Ni vet väl att det är världsbokdagen idag? 🙂 En dag där det passar extra bra att påminna sig som om den viktiga rättigheten att få uttrycka sina åsikter i skrift.
Några favoriter bland de mer ”politiska” och historieskrivande böcker jag läst på sistone:
Jag ringer mina bröder. Fantastisk och storslagen bok i pytteformat. Handlar om rasism och främlingsfientlighet.
Bodil Malmstens loggböcker. Memoarer som inte alls saknar vass samhällskritik. Skrivet av Sveriges bästa författare som kan lägga varje ord rätt.
Oktober i fattigsverige och, för all del, Susanna Alakoskis övriga böcker där hon berättar om fattigdom i Sverige. Alla borde läsa detta! Frågan om utanförskap och fattigdom är för viktig för att raljeras bort i Uppdrag granskning…
Den stulna romanen är en roman som jag verkligen skulle vilja tycka om. Boken kretsar kring några kvinnor i Egypten, bl.a. den omåttligt populäre sångerskan Zina Bint Zinaat, som fötrollar med sin sång, men retar upp de strängt troende muslimerna som tycker att hennes framträdanden är syndiga och att hela hon är en skam eftersom hon är född utom äktenskapet. I boken får vi också träffa Magiida al-Khartiti, dotter till en känd kolumnist, som vänder kappan efter vinden och skriver precis avvägda texter för att inte reta upp någon. Dottern är egentligen talanglös på skrivandet och lejer en man att skriva i hennes ställe. Alla kvinnor i boken verkar ha sin beskärda del av olycka och leva under olika begränsningar som kommer sig av regimen och religionen. För att lätta sina hjärtan träffar flera av dem en psykiater, som egentligen utnyttjar dem sexuellt.
Jag skulle vilja gilla den här boken, som sagt, men det gör jag inte. Jag hade så gärna velat läsa en ögonöppnare; en intressant bok från och om Egypten och där man berättar om livet och tillvaron i detta land som ju de senaste åren har genomgått stora förändringar. Tyvärr är det här en bok som är segare än segast och som är så tillkrånglad, omständlig och rörig att den förmodligen kräver en examen i litteraturvetenskap för att man ska ha någon större behållning av den. Jag läser sida efter sida utan att ens orka reflektera över vad som står där. Det flimrar förbi en del tragikomiska scener där författaren gör sig lustig över samhället genom att t.ex. skildra absurda förhör eller samtal, men det blir inte tillräckligt roligt eller gripande för att väga upp att boken som helhelt är superjobbig att ta sig igenom.
Jag älskar lätta och fluffliga texter där författaren har lyckats skala av allt tills bara de absolut mest nödvändiga och brännande orden finns kvar. Nawal El-Saadawi gör väl ungefär motsatsen. Här ska allting lindas in och formuleras i form av liknelser och symbolik, som jag ärligt talat inte orkar tolka. Jag kan inte med sådana här böcker. Varför förstöra en viktig och bra berättelse genom att berätta den så att den bara blir tillgänglig för en liten elit?
Var och varannan sida innehåller för övrigt diverse liknelser och anspelningar på sex och/eller det manliga könsorganet. Jag är inte pryd, men det är något i det där som det är lite skämskudde-varning över.
Nej.
Det här gillade jag tyvärr inte. Och, ja, det handlar om mig och min smak och min brist på intresse att läsa en bok som kräver bredvidläsning för att uttolka texten. Jag förstår att boken handlar om maktens män, som i boken gärna symboliseras av diverse mer eller mindre töntiga omskrivningar för penisen, och hur dessa personer hindrar kvinnorna att blomma ut, så att det skenbart bara är den faderslösa Zina som verkar kunna gå sin egen väg. Men herreguuuuuud så denna berättelse hade kunnat berättas på ett mer intresseväckande sätt.
Boken finns bland annat att köpa hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om den är Bokhora och GP.
Jag har nu nått fram till den tredje och avslutande delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige. Där tidigare böcker har kretsat mer kring huvudpersonernas bakgrund, relationer och deras komma ut-historier med komplikationer, så kommer handlingen i Döden i en ny fas. Nu finns bara döden. En efter en rycks bort och vännerna bär kista på kista på begravningarna. In i det sista försöker de hålla humöret uppe och hålla döden stången. Som när en av dem är för döden och firar sin födelsedag. Är det någon mening att sjunga ”Ja, må du leva?”? Ja! Varför ge bort böcker och filmer som aldrig kommer hinna ses? Därför! De gör sitt bästa, men döden är obeveklig. Och Benjamins älskade, Rasmus, är en av dem som inte kommer att få leva sitt liv.
