Etikett: Politik & samhälle

  • Livet på vägarna

    Bodil Malmsten, Sveriges kanske skickligaste författare, skriver inte bara böcker, nu skänker hon faktiskt också bort ljudböcker till vägkrogsbibliotek, eftersom de inte längre får något stöd från regeringen (det är inte det första kulturprojektet som går i graven eller som redan har gått i graven sedan Alliansen kom till makten…). Jag tycker att det är ett bra initiativ. Böcker måste vara tillgängliga! De får inte bara finnas i ett bibliotek på en centralort.

    Har ni läst novellsamlingen Truck stop förresten? Det är en bok om livet på vägarna, skriven av yrkeschauffören och författaren David Ericsson.

     

  • Huset vid moskén

    Huset vid moskén

    När jag läste baksidestexten till Huset vid moskén:

    Jag har skrivit den här boken för den västerländska världen. Den handlar om människor, om religion, om sex, om film, om radions och televisionens betydelse. Jag har försökt att skingra dimmorna och visa hur man lever inom islam…

    förväntade jag mig något i stil med Bastarden från Istanbul: en bok som kan säga något om vardagslivet och som kan slå hål på fördomar. Jag blev faktiskt besviken. Det första jag slogs av var att boken verkligen känns stel och dialogerna helt onaturliga. Den gav mig verkligen ingen övertygande bild om ”hur man lever inom islam”.

    Handlingen kretsar kring några människor som lever i närheten av en moské i Iran. Den största delen av boken utspelar sig innan shahen avsatts och ersatts av ayatolla Khomeini och hans radikala islamistiska idéer. I slutet av boken får vi följa människorna genom det krig och de samhällsförändringar som kretsade kring Khomeinis revolution. Det var egentligen först då som jag fick intresse för boken och förstod varför den faktiskt är läsvärd. Boken består till en början mest av små episoder som inte säger så mycket, men när revolutionen kommer är det omöjligt att inte bli gripen av berättelsen. Plötsligt kan tidigare vänner vara fiender och människor döms och dödas runt omkring.

    Den utvecklade sig faktiskt till en riktigt viktig bok, som absolut kan lära oss ”västerlänningar” något om Irans moderna historia och säga något om vad iranierna utsattes för under den här tiden.

    Jag önskar bara att baksidestexten hade varit bättre och gett en rättvisare bild av bokens innehåll.

  • Det fria ordet

    Igår var det fem år sedan journalisten Anna Politkovskaja mördades. Man vet fortfarande inte vem som mördade henne, men det är uppenbart att många såg hennes journalistik som väldigt obekväm.

    Läs Rysk dagbok! Det var den bok hon skrev på under tiden innan hon sköts till döds i Moskva.

  • Bastarden från Istanbul

    Bastarden från Istanbul

    Bastarden från Istanbul är inte bara Elif Shafaks första bok översatt till svenska, utan också förlaget 2244:s första utgivna bok. Förlaget är specialiserat på litteratur från området runt Röda havet, ett område som för mig är närmast en vit fläck på den litterära kartan. Faktiskt är väl Orhan Pamuk just den enda jag har läst från det här området. Shafak rör sig i en annan genre än Pamuk, men Bastarden från Istanbul säger, precis som Pamuks böcker, något om det turkiska samhället och livet i Istanbul. Liksom Pamuk har Shafak för övrigt åtalats för att genom sitt skrivande ha förlolämpat republiken Turkiet (åtalet är nedlagt för Shafak, Pamuk blev till slut dömd).

    Jag tycker väldigt mycket om Pamuk och nu tycker jag också väldigt mycket om Shafak. Boken är både humoristisk och intelligent och kretsar kring två unga kvinnor: Asya, som bor i Istanbul med ett helt gäng excentriska, kvinnliga släktingar, och Armanoush, en amerikanska vars pappa är armenier. Vägarna korsas när Armanoush bestämmer sig för att resa till Istanbul för att lära sig mer om sina rötter. Hon reser till Istanbul med vaga idéer, delvis baserade på de åsikter som armeniska vänner på ett internetforum har delat med sig av om turkar och deras förtryckt mot armenier, om hur staden och dess invånare kommer att vara. Förvånat kommer hon till ett land och en familj där somliga bär slöja och talar med djinner, somliga har kortkort kjol och jobbar som tatuerare. Allt och alla tycks rymmas här. Frustrerat inser hon dock att ingen tycks känna till något om folkmordet av armenier och turkarnas förtryck, men hon inser också att det inte bara handlar om att Istanbulbor förnekar det som skett, utan också om en önskan att gå vidare.

