Jag har ärligt talat inte känt till mycket om livet i Ryssland under Sovjettiden, men efter att ha läst Tanja Dianovas lilla självbiografi En människa föddes i Moskva känner jag att jag har fått ett fint porträtt av hur livet kunde se ut.
Dianova berättar utvalda episoder ur sitt liv i en kronologisk ordning. Det börjar således med barndomsminnen, där hon berättar att det gällde att ställa sig i kö så fort det uppstod någon sådan. Varubristen var så enorm att det var värt att köa, även om man inte visste vilka varor som fanns att köpa eller om man ens skulle lyckas komma fram till butiken innan varorna tog slut. Hon berättar om Sovjetsångerna och Leninberättelserna som de fick lära sig från det att de var små och att de verkligen kändes sig lyckliga och som att de bodde i världens bästa land. Sedan kommer författaren in på tiden när Sovjet föll och människor som levt hela sitt liv under kommuniststyre plötsligt skulle förstå hur en marknad fungerar. Inflationen var grotesk och fattigdomen enorm. Det behövdes en stor portion idérikedom, styrka och vilja för att klara sin försörjning.
Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den har öppnat mina ögon för hur livet kunde se ut i Sovjetunionen/Ryssland och den har också bjudit på en intressant och inspirerande berättelse om hur man kan klara motgångar och ta sig vidare.
Har ni sett SVT:s Historieätarna? Jag tycker det är grymt underhållande och intressant. I programmet testar Erik Haag och Lotta Lundgren att äta tidstypisk mat från olika tidsepoker. Det blir inte bara matprat, utan även andra nedslag i hur man såg på livet då. Förra veckan handlade det om 70-talet och jag hade roligt åt deras diskussion om ”proggiga barnböcker” och varför barnböcker handlade så mycket om sex och politik på 70-talet. Författaren Kalle Lind besökte programmet och kommenterade autentiska böcker med titlar i stil med ”När barnen gick i strejk” och ”Olle och fabriken”. Han har för övrigt skrivit en bok som heter just Proggiga barnböcker och som handlar om 70-talets barnböcker. Förlaget beskriver den som ”en nostalgitripp för den som var med, och helt bisarr för den som inte var det.”. Jag hör till de som inte var med, men boken verkar ju vara riktigt kul ändå. Den är aktuell i pocket nu.
Klipp från tv-serien. En inte särskilt inspirerande lunch:
Jag har länge tänkt se de aktuella utställningarna på Bildmuseet, men jag har varit bortrest stora delar av oktober och sedan har det kommit annat emellan. I helgen blev det dock av. Museet är värt ett besök bara för arkitekturens och utsiktens skull (panoramafönstren är spännande placerade och utsikten över Umeälven fantastisk!), men intressanta utställningar är såklart en bonus… 😉 Just nu finns det flera litterära kopplingar. Dels har de en stor separatutställning med den indiska fotografen Dayanita Singh. Jag tycker oerhört mycket om hennes foto, faktiskt. Det är både intressanta konstfoton, dokumentära bilder och intressanta arrangemang. En del av utställningen heter Museum of Innocence. Och ja, det en tolkning av Orhan Pamuks mästerverk Oskuldens museum, som jag tycker så mycket om.
Just nu visas också bilder av Nanna Johansson, som jag ju har läst en hel del av i år. De är också sevärda. Bland annat får man en förhandstitt på hennes kommande bok.
Den senaste tiden har jag läst flera av Nanna Johanssons seriealbum och nu har turen kommit till hennes nyaste, Välkommen till din psykos, som kom ut tidigare i år. Både bilderna och seriernas teman känns igen från de tidigare albumen Fulheten och Mig blir du snart kär i och det är ju inte så dumt, för jag har tyckt att båda är riktigt kanonbra. Vid det här laget börjar jag dock bli lite mätt, så Välkommen till din psykos levde i någon mening inte upp till mina förväntningar, tyvärr.
Jag rekommenderar ändå alla att läsa Nanna Johansson, antingen den här boken eller någon annan av hennes seriealbum. Johansson är rolig, vass och har något att säga om kvinnorollen. Hennes grej är att förfula tjejiga grejer, till exempel ”My little djuphavsfisk” istället för ”My little pony” eller bilder med bokmärkeshundar och typiska och godtyckliga kommentarer som tjejer gärna får på sina bilder på nätet (”Snygg.”. ”Snygg!”, ”O.K.”, ”Snygg!!”, ”Snygg?” och ”Äckligt jävla LUDER!!!!”). Både hennes enrutare och serier är tänkvärdiga, roliga och snyggt ritade. Det jag särskilt gillar med Nanna Johansson är att hon aldrig är rädd för att skoja om saker. Vad som helst kan dyka upp i hennes serier. Befriande!
Några andra som har läst Välkommen till din psykos är DN och Ge oss boken!. Du hittar den hos bl.a. Adlibris och Bokus.