Det är naturligtvis en gripande bok, precis som övriga delar. Kanske är den extra gripande. Nu har man ju lärt känna karaktärerna, kommit att gilla dem, och sedan bara försvinner de. Ett helt kompisgäng! Hur fruktansvärt kan det inte ha varit när det hände i verkligheten? Det är jag ju för mycket heterotjej och för ung för att veta, men absolut har Gardell gett mig en välbehövlig historielektion.
Gardell har ofta sagt att ”allt det här har hänt” och det har det nog också. Jag får påminna mig om det ibland, för visst känns det helt orimligt hur folk beter sig, hur rädda folk är. Det är så mycket lögner på begravningarna; ingen får ju veta att den som dött har dött i AIDS och har en pojkvän som sörjer. Helst ska pojkvännen inte ens vara med; en begravning får ju inte bli ett bögspektakel! Herregud. Det känns så avlägset, så sjukt, och det var inte så himla länge sedan klimatet tydligen var sådant.
Bra och viktig bok! Den finns i en superbra författaruppläsning för den som gärna lyssnar på ljudboksversionen.
I den andra delen av Gardells trilogi om HIV i Sverige har sjukdomen kommit till Sverige. Reine är en av de första att drabbas. Så småningom kommer Rasmus, den spenslige lille pojken från Koppom att också vara en av de som blir sjuk. Den ena efter den andra i gruppen som brukar träffas hos Paul på jularna, blir sjuka och alla drabbas av vad det innebär att vara anhörig och att vara mitt ibland den riskgrupp som alla lever i skräck för och som löpsedlarna skriker ut skräckhistorier om.
Det är en gripande bok, såklart, och det märks att frågan är viktig för Gardell och att han brinner för att berätta om detta. Det ligger så nära vår nutid, men känns så avlägset. Gardell berättar om en tid då att komma ut var att riskera att förlora sin familj och en tid då det var en skam att berätta att sonen inte dött i cancer, utan i AIDS. Det finns flera komma ut-historier i boken. Ingen av de är lätt.
Gardell väver in många viktiga frågor, aspekter av saken, och åsikter i den här boken och han gör det med en elegans. Texten vävs ihop fint, rör sig i tid och rum, uppehåller sig både vid sjuksängen och i barndomen hos flera av karaktärerna. Jag har sett TV-serien och många som har gjort detsamma är nog tveksamma till att också läsa böckerna, men faktum är att det här är läsvärda böcker även för den som tänker att berättelsen redan har gått fram. Böckerna ger så mycket mer än det som visades i serien och här får man också lära känna flera av de andra karaktärerna lite närmare.
Bra och viktig bok! Gardell har fått enormt mycket positiv kritik för sin Torka aldrig tårar-trilogi och det med rätta (han har även fått lite negativ kritik för att den inte alls handlar om att vara homosexuell tjej; men det har väl Gardell aldrig utlovat heller och det var heller inte främst de lesbiska tjejerna som dog i AIDS på 80-talet).
Mycket läsvärt! Som alltid finns pricksäkerheten och humorn mitt bland allt mörkt och svårt. Han kan verkligen skriva om sådant som många helst bara blundar och glömmer. Tack för att du belyser den här delen av vår historia, Gardell!
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Khemiris kexstora mästerverk är sprungen ur en artikel som skrevs för DN i samband med bombattentaten i Stockholm 2010. Den fick också lite extra uppmärksamhet tre år senare, när Khemiri kritiserade Reva-projektet: projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Khemiris kritiska artikel, med rubriken ”Bästa Beatrice Ask”, fick en enorm spridning i sociala medier och många hyllade hans rakryggade kritik.
