Det är också en oerhört fin roman om att vara en ung kvinna och gå sin egen väg.
Stöld
Förlag: Romanus & Selling (2021). ISBN: 978-91-89051-34-8.
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk författare. Hon är bland annat känd för den prisbelönta ungdomsromanen Tio över ett, som handlar om en ung tjej och hur hon påverkas av rivningen av Kiruna.
Pow wow av Tommy Orange är en bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Den har ett stort persongalleri och som läsare kastas man rakt in i huvudpersonernas liv utan någon större introduktion. Varje kapitel kändes till en början som noveller, men snart började berättelserna vävas ihop, kopplingar mellan huvudpersonerna började dyka upp och berättelsen började röra sig mot ett ödesmättat slut, ett slut som utspelar sig på en pow wow (social träff för att hedra ursprungsamerikansk kultur).
När jag läser förstår jag att boken i första hand är skriven av en ursprungsamerikan för andra ursprungsamerikaner. Det är mycket som flyger över huvudet och mycket som är svårt att förstå hela innebörden av. Stör och berör gör boken oavsett! Det är ingen bok som pekar ut huvudpersonerna som offer, men det är påtagligt hur tuffa förhållanden många lever under. I princip alla i boken har något svårt i bagaget eller i sitt nuvarande liv: alkoholism, missbruk, övergrepp, skador från fetalt alkoholsyndrom, otrygga uppväxter, fattigdom med mera. Det är mörkt och även om berättelsen är kantad av en (svart) humor om lättar upp så är det verkligen en tung bok att läsa.
Vi läste den här boken i min bokcirkel och den fick ett högt medelbetyg av oss – den kanske till och med tog nytt rekord! Den inbjöd också till en lång diskussion, så den passade verkligen för bokcirkeln.
Ändå måste jag erkänna att jag personligen tyckte att den var lite väl svår. Det är ingen bok som enkelt kan skummas igenom. Här finns också många lager och som jag nämnde är det en hel del som jag som vanlig svensson helt enkelt inte hänger med i. Vad är symbolen med alla spindlar t.ex? Ja, jag vet inte! Förvänta dig ingen lättsam feelgoodberättelse och var beredd på att det är många personer och berättelser att hålla isär. Det är dock mödan värt det, för det är en stark och annorlunda berättelse.
Pow wow
Originalets titel: There there. Översättare: Eva Åsefeldt. Förlag: Bokförlaget Polaris (2019). ISBN: 9789188647962.
Tommy Orange
Tommy Orange (född 1982) är en amerikansk författare. Han är medlem av stammarna Cheyenne och Arapaho.
Idag är det den internationella kvinnodagen, så vilken bok skulle passa bättre än en bok om feminism? Under det rosa täcket av Nina Björk är lite av en feministisk klassiker, trots att den utkom så sent som 1996. Eller kan man säga sent? 26 år har passerat, men mycket känns fortfarande aktuellt. En del (populärkulturella) referenser känns gamla, men mycket annat skulle kunna vara skrivet idag. Kvotering känns exempelvis som en lika kontroversiell fråga idag som för 25 år sedan.
När frågan blossade upp 1995 handlade det om ett förslag om att genom positiv särbehandling få fler kvinnor att nå höga positioner i universitetsvärlden, en värld som vid den tiden dominerades av män (landets professorer var exempelvis till 93% män). Det blev debatt. Man såg framför sig brister i forskningens kvalitet. Det pratades om nedvärdering av kvinnors kompetens(!). Idag är 29% av landets professorer kvinnor – alltid något, antar jag – men det är en lång väg kvar att gå, inom universitetsvärlden och på många andra ställen. Under det rosa täcket är verkligen en ambitiös bok som har mycket tänkvärt att säga om både positiv särbehandling och annat.
