Jag tycker allt som oftast att pocketutgåvorna brukar vara mycket mer lockande och fina än framsidorna till de inbundna versionerna av samma böcker. Här finns t.ex. ett gammalt inlägg där jag lyfter fram några exempel på mer eller mindre urtrista framsidor och riktigt lyckade pocketutgåvor.
Jag spekulerade då – och jag gör det fortfarande – om det har med målgruppen att göra. Kanske riktar sig de inbundna böckerna till en annan publik än den där jag ingår..? Pocket är oftare färggladare, poppigare och roligare. Inbundna böcker är oftare enkla, stilrena och, i mina ögon, TRÅKIGA.
Plötsligt verkar det dock ha slagit över. 😉 På bokrean köpte jag Den andra kvinnan av Therese Bohman. Jag tycker att nakna kvinnor är ungefär det mest fantasilösa man kan ha på en framsida, i och för sig, men när det är en detaljbild från en tjusig målning så kan jag såklart ha överseende. Jag tycker jättemycket om den här framsidan.
Sedan såg jag pocketen… Den här skulle jag ALDRIG plocka från en hylla. Det ser ut som framsidan till en dammig, historisk roman. Jag antar att benen ska anspela på att kliva ur sängen hos sin älskare, men det ser mest ut som ben från ett lik (gud, förlåt, men de är ju väldigt gulbleka?!). Det är dessutom bara ben, i min värld. Det finns inget sensuellt, inget som antyder att personen flyr eller har bråttom därifrån, ingenting. det är bara två ben. Och en stor limegrön blurb!
Den andra kvinnan av Therese BohmanDen andra kvinnan av Therese Bohman
Ja, ja… Man ska inte döma en bok efter framsidan och nu är det väl naturligtvis så att även pocketen är snygg, på sitt sätt, även om inte jag gillade den så mycket. Det här är i alla fall den bok som jag hade tänkte välja till bokcirkeln nästa gång. Den förra bokcirkelträffen blev tyvärr inställd, så jag är inte helt säker på hur vi gör nästa gång; om vi ska diskutera förra omgångens bok och/eller diskutera någon ny. Får jag välja en bok redan till nästa gång så blir det i alla fall den här! 🙂
En av alla fördelar med att vara med i en bokcirkel är att man får chansen att läsa böcker som man kanske inte hade hittat till annars. Att bokcirkla och få höra andras tankar kring böcker kan också fördjupa en läsupplevelse och ge nya sidor av en historia. Idag listar jag några av mina favoriter från bokcirkeln: mina 5 bästa bokcirkelböcker.
Först är jag så självgod att jag tar en bok som jag själv har föreslagit 😉 , men jag tyckte verkligen om Utrensning av Sofi Oksanen, så det vore dumt att inte ta med den. Boken utspelar sig i det Sovjetockuperade Estland och följer en kvinna som gömmer sin systers man i ett lönnrum. Det är en fantastisk bok. Mycket utspelar sig mellan raderna i denna gripande och smärtsamma berättelse om hur människor plågas under kommunismen och tvingas att ange varandra. Alla i bokcirkeln gillade inte den här boken (eller läste ens ut den), men hos mig seglade den upp som en riktig favoritbok. Att vi hade lite olika åsikter gjorde också att det fanns mycket att diskutera kring den!
Utrensning av Sofi Oksanen
En annan favorit är De förklädda flickorna i Kabul, där Jenny Nordberg berättar om fenomenet bacha posh ? flickor och unga afghanska kvinnor som kläs ut till pojkar/män. Det är otroligt fascinerande med denna kollektiva hemlighet som alla i samhället är med och upprätthåller. Det är också en otroligt intressant bok om Afghanistans historia, om kvinnors ställning och om genus i största allmänhet. Det är verkligen en tankeväckande och läsvärd bok med många intressanta ämnen att diskutera.
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordgren
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson är en annan favorit. Den är också en av de böcker som har genererat längst boksamtal i cirkeln! Det fanns förvånansvärt mycket att prata om kring den här boken som handlar om några tonårstjejerns liv och längtan bort i 90-talets Kalmar. Språket är som poesi och bara språket gick att prata om (och beundra) länge.
Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson
Niceville av Kathryn Stockett är något så ovanligt som en bok som alla i cirkeln gillade (?). 🙂 Nog för att man kan spendera lång tid åt att gemensamt såga en bok 😉 , men det är roligare att få hylla en bok! Niceville handlar om rasism i den amerikanska södern och den är full av fina karaktärer och fascinerande livsöden. Bra bok!
Niceville av Kathryn Stockett
Slutligen måste jag hylla Ru av Kim Thúy. Jag vet inte om just Ru var en bra bokcirkelbok att diskutera, men jag vill ta med den ändå, för jag brukar faktiskt ta alla chanser att lyfta fram den. 😉 Med ett språk som poesi och ett spännande flöde i berättandet skriver Thúy om att vara på flykt och vad en invandrare kan konfronteras med i sitt nya land. Jag älskar den här boken! Det var nog inte alla i bokcirkeln som gjorde det, men ändå ? jag är i alla fall mycket glad att den kom upp i bokcirkeln, för annars hade jag kanske missat denna vietnamesisk–kanadensiska pärla.
Igår bokcirklade vi Dödssynden av Harper Lee. Som jag skrev i min blogg här om månaden så var jag lite tveksam till om jag skulle läsa om den här klassikern. Jag läste den första gången på gymnasiet och föll faktiskt inte pladask för den på den tiden. Det slutade i alla fall med att jag lånade hem Dödssynden som e-bok och hade som ambition att läsa om den. Det var givande att läsa om, faktiskt. Med åren skaffar man sig ju erfarenheter och läsvana som gör att man kan ta till sig böcker på ett annat sätt. Den här andra läsningen reagerade jag verkligen på och tyckte att det var ett fint knep av författaren att berätta historien från ett barns ögon. Ur huvudpersonens, Scouts, ögon skildras rasism, utanförskap och annat obegripligt. Det är briljant skrivet faktiskt. Jag trot inte att jag förstod det riktigt för 10 år sedan…
Dödssynden av Harper Lee
Fast jag kan erkänna att jag inte kom hela vägen i min omläsning. Jag stannade väl på cirka kapitel 6 på grund av tidsbrist och konstiga prioriteringar. 😮 Men å andra sidan hade faktiskt ingen i bokcirkeln hunnit läsa ut boken den här gången. 😉 Vi hade ändå en jättebra och givande diskussion kring boken och många av de ämnen som den tar upp.
Det var inte bara jag som redan hade läst boken under gymnasiet, förresten. Och det var inte bara jag som hade läst den som ung utan att den lämnat något stort avtryck. Det får mig att fundera på vilka böcker som skolan sätter i ungdomars händer och varför. Jag tror att läsare oavsett läsvana kan få ut något av nästan alla böcker, men för att få ut så mycket som möjligt så kan nog böcker i stil med Dödssynden kräva en del livs- och läserfarenhet. För läsupplevelsens skull vinner Dödssynden och andra lite mer avancerade böcker garanterat på att bli lästa senare i livet. Jag önskar för egen del att jag hade sparat på Dödssynden och läst den nu, istället för när jag var 18 år. Men å andra sidan… När ska man utmana sig? Komma vidare i läsningen? Kanske krävs det några obegripliga läsningar innan man börjar uppskatta böcker med lite mer tuggmotstånd.
I söndags bokcirklade vi De förklädda flickorna i Kabul. Jag tyckte ju, som jag redan har bloggat om, att det var en helt otroligt bra bok. Den tar upp spännande livsöden, intressant historia och berättar om hur Afghanistan ser ut idag. Hos mig väckte den många tankar kring könsroller, genus och kvinnors värde i Afghanistan. Det var dock inte så många av mina bokcirkelkamrater som hade läst ut den och det fanns kanske inte så mycket att diskutera heller. Och så blir det ju ibland! Men bokcirkelträff är alltid trevligt oavsett. 🙂
Nästa gång läser vi Harper LeesDödssynden, som jag läste för massor av år sedan och inte kommer ihåg ett spår av. Eller jo, lite kommer jag väl ihåg, men be mig inte att redogöra för några detaljer. Det är ju en mycket älskad modern klassiker och jag vet att många håller den för en av de bästa böcker som de läst. Jag vet inte om jag kanske läste den vid fel tidpunkt i livet och om det var därför som den inte tog mig med storm. Det är i alla fall ett faktum att den inte lever kvar och när jag tänker på den så känns det som en typisk ”3 av 5” för mig. Nu står jag ju hur som helst inför valet att antingen läsa om boken på ett seriöst sätt eller att skumma den. Chansningen med att läsa om är ju att jag har en bra aning om att jag bara kommer att tycka att boken är lite sådär medelbra… Åh. Beslutsångest. Det tar alltid emot för mig att läsa om böcker, för jag har så många outlästa böcker som väntar.
