Etikett: Picket & Pocket

  • Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare

    Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare

    Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam är en reportagebok som in i minsta detalj smular sönder den förundersökning och de domar som felaktigt pekade ut Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) som seriemördare. Betyg: 3+ konfirmationsläger av 5.

    Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam
    Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam

    Fallet Thomas Quick är ett ambitiöst reportage där journalisten Hannes Råstam fullständigt smular sönder de förundersökningar och domar som kom att leda till att Thomas Quick (som numer har återtagit sitt första namn, Sture Bergwall) dömdes för åtta mord begångna under 90-talet och början av 00-talet. Quickfallet har naturligtvis fått stor uppmärksamhet och jag behöver kanske inte orda så mycket mer om turerna i det. Bergwall har i alla fall blivit frikänd och mycket kritik har riktats mot förundersökningen, behandlingen av Thomas Quick under tiden för erkännandena och mot åklagaren. Det har bland annat först fram i ljuset att Bergwall, som vid tiden för morderkännandena vårdades på Rättspsykiatriska kliniken i Säter, missbrukade narkotikaklassade läkemedel. Dessutom utsattes han för förvirrande ”terapier” där han uppmuntrades att plocka fram ”bortträngda minnen” rörande morden – minnen som han hittade på och kunde basera på sådant han hade fått information om från terapeuter, tidningar och andra källor. Teknisk bevisning har inte gått att uppbringa i något av fallen. Det närmsta man kom teknisk bevisning var ”brända benbitar” från en norsk flicka som Quick sa sig ha mördat. Långt senare visade det sig dock att bitarna bestod av trä och lim(!).

    I den här boken ges många detaljer som sammantaget gör att man häpnar. Hur kunde det gå så långt? Förundersökningen framstår av en enda sörja av ledande frågor, vansinniga slutsatser och behändigt sållande i material, så att endast de förhör och de röster som pekade i ”rätt” riktigt fick komma med. Det här fallet har ingenting med #metoo att göra, men i dessa tider kan jag inte undgå att dra några (långsökta) paralleller ändå. Det är uppenbarligen vanligt förekommande att det skapas osunda tystnadskulturer där högt uppsatta och mäktiga personer får härja fritt medan folk bara ser på utan att våga protestera. Det måste ha funnits en hel del sådana element i Quickfallet, antar jag. Här har förundersökningsledare, terapeuter och åklagare fått köra sitt eget race, trissat upp varandra och uppenbarligen fått stå tillräckligt oemotsagda så att deras bristfälliga utredning och verklighetsfrånvända slutsatser har hållit hela vägen i rätten.

    Råstams reportage är ett gediget och imponerande arbete. Hannes Råstam jobbade med det här fallet under många år och gjorde också flera tv-dokumentärer om Thomas Quick, så det märks att han är väldigt kunnig och påläst. Den här boken hann han dock inte riktigt slutföra, då han tråkigt nog drabbades av cancer och gick bort under arbetet med den. Andra författare har dock tagit vid och till synes sömlöst sytt ihop allting. Det är en mastig bok och väljer man att lyssna på ljudboken, vilket jag gjorde, så tappar man lätt tidslinjen och jag kan känna att det inte alltid var jättelätt att hänga med, men jag tycker ändå att det här var en väldigt intressant och engagerande bok. Fallet Thomas Quick är en helt unik händelse och det har varit intressant att lära sig mer. För mig är det inte bara en bok om en lång rad olösta mord, med allt vad det innebär, utan också en bok som liksom många andra berättelser säger något om vilka urspårningar som kan ske när beundrade genier får för mycket att säga till om. Tänk Macchiarini… Och tänk på hur många liknande händelser som säkerligen sker här och nu och hela tiden medan inga kritiska röster når fram i tid!

    Fallet Thomas Quick

    Uppläsare: Torsten Wahlund.
    Redaktörer: Mattias Göransson, Leyla Belle Drake.
    Förord: Leif GW Persson.
    Efterord: Mattias Göransson.
    Fackgranskning: Jenny Küttim, Thomas Olsson.
    Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag), 2012 (den här ljudboksversionen, Ordfront ljud).
    Antal sidor: 403 (ca 16 h lyssning).
    ISBN: 978-91-7037-604-7, 91-86795-14-7.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

    Hannes Råstam

    Hannes Råstam (1955–2012) var en svensk musiker, som efter många år som musiker och basist i olika konstellationer började satsa på journalistiken. Han har bland annat jobbat i SVT-produktionerna Striptease och Uppdrag granskning och har gjort många uppmärksammade reportage. Hans granskningar har också gett honom ett flertal fina priser, t.ex. Stora journalistpriset (tillsammans med Janne Josefsson 1998) och Guldspaden (som han fick 2010 för dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare).