De delar jag uppskattar mest är dock de som handlar om synen på manligt och kvinnligt, vilka roller vi har och vad som förväntas av oss. I Björks essä kallas de livmoderfeminister, de som anser att män och kvinnor i grunden är helt olika och att det enda problemet är att det ”kvinnliga” värderas lägre. Jag har själv funderat mycket på det där. Jag har tänkt och känt att det måste få vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv, att målet inte kan vara att alla ska bli mer ”manliga” och göra karriär. Jag har även tänkt att det inte är så konstigt att så få kvinnor blir chefer – varför skulle någon vilja offra relationer och fritid för ett fucking jobb?! Fast… Så enkelt är det inte. Jag tycker att Nina Björk gör det väldigt tydligt, faktiskt. Hon skriver om en feminism bortom kvinnan. Och nu känner jag det väldigt tydligt: det måste vara där friheten ligger – inte i att uppvärdera traditionellt kvinnliga sysslor utan i att slänga bort de könsidentiteter vi hamnat i.
Den där kvinnorollen är helt klart snäv samtidigt som många delar av mansrollen känns helt bedrövliga. Män förväntas alltid vara starka och tekniska och kapabla – får inte fråga om hjälp, gråta eller intressera sig mer för kläder än för motorer. Det verkar vara hemskt jobbigt om du frågar mig. Alla borde få vara lite mer som de vill.
Själv har jag alltid blivit tokig när folk har trott att jag är si eller så på basis av att jag är kvinna. Man kan inte veta någonting på förhand om någon. Jag har varit i ett antal situationer då jag inte har tagits på allvar på grund av mitt kön (och ålder). Ibland har det gjort mig så frustrerad att jag saknar ord. I vissa andra situationer har jag medvetet betett mig som en man, kommunicerat rakt och hårt som en man – och fått skit för det då, såklart. Det är alltid lite smärtsamt /för gubbar/ när en kvinna tar ton. Vad man än gör blir det fel.
Könsrollerna kan även göra att man alldeles på egen hand begränsar sig. Jag har exempelvis gjort karriärval jag inte hade gjort om jag inte hade varit så fast i könsroller. Eller, jag är såklart medveten om att jag är civilingenjör i teknisk kemi och doktor i teknisk fysik – två saker som kanske inte är supertraditionellt tjejiga – och det är helt sant att jag jobbar i en bransch med stor övervikt män (jag tror 80% av alla anställda på min arbetsplats är män faktiskt). Men det finns saker jag har valt bort. Varför pluggade jag inte datavetenskap till exempel? Jag har kunnat programmera en del språk sedan jag var 11–12 år, men jag fattade ändå inte att jag kunde hålla på med programmering. Det kändes så främmande för mig som högstadietjej. För jag var ju en tjej och alla på gymnasiets teknikprogram var svettluktande killar som jag kände 0 gemenskap med. Förmodligen var jag bättre än många av dem på programmering, men…
Det där med att vara tjej, för den delen… Jag har aldrig varit en pojkflicka, men trots att jag på ett självklart sätt har identifierat mig som en tjej har jag aldrig känt mig speciellt tjejig. När jag var barn och tonåring förstod jag 0 av smink och hade absolut inget intresse av killar över huvud taget. Det var mig helt främmande att fråga chans på killar och hålla på. Hästar var mer intressant är barnsliga killar. Verkligen. Jag var singel fram tills jag var 25 eftersom jag helt enkelt tyckte det kändes totalt ointressant med något annat. Jag umgicks hellre med mina kompisar än satt hemma med någon tråkig kille. Absolut. Den där grejen med tvåsamhet, familjebildande och prinsessbröllop har liksom inte känts så viktig för mig. Nu är jag 34 och det är först nu jag har kommit på att jag vill ha barn. Jag lever nog ett liv som mycket mer liknar en mans. Jag vet inte vad det betyder eller vad jag vill säga med det. Det är bara det att jag aldrig har känt att jag har passat klockrent in i någon könsroll och jag vet inte vilka andra på den här planeten som gör det heller.
Det här blev ett svamligt inlägg, men Under det rosa täcket är som ni förstår en bok som väcker tankar och känslor, trots att den inte precis är rykande färsk. Med det sagt måste jag också säga att den är rätt tungläst och komplicerad. Det är inte en bok man kan ligga och slöläsa ur, men å andra sidan är det rätt skönt att läsa något som har lite mer tyngd, särskilt när det gäller någonting såhär viktigt!
Swede hollow är en verkligt berörande och tankeväckande bok om tillvaron för en del av de som lämnade Sverige för Amerika vid det förra sekelskiftet. Betyg: 4+ bromsare av 5.
