Etikett: Politik & samhälle

  • Ådalen

    Imorgon är det 80 år sedan skotten i Ådalen, då fem personer sköts ihjäl av militär efter en arbetskonflikt. Göran Greider skrev en fin krönika om händelsen här om veckan (DN, 8:e maj). Själv förknippar jag Ådalen 31 med en av mina absoluta favoritböcker, När man skjuter arbetare…. Redan titeln skvallrar om händelsen, men främst handlar den inte om Ådalen, utan om en kvinna som gifter upp sig klassmässigt, men som egentligen går rätt in i ett äktenskap som kommer att innebära stora uppoffringar, eftersom mannen visar sig vara psykiskt sjuk och begår övergrepp på både henne och deras gemensamma dotter.  Hur som helst är det en fantastisk bok om klassfrågan och på sätt och vis är väl Ådalen 31 också en klassfråga (vems var skulden att händelsen alls inträffade?).

    Lite andra böcker om klass, klassresor och klassklyftor: Håpas du trifs bra i fengelset, Presidentens hustru, Lilla himlafågel, Min far hade en dröm, Pälsen.

  • Det går an

    Det går an

    ”Den första svenska feministiska romanen” står det på framsidan till den här ljudboksversionen av Carl Jonas Love Almqvists lilla (ja, bara tre CD!) roman från 1839. Vem passar bättre som uppläsare än Gudrun Schyman? Jag tycker att hon gör det galant i alla fall.

    Det går an är berättelsen om hur den självständiga och starka Sara träffar Albert, som är sergeant. De träffas på en ångbåt, på resa från Stockholm, och de kommer att göra sällskap resten av resan och ända hem till Sara. Saras mamma är änka, vilket möjliggör att hon och dottern får driva ett glasmästeri. För Sara är det ekonomiska oberoendet viktigt och hon är inte den som låter karlar eller andra bjuda henne på middag eller betala för henne i andra sammanhang. Hon håller inte bara hårt i det ekonomiska utan strävar också efter frihet även på andra plan, inte minst i relationer. Boken väckte faktiskt stor uppståndelse när den kom och det ansågs enormt vågat att Sara förespråkar att par lever ihop utan att dela på sina tillgångar och utan att formellt gifta sig. Att Albert är förälskad i Sara är uppenbart, men går det an att leva som Sara vill? Spoilervaning. Men ja: det går an!

    Jag tycker att det här är en fantastiskt fin bok och sedd i sitt sammanhang är den oerhört intressant. Det är lätt att tro att vi idag lever i ett modernt och fulländat samhälle och att det på 1800-talet var ”rena 1800-talet”, men när jag läser/lyssnar på en bok som Det går an slås jag av hur högaktuell den fortfarande är.  Det här är fortfarande en bok som man kan diskutera och som fortfarande är relevant.

  • Presidentens hustru

    Presidentens hustru

    Presidentens hustru är en bok som är inspirerad av Laura Bushs liv och för den som är insatt i USAs historia och politik så kan man känna igen flera verkliga personer i den här skönlitterära boken. Jag hade höga förväntningar, för det känns onekligen som ett intressant uppslag att skriva en bok som mer eller mindre handlar om Laura Bush, och dessutom är min favoritförfattare, Joyce Carol Oates, en av de som har talat väl om den. Naturligtvis blev jag besviken!

    Huvudpersonen, Alice, är utbildad bibliotekarie och vid 30 års ålder verkar hon ha blivit ”den eviga singeln”, när hon träffar Charlie Blackwell. De tycks inte ha någonting gemensamt över huvud taget, utöver att de har ett skojigt sexliv (Alice är dock naturligtvis för pryd för att låta honom sova över innan de har gift sig). Bland annat delar de inte varandras politiska åsikter. Men självklart, självklart håller de ihop ändå. De kostar Alice hennes enda riktiga vänskap, eftersom bästa vännen också är intresserad av Charlie, men självklart, självklart, säger hon upp sig från sitt jobb och ger upp sitt liv för att leva med den här karln och vara hans hemmafru/mamma. Sedan rullar åren på. Han blir alkoholiserad (själv har hon förresten sin första fylla vid 31 års ålder och sedan dricker hon just ingenting mer), de skaffar en gullig unge, de lever överklassliv, som Alice kanske inte riktigt känner att hon passar in i, och så småningom är Charlie president. När han blir president har Alice övergivit alla sina egna åsikter. Allt hennes man gör är fint och bra och riktigt och rätt och det finns ingen fråga som hon kan/bör/ska lägga sig i, vare sig det är det meningslösa kriget, som egentligen är en slags slakt som inte leder till någon frihet eller demokrati i det krigsdrabbade landet, abortfrågan (hon har själv gjort abort en gång) eller något annat brännande. Hon engagerar sig för säkerhets skull bara i enkla grejer som omöjligen kan väcka anstöt: AIDS-frågan, analfabetism etc.