    Förlagets beskrivning

    ”Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal.

    Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller Sätermannen. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat.

    Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos Sveriges värste seriemördare. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda.

    Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.
    Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.

    Samtidigt går de verkliga mördarna fria.

    Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.

    Med förord av Leif GW Persson och efterord av Mattias Göransson.”

  • I museets dolda vrår

    I museets dolda vrår

    I museets dolda vrår av Kate Atkinson är en omfångsrik roman (särskilt när det gäller persongalleriet) som berättar om en rad intressanta kvinnoöden. Betyg: 3 oönskade papegojor av 5.

    I museets dolda vrår av Kate Atkinson
    I museets dolda vrår av Kate Atkinson

    För några år sedan var vi många som slukade Liv efter liv, en väldigt annorlunda bok som berättar om Andra världskriget genom en huvudperson som gång på gång dör, för att i nästa kapitel leva vidare som om inget hänt. Gång på gång berättas vad som hade hänt om bara döden inte hade ryckt bort henne. Nu har jag läst en av författarens, Kate Atkinsons, tidigare böcker, I museets dolda vrår, och jag anar att den här typen av fantasifulla idéer är något som författaren gärna använder sig av. I museets dolda vrår berättas boken utifrån Ruby, som i det första kapitlet inte är mer än ett embryo som precis har uppstått och ger mamma Bunty gravidkänningar medan hon harvar på med sitt liv, pyrande av missnöje över maken.

    Därefter följer en lång berättelse om Rubys liv och mellan varje kapitel finns insprängda fotnötter som är lika uttömmande som egna kapitel. Där berättas om Rubys släktingar och livsöden och, kanske framför allt, deras hemligheter och länkar som ger ledtrådar till varför var och en agerar som de gör. Till slut vecklas det ut en hemlighet som i någon mening funnits i Ruby hela tiden och har varit en tomhet och sorg, svår att sätta fingret på. När den väl uppenbaras är det lätt att som läsare vilja gå tillbaka och se berättelsen i det nya ljuset och att fascineras över de ledtrådar som författaren har strösslat med.

    I museets dolda vrår är en omfångsrik roman, inte minst sett till persongalleriet. Tyvärr gjorde jag misstaget att lyssna på ljudboksversionen av den här boken och det var minst sagt svårt att hålla isär alla personer och känna igen vilken tidsperiod just den här berättelsen utspelar sig. Jag är säker på att det hade varit mycket lättare att hänga med om jag hade haft pappersboken framför mig. Det blev tyvärr alldeles för rörigt för mig och jag hade svårt att riktigt få ihop alla berättelser i huvudet. När jag ser tillbaka på vad jag har lyssnat på känns den mest som en novellsamling och inte som en bok med en tydlig röd tråd.

    Jag är säker på att många andra kan läsa och fängslas av den här boken, som bygger på en intressant idé och som, precis som Liv efter liv, är en alldeles egen och minnesvärd berättelse. Jag känner spontant att jag någon gång vill läsa om den.

    Kate Atkinson

    Kate Atkinson (född 1951) är en brittisk författare och dramatiker. Hon är kanske mest känd för bestsellern Life after life (Liv efter liv). Hennes senaste bok på svenska är En gud i spillror (A god in ruins) som kom ut 2016. Kate Atkinson har en hemsida och en fansida på Facebook.