Swede hollow av Ola Larsmo är en roman som utspelar sig i den istidsspricka som idag är en liten park i St Paul, Minnesota. Vid 1800-talets slut och 1900-talets början var området kvarter för fattiga invandrare som kommit till Amerika från Irland, Italien, men kanske framför allt Sverige, vilket fick området att kallas för ”Svenska dalen”, Swede hollow.
Boken följer några svenskar som utvandrar från Sverige – på grund av fattigdom, på grund av försök att undkomma fängelsestraff eller på grund av andra orsaker. Utan just någonting hamnar de i sitt nya land, där villkoren är tuffa och jobben få.
Gustav och Anna slår sig ned i New York med sina tre barn. Gustav har jobbat på skofabrik, men får ingen lycka i sitt jobbsökande i New York. När vintern kommer tvingas de ge upp och lämnar storstaden för Swede hollow, där bekanta från båtöverfarten redan har slagit sig ned. Här finns tomma ruckel lediga för den som vill flytta in. Jobb är det dåligt med, men det går att få uselt betalda påhugg vid järnvägen, ett jobb som är både smutsigt, tungt och livsfarligt. Här börjar deras nya liv i Amerika.
Ola Larsmo har skrivit en verkligt berörande bok om det hårda liv och den enorma fattigdom som många utvandrade svenskar hamnade i sedan de utvandrat från Sverige vid det förra sekelskiftet. Det är inte så vansinnigt länge sedan, men levnadsstandarden var enormt dålig jämfört med idag. Det är svårt att helt ta till sig.
När den här boken kom ut första gången fick den mycket uppmärksamhet och kastade ljus över en bortglömd del av historien. Jag tyckte mycket om att genom Larsmos roman få veta mer om hur verkligheten kunde se ut vid den här tiden. Den väcker också mycket tankar kring hur det ser ut idag, när vi över lag har det enormt mycket bättre, men där det fortfarande finns stora klyftor. Det är i regel de som invandrar som hamnar på botten, i dagens ”Dalen”, som kan vara ett utanförskapsområde eller en ort med stort segregation.
Det märks att Ola Larsmo har gjort mycket research inför den här boken och är ivrig att berätta om det han rotat fram i arkiven i sitt letande efter information om livet i Swede hollow. Samtidigt är det helt klart en roman, med romanens kvalitéer. Jag tycker om att läsa om bokens huvudpersoner och följa dem i livets upp- och nergångar.
Inga pratade på, i samma lugna tonfall som alltid, frågade barnen hur resan varit. De svarade enstavigt, redan halvsovande. Själv sjönk hon ned på en stol och kände med ens hur blöta hennes skor och strumpor var. Hon ville luta sig fram med huvudet i armarna och somna där hon satt, lutad mot bordsskivan, men i stunden kunde hon inte ta blicken från Inga. Hon gick runt i sin vita särk utan att verka generad, med vad som såg ut som raggsockor stora nog för en karl på fötterna.
– Det blir snart varmt, sade Inga, nu när vi är så många, men vi kanske får tända i spisen i alla fall. För barnen.
Hon lutade sig fram och öppnade spisluckan, rotade runt i askan för att se om där var någon glöd kvar, tände ett spån mot ljusstumpen och stoppade in ett par pinnar. När hon lutade sig fram och blåste skimrade hennes mörka hår rött i återskenet från glödbranden därinne. Så rätade hon sig upp igen och log. Välkomna till Svenska Dalen, sade hon.
Ur Swede hollow av Ola Larsmo
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 416. ISBN: 9789100139681, 9789100168216.
”Swede Hollow” är en ravin mitt i St Paul, Minnesota. Idag är den öde. Men vid sekelskiftet 1800–1900 bodde mer än tusen svenskar i en slum som stadens myndigheter beskrevs som ett pesthål. Barnadödligheten var hög, döden i arbetsolyckor likaså. Här samlades några av den miljon svenska migranter som aldrig lyckats ta sig in i det nya samhället – illa sedda av såväl amerikaner som mer väl lottade svenska migranter. Vi känner dem till namnen, inte mer.
Människorna i ravinen är några av de svenskar vi sorterat bort ur vår gemensamma historia. Vi har valt att inte se dem, för deras erfarenheter gör något med vår självbild.
Men då världen åter präglas av migration och folkvandring stiger de fram på nytt och vill bli sedda.