För egen del har jag haft en lång kärlek till Khemiris texter, inte minst är jag förtjust i hans språk. Khemiris texter är lekfulla och bångstyriga. I bok efter bok visar han upp strålande exempel på att text inte behöver vara grammatiskt korrekta staplade ord. Ibland är det själva språket som utgör berättelsen. Det blir extra tydligt i Jag ringer mina bröder, där nästan hela boken består av dialog och tankar som kastas hit och dit, utan att den någonsin känns fragmentarisk eller något känns lösryckt. Med precision lyckas Khemiri lägga varje ord rätt så att karaktärer och händelseförlopp finns glasklart för ögonen. För mig är det här det bästa sättet att verkligen gripas av en berättelse. När författare vågar skriva, utan att skriva ut så är det som att det jag läser händer mig. Jag kan för en stund höra och känna Amors tankar.
Men Khemiri är inte bara en ordkonstnär. Han är också en viktig röst i de här frågorna. När jag såg hans inslag i vårens säsong av SVT:s litteraturprogram, Babel, där han i stort sett varje avsnitt riktade fokus, från det som skulle vara lite lättsamt prat om att jobba med skrivande, till brännande frågor om klass, rasism, fattigdom, konsumtion och tillståndet i världen, så blev jag verkligen imponerad. Hur vågade han i avsnitt efter avsnitt kritisera PR-människor, göra sig lustig över fåniga lokalreportage och hur kunde han komma undan med att prata om Palestinafrågan i inslag i ett program om litteratur? För att han kan, antar jag! Khemiri skyggar inte. Han skriver, han gör sig synlig i sociala medier och i TV och han utnyttjar verkligen den möjlighet han har att göra sig hörd. Jag tycker att Khemiri är fantastisk och beundransvärd, inte bara som en av de mest stilsäkra författare jag känner till, utan också som en författare som kan peka på viktiga frågor. Tack Khemiri, för att du har skrivit denna bok. Snälla, skriv mer!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett kexstort litet mästerverk om rasism och alla som, liksom jag, njuter av texter där varje ord är noga avvägt och sitter perfekt i sammanhanget.
Betyg: 5 borrmaskiner av 5.
Om Jag ringer mina bröder och Jonas Hassen Khemiri
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som debuterade 2003 med romanen Ett öga rött. Boken väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som används i den. För sin debutroman belönades Khemiri bl.a. med Borås tidnings debutantpris och har efter det även belönats med en lång rad andra priser, t.ex. Aniarapriset. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
”En bil har exploderat i Stockholm. Amor irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt.
Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare.”
Jag har redan sett TV-filmatiseringen av Gardells trilogi om HIV i Sverige, men nu har jag även lyssnat på första delen i bokform: Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken. Boken är inläst i en underbar författaruppläsning. Ja, ni vet ju kanske att Gardell verkligen kan tala och gestalta. I det här fallet är det också en berättelse som berör honom väldigt starkt eftersom den är en fiktiv berättelse om händelser som trots allt har skett och om vänner han själv förlorade under 80-talet, då HIV kom till Sverige och unga pojkar började dö i AIDS innan de hunnit leva sina liv. Jag antar att det bidrar till att inläsningen är så bra och att det är så lätt att bli berörd. Jag var inte född när händelserna i boken inträffade, så för mig blir det också en viktig historielektion. Ingen tidigare har upplyst mig om hur HIV-patienter behandlades på 80-talet, då man inte visste riktigt hur smittan spreds. En del dog i ensamhet. Många hade pojkvänner som inte fick ha sitt namn som sörjande i dödsannonserna. Man pratade inte om HIV. Det var en skamfylld sjukdom och den som drabbades behandlades närmast som en spetälsk.
Den första delen i trilogin kretsar kring Rasmus, som flyttat från Krokom till Stockholm, där han äntligen ska kunna träffa bögar och få vara sig själv, och Benjamin, som är Jehovas vittne och naturligtvis inte har kommit ut ur garderoben, knappt ens för sig själv. Under en av sina predikoturer träffar han Paul, som rätt upp och ner förklarar ”du vet att du är bög, va?”. Förlösande ord, som gör att Benjamin kommer ut. Berättelsen varvas sedan med scener från sjukhuset, där en ung man är döende och hans älskade sitter vid hans sida.
Filmatiseringen är oerhört bra och sevärd, men som vanligt ger en bok så mycket mer. Det var ett tag sedan jag läste något av Gardell, som annars är en av mina stora favoritförfattare, så jag hade nästan hunnit glömma hur roligt och träffsäkert han formulerar sig. Skönt att återupptäcka Gardells briljans! Få författare kan skriva så roligt om sådant som egentligen är djupt tragiskt och kan pricka in så dråpligt sorgliga detaljer från ett vardagsliv.
