När Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur förra året så skedde det inte helt utan protester. Flera författare, däribland Herta Müller, som själv belönades 2009, uttryckte sitt missnöje över att priset gått till någon som är övertygad kommunist och tydligen inte tar avstånd från censur. Med detta i tankarna började jag läsa Mo Yans roman från 2006, Ximen Nao och hans sju liv.
Boken inleds vid det kommunistiska partiets maktövertagande, då godsägaren Ximen Nao blir avrättad och hans mark uppdelad. Den största delen kommer att hamna i folkkommunens händer och en minskande remsa kommer att brukas av Ximen Naos fosterson och tjänare Lan Lian, som så småningom blir den sista oberoende bonden i Kina. Ximen Nao finner det ytterst orättvist att han har blivit avrättad och kräver i dödsriket att han ska få återvända till Jorden. Det får han också – i skepnad av Lan Lians åsna.
I tur och ordning fortsätter sedan Ximen Nao att återfödas som tjur, gris, hund, apa och, slutligen, människa igen och han kommer att kunna betrakta sina före detta fruar, barn, vänner och ovänner i den gamla hembyn, som förändras i takt med att Kina förändras och genomlever svält, Kulturrevolution, millennieskifte…
Det är lite av en tegelsten (omkring 650 sidor), så man har tid att leva sig in i miljöerna och lära känna karaktärerna. Jag har en tendens att fastna för tjocka böcker, just för att man lever med dem så länge och får följa huvudpersonerna under så lång tid att det till slut känns som att man känner dem, men jag måste säga att det här inte är någon lätt läsning. Mo Yans stil handlar om att blanda saga och magi med historia och realism. Han lånar till och med ut sitt namn till en av bokens karaktärer (en näsvis rackare!). Och just för att det är så mycket knasigheter i boken, blandat med sådant som känns som autentiska vittnesuppgifter från historia händelser, så känns det som att det är mycket som går över huvudet på mig som läsare. När Mo Yan skriver om blödande hårstrån och korkade vildsvin så kan man läsa det som roliga anekdoter, fast tanken slår en ju också att han kanske använder det som symboler för något annat; något som jag inte förstår. Man känner sig lätt dum när man läser Mo Yan och till slut väljer jag att bara läsa den som den är och se allt hittepå som något som är instoppat för att lätta upp och underhålla. Faktiskt, så har Mo Yan stor humor och det är en på många sätt rolig bok. Särskilt tycker jag att han lyckas i att skildra Ximen Nao i de olika skepnaderna; det är alltid Ximen Nao som beskrivs, men författaren lyckas också pricka in hur världen kanske ser ut från ett djurs ögon. Han gör det träffande.
Jag är glad att jag läste boken, men jag erkänner villigt att den bjuder en del motstånd… Jag inser att man säkert kan läsa in mycket mer i den än vad jag någonsin skulle kunna komma på, men å andra sidan finns det ingen som förbjuder någon att läsa en bok rakt upp och ner utan att trassla in sig i symbolik och omskrivningar. Huruvida Mo Yan kritiserar eller inte kritiserar kommunistiska partiet tillräckligt mycket vet jag inte. Det är inte som att han döljer idiotin i de inte särskilt fungerande folkkommunerna och de vansinnessatsningar som följt sedan kommunisterna tog makten, men jag vet inte tillräckligt mycket om Kinas moderna historia för att kunna avgöra vad Mo Yan har valt ut att berätta och vad han har valt bort.
Ibland läser man böcker som väcker tankar och frågor. Efter att ha läst Rysk dagbok vill man t.ex. veta vem som tystade Anna Politkovskaja. Då är det skönt att senare få veta att någon faktiskt har gripits och dömts för mordet (härvan som började nystas upp förra året är dock inte färdigutredd..).
En helt annan typ av bok, men som också rörde upp många känslor, är Isabella LövinsTyst hav. Lövins reportagebok om det ohållbara fisket fick mig att kryssa Lövin i Europaparlamentsvalet och att bry mig ännu mer om att äta fisk från säkra bestånd. Glädjande nog såg jag här om dagen att Lövins och andras arbete i EU verkar leda fram till konkreta förbättringar inom fisket. Parlamentet har nu röstat igenom att överfiske ska vara förbjudet från 2015. Nu ska fiskekvoter bestämmas av experter och dumpning ska inte längre tillåtas.
Jag hörde att Anders Borg har anmälts till konstitutionsutskottet för att inte ha meddelat Sveriges åsikt om e-boksmomsen till EU-kommissionen. Idag likställs inte e-böcker med pappersböcker och har därför, till skillnad från pappersvarianten med sin 6 %-iga moms, en moms på hela 25 %. Det finns en enighet i riksdagen om att sänka momsen på e-böcker men att det inte har blivit någon sänkning beror på att det finns EU-direktiv som motsäger att man likställer pappersböcker med e-böcker. Länder som har gått i täten och vågat sänka sin moms har blivit anmälda till EU-domstolen. Från Sveriges håll finns det alltså en enig riksdag som vill att Sverige säger sin åsikt och säger något i den här debatten, men i ett utlåtande som Borg skickat till EU-kommissionen så nämns inte frågan med ett ord.