    Jag blir provocerad av Alices präktighet, hennes brist på eget liv/egna åsikter/någonting eget över huvud taget och hur hon hela tiden framställs som ett offer, trots att man egentligen mycket väl skulle kunna leva Alices liv av eget fritt val och må bra av det. Charlie verkar vara sällsynt ocharmig, plump och sexistisk (i och för sig har jag aldrig varit en av George Bushs fan heller) och Alice är så tröttsamt perfekt att man omöjligen kan känna några sympatier för människan. Det kanske är meningen att man ska känna på det sättet, men någonting får mig att tro att det inte är så. Någonting får mig att tro att man ska läsa den här boken och se det romantiska och fina i att hålla ihop och att man ska beundra Alice för hennes livsval. Det känns verkligen som att boken är skriven på fullaste allvar och det gör mig verkligen tveksam. För mig känns den nästan parodisk och om man utgår från att den är det så kanske man kan se det som intressant och som ett inlägg i frågan om jämställdhet och klassfrågan. Annars får man nog se det som ett stycke ointressant tantsnusk. Väljs själv!

  • Håpas du trifs bra i fengelset

    Håpas du trifs bra i fengelset

    Susanna Alakoski imponerade stort på mig med Svinalängorna, där hon berättade om Leenas uppväxt i en fattig familj och med alkoholiserade föräldrar. Hon lyckades beröra och störa och det kändes som ett äkta och viktigt porträtt från en samhällsklass som sällan ges något större utrymme i den svenska litteraturen. Med Håpas du trifs bra i fengelset gör hon det igen. Det är vasst, bittert och insiktsfullt.

    Genom Anni, socialarbetare och dessutom syster till narkomanen och den kriminellt belastade Sami, ger Alakoski ett bitande inlägg i klassfrågan. Hon berättar både om svårigheten och ensamheten i att vara anhörig och på ett större plan ger hon en känga till den politik som leder till ett ovärdigt och ett respektlöst bemötande av interner, invandrare och fattiga. Det är så djupt tragiskt, stundvis enormt hopplöst och ångestfyllt och, framför allt, omöjligt att värja sig från.

    Anni har gjort en slags klassresa, men kan omöjligt fly från sin bakgrund och blir ständigt påmind om det som varit genom brodern, som hon knappt vet om han är en bror längre. På sitt jobb ställs hon inför totalt verklighetsfrånkopplade chefer som på riktigt vill att hon hittar någon HIV-positiv i HIV-projektet snart, för annars får de nog inga mer projektpengar, och också inför maktlöshet i att inte kunna hjälpa de som behöver hjälp (”– Vill bara kolla, har inte haft någon flykting i behov av akut tandvård förut, visst är det okej att Ognjen Jevric går till tandläkaren akut, han har tandvärk. […] – Njae, det är inte så enkelt. […] Måste Ognjen Jevric ha just den tanden han har ont i för att kunna äta?”).

    Och ständigt denna sorg, rädsla och skam. Sorg över hur finnarna har behandlats, över uppväxten, över brodern. Rädslan för att brodern snart inte får en till chans. Skamkänslor för att det är så svårt att veta hur man ska uppträda när ens bror inte passar in i samhället.

    Alla som tror att fattigdom inte finns i Sverige, alla som tror att alla har samma chans och att alla kan få en ny chans, måste läsa den här boken och reflektera över frågan. Det här är det mest angelägna jag har läst på länge! En riktigt bra och tankeväckande bok!

  • Hylla boken!

    Du vet väl att Världsbokdagen firas idag (13:e april)? Det ”riktiga” datumet är 23:e april, men i år infaller påskafton samma dag.

    Idag är alltså den rekommenderade dagen att uppmärksamma böcker, skrivande, läsande, yttrandefrihet… Visst är det fint? Det är ingenting att ta för givet, vilket man kan tänka på när man läser t.ex. Politkovskayas Rysk dagbok (hon mördades för det hon berättade om läget i Ryssland), eller varför inte Pamuks Snö (Pamuk är dömd för att ha ”förolämpat den turkiska nationen”) eller kanske Herta Müllers Hjärtdjur. Müller fick själv fly landet på 80-talet efter sin kritik mot regimen i Rumänien.

  • Snö

    Snö

    För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.

    I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.

    Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.

  • Oskuldens museum

    Oskuldens museum

    Oskuldens museum är en helt fantastisk bok! Redan på baksidan benämns den som en ”kärleksroman”, vilket skulle kunna få mig att direkt ställa tillbaka tegelstenen i hyllan, men medan man läser den finner man att det alls inte är en bok med tramsigt kärleksdravel. Faktiskt handlar den om något som till en början känns ganska skilt från den kärlek som man tror sig veta något om.