I Swede Hollow samlas vintern 1897 en brokig skara av människor, som endast har det gemensamt att de fallit ur ett Sverige i stark förändring. Familjen Björn från Örebro flyr från en katastrof. David Lundgren jagar en förlorad och hopplös kärlek. Den föräldralösa Inga från Dalsland söker större frihet och kontroll över sitt eget liv. De möter en verklighet präglad av hårda arbetsvillkor, sjukdom och plötsliga utbrott av naket våld – men de kom att tillsammans bygga sig ett liv i utkanten av den framväxande industristaden St Paul, illa sedda och utsatta för omvärldens förakt, men med drömmar om att ”ta sig upp på gatan”. Deras drömmar tar sig olika uttryck, men lever och verkar ända in i vår tid.
Förlagets beskrivning
Ola Larsmo
Ola Larsmo (född 1957) är en svensk författare och journalist. Han har tilldelats ett flertal fina priser och utmärkelser, däribland medaljen Litteris et artibus, och är också hedersdoktor vid Uppsala universitet. Ola Larsmo finns på Twitter och har en hemsida.
Den här hösten är det många som har läst Johanna Bäckström Lernebys reportagebok Familjen, som har gjort att många svenskar har fått upp ögonen för att det finns klankriminalitet i Sverige. Jag har inte hunnit läsa boken själv, men tänkte tipsa om fem andra reportage som jag tycker är riktigt bra och läsvärda, även om de kanske inte är lika brännande aktuella som Familjen.
Bön för Tjernobyl: Krönika över framtiden
Den nobelprisbelönade författaren Svetlana Aleksijevitj har skrivit fem mycket speciella reportageböcker om Sovjetunionen. Tillsammans utgör de Utopins röster – Historien om den röda människan. Vill du läsa någon av dem så kan jag särskilt tipsa om Bön för Tjernobyl, som förresten är boken som inspirerat till den omtalade TV-serien Chernobyl. Aleksijevitjs metod är att foga samman många människors röster till ett slags körverk. Det kanske låter tungläst, men det är det inte. Det är verkligen berättelser om lidande som går rakt in i hjärtat.
Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme
Upplevde du också århundrades antiklimax i juni? Olof Palme har varit död hela mitt liv. Mordet har blivit en av de olösta gåtor som min generation på sätt och vis har vuxit upp med. Att fallet någonsin skulle få sin lösning kändes tämligen osannolikt när det plötsligt meddelades att en presskonferens skulle hållas och att allting skulle komma till något slags avslut. Det pratades om att mordvapnet hade hittats och Skandiamannen, Stig Engström, var den det surrades om. Detta ultradeppiga år 2020 kändes det här som en oväntad vändning som på något sätt piggade upp (obs: jag förstår att Olof Palme också var en person med många nära och kära som idag lever med saknaden och för vilka mordet inte direkt är något att skoja om). Sedan pös allting ihop till ett ingenting, som ni vet. Jag hann i alla fall värma upp genom att läsa Thomas Petterssons gedigna reportage Den osannolika mördaren. Boken fördjupar de reportage som Pettersson skrivit för magasinet Filter och på många sätt kan man nog faktiskt säga att Pettersson var den första som kunde lansera en teori baserad på Skandiamannen och nå ut med den i breda kretsar. Efter att ha läst boken är jag fortfarande lätt förbryllad (Brukade Engström verkligen gå omkring med ett vapen? Hur kunde han veta att makarna Palme skulle passera just där och då? Hade han ens ett vapen?). Ändå är Petterssons reportage klart övertygande och seriöst. Den som är det minsta nyfiken på vad det är som gör att det ”inte gå att komma runt” Skandiamannen bör läsa den här boken.
En av oss: En berättelse om Norge
Det har snart gått ofattbara tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vill du läsa en enda bok om händelserna, gärningsmannen och några av offren, så är Åsne SeierstadsEn av oss förmodligen det bästa valet. Författaren berättar med en otrolig detaljrikedom om Anders Behring Breiviks bakgrund, vägen till terrordåden, de avskyvärda händelserna, allt som gjordes (och inte gjordes!) under de kritiska timmar då han fortfarande kunde gå omkring och avrätta ungdomar, rättegången… Inte minst berättar den om några av hans offer: unga, drivna, politiskt engagerade ungdomar på väg ut i livet. Så otroligt tragiskt.