    I museets dolda vrår av Kate Atkinson
    I museets dolda vrår av Kate Atkinson

    I museets dolda vrår

    Originalets titel: Behind the scenes at the museum (engelska).
    Översättare: Lena Torndahl.
    Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
    Utgivningsår: 1995 (första brittiska utgåvan), 1996 (första svenska utgåvan, Forum), 2015 (utgåvan på bilden, Ponto pocket), 2016 (den här ljudboksversionen, Massolit).
    Antal sidor: 429 (ca 16 h lyssning).
    ISBN: 91-37-10870-0, 9789176793299.
    Andras röster: BoktokaC.R.M. Nilsson.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

    Förlagets beskrivning

    ”En rörande familjesaga om lycka och tragedi, I museets dolda vrår är bästsäljande författaren Kate Atkinsons prisbelönta debutroman.Redan under befruktningen börjar Ruby Lennox sin berättelse. Inne i livmodern förnimmer hon sin mors tankar och känslor, den kärlekslöshet och det ständiga missnöje hon känner för Rubys far. Hon anar också de omständigheter som kommer att forma hennes liv. Fast besluten om att ta reda på allt om sin familj och deras hemligheter tar hon oss med på en svindlande färd genom 1900-talet.”

  • Mina bästa bokcirkelböcker (de första 6 åren)

    Här om dagen bloggade jag om att bokcirkeln Picket & pocket har firat 6-årsjubileum. Det är kanske ett märkligt jubileum att fira, kom jag på sedan, men vi har inte lyckats komma ihåg att fira speciellt många jubileum tidigare, så nu gjorde vi slag i saken. När vi äntligen kom ihåg att fira så blev jag också inspirerad till att blogga om vår bokcirkel. 🙂 Kanske kunde det vara kul att följa upp med ett inlägg om mina bästa bokcirkelböcker från de här åren? Här kommer ett sådant!

    Vi har läst 53 böcker varav 23 är skrivna av kvinnor. 24 av våra bokcirkelböcker är skrivna av svenska författare och 20 är författade av amerikaner eller britter, men vi har också läst böcker av författare från Egypten, Argentina, Australien, Nigeria, Palestina, Kanada, Finland, Ryssland och Tjeckien och säkert något mer…

    Utrensning av Sofi Oksanen
    Utrensning av Sofi Oksanen

    Vi har provat många genrer, t.ex. böcker inom personlig utveckling (Lycka!; jag har förresten fått lära mig att det inte heter självhjälpsböcker), SciFi (Metro 2033), deckare/thriller (Corpus delictiTony och SusanMörk jord och Dödens mästarinna, som också är en historisk roman), biografier (Radhusdisco, Gustavs grabb, Konsten att vara kvinna, Den dag jag blir fri, En droppe midnatt), noveller (Kärlek, vänskap, hat, Det vi förlorade i elden), reportage (Spår, De förklädda flickorna i Kabul), feelgood (Konsten att tala med en änkling, Projekt Rosie), fantasy (Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Lögnernas träd), klassiker (Dödssynden, Processen). Anna har förgäves försökt få in skräckromaner i vår cirkel. Trots otäcka omslag och annat som talar för rysningar så har det dock alltid visat sig att böckerna, däribland Horn och Främlingen i huset, inte varit så läskiga (de är bra böcker, däremot!).

    Den andra kvinnan av Therese Bohman
    Den andra kvinnan av Therese Bohman

    Själv har jag helt slumpartat lyckats få in två böcker som utspelar sig på Exmoorheden (Mörk jord, Levande och döda i Winsford). I övrigt har jag försökt välja böcker som jag har haft hemma och som känts lagom långa.

    Vilka har varit bäst då? Bland mina egna val finns faktiskt två av mina favoriter från de här åren 😉 : Utrensning och Den andra kvinnan. Några andra solklara 5 av 5-böcker är En halv gul sol, Ru, Kalmars jägarinnor, De förklädda flickorna i Kabul och I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Ja, det är mina 7 största favoriter! Någon gemensam favorit vågar jag inte peka ut. De böcker som någon upplever som helt fantastisk brukar någon annan tycka är förfärlig… 😉 Ibland är det heller inte riktigt det som spelar någon roll. Det finns ofta helt andra aspekter som gör att en bok leder till långa, intressanta diskussioner. En bok som många av oss tyckte var bra, samtidigt som den gick att diskutera länge är faktiskt en av våra senaste böcker: En droppe midnatt av Jason Diakité. Det är vinnande när en bokcirkelbok också behandlar engagerande samhällsfrågor, t.ex. rasism, som Diakite berättar om i sin ”familjebiografi”.