Jenny Nordberg befinner sig i Kabul för att göra research för en dokumentär om afghanska kvinnor. En av de kvinnor som hon följer är Azita, som har varit ledamot i parlamentet och som nu kampanjar för att bli omvald. När Nordberg träffar Azita och hennes familj går det så småningom upp för Nordberg att familjens son inte är en pojke. Den 6-årige Mehran är i själva verket en flicka som har klippts kort och som kläs i pojkkläder. För en kvinna i Azitas position skulle det vara för distraherande och komplicerat att sakna en son. I ett land där pojkar betyder allt och flickor inget kan det ibland vara enklast att helt enkelt förvandla en av sina döttrar till en son. Fenomenet har till och med ett namn: bacha posh. Nordberg blir förvånad och när hon skriver om händelsen så blir en hel (väst)värld lika förbluffad. Ingen har väl tidigare hört talas om detta fenomen. I Afghanistan, däremot, är det inte så ovanligt som man skulle kunna tro. De förklädda flickorna finns i själva verket överallt; i varje skola finns det flera stycken. I många fall är de en mycket dåligt bevarad kollektiv hemlighet. Släktingar, grannar och andra vet om det, men det låter det passera.
Nordberg fortsätter sin reportageresa genom att leta upp och prata med bacha posh och deras närstående. Hon träffar familjer där flickor har förvandlats till pojkar i en förhoppning om att den förklädda dottern på ett magiskt sätt ska göra att nästa barn blir en son. Hon träffar andra familjer där flickor har gjorts till pojkar av krassa ekonomiska skäl. I en fattig familj kan det vara nödvändigt att låta en son utföra enklare jobb mot betalning och finns det ingen son så får man alltså göra en dotter till en pojke. Skälen till att göra flickor till pojkar kan alltså skifta, men vad allt vittnar om är det som skett överallt i världen, i alla tider: i ett ojämlikt samhälle kommer det alltid att finnas de som måste förklä sig till den mer privilegierade gruppen. Det kan vara homosexuella som inte vågar vara öppna med att de är gay. Det kan vara förtryckta minoriteter som gör bäst i att försöka smälta in i den mer privilegierade massan. Bacha posh blir på så sätt ett tydligt uttryck för hur förminskade och förtryckta Afghanistans kvinnor är och de blir ett lika delar fascinerande som hjärtskärande exempel på vilka desperata metoder som kan tvingas fram för att förhålla sig till dessa patriarkala strukturer.
De förklädda flickorna i Kabul är en insiktsfull och intressant skildring av Afghanistan och landets utmaningar efter alla dessa år av krig. Nordberg berättar intressant om kultur och krig och hur detta hänger ihop med hur kvinnor behandlas idag. Det presenteras inga enkla lösningar på hur något skulle kunna förändras, men Nordberg gör det mycket tydligt att västvärldens bistånd knappast kommer att leda landet rätt. Det är verkligen en sorglig läsning, särskilt eftersom Nordberg skriver så fint om verkliga människor och deras mycket små friheter och handlingsutrymmen i ett land där de inte betyder någonting.
De förklädda flickorna i Kabul är också en mycket tankeväckande och intressant bok om könsroller och kön. Vad är det egentligen som gör en man till en man och en kvinna till en kvinna? Den här boken drar det verkligen till sin spets när den skildrar kvinnor som i ett av världens mest förtryckande länder lever sina liv som män. Det vanliga är att flickorna görs till flickor igen när de når puberteten, men en del bacha posh fortsätter att vara män. En del kan inte längre backa ur, kan inte börja leva ett instängt liv, kan inte överge sin frihet. Kanske är det inte så mycket det att vara man som det att ha en frihet som gör att en del backa posh har svårt att hitta en kvinnlig könsidentitet när det är dags. Det är hur som helst uppenbart att det är en komplex fråga och att det saknas svar. Det är något extremt med att få en påtvingad könsidentitet. Vad det gör med en människa har just ingen studerat, men nu har i alla fall Jenny Nordberg gett några av dem drabbade en röst.