Lasermannen: En berättelse om Sverige
Jag undrar om Åsne Seierstad sneglade på Gellert TamasLasermannen: En berättelse om Sverige när undertiteln bestämdes? I Lasermannen berättar Tamas om seriemördaren John Ausonius som under 90-talet sköt mot elva slumpvist valda personer vars enda gemensamma nämnare var att de hade vad han själv betraktade som ”utländskt utseende”. Tamas reportage är otroligt fängslande och gräver djupt i Ausonius bakgrund. Det som kanske bränner mest är dock berättelsen om tiden och samhället: ett Sverige där rasism och nynazism fick uppta stort utrymme.
Vargattacken: Ett reportage
Vargattacken av Lars Berge blev något av en inofficiell bokcirkelbok i vår bokcirkel tidigare i år. Några av mina bokcirkelkompisar hade nämligen läst den och det ledde till en så intressant diskussion att flera av oss andra också började läsa. Och visst är det en fascinerande bok! Här berättar Berge om den arbetsplatsolycka på Kolmårdens djurpark där en ung kvinna miste livet. Som svensk är det lätt att tänka att allt runt omkring oss är besiktigat, godkänt, kontrollerat, men nja… På Kolmårdens djurpark välkomnade man glatt besökare till ett litet hägn där de fick ”umgås” med en stressad flock med fullvuxna varghannar. Det hann ske ett flertal incidenter innan den tragiska dödsolyckan satte stopp för eländet. Bland annat blev en flicka så svårt biten i låren att det krävdes plastikkirurgi för att försöka reparera de skador hon åsamkats. Det är förskräckande läsning och synen på djurparker blir förmodligen aldrig riktigt densamma efter att ha läst den här boken. Och vargen? Självklart är vargar inga gulliga hundar som man kan klappa på. Jag hör till de som tycker att vi bör ha vargar i Sverige, men nog måste man också förstå att de är rovdjur och att de kan vara livsfarliga.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. ”Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
En av oss av Åsne Seierstad är ett mycket läsvärt reportage om terrordåden i Oslo och på Utøya. Det är svårt att inte bli berörd! Betyg: 4 russpresidenter av 5.
En av oss är Åsne Seierstads ambitiösa och läsvärda reportage om terrordåden som skakade Norge den 22:a juli 2011. Det märks att hon har lagt ned flera år på att sätta sig in i både terroristens liv och gärning, domen och livet för offer och anhöriga. Resultatet är en oerhört drabbande och berörande bok som också väldigt detaljerat berättar om händelserna för den som, liksom jag, som inte följde det hela speciellt noga i medierna när det hände. Den enda som Seierstad inte har intervjuat är Anders Behring Breivik själv, vilket man tackar för. Den narcissistiska och störda personen behandlas bäst med total ignorans, för det enda som faktiskt smärtar hos honom är nog just det att ingen bryr sig eller lyssnar på honom. Hans enda mål under rättegången verkar ha varit att prångla ut budskapet i sitt manifest och samtidigt undvika att bli stämplad som psykiskt störd. Så sent som i somras försökte han förresten sälja sin story för det facila priset 86 miljoner kronor.
Boken börjar med att berätta om Breiviks uppväxt med den ensamstående modern, som inte direkt klarar av sina två barn. Trots att socialen och barn- och ungdomspsyk tidigt kommer i kontakt med familjen avbryts snart alla stödåtgärder eftersom mamman sätter sig på tvären. Det är ett av många tillfällen då det känns som att historien hade kunnat ta en helt annan vändning. Inte kunde man veta redan då vad som skulle hända, men under 22:a juli begås verkligen fatala misstag, som Seierstad redogör för i detalj. Viktiga vittnesmål kring signalement, klädsel och registreringsnummer på bilen kommer inte fram, man spärrar inte av trafiken, polisen åker till fel brygga, båten man har med sig klarar inte av att frakta över insatsstyrkan, någon helikopter finns inte tjänst. Breivik ringer till och med och överlämnar sig själv utan att någon lyckas stoppa honom. Medan allt framstår som kaos på fastlandet går Breivik runt på Utøya och avrättar ett barn i minuten. Det är en fruktansvärd läsning.