Mycket läsvärd bok! Den är dessutom väldigt lättläst och borde gripa tag i såväl boknörden som den som inte plöjer 100 böcker per år. Själv lyssnade jag som sagt på ljudboken och det här känns verkligen som en riktigt, riktigt bra ljudbok. Inte konstigt att den vann Stora ljudbokspriset i år!
Att jag lyssnade på den är för övrigt resultatet av att jag fick en gratis provmånad på Storytel av en kollega. Jag hade redan en ”vanlig” ljudbok på gång, men la den åt sidan för att utnyttja min Storytelmånad. Valet föll då på Torka aldrig tårar utan handskar, som faktiskt bara är ca 7,5 h lång och som därför kändes rimlig att läsa ut på en månad. Ja, sedan var jag naturligtvis sugen på att läsa/lyssna på den också! Jag måste säga att det kändes väldigt smidigt att använda Storytel och jag är imponerad över utbudet av nya/intressanta titlar. Jag brukar normalt sett låna ljudböcker på bibblan och sedan ägna en massa tid åt att överföra dem till datorn och telefonen (många ges ju tyvärr ut i något dumt format som gör att det krävs typ 14 CD-skivor istället för en CD/DVD med mp3-filer!). Bibblan är billigt och bra, men jag är på riktigt sugen på att använda Storytel lite mer framöver. Ljudböckerna är då bara ett klick bort och det går även att lyssna offline. Jag saknar bara funktionen att sortera efter speltid. 😉 Jag är liiite snål och vill nog inte lägga 169 kr/mån för att få tillgång till ett obegränsat antal ljudböcker, men de har också ett alternativ som gör det möjligt att lyssna på en valfri bok i månaden för 89 kr. Det känns som lite mer realistiskt för mig, som hur som helst inte lyssnar på en hel bok i månaden.
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Jag blir tårögd av att läsa Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Det här är nämligen den sista och avslutande delen i Bodil Malmstensloggbokserie, där hon sedan 2006 har samlat bilder, texter och utdrag från bloggen, som ett sätt att skildra nutiden. Jag vet ingen som kan skriva så precist och pricksäkert som Malmsten. Texten är på samma gång lätt och koncentrerad. Med noga avvägda ord lyckas hon förmedla precis rätt känsla. Jag älskar hennes språk! Med exakthet ringar hon in vansinnigheter i samhället (privatiseringar, skatteparadis, hemlöshet…), men gör det också med en humor som träffar precis rätt.
I Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig har Malmsten återvänt till Sverige och Stockholm och dessutom vänt sin andrahandslägenhet ryggen till förmån för en bostadsrätt i ett gårdshus. Hon skriver:
”De rymliga andrahandsrummen är tomma, flyttstädade, det är rent, tomt, fridfullt – en buddhistisk balans som bara finns när jag själv och mina saker inte längre är där.
Allt jag äger är packat i en flyttbil på väg till bostadsrätten där jag ska bo resten av mitt liv, andrahandsboendet var en transportsträcka från mitt franska liv och till mitt liv som svensk i Sverige igen.”
Jag älskar hennes texter, som alltid känns angelägna och viktiga, även om hon till synes skriver om vardagsdetaljer som… tandborstning. Malmsten har alltid något viktigt att säga om samtiden, politik och att vara människa. Att läsa hennes böcker är att få en tankeställare, samtidigt som det är lite av en njutning att bara få bläddra i böckerna och ta in det eleganta och lätta språket.
Mycket i Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är direkt hjärtskärande. Titeln är från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan, men anspelar kanske också på att en dag försvinna, att gå bort. I den här sista av Malmstens böcker uppehåller hon sig särskilt mycket vid åldrande och döden: att se åldrandet som en flyttstädning, att flytta för sista gången, att förlora någon man älskar. Malmsten är inte en sådan författare som skriver 700 sidor om ett tungt ämne, men när hon med några allt omfattande rader berättar om hennes förlust, när hon blir uppringd innan kl 9 en morgon, ”Det ringer aldrig före klockan nio på morgonen hos mig.”, och har förlorat sitt livs kärlek så vill man bara gråta över livets förgänglighet.