De förklädda kvinnorna i Kabul är en helt överrumplande och fängslande reportagebok. Den väcker tankar och känslor om vartannat och är omöjlig att lägga ifrån sig. Läs!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill lära sig mer om kvinnors liv i Afghanistan idag och vilka extrema metoder som kan krävas för att försöka få lite handlingsutrymme i en patriarkal och förtryckande värld.
Betyg: 5 motorcyklar av 5.
Citerat ur De förklädda flickorna i Kabul
”Zahra har en mycket tydlig bild av vad som skiljer pojkar och flickor åt. Mest av allt handlar det om hur de lever sina liv, förklarar hon: ”Flickor klär upp sig. De använder smink. Pojkar är enklare. Jag gillar det. Jag hatar långt hår, som flickor har. Jag skulle inte ha tålamod att borsta det, att tvätta det… Och flickor pratar för mycket. De skvallrar, vet du? Män pratar, men inte lika mycket som kvinnor. Kvinnorna sitter alltid inomhus och pratar. Pratar, pratar. Det är vad de gör. För de har ingen frihet. De kan inte gå ut och göra saker. Så de bara fortsätter att prata.”
Efter en paus lägger hon till:
”Jag hatar sjalen. Jag hatar att sätta på mig den. Och de långa tunikorna. Och bh. Jag vägrar att använda den.” Hennes kinder rodnar en aning igen, och håret faller ner i ögonen när hon vänder bort huvudet.
”Flickor tycker om att ha vackra hem, att måla dem invändigt och utvändigt”, fortsätter hon. ”Pojkar bryr sig inte om hemmen eller att diskutera hur de ska inredas. Männen lämnar ju ändå hemmen och går och arbetar. Det finns saker som kvinnor tycker om att göra: att laga mat, att städa, att göra sig själva vackra. Att gå på bröllop. Mode. Män är inte intresserade av sådant.”
Männen, å sin sida, tycker om att köra bil snabbt, vara med kompisar och slåss. Zahra beskriver den ultimate mannen: Jack Bauer i 24, omåttligt populär i Kabul. För henne och de andra pojkarna i kvarteret symboliserar den amerikanske hjältekaraktären en riktig afghan. En äkta krigare. Höjdpunkten i varje avsnitt är när han nästan blir misshandlad till döds, men ändå reser sig och försvarar sin heder. Precis som en afghan, menar Zahra, fruktar han aldrig döden. Och han ger aldrig upp.
Jag försöker mig på en billig poäng: ”Är pojkar alltså bättre än flickor?”
Zahra skakar på huvudet. Absolut inte.
”Flickor är intelligentare än pojkar, eftersom de arbetar mer i hemmet och kan göra fler saker. Män passar bättre för andra sorters arbeten. De är också intelligenta, men de kan göra färre saker. Allt arbete som pojkar kan göra, det kan kvinnor göra också. Jag vet det, för jag gör det. Men arbetet som kvinnor gör, det kan män inte göra.””
De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg
Om Jenny Nordberg och De förklädda flickorna i Kabul
Jenny Nordberg (född 1972) är en svensk prisbelönt journalist och författare, bosatt i New York. Hon skriver för tidningar som New York Times och Svenska dagbladet. Jenny Nordberg twittrar under @nordbergj och har en fansida på Facebook. Även boken har en hemsida: bachaposh.com.
”Efter att ha fött tre flickor bestämmer sig Azita, en kvinnlig politiker i Afghanistan, för att förvandla sin fjärde dotter till en son. Hennes yngsta dotter får sitt långa hår avklippt och kläs i byxor och en jeansskjorta. Maken blir också nöjd – han blir inte längre baktalad som ett misslyckad far till enbart fyra döttrar, i ett samhälle där pojkar och män är det enda som räknas.