    Boken kretsar inte bara kring frågorna om hur minoriteter behandlas och har behandlats i Turkiet, utan också om vad som kan förnekas inom en familj. Boken är både smärtsam och glad om vartannat och den är väldigt välskriven. Trots att den behandlar viktiga frågor och handlar om mörka hemligheter är den förvånansvärt rolig och lättillgänglig. Shafak är en av Turkiets största författare och jag kan bara hoppas att fler av hennes titlar kommer att översättas till svenska. Jag hoppas också att många kommer att läsa boken och att den kommer att väcka ett större intresse för litteratur som har ett annat ursprung än skandinavisk eller amerikansk. Jag är i alla fall oerhört nyfiken på vad 2244 kommer att ge ut härnäst.

  • Den nya gröna vågen: om mina gröna val och de goda exemplens makt

    Den nya gröna vågen: om mina gröna val och de goda exemplens makt

    I Den nya gröna vågen delar Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand med sig av några goda exempel på hur ny teknik och nytänkande kan bidra till en grönare värld. Inom ”hållbar utveckling”-genren finns det en hel del dyster läsning och därför välkomnar jag verkligen den här typen av böcker som trycker på att utvecklingen också går framåt och att det händer mycket positivt som gör det möjligt att minska energiförbrukningen och bidra till en mer hållbar utveckling utan att för den sakens skull gå tillbaka till ett liv utan bekvämligheter.

    Jag får verkligen känslan av att Wetterstrand vill kasta omkull eventuella fördomar om att ett ”grönt” liv skulle handla om 70-talets gröna vågen-rörelse, när människor flyttade ut på landet med idéer om självhushållning och liv i enkelhet. Istället för lantliv har Wetterstrand mycket att säga om stadsliv. Hon berättar om bilpooler, videokonferenser och kollektivtrafik och skriver ingenting om sådant som kan upplevas som tjatigt, ouppnåeligt eller bara gammalt: källsortering,  ett liv utan bil…

    Jag både gillar och ogillar boken. Jag gillar Wetterstrand som person och politiker, så därför är det svårt för mig att kritisera boken. Men jag tycker faktiskt att den inte är särskilt vasst skriven. Framför allt är allting väldigt kortfattat. Jag vill veta mer! Ibland kastar hon bara ur sig en åsikt eller en kommentar utan att alls utveckla den. Bland annat skriver hon på ett ställe att hon inte är säker på e-bokens framtid. Men vad menar hon med det?

    För egen del tyckte jag att just den kommentaren var lite lustig, för jag läste boken som just e-bok. Så kan det gå!

    I det stora hela är det en inspirerande och positiv bok. Det är kortfattat och lättläst, men det passar säkert den som inte är så nördig som jag och vill veta mer hela tiden.

  • Shamanens sång: om en oundviklig människa

    Shamanens sång: om en oundviklig människa

    Det har gått lite trögt med mitt läsande den senaste tiden, men när jag påbörjade Shamanens sång lockades jag att ta mig tid till läsning. Boken är en välskriven satir som på samma gång är underhållande och allvarlig, men det som verkligen fångade mig var egentligen bokens ämne: den svenska sjukvården. Frågan är angelägen, aktuell och även om jag själv är frisk tycker jag att frågan berör.

    Bokens huvudperson heter Martin Lehman och är läkare, bosatt i Burundi. I Sverige blir hans dotter påkörd och får en nackskada. Dottern försöker att leva sitt vanliga liv, men på grund av smärtan klarar hon inte ens av att hålla i en dammsugarslang, än mindre utföra sitt jobb på sjukhuset, där hon i normala fall arbetar som sjuksköterska på intensiven. Hon orkar inte umgås med sina vänner, smärtan är fruktansvärd och hon har känselbortfall i händerna. Livskvalitén är med andra ord riktigt dålig och hon sjukskrivs. Ett tag. Sedan vill Försäkringskassan med sina egna läkares och sina egna inhyrda bedömningsklinikers utlåtande i ryggen skjutsa ut henne i arbetslivet igen. Hennes smärta diagnostiseras som ”somatiseringssymdrom” och man kan inte se att det finns något hinder för att hon ska kunna återgå till sitt jobb. Hon träffar tre olika läkare, som alla beter sig förödmjukande och som alla på sina sätt bidrar till att Försäkringskassan bestämmer sig för att hon inte har rätt till fler utbetalningar. De läkare som vill hjälpa henne har ingenting att säga till om och till smärtkliniken är det över ett halvårs väntetid – något som samhället inte har råd att låta henne vänta på.