Jag hoppas att Malmsten inte slutar att skriva, trots att loggbokserien nu är avslutad. Bodil Malmsten är en stor författare, mycket stor. Jag känner mig tom efter att ha avslutat läsningen av den här boken. Jag kan inte med tanken på att det inte skulle bli fler böcker.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill dras med i Bodil Malmstens precist och vackert formulerade texter och ta del av Malmstens tankar om tiden och tillvaron, livet och åldrandet.
Betyg: 5 tandborstar av 5.
Citerat ur Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig
”Jag ser på den lilla grå pallen, det var inte pallens fel att jag föll, jag har alltid varit steget före mig själv, alltid fallit, men hittills alltid rest mig igen.
Den här gången ligger jag kvar på golvet och på hela sommaren kan jag inte gå.
Någon lust att sparka på möbler känner jag inte dock.
Kryckorna står vid dörren, men det dröjer innan jag törs ge mig ut.
Tre trappor utan hiss, jag valde det själv, jag ville ha bostadsrätten i gårdshuset, skolgården utanför, träden, balkongen, månen när det är månsken, regnet när det regnar. Snön.
Att förutsättningen för att bo här är att man kan gå, tänkte jag inte på.
Jag tog gående för givet, man går, jag gick.
Utan en tacksamhet för att jag kunde det.”
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Om Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och Bodil Malmsten
Bodil Malmsten (född 1944) är en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den först romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmsten bloggar på www.finistere.se och twittrar på @BodilMalmsten.
”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är uppföljaren till den kritikerhyllade Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, och är den efterlängtade femte boken i serien. Sedan den förra loggboken har Bodil Malmsten även rönt stora publik- och kritikerframgångar med sin bok om läsandets och skrivandets konst, Så gör jag: Konsten att skriva.”
I söndagens DN debatterade flera Miljöpartister för satsningar som de vill göra inom skolan. Bland flera fina förslag så finns också det helt absurda förslaget att alla elever ska ha tillgång till bemannade skolbibliotek. Debatten om ungas läsförståelse är het och det är populärt att prata om hur fler, särskilt pojkar, ska bli intresserade av att läsa. Naturligtvis är det centralt att alla elever har god läsförståelse, annars blir det svårt att tillgodogöra sig kunskap i allmänhet.
Jag måste dock säga att det känns väldigt insiktslöst att föreslå att alla skolor ska tvingas bemanna sina skolbibliotek. Det är illa nog att alla skolor, stora som små, oavsett närhet till andra bibliotek och oavsett tillgång till e-resurser, måste ha ett bibliotek, d.v.s. ett rum med katalogiserade böcker (eller vad nu definitionen är?). Förstår inte folk hur mycket det kostar för en liten skola att lägga de resurserna på något så fånigt? Alla skolor kan inte och ska inte vara lärofabriker där tusentals elever pressas in i kostnadseffektiva, kommunägda organisationer där det finns ekonomiskt utrymme att också anställa skolbibliotekarier som en viktig resurs.
Nej, färre skolbibblor är mitt förslag. Det är pengar i sjön att avsätta medel för dåligt utnyttjade pappersbokrum med sysslolösa bibliotekarier. Är det inte vettigare att lägga de pengarna på, i första hand, bra lärare och bra läromedel? Min pojkvän är lärare och jag har flera vänner och bekanta som också jobbar inom skolan och det är fan sorgligt att se hur de har det. Lönen är som är skämt (jag har lika lång utbildning och tjänar 5-7 kkr mer än vilken lärare jag känner som helst) och arbetsveckorna är gärna 50-70 h per vecka. Medeltiden för att förbereda och efterarbeta en lektion är 15 min. Hur många laborationer hinner man rimligen förbereda på 15 min? Nej, just det, det blir inte mycket fritid över för den lärare som vill göra ett bra jobb.
Det är helt orimligt att tro att små skolor kan ha bemannade skolbibliotek. Punkt slut.
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Amor ringer sina bröder och ber dem att gå maximalt normalt, klä sig tillräckligt anonymt, raka sig, stanna inomhus och dra för persiennerna på specialsättet så att ingen kan se in, men de kan se ut. Det gäller att inte dra några blickar till sig, för Stockholm har fått sin första självmordsbombare och nu kommer Amor och hans bröder att bli misstänkliggjorda bara genom att vara.
Det är oktober och