De kallas ”bacha posh” – flickorna som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. I förklädnad kan flickorna röra sig friare i ett hårt segregerat samhälle. De kan också arbeta och gå i skolan, tills puberteten sätter stopp och tvingar dem att bli kvinnor som gifts bort mot sin vilja.
När journalisten Jenny Nordberg först berättade om det okända fenomenet i New York Times 2010 blev de förklädda flickorna en världsnyhet. Boken fortsätter att följa flera familjer på nära håll i Kabul och är en fascinerande historia om uppfinningsrikedom och kollektivt självbedrägeri, men blir också ett skakande reportage om hur lite en kvinnas liv är värt efter tretton års krig i Afghanistan.
I sökandet efter hemligheter i en krigszon ställer författaren förbjudna frågor om sex och könsidentitet, om Gud och religiösa lagar, och om vad skillnaden mellan pojkar och flickor – eller män och kvinnor – egentligen består i. Det hon till slut finner i ett av världens farligaste länder lär oss något om vår egen historia och om människors vägran att acceptera förtryck genom alla tider.”
I söndags bokcirklade vi Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. Jag tyckte att det var en bra biografi. Framför allt tyckte jag att det var intressant att få läsa mer om romer och deras situation. De andra i bokcirkeln hade väl lite blandade åsikter, men överlag var väl inte folk jättepositiva. Några av oss hade passat på att se dokumentären Taikon, som bygger på biografin, efter vad jag kan förstå. När de berättade om filmen så kändes det som att förvånansvärt mycket saknas i boken. Då sjönk den lite i mina ögon, faktiskt. Det var ändå en väldigt bra bokcirkelbok, tycker jag. Det finns mycket att diskutera och debattera, oavsett om man har läst Taikon förut.
Till nästa gång ska vi läsa en annan dokumentär som jag tror har många öppningar till intressanta disussioner: De förklädda flickorna i Kabul. Boken handlar om ”bacha posh” – flickor som kläs ut till pojkar av föräldrar som har ett desperat behov av söner. Jag tror att jag har ett stycke riktigt bra läsning framför mig.
Om jag bara fick in den i min läsplatta… Varje gång jag försöker att öppna den startar min läsplatta om… Suck. Jag är ett stort fan av läsplattor, men när de strular på ett oförklarligt sätt så längtar man efter pappersböcker alltså!
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
I Den dag jag blir fri berättar Lawen Mohtadi om Katarina Taikons liv och engagemang för romers rättigheter. Boken är också en skildring av romernas situation i Sverige under 1900-talet. Det är inte en speciellt upplyftande läsning. Här beskrivs hur romer förföljs, inte kan gå i skolan och har mycket små möjligheter att bosätta sig någonstans. Det här är en grupp som lever med helt andra rättigheter och möjligheter än Sveriges övriga befolkning. Det kanske mest beklämmande är att veta att romer än idag förföljs och behandlas mycket illa. Den dag jag blir fri ger på så sätt en viktig historielektion och blir en pinsam påminnelse om att det är hög tid att någonting händer och att förföljelsen och diskrimineringen av romer upphör.
Taikons levnadsöde är såklart också intressant. Läsaren får följa henne under hennes tuffa uppväxt och upp i vuxen ålder när hon börjar engagera sig för politiska frågor och inleder sitt författarskap. För många är Taikon såklart välkänd för böckerna om Katitzi, som är baserade på hennes eget liv. I boken skildras hur verkligheten såg ut: vad Taikon ville säga i böckerna om Katitzi och vad hon faktiskt tonade ner. Berättelsen om Taikons uppväxt är kantad av misshandel, otrygghet och hårt arbete, men såklart finns också mycket fint, som gemenskap, systerskap och en stolthet som hon vägrar att släppa.
För att berätta om Katitzi har Mohtadi bland andra intervjuat Katarina Taikons syster, Rosa Taikon, och dotter, Angelica Ström. Det enda som saknas för mig är Katarina Taikon själv, som naturligtvis inte har kunnat få röst i just den här boken, då hon avled redan 1995. Det är sorgligt att Katarina Taikon inte fick fler år: att hon inte kunde skriva fler böcker och fortsätta att vara en viktig röst för romerna. Jag hade gärna hört mer från Katarina Taikon själv. Jag gissar att jag måste läsa Katitizi-böckerna snart.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill ta del av Katarina Taikons fascinerande livshistoria och lära sig mer om romernas situation under 1900-talet.