Jag vet inte vad man kan hoppas på av en sådan här anmälan, men det känns bra att det finns politiker som ryter ifrån.
Och, ja, det är helt otroligt att e-böcker inte likställs med pappersböcker!!
Jag kan säga direkt att jag inte alltid håller med Liv Strömquist i alla hennes slutsatser eller delar alla hennes åsikter, men det hindrar mig inte från att verkligen tycka fantastiskt mycket om hennes seriealbum Prins Charles känsla. I Prins Charles känsla gör Strömquist ett försök att förklara kärleken (den heteronormativa parrelationen, om någon trodde något annat) som samhällsfenomen och att gå till botten med varför otrohet är en sådan dramatisk återvändsgränd som innebär att ”Nyss älskade jag dig, men nu hatar jag dig!! Jag vill aldrig mer träffa dig. Förutom eventuellt på en stel fika en gång om året”. Underbyggt med argument från olika källor, inom t.ex. sociologi och historia, och i snygga tuschteckningar, liknar hon kärlek vid religion och förklarar sin syn på kopplingen mellan makt och relationer. Det är både skrattframkallande och gör en lite illa till mods samtidigt. Många av karaktärerna som flimrar förbi har man ju liksom träffat på i det verkliga livet. Som de där tjejerna som är lite som en morsa för sina pojkvänner och som gör allt för att ställa upp, ta hand om och visa sin kärlek, men som inte får så mycket tillbaka… I kändisvärlden kan de heta Whitney Houston, Victoria Benedictsson eller Diana…
Det här är nog det tightaste och bästa jag läst i serieform hittills. Det är lätt att se serier som roliga enrutare eller strippar, men Strömquist visar också att serier kan vara ett forum för mer djupa gransningar. Det är ju ingen fackbok, men jag blev positivt överraskad över att boken trots allt är så informativ, samtidigt som den är sjukt rolig. Vad som också är befriande med serietecknare som Liv Strömquist är att trots att seriena är så feministiska och vänster, så fastnar de inte i att vara politiskt korrekta och mossiga. Tvärtom så skojar Strömquist om allt och går gärna över gränsen för vad de flesta skulle anse bekvämt (tror jag). Exempelvis har hon inga betänkligheter att hänga ut Arne Weise, som är så folkkär, som topp 1 på topplistan ”våra allra mest älskade torskar”. Hon har ett skönt, o-tjejigt (hehe) sätt att skoja om saker. Det är ju så lätt för alla att kritisera kvinnliga kändisar för än det ena, än det andra (gärna kommentarer om det yttre!). Strömquist trampar utan betänkligheter rakt in i det träsket, men som motvikt drämmer hon till män som Hugh Grant och Jerry Seinfeld. Det kanske inte är det finaste sättet att skapa någon slags debatt som jämlikhet, men hon fegar verkligen inte. På många sätt är hennes serier väldigt tankeväckande och intressanta, även om jag personligen inte köper allt.
Det här är det första jag läser av serietecknaren Sara Granér, men när jag läser hennes album Med vänlig hälsning känns det som att hon hör till lite samma skola som Liv Strömquist och Nanna Johansson och de gillar jag ju väldigt mycket.
I detaljrika bilder, med förmänskligade hundar i huvudrollerna, serverar Granér träffsäker samhällssatir och tillför något nytt till debatten om jämställdhet och frågan om hållbar utveckling. Texten i serierutorna är exakt och roligt formulerat. T.ex. en arg slipsnisse på ett dagis:
”Vem fan är det som har lagt en massa nersnorade infantila småglin med behov av en trygg och kreativ miljö för att kunna utvecklas i enlighet med sina individuella förutsättningar MITT I MIN VINSTDRIVANDE VERKSAMHET?”
Ja, det kan man ju undra. Och om man ska tro Sara Granér verkar folk tyvärr fika hellre än lösa problem…
Det här gillade jag! Jag kommer att läsa mer av Granér. Som tur är så har jag faktiskt hennes debutbok Det är bara lite AIDS ståendes i hyllan. Den ser jag fram emot.
Sagor för barn över år 18 år är en vuxen sagobok, där sagorna handlar om saker i stil med när Gud införde ordransonering och prästmän, PR-män och politiker tappade rösten. För en politiker föll det så väl ut att han blev den bästa statsminister riket haft. Det finns sagor där kungar och politiker svischar förbi och andra sagor med kanske lite otippade huvudpersoner – t.ex. en oxfilé… Sammantaget är det en rolig och mysig samling sagor med mer eller mindre inslag av satir. En del sagor kan kännas lite daterade, eller åtminstone svåra föra mig att relatera till, såhär nästan 50 år efter bokens uppkomst, men det gör ingenting. Jag tyckte det var en riktigt bra och trevlig bok.