Just det kapitel som beskriver dådet är det jag har svårast för. Seierstad är tydlig i sitt efterord med att hon har låtit alla anhöriga och överlevare som figurerar i boken läsa igenom och godkänna texten, men det känns verkligen för mycket. Seierstad nöjer sig inte med att berätta att barn blir skjutna: hon lever sig in i offren och skriver om deras tankar och agerande innan de dör och sedan blir det in i minsta detalj skildrat hur deras kroppar skadas och skjuts sönder. Det blir stundtals ren splatter av det hela och någonting i mig tycker att det är onödigt. Sedan förstår jag att Seierstad har velat skildra människorna, låta dem vara mer än siffror och statistik, men det blir också lite märkligt att hon föreställer sig deras tankar och känslor. Där blir det plötsligt fiktion.
Utöver att skildra Breivik och allt som ledde honom till att begå fruktansvärda terrorbrott, ägnas också en stor del av boken åt att berätta om några av de som föll offer för honom. Seierstad skriver om entusiastiska ungdomar som brinner för politiken och som längtar efter sommarens läger. Hon berättar om personer som står på tröskeln till vuxenvärlden och som bär på stor talang som hade kunnat göra dem till vår tids stora politiker. Så blev det inte. Seierstad lyckas verkligen beröra. Det är förkrossande läsning. En ensam störd man berövade så många deras liv och lämnade anhöriga i sorg. Orsakade enorma sår. Ibland kan jag tycka att Seierstad går lite för långt i att berätta om offren och deras bakgrund. Jag förstår att hon vill levandegöra dem och låta dem ta plats, men det är inte lätt att göra det intressant. Missförstå mig inte, hjärtat går sönder av att tänka på att de här fina människorna förlorade livet i ett terrordåd, men det ibland blir det helt enkelt lite för många anekdoter från deras uppväxt och när man inte känner dem, när det inte är offentliga personer på något sätt, blir det sällan rakt igenom intressant och allt bidrar inte till helheten. Det är trots allt en bok på över 500 sidor och det finns passager som hade kunnat kortas, tycker jag.
Men det sagt måste jag säga att det här har varit fängslande, upprörande, berörande och obehaglig läsning och en bok som verkligen väcker känslor. Jag tror inte att det finns en bättre bok för att skapa sig lite mer förståelse för de här tragiska händelserna och dess fruktansvärda konsekvenser. Jag rekommenderar verkligen den här boken. Åren har gått sedan den kom ut första gången, men det här är en händelse som skadat och skakat Norge för evigt och boken känns därför helt aktuell fortfarande.
Det var ingen främmande terrorgrupp som låg bakom den största attacken på Norge i fredstid, utan en ung man från Oslo. Ända sedan den 22 juli 2011 har Norge försökt att förstå vad som drev massmördaren. Med hjälp av unika källor tecknar Åsne Seierstad bilden av en man som i många år försökte passa in i samhällets ramar, men som till slut krossade dem på det mest brutala sätt. Det är här också berättelsen om de drabbade. Två systrar från Nesodden som hade glatt sig åt AUF:s sommarläger på Utøya, årets höjdpunkt. Och ett killgäng från Troms som rest söderut med samma mål. Bara några av dem skulle komma hem igen. Den prisbelönta författaren Åsne Seierstad har tidigare rapporterat från krig och konflikter världen över. Den 22 juli 2011 kom terrorn till hennes eget land. En av oss är den första bok hon skriver om Norge.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: En av oss (norska). Översättare: Jan Stolpe. Utgivningsår: 2013 (första norska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket). Antal sidor: 541. ISBN: 9789100134082, 9789175033297.
Åsne Seierstad
Åsne Seierstad (född 1970) är en norsk journalist och författare som slog igenom stort med reportageboken Bokhandlaren i Kabul 2002. Hon har rapporterat från många oroliga platser i världen. En av oss är hennes första bok om Norge.
Hur man botar en feminist av Nanna Johansson är en kul och vass satir, förvånansvärt aktuell fortfarande. Betyg: 4 facebookgrupper av 5.