Betyg: 3+ tivolin av 5.
Citerat ur Den dag jag blir fri
”Katarina Taikon var 31 år när hon kom ut med sin första bok, Zigenerska. Hon hamnade på ett sätt rätt i tiden. Under 60-talet stod välfärdssamhället på sin höjd. Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världen folk. Den nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism, eller, som det ibland kallades, ”minoritetsproblem”. Men under samma tid inträffade något helt annat. Romers krav på bostäder, skolgång, arbete och ett liv fritt från rasism möttes av en kompakt mur av motvilja, hån och förakt, både från det officiella Sverige och från befolkningen i övrigt. Detta förhållande, mellan den dominerande historieskrivningen och de faktiska villkoren, är 1960-talets stora paradox.”
Den dag jag blir fri: En bok om Katarina Taikon av Lawen Mohtadi
Om den dag jag blir fri, Katarina Taikon och Lawen Mohtadi
Katarina Taikon (1932-1995) var en svensk författare av romsk härkomst. Hon debuterade 1963 med den självbiografiska boken Zigenare, men är kanske mest känd för Katitiziböckerna, som också bygger på hennes eget liv. Taikon lärde sig inte skriva förrän i tonåren. Som rom var hon nämligen inte välkommen att gå i skola som andra svenska barn. Under sin levnad kom Taikon att bli en stark och viktig röst för romernas rättigheter. 1982 drabbades Taikon av hjärtstillestånd, endast 50 år gammal, och drabbades av svåra hjärnskador. Efter 15 år i koma avled Katarina Taikon 1995.
Lawen Mohtadi (född 1978) är en svensk journalist, författare och regissör med kurdiska rötter. Hon skriver idag för bland annat DN och jobbar också som redaktör för förlaget Natur & Kultur. Den dag jag blir fri är hennes kanske mest uppmärksammade bok. 2015 omarbetades den till film (med titeln Taikon). Mohtadi twittrar under @lawenmohtadi.
”Hösten 1963 utkom Katarina Taikons debutbok Zigenerska. Hon var 31 år, hade nyligen lärt sig läsa och skriva och blev över en natt talesperson för romernas kamp för lika rättigheter i Sverige. Tillsammans med andra aktivister och kulturpersonligheter kämpade hon för att tömma tältlägren som romer bodde i och för deras rätt till skolgång. Hennes krav på inkludering väckte starka reaktioner, både på grund av ren fientlighet mot romer men även utifrån en idé om att romer varken kunde eller ville leva inom det moderna samhällets ramar. Katarina Taikons livsprojekt blev att utmana den synen. Katarina Taikon (19321995) föddes i ett tält utanför Örebro. Hon är mest känd för sin självbiografiska barnboksserieom Katitzi. Den dag jag blir fri är den första biografin om henne.”
Här om veckan hade vi bokcirkel och pratade om Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som vi alla tyckte var bra, men som kanske ingen av oss gav ett riktigt toppbetyg. Den senaste tiden har vi varit helt överens om bokcirkelböckerna och den här boken fick en stabil 3:a i betyg av samtliga bokcirklare. Här kan du läsa mitt blogginlägg om Ransom Riggs fantasyroman. Apropå vår bokcirkel så hade vi bokcirkel hos Anna/Med näsan i en bok den här gången. Vi har sedan en tid kommit fram till att det är bäst att ses på söndagförmiddagar och äta frukost ihop. Och vilken frukostbuffé hon hade dukat upp! Jag önskar att jag vore lite mer duktig på sociala medier och grejer, för då hade jag kanske dokumenterat det fluffiga glutenfria brödet, den galet goda aprikosmarmeladen, cashewsmöret etc. etc. 😉 Ah. Gott var det! 🙂
Till nästa gång läser vi Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri: en bok om Katarina Taikon. Jag har redan börjat läsa Den dag jag blir fri, trots att det är ca en månad kvar till nästa träff. Det är som väntat en intressant bok. Jag vet oerhört lite om romernas kultur och hur tillvaron för romer i Sverige ser ut och har sett ut under 1900-talet. Nu tar jag in varje ord och känner mig lite mer upplyst. Och ganska bestört. Jag har redan bloggat om att jag gärna skulle vilja läsa Taikons självbiografiska böcker, Katitziböckerna, och nu är jag verkligen ännu mer inspirerad till detta.