I en del nyutgåvor finns en av Danielssons mest kända vuxensagor: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. Det gäller dock inte denna ljudboksutgåva (fint inläst av Gösta Ekman!), men… Det är ju å andra sidan en saga vi kan njuta av redan på måndag, på TV alltså.
Ni har väl inte missat Musikhjälpen? I år samlas det in pengar för att ge rent vatten till barnen i slummen. I år har Bokbiten (Tror jag?! det var hon som bjöd in på Twitter i alla fall!) tagit initiativet att starta en insamlingsbössa för bokbloggare. Bidra gärna! Insamlingen är redan uppe i nästan 5000 kr… 🙂 Och för hela Musikhjälpen är 2 miljonerstrecket passerat…
När jag hörde talas om Bodil Malmstens senaste, Så gör jag, blev jag genast nyfiken. Det är inte alltid jag förstår vad hon vill säga, men ändå dras jag alltid in i hennes böcker och häpnar över hennes exakthet, hennes stil och hur varje ord är avvägt och passar för känslan. Med förhoppningen att få veta hur hon gör. så började jag läsa hennes handbok i skrivande. Eftersom jag ärligt talat inte har något egentligt intresse att börja skriva själv, så hoppades jag faktiskt att den skulle vara mer som hennes loggböcker än en fackbok, och ja, den är mer som en loggbok. Och tydligare än vilken fackbok som helst målar hon upp bilden av hur en bok kan få eget liv och växa fram. Inte minst märks det i hur kapitlen är indelade i olika avsnitt, varav den sjunde delen heter ”Kapitlen som inte kom med”. Ingenting lämnas åt slumpen för Malmsten, inte ens det som till en första början inte ser ut att passa in.
”Det här är inte kapitel som blev över, det är sådant som hör till, men som inte gick att få in. Hade den här boken fått den tid den behöver, hade den visserligen aldrig blivit till, men jag hade hunnit arbeta in kapitlen i löpande text enligt innehåll, formulering, motiv.
Kapitlen ligger osorterade, men aldrig fel. De ligger som de ligger för att det är så det blev.”
Jag gillar verkligen den här boken; mer för att den är väldigt rolig och säger saker om vår samtid, än för att den ger handfasta tips på hur man skriver en bok, för det gör den faktiskt inte i så stor utsträckning. Det är mer av roliga betraktelser i stil med:
”Det finns personer som sitter på kafé i dagsljus med en MacBook, lång latte, lurar med musik i öronen och skriver.
Bra för dem.”
Samtidigt är det verkligen en omfattande bok i skrivandets konst. Den går igenom allt från varför man ska skriva och hur ens skrivplats kan vara utformad till vad man ska skriva om och hur man ska förhålla sig till ”jaget” i en berättelse. Malmsten skriver om svåra ord, klassiker, deadline, flow och hur man väljer en titel. Med mera. Mellan raderna skymtar kritik till hur läsandet sjunker och att litteraturkritiken inte är vad den borde.
För den som gillar Malmstens författarskap så är Så gör jag en fantastisk bok, inte bara för att den ger en kul bakgrund till böcker hon har skrivit, utan också för att det helt enkelt är en rolig, smart och inspirerande bok. Som en bonus måste jag säga att boken är bland de snyggaste jag äger. Kanske inte för framsidan egentligen, men för det tjocka, lyxiga papperet och alla vackra bilder.
Jag har ärligt talat inte känt till mycket om livet i Ryssland under Sovjettiden, men efter att ha läst Tanja Dianovas lilla självbiografi En människa föddes i Moskva känner jag att jag har fått ett fint porträtt av hur livet kunde se ut.
Dianova berättar utvalda episoder ur sitt liv i en kronologisk ordning. Det börjar således med barndomsminnen, där hon berättar att det gällde att ställa sig i kö så fort det uppstod någon sådan. Varubristen var så enorm att det var värt att köa, även om man inte visste vilka varor som fanns att köpa eller om man ens skulle lyckas komma fram till butiken innan varorna tog slut. Hon berättar om Sovjetsångerna och Leninberättelserna som de fick lära sig från det att de var små och att de verkligen kändes sig lyckliga och som att de bodde i världens bästa land. Sedan kommer författaren in på tiden när Sovjet föll och människor som levt hela sitt liv under kommuniststyre plötsligt skulle förstå hur en marknad fungerar. Inflationen var grotesk och fattigdomen enorm. Det behövdes en stor portion idérikedom, styrka och vilja för att klara sin försörjning.
Jag blev verkligen berörd av den här boken. Den har öppnat mina ögon för hur livet kunde se ut i Sovjetunionen/Ryssland och den har också bjudit på en intressant och inspirerande berättelse om hur man kan klara motgångar och ta sig vidare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.