Hur man botar en feminist, av Nanna Johansson, är ett seriealbum som kom ut första gången 2013. Jag har läst de flesta (alla?) av Johanssons tidigare album och det är lite av en gåta att just den här har blivit liggande så länge. Till slut började jag läsa med en viss tvekan. Satir behöver vara aktuell och relevant för att bli kul, så det var inte givet att Hur man botar en feminist skulle funka såhär sju år senare. Faktum är dock att den här boken fortfarande är både rolig och brännande, trots att en stor del av den består av ”De tio intressantaste sidorna man hittar om man skriver sökordet […] på Facebook”, vilket känns lite daterat nu när Facebook är lite passé och gemene man knappast trycker på gilla-knappen på samma sätt som för 10 år sedan längre. Även om just Facebook känns lite gammalt så är i och för sig texterna kring Facebooksidorna mitt i prick även idag.
Det finns också mycket annat i seriealbumet som känns förvånansvärt aktuellt. En del av texterna handlar exempelvis om näthat mot kvinnor och tyvärr är det inte mycket som har blivit till det bättre på den fronten, vad jag förstår. Kvinnor i offentligheten får fortfarande utstå mycket hat på nätet och det gäller inte minst politiker och journalister. Här lanserar Nanna Johansson den ultimata boten för att rädda dessa näthatade feminister – kuken. Nanna avväpnar antifeminister genom att förlöjliga deras typiska sägningar och det blir väldigt kul.
I boken hinner Nanna även ägna sig åt en del nätdejtning och jobbsökande, på sitt helt gränslösa sätt såklart. Man blir både full i skratt och känner för att dra fram tusen skämskuddar. Det här är helt klart ett fullmatat och roligt seriealbum som bjuder på mycket humor. Allra svårast hade jag att hålla mig för skratt när jag läste bonusmaterialet, där Johansson kommenterar teckningar i en målarbok. Jag hoppas att den inte finns på riktigt.
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Galago). Antal sidor: 125. ISBN: 9789170377488.
Nanna Johansson gör sitt bästa för att passa in i det svenska samhället. Hon nätdejtar, skriver konstruktiva tips på Moderaternas hemsida och svarar på Platsbankens annonser, men hur hon än gör blir det fel. Frågan är om det är hon som borde förändras, eller det samhälle som anser att kvinnor behöver särskilda tjejpennor och att feminister botas med kuk.
I sin fjärde bok Hur man botar en feminist går Nanna Johansson, med ett virrvarr av serier, collage, nedriga photoshoppningar och bildmaterial rikligt illustrerat i paint, till fullständigt respektlös attack mot näthatare, främlingsfientliga och ett allt mer tröttsamt patriarkat. Resultatet kan bara beskrivas som elakare och roligare än någonsin.
Förlagets beskrivning
Nanna Johansson
Nanna Johansson (född 1986) är en svensk serietecknare och poddprofil. Nanna Johansson finns på Twitter och Instagram.
Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är ett spännande reportage om Skandiamannen och mordet på Olof Palme. Boken är en riktig bladvändare, men när jag har läst ut den sitter jag med fler frågor än svar. Betyg: 4 handlovsväskor av 5.
Den osannolika mördaren av Thomas Pettersson är en reportagebok som kom ut flera år innan den omtalade presskonferensen då åklagare Krister Petersson lade ned Palmeutredningen och samtidigt pekade ut Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, som misstänkt för mordet på statsminister Olof Palme. Hatten av till Thomas Pettersson, som var tidigt ute med att ifrågasätta varför Engström avfördes så tidigt i utredningen! Det kan i och för sig tilläggas att han inte var först med att peka ut Skandiamannen, eller ens den första att lansera sina teorier i en bok, men han var åtminstone den som nådde ut till den breda massan tack vare ett omtalat reportage i magasinet Filter och därefter den här boken. Olof Palmes son, Mårten Palme, som alltid har trott på sin mors vittnesmål om att Christer Pettersson är den skyldige, lär ha ändrat åsikt tack vare Thomas Petterssons artikel och reportagebok. Det säger något om hur övertygande teorin om Skandiamannen faktiskt är.