Jacobs farfar har i alla tider berättat spännande historier, som han har illustrerat med knasiga gamla bilder. Med åren kommer Jacob att förstå att det hans farfar har berättat bara är påhitt och när han blir lite äldre inser han också hur fåniga de gamla fotona egentligen är. De innehåller uppenbara dubbelexponeringar och taffliga bildredigeringar och arrangemang. Jacob inser också att farfaderns berättelser handlar om något helt annat. De monster som han berättar om är inte monster i egentlig mening. Det han berättar om är hur han som ung jude evakuerades till den lilla ön Carinholm för att slippa undan förföljelsen från nazisterna i Polen. Där bodde han på ett barnhem och de besynnerliga barn som han berättar om är egentligen de barn som han träffade där.
Så händer något mycket dramatiskt. Farfadern, som börjat bli lite dement, yrar om monster och förföljelse. När Jacob vid ett tillfälle åker ut till honom för att lugna honom så möts han av äkta ondska. Han hittar sin egen farfar mördad och han ser också det monster som försvinner från platsen. Ingen tror honom när han berättar om vad han såg. Han skickas till en psykolog och alla försöker att hjälpa honom med att gå vidare och släppa skräckbilderna som rullas upp. Jacob börjar dock återigen grubbla över farfaderns gamla berättelser. Var de sanna i alla fall?
Grubblerierna tar honom ända till Cairnholm, dit han åker för att besöka de platser som farfadern har berättat om under Jacobs uppväxt. Där öppnar sig en helt ny värld, fylld med minst sagt besynnerliga barn.
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en lagom läskig och spännande bok om magiska egenskaper och äventyr. För den som har läst liknande böcker, t.ex. Harry Potter-böckerna, kan boken förmodligen upplevas lite som en blek kopia. Samtidigt har den en del bitar som känns väldigt nyskapande. Framför allt är den fylld av gamla foton, fyndade i gamla lådor och på second hand-affärer. Fotona illustrerar boken på ett kul sätt, men kan samtidigt upplevas lite krystade ibland. Jag tyckte hur som helst att det var en avkopplande och trevlig bok att läsa. Den är lättläst, rolig och lagom spännande.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättsam och lagom spännande ungdomsfantasy kryddad med gamla knasiga foton.
Betyg: 3 ornitologer av 5.
Citerat ur Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
”Mina ben började domna. Jag flyttade, så tyst jag kunde, vikten från det ena till det andra benet för att få igång blodcirkulationen. En pytteliten bit av någonting rasade ner från högen och rullade iväg med ett ljud som verkade öronbedövande i tystnaden. Rösterna tystnade. Så knakade en golvplanka precis över mitt huvud och en liten dusch av gipsdamm sköljde ner. Vilka som än var där uppe – visste exakt var jag var.
Jag höll andan.
Så hörde jag en flickas mjuka röst: ”Abe? Är det du?””
Om Ransom Riggs och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Ransom Riggs är en amerikansk författare och filmare, som är mest känd för sina böcker om Miss Peregrines besynnerliga barn. Riggs är intresserad av gamla foton och har en egen liten samling, som han har använt för att krydda sina böcker med. Hans senaste bok på svenska är Spökstaden, som är den andra boken i serien om Miss Peregrines besynneriga barn. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn filmatiseras just nu i en filmatisering i regi av Tim Burton. Biopremiären planeras till 2016. Ransom Riggs har en hemsida, twittrar på @ransomriggs och har en fansida på Facebook.
Översättare: Sanne Näsling
Originalets titel: Miss Peregrine’s home for peculiar children.
Utgivningsår: 2012 (Rabén & Sjögren).
Andra delar i serien: Spökstaden.
Andras röster: Aldrig bara ord, Bokdetektiven, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.
Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.
Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.
De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
