Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
Jag gillar titeln till Sara Granérs seriealbum Det är bara lite aids. Det är provocerande och roligt, på samma sätt som hennes satiriska serier och enrutare. Jag har dock läst en hel del seriealbum i ungefär samma genre det senaste året (Liv Strömquist, Nanna Johansson och, till viss del, Nina Hemmingsson) och kan ibland tycka att andra gör det bättre, men det är nog också något jag tycker för att jag inte riktigt kommer överens med Granérs teckningar. De är ofta mörka, plottriga och ibland, som det känns, hastigt nedkletade. Ibland tycker jag att hennes serier är för mycket, på alla ledder. Albumet innehåller dock ett gäng tokigt bra serier och enrutare, som ändå gör det läsvärt. Granér öser mycket kritik över privatiseringar och tecknar tragikomiska bilder av personer med t.ex. ett ben avslitet och två sjukvårdare som hänger över och spekulerar vad som kan vara fel. Intressant seriealbum!
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om boken är DN och bokmania.
Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.
Det jag gillar med Liv Strömquist är bland annat att hon så totalt saknar spärrar för vem hon trycker till. Folkkära snubbar som Cornelis Vreeswijk går absolut inte säkra bara för att de är folkkära. Samtidigt försvarar hon mer än gärna de har för låg status för att försvaras i andra forum och de som inte själva snackar för sig (t.ex. tycker hon mer synd om prostituerade än de som kallas ”hora” utan anledning..). Hon tar liksom inte de lätta bollarna. Vem applåderar inte ett projekt för att göra ”unga tjejer” mer självsäkra? Liv Strömquist ger hela projektet en fet spark och menar att pojkar kanske borde lära sig att ta mindre plats istället. Vem tycker inte att homosexuella djur är lite av ett gulligt bevis för att homosexualitet är naturligt? Strömquist problematiserar genom att fråga sig varför just homosexualitet, och inte alla mänskliga beteenden, måste jämföras mot djur för att anses vara normalt. Vad jag också gillar med Strömquist är att hon tecknar prydligt och snyggt och att varje formulering är pricksäker. Allt stämmer. Det är roligt, tänkvärt, snyggt och ibland provocerande. Som det ska vara. Strömquist behöver ingen flicka-kurs. Det är ett som är säkert.
Hörrni! Jag börjar verkligen gilla Babel. Nu har jag sett alla säsongens avsnitt (av de som har sänts hittills, såklart). Jonas Hassen Khemiri är den stora behållningen. Jag undrar dock hur det gick till när hans inslag planerades.
Blev alla stackars politiker, reklamare och tidningsmakare tillsagda att inslagen är seriösa reportage om hur det är att jobba med text inom politik/reklam/lokaltidningar? Det verkar nästan så, för alla ger generöst av sin tid och tar hela tiden Khemiri på allvar. De säger aldrig ifrån när han rakryggad säger sin åsikt om saker, även om han kan uppfattas som provocerande. Fick Khemiri tillåtelse att förvränga alla texter och alla besök till att bli ett forum för att att uttrycka sin politiska ståndpunkt? Var det en (o)lycklig slump att Khemiri fick till uppdrag att skriva politisk insändare till just Moderaterna (”Vi lever i ett klassamhälle…”) och skriva en slogan för att marknadsföra Soda Stream (som tillverkas i Israel!!)? Vem vet? Jag tycker det är fantastiska små inslag i alla fall… 🙂 I senaste avsnittet ”råkar” han, apropå en kommentar om att reklambyrån har en ”ljus och fräsch” inredning, anmärka att byrån inte har några mörkhyade anställda. Han är beundransvärd, Jonas Hassen Khemiri.
På DNs kultursida debatterades här om dagen faktumet att pojkar inte har samma läsförståelse som flickor. Jag tyckte det var en väldigt intressant artikel. Jag har själv märkt att det är väldigt få av mina killkompisar som läser böcker och att det är nära 0 av alla hundratals bokbloggar som drivs av män. I de två bokcirklar som jag är medlem i så är 0-1 av deltagarna män. Det kan vara en slump… 😉 Men nej, det är nog som det står i artikeln. Att läsa betraktas inte som en maskulin aktivitet, lika lite som att dansa balett (jag blev ytterst förvånad vid terminsstarten när det visade sig att min nya balettgrupp till hälften består av män; det har aldrig hänt tidigare!) eller gå i kjol. Det går inte helt att lasta skolan för att pojkar halkar efter. Problemet måste lösas med ändrade attityder. Det är dags att uppdatera skönlitteraturens status, så att den börjar betraktas som viktig!
Hjälp! är det första jag läser av Sara Olausson, men inte det första jag läser av Nina Hemmingsson. Hemmingsson har en speciell stil, som säkert många känner igen. Hennes ögonlösa karaktärer, som gärna är tjejer som säger oväntat snuskiga, rättframma eller oväntade repliker, brukar synas i enrutare i Aftonbladet. Sara Olausson har en annan tecknarstil och flera av hennes serier framstår som självbiografiska. Olausson delar med sig av ångest över döden, skräck för skelett, ilska över sin pappa, 30-årskris och serier som är ganska rakt på sak i sin samhällskritik. Jag gillar de verkligen! De går rakt in och är inte tillkrånglade.
Hemmingsson är bra som vanligt och hon bjuder bl.a. på bokens bästa serie: ”Jag var en riktig häst-tjej”. Den som tror att det går att vara liten och mesig om man är en hästtjej borde läsa den serien!
Igår skrev jag om det kommande seriealbumet Det bästa barnet, men det finns fler serier att se fram emot. Vad sägs om nytt av Nanna Johansson? Jag älskar framsidan… Och jag har stora förhoppningar om själva boken också. Det finns ett helt gäng skickliga, feministiskaserietecknare och Nanna Johansson är i mitt tycke en av de vassaste.
Tills den kommer ut kan jag tipsa om att läsa samhällssatiren Shamanens sång, som kom ut för några år sedan. Mycket tankeväckande bok om en patient med kronisk smärta som bollas runt i vården.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