    Martin, å sin sida, blir också sjuk, i leukemi. Sjukdomen gör att han inte är tillgänglig när dottern försöker nå honom. När han äntligen läser hennes mejl är det för sent. Det som återstår är att återvända till Sverige, ett land som han inte längre betraktar som humant, för att utkräva sin dotters hämnd.

    När hämndaktionen sätter igång blir det kanske lite väl skruvat, men jag ser gärna förbi det. Satirer behöver vara överdrivna och det blir också extra intressant när de läkare, som felbehandlat dottern, själva får känna på hur livet som sjuk och utförsäkrad kan te sig.

    Boken blandar humor med filosofiska resonemang och är inte ”bara” en del i debatten om svensk sjukvård, Försäkringskassans roll och de påstådda ”fuskarna” med sina ”modediagnoser” (fibromyalgi, whiplashskada…). Den här boken är läsvärd av många anledningar och alla politiker som på något sätt har något att säga till om när det gäller sjukvård och sjukersättning borde läsa det här och ta till sig. Lidbeck är själv smärtläkare, överläkare och forskare. Han vet helt enkelt vad han skriver om när han berättar om smärtproblematik och vad drabbade kan få utstå för förnedring. På www.shamanenssang.se finns mer information om och av författaren, bland annat finns där generöst med extramaterial till boken!

  • Kan du säga schibbolet?

    ”Sverige ser idag inte ut som det gjorde för 50 år sedan…” är en kommentar som sägs om och om igen i Bakhtiaris skarpa och underhållande (ljud)bok Kan du säga schibbolet?. Men det är inte sagt på allvar, utan som en slags pik till de svenskar som försöker att slå ett slag för mångkultur utan att egentligen ha en aning om vad de pratar om och utan att känna en enda ”blatte”(ett ord som de faktiskt envisas med att använda). Precis som i Kalla det vad fan du vill kommer ingen undan Bakhtiaris penna. Hon lyckas förmedla en bred bild över olika aspekter kring att vara invandrare eller att vara barn till invandrare.

    I centrum står framför allt familjen Abbasi: Nouhsin, Mehrdad, och deras svenskfödda barn, Parisa och Baran. Nouhsin är deprimerad, något som ingen vågar prata om, och sjukskriven. Hon har svårt för svenskan, men umgås ändå med sin gamla SFI-lärare; en vänskap som är lite svår att förstå sig på faktiskt. Mehrdad är lärare och debattör och pratar en så perfekt svenska att folk blir besvikna när han är inbjuden till debattprogram. Han uttrycker kontroversiella åsikter om bilden av invandrare och folks ängslan för det som är svenskt. Hans åsikter om integration och mångkultur har närmast gett honom en rasiststämpel, trots att både han och Nouhsin har invandrat från Iran.

    Parisa vill, mot sin mammas vilja, åka till Iran och fota för ett skolprojekt. Hon vill fota ”det riktiga Iran” – något som hon knappast vet vad det är. Till slut ger Nouhsin och Mehrdad med sig och släpper iväg Parisa, och Baran. Baran är mest av allt livrädd för Iran. Som hon har förstått det blir man piskad om man ertappas med ”för lite” slöja eller för tight kappa. Ingen vet vad de kommer att landa i för land. Det visar sig att de i Iran åker mer bil än i Sverige, kan se filmer som inte har haft premiär i Sverige än, och har möjlighet att gå på fest mest hela tiden. Parisa försöker att hitta rätt motiv för sitt fotoprojekt, men till sin besvikelse vill hennes släktingar bara visa gallerior, fester, glasscaféer. ”My God! Det här är inte Saudiarabien” är kusinens ständiga svar när Baran oroar sig över att bli tagen av polisen och Parisa försöker att bekräfta sin bild av ”det riktiga Iran”.