    I centrum står Kemal, som hör till Istanbuls societet – den lilla klicken med superrika människor som lever ett land som i övrigt är ganska fattigt: ett land som står med ena benet bland muslimska traditioner, men som samtidigt så gärna vill anamma allt europeiskt, utan att riktigt lyckas. Det är i mitten av 70-talet och Kemal inleder en affär med den avlägsna släktingen Füsun. Det är dömt att inte leda till något. Först förhindras deras relation av att Kemal är förlovad med en annan kvinna och sedan av att Füsun hinner gifta sig med en annan man. Kemal kan dock inte glömma Füsun.

    Hans fixering vid Füsun driver honom till sjukdom. Han kan inte släppa henne ur tankarna och hela hans liv byggs upp kring hennes liv och kring förhoppningen om att de ska få varandra till slut. Han ägnar åtta år åt att regelbundet, och ofta, besöka Füsun och hennes familj över oändliga middagar och medan han är där kan han inte avhålla sig från att, likt en kleptoman, sno åt sig saltkar, prydnadshundar, fimpar och lite vad som helst som kan påminna honom om Füsun. Han samlar på sig enorma mängder prylar från Füsuns hem och han ägnar mycket tid åt att känna på dem och fantisera om sin älskade. Som svepskäl för sina regelbundna besök hos Füsuns familj, kommer han på att han ska finansiera en filmatisering, som ska göra Füsun till filmstjärna, vilket är hennes stora dröm. Projektet är dock, även detta, ganska dömt på förhand, eftersom Kemal inte kan med att släppa in Füsun i den oskyddade världen som filmvärlden tycks utgöras av.

    Kemal framstår naturligtvis inte som en särskilt frisk person och situationen framställs som ganska rubbad, men det fina med boken är att den inte dömer någon. Det är ingen Hollywoodkärlek. Kemal drömmer om något han inte kan få, han dricker för mycket raki och han försummar sina vänner. Varken Kemal eller Füsun lever efter de normer som samhället har, men de lever efter sina drömmar och det är så himla fint att de gör det. Jag älskar hur den här boken slutar. Den lämnade mig med insikten att kärlek kan se ut lite hur som helst och att lycka inte kan definieras av någon annan än en själv. Kemals oändliga kärlek, hur tokig den än är, fascinerade mig djupt. När jag la boken ifrån mig gjorde jag det med helt andra känslor och tankar än när jag började läsa den. Jag vet inte när en bok påverkade mig såhär mycket senast. Det måste vara ett gott betyg.

  • Politkovskaja och rätten att tala

    Har ni läst Anna Politkovskajas Rysk dagbok? Rysk dagbok är en kritisk bok, där hon skriver om läget i Ryssland sedan Putin kom till makten. För att nå ut med orden fick hon till slut sätta livet till. Den 7:e oktober 2006 mördades hon för att tystas. Kulturradion: Kosmo hade tema yttrandefrihet igår och tog bland annat upp Anna Politkovskaja. Här kan ni ladda ned som poddradio. I september kommer också en pjäs om hennes liv upp på Stockholms stadsteater. Jag är glad att Anna Politkovskaja och yttrandefrihet uppmärksammas!

  • Min far hade en dröm

    Min far hade en dröm

    Innan jag gav mig i kast med Barack Obamas memoarer var jag lite tveksam och skeptisk. Jag är inte så insatt i USAs historia och politik och jag förväntade mig att en bok av Obama skulle vara väldigt tung och full av politiska diskussioner som jag kanske inte skulle kunna hänga med i. Jag oroade mig i onödan! Min far hade en dröm är välskriven och lätt att hänga med i.

    Boken skrevs egentligen 1995, när Barack Obama gick juristutbildningen och som förste afroamerikan någonsin hade valts till ordförande för Harvard Law Review. Det är just situationen för afroarmerikaner som är bokens centrala tema och han återkommer ständigt till det identitetssökande han har ägnat sig åt hela livet. Boken tar sin början på Hawaii, där Obama växte upp med sin vita mamma, fortsätter till Chicago, där Obama jobbade som organisatör under några år och kämpade för att förändra den tuffa situationen för svarta i ett lågstatusområde med stora problem, och till Kenya, dit Obama reser för att träffa släktingar han tidigare aldrig har träffat. Det är personligt, insiktsfullt och slår med full kraft. Obama lyckas verkligen belysa många viktiga punkter kring afroamerikanernas situation.

    Naturligtvis är boken också oerhört inspirerande. Jag visste inte mycket om Obama innan jag började läsa den här boken, men det låg nära till hands att tro att han var en kille som fått allt serverat på silverfat och som har vetat hela livet att han ville bli USAs president. Sanningen tycks vara att han har levt ett inte helt lätt liv och att han har kommit dit han har kommit med hjälp av hårt arbete. Jag fascineras över hans engagemang i Chicago, ett ställe han inte hade någon anknytning till innan han flyttade dit, driven av att göra något gott för samhället. Hans slit framstår som så otacksamt och arbetet så motigt, men han gav inte upp.

    Jag gillar verkligen den här boken och när jag har läst den känner jag mig glad över att det har gått så bra för Obama. Kanske finns det lite hopp för världen ändå!