Stig Engström arbetade som grafiker på Skandia, alldeles vid mordplatsen, och jobbade över samma natt som Olof Palme blev skjuten. Vittnesmål och stämpelklocka säger att han lämnade byggnaden 23.19, två minuter innan mordet skedde. Efter mordet försvann gärningsmannen uppför trapporna på Tunnelgatan och vidare längs David Bagares gata, där flera vittnen såg honom och har gett ett signalement som övervägande stämmer in på Engström: längd, rörelsemönster, kroppstyp, jacka, keps, handväskan som han alltid bar. 20 minuter senare återvände Engström till Skandia i chock. I senare förhör hävdar han att han var ett vittne på mordplatsen, att han pratade med Lisbet Palme och att han försökte rädda Olof Palmes liv genom att lägga honom i framstupa sidoläge – rena lögner eftersom inget vittne kan styrka detta. Inget vittne från mordplatsen känner ens igen att Stig Engström var där. Engström själv kunde bara peka ut de vittnen som även gärningsmannen måste ha sett. Tiden efter mordet fortsatte Engström att upprepa sin version och genom sina lögner skapa osäkerhet kring vad som egentligen hände på mordplatsen. Allt detta får verkligen varningsklockorna att ringa.
Och visst förekom Stig Engström i utredningen, men man siktade snart in sig på helt andra spår. Pettersson pekar på otaliga brister i utredningen; Det verkar ha börjat från första stund med att man gjorde en för snäv avspärrning. När man läser den här boken blir man inte förvånad över att mordet faktiskt aldrig har fått sin lösning och kanske är det det som jag verkligen tar med mig från läsningen.
För hur genomarbetad den här boken är och hur många källor som än redovisas så skaver det verkligen att motivbilden är så tunn och att så lite övertygar om att Engström hade ett skjutvapen. Hur visste han att paret Palme skulle passera just där och då? Var det planerat, eller skedde det på slump? Brukade han i sådant fall gå omkring med ett skjutvapen? Frågorna är många.
Jag hade hoppats på att presskonferensen skulle räta ut en del av dem, men så blev det inte. Presskonferensen, det jag snappade upp av den, kändes nästan som en sammanfattning av den här boken. Vi får alltså nöja oss med att Palmeutredningen aldrig kom längre än till att peka ut Stig Engström som misstänkt. Hade vi kunnat vrida tillbaka tiden sisådär 34 år så hade vi kanske fått veta mer, men nu går det såklart inte att komma vidare. Konspirationsteorierna har säkerligen fått mer bränsle, privatspanarna har säkert blivit fler, mer övertygande än så är det inte när det kommer till kritan.
Men vill du läsa en riktigt gedigen bok som samlar all relevant och tillgänglig information som finns kring Engström så är det här definitivt rätt bok. Den osannolika mördaren är imponerande eftersom det märks att det ligger enormt mycket researcharbete bakom. Dessutom är den lättläst och spännande. Det enda man kunde önska sig vore ju just en lite bättre slutkläm, men det kan man ju inte lasta författaren för. Det är ju ingen deckare vi talar om, utan ett reportage och då är det såhär långt man kommer.
Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Offside press), 2019 (den här e-boken, Offside press). Antal sidor: 255. ISBN: 9789185279593, 9789185279586.
I maj 2018 avslöjade journalisten Thomas Pettersson sanningen om »Skandiamannen« Stig Engström i magasinet Filter. Det var också Pettersson som gav tipsen som ledde till att dagens Palmeutredare har Engström som huvudspår. Stig Engström var på plats när Olof Palme mördades och fanns med i mordutredningen från dag ett – men utreddes sedan aldrig som gärningsman. Thomas Pettersson har nu hittat det som alla andra tidigare gått bet på: Engströms motiv, och att han hade skjutvana samt tillgång till samma slags vapen som Palme sköts med.
I Den osannolika mördaren presenterar Pettersson en rad nya fakta för Palmemordets uppklarande – inklusive hur Stig Engström avfördes från utredningen på helt felaktiga grunder. Intervjuer med USA:s främsta expert på politiska mord och Mårten Palme fogar också viktiga bitar till pusslet. Resultatet är en sensationell, spännande och skrämmande bok om ett statsministermord som plågat Sverige i drygt 30 år, men som nu närmar sig sin lösning.
Förlagets beskrivning
Thomas Pettersson
Thomas Pettersson (född 1957) är en svensk journalist, som bland annat är känd för den Guldspaden-belönade boken Den osannolika mördaren. Boken bygger på ett reportage som publicerats i Magasinet Filter.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.