    Men vad är egentligen ”riktigt”? Kan invandrare bo i en gigantisk villa i Oxie (fin stadsdel i Malmö) och ha städhjälp, som familjen Abbasi? Eller bor invandrare i Rosengård (lite ”sämre” stadsdel i Malmö) och ska de vara stolta över det? Är det ett ”blattealibi” att så många invandrare jobbar på radion (Bakhtiari gillar nog inte radiokanalen ”Min gata”…)? Kan Mehrdad verkligen vara rasist? Kan en vanlig, surig, busschaffis, bo med sin före detta svärmor, en iransk kvinna som röker som en borstbindare och knappast kan ett ord svenska, och faktiskt trivas med det? Kan en ung svensk akademiker från Stockholm åka till Malmö och prata om mångkultur och tillföra något nytt? Bakhtiari luftar många fördomar och lämnar läsaren med insikten att man kan kalla det vad fan man vill, men vi kommer aldrig att förstå varandra bättre, hur politiskt korrekta och försiktiga vi än är, om vi identifierar varandra utifrån den grupp vi skenbart ser ut att tillhöra. Det framstår som att den som har förstått mest i frågan om ”mångkultur” och integration är den lille svenske pojke, som emellanåt blir barnvaktad av Mehrdads inte precis svensktalande mor. Spelar roll! De pratar persiska och svenska lite som det faller sig.

    Det här är en smart bok! Tankeväckande, kul och bra! Dessutom är den helt fantastiskt bra inläst av Sanna Persson-Halapi. Hon växlar skickligt mellan olika dialekter, brytningar och sinnesstämningar. Ljudboksutgåvan är också kryddad med lite ljudklipp där det passar. Välgjort!

  • Ådalen

    Imorgon är det 80 år sedan skotten i Ådalen, då fem personer sköts ihjäl av militär efter en arbetskonflikt. Göran Greider skrev en fin krönika om händelsen här om veckan (DN, 8:e maj). Själv förknippar jag Ådalen 31 med en av mina absoluta favoritböcker, När man skjuter arbetare…. Redan titeln skvallrar om händelsen, men främst handlar den inte om Ådalen, utan om en kvinna som gifter upp sig klassmässigt, men som egentligen går rätt in i ett äktenskap som kommer att innebära stora uppoffringar, eftersom mannen visar sig vara psykiskt sjuk och begår övergrepp på både henne och deras gemensamma dotter.  Hur som helst är det en fantastisk bok om klassfrågan och på sätt och vis är väl Ådalen 31 också en klassfråga (vems var skulden att händelsen alls inträffade?).

    Lite andra böcker om klass, klassresor och klassklyftor: Håpas du trifs bra i fengelset, Presidentens hustru, Lilla himlafågel, Min far hade en dröm, Pälsen.

  • Det går an

    Det går an

    ”Den första svenska feministiska romanen” står det på framsidan till den här ljudboksversionen av Carl Jonas Love Almqvists lilla (ja, bara tre CD!) roman från 1839. Vem passar bättre som uppläsare än Gudrun Schyman? Jag tycker att hon gör det galant i alla fall.

    Det går an är berättelsen om hur den självständiga och starka Sara träffar Albert, som är sergeant. De träffas på en ångbåt, på resa från Stockholm, och de kommer att göra sällskap resten av resan och ända hem till Sara. Saras mamma är änka, vilket möjliggör att hon och dottern får driva ett glasmästeri. För Sara är det ekonomiska oberoendet viktigt och hon är inte den som låter karlar eller andra bjuda henne på middag eller betala för henne i andra sammanhang. Hon håller inte bara hårt i det ekonomiska utan strävar också efter frihet även på andra plan, inte minst i relationer. Boken väckte faktiskt stor uppståndelse när den kom och det ansågs enormt vågat att Sara förespråkar att par lever ihop utan att dela på sina tillgångar och utan att formellt gifta sig. Att Albert är förälskad i Sara är uppenbart, men går det an att leva som Sara vill? Spoilervaning. Men ja: det går an!

    Jag tycker att det här är en fantastiskt fin bok och sedd i sitt sammanhang är den oerhört intressant. Det är lätt att tro att vi idag lever i ett modernt och fulländat samhälle och att det på 1800-talet var ”rena 1800-talet”, men när jag läser/lyssnar på en bok som Det går an slås jag av hur högaktuell den fortfarande är.  Det här är fortfarande en bok som man kan diskutera och som fortfarande är relevant.