Det är ju inte ett boksläpp, men ändå en efterlängtad nyhet: Liv Strömquist har släppt en kalender med namnet Månadens moderat. Strömquist är vass och rolig. Jag hoppas att hon kommer ut med något nytt seriealbum snart och så länge tipsar jag alla om Ja till Liv!. Det är en av årets bästa böcker, om du frågar mig (och med årets menar jag böcker som jag har läst i år).
Nanna Johanssons uppföljare till seriealbumet Fulheten fortsätter att vrida och vända på kvinno- och mansrollen och den här gången tycker jag att hon träffar ännu mer rätt än i sin tidigare bok. Okej, jag uppskattar inte allt, Johansson saknar på gott och ont hämningar, men det finns material i boken som väger upp och gör det här till en självklar favorit.Man skrattar och blir arg om vartannat. Den innehåller så mycket dumhet, egoism och absurditeter att man börjar undra vad det är för värld vi lever i. Jag tycker verkligen att Johansson med den här boken lyckas sätta fingret på något viktigt i debatten om feminism.
Boken har en bra blandning av serier och enrutare och faktiskt även lite foto. En av de absolut mest träffande är serien ”Alla gubbar har inte kuk”, där Johansson pekar ut fyra obehagliga kvinnor: ”Hon som buntar ihop alla kvinnor”, ”Hon som hatar yngre kvinnor”, ”Hon som hatar män” och, mest tragikomiskt, ”Hon som hatar kvinnor”. ”Hon som hatar kvinnor” har ingen bild, utan är illustrerad med texten ”Tacka upphovsrätten för att det inte sitter ett foto på Nyamko Sabuni här.”. Nanna Johansson är orädd, vass och helt briljant. Måste läsas!
För något år sedan läste jag en sådan tankeväckande artikel i det franska livsstilsmagasinet Marie-Claire. Artikeln innehåll riktiga siffror och statistik på hur kvinnor står utanför i samhället och på många sätt befinner sig i utsatta situationer. Det som gjorde artikeln speciell var att man hade valt att byta ut ”kvinna” mot ”man” i texten och att man hade arrangerat och manipulerat alla foton till att föreställa män i fattigdom och utsatthet. Det förstärkte verkligen det absurda.
I Fulheten utforskar Nanna Johansson samma sak, men i serieform. Det är skruvat (ibland lite väl skruvat/äckligt/fult för min smak) och tillspetsat, men också intressant och roligt. Hur vore det om alla smurfar, utom en, vore smurfor? Hur vore det om My little Ponys kräktes, pissade och var allmänt äckliga (eller hade en jättekuk?)? Hur vore det om män sa saker i stil med ”Man vill inte visa för mycket hud… Man vill ju att kvinnorna ska ha nåt att fantasiera om.”? Bland de roligaste är hennes bilder av stereotyper som uttalar sig om feminism: t.ex. en en gorilla som säger: ”Amen säg nån sport då som tjejer är bättre på!” och en flinande tjej som säger ”Jag är inte feminist, jag tycker ju om killar!”.
Fulheten är på många sätt både briljant och för mycket. För mycket, som ju dessutom är något som tjejer sällan tillåts vara, vilket är intressant i sig.. Jag kommer att läsa mer av Nanna Johansson.
För några veckor sedan såg jag dokumentärfilmen Palme, som jag för övrigt kan rekommendera varmt. Den är en intressant film, som inte bara säger något om Palme och vem han var som politiker, utan som också berättar intressant historia om ”Folkhemmet” och tiden då allting pekade uppåt och utvecklingen rusade fram i samhället. Nu har det också kommit ut en bok om samma ämne: Sveriges historia 1920–1965, som är en del i Norstedts serie om Sveriges historia. Den har naturligtvis ingen som helst koppling till Palmefilmen, men är ett tips för den som vill läsa mer om ”folkhemmet”.
Huliganens återkomst är prisbelönta memoarer från rumänen Norman Manea, som både har upplevt förtryck i koncentrationsläger och, senare i livet, behövt lämna sitt hemland för förtrycket från den diktaturregim han återvänt till vid Andra världskrigets slut. Manea har tveklöst mycket att berätta och han väljer att göra det via ett återvändande till Bukarest vid 90-talets slut. Hans upplevelser när han är tillbaka varvas med olika episoder från hans liv.
Naturligtvis är det intressant, men tyvärr finner jag boken otroligt tungläst. Dels är det svårt att hänga med när man inte är särskilt påläst om situationen i Rumänien och dels väljer Manea att hoppa fram och tillbaka i tiden på ett sätt som gör att jag har svårt att hänga med. Boken är angelägen och har fått fin kritik, men den kräver förmodligen mer koncentration och energi än vad jag kunde lägga ned den här gången.
Du hittar boken hos bl.a. Adlibris och Bokus. Några andra som skrivit om boken: SvD och DN.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag har ärligt talat inte känt till mycket om livet i Ryssland under Sovjettiden, men efter att ha läst Tanja Dianovas lilla självbiografi En människa föddes i Moskva känner jag att jag har fått ett fint porträtt av hur livet kunde se ut.