    En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
    En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

    Något som är lätt att peka ut är vilken bok som är sämst… Dumskallarnas sammansvärjning är en bok som blev totalt sågad. En annan bok som de flesta bokcirkeldeltagare hatade är Kära Liv och Caroline (som jag tyckte var svinbra!). Den stulna romanen upplevde väl de flesta som en ”mindre bra” bok, men en bokcirkelkompis tyckte att den var bland det mäktigaste och bästa hon läst.. Ja, det är väl det som är en del av charmen med att bokcirkla: att tycka olika gör också att det brukar finnas mycket att prata om. 🙂

  • 6 år med bokcirkel!

    Förra veckan firades ett jubileum, nämligen vår bokcirkels, Picket & pockets, 6-årsdag. Den 7/11 2011 var vi ett gäng som träffades hemma hos Anna (Med näsan i en bok) och pratade om Gargoylen. Under de här åren har mycket hunnit hända, såklart. Några i bokcirkeln har blivit föräldrar, några har flyttat, bytt jobb, slutfört studier – livet har pågått, med andra ord! En del saker med bokcirkeln har ändrats genom åren:  några har slutat och andra har börjat, men då, liksom nu, är vi cirka 8 personer som är med. Från början träffades vi på vardagskvällar och hade knytkalas med en massa fika, men nu för tiden träffas vi på söndagsmornar och äter frukost ihop. En gång i tiden hade vi omröstningar om vilka böcker vi skulle läsa, men nu för tiden turas vi om att helt odemokratiskt välja vad vi läser. Under en period träffades vi var femte vecka, men nu kör vi var fjärde.

    En del saker är däremot bestående, och en framgångsfaktor, om man kan prata om det i sådana här sammanhang, är att vi faktiskt i alla år har pratat om böcker. 😉 Det kanske låter fånigt, men jag har förstått att många bokcirklar tappar tråden och stannar av, vilket alltså inte våran har gjort. Ibland har vi haft middag ihop (även om vi har pratat om det oftare än vad det faktiskt har blivit av), ibland har vi diskuterat att göra resor tillsammans (som absolut inte har blivit av, ännu 😉 ), ibland har vi sett biofilmer tillsammans eller gått på författarsamtal, men kärnan är och har verkligen alltid varit böckerna. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, antar jag.

    Picket & Pocket i Books & dreams 2014
    Suddig och hemsk bild från en fin liten artikel om Picket & Pocket i Books & dreams 2014 🙂 TRE ÅR SEDAN!!

    Jag tycker att det är himla fint att vara med i en bokcirkel. Genom den har jag träffat ett gäng härliga människor som jag knappast hade lärt känna annars och dessutom känner jag helt klart att det har blivit lättare att prata om böcker (och kanske också att blogga om dem?). Det är utvecklande att reflektera och sätta ord på det man läser och en bokcirkeln pushar en verkligen till att göra just detta. Det är också slående hur olika en bok kan uppfattas och att få ta del av andras läsupplevelser är kul och kan vara ögonöppnande. Jag tycker att min läsning har utvecklats av bokcirkeln. På gott och ont 😉 har jag också fått läsa en massa böcker som jag inte hade valt själv.

    Jag har mycket bra att säga om bokcirklar! Om du vill gå med i någon så tycker jag att du ska leta upp någon – eller ta saken i egna händer och starta en! Några random tips på vägen:

    • Ät frukost ihop! Om man är ett gäng där flera jobbar på dagarna och/eller kanske försöker pussla ihop en tillvaro som involverar en massa andra fritidsaktiviteter, barns fritidsaktiviteter etc. etc. etc. så är det egentligen rätt givet att det blir stressigt och svårt att ses på kvällstid.
    • Läs lagom bra böcker. Ni kommer att tycka helt olika om böckerna ni läser. Det hör till. Undvik bråk 😉 och läs inte böcker av dina favoritförfattare (någon kommer att tycka att de är pissdåliga).
    • Minnet. Jag är allt som oftast dålig på att tajma in min läsning så att böckerna finns färskt i minnet precis den dagen vi ska bokcirkla. Det är dumt! De bästa diskussionerna är de som uppstår när alla har boken i färskt minne. Jag har inga råd att ge här, eftersom jag är så kass själv. För en del kanske minnesanteckningar eller bokmärken kan vara en bra idé. För egen del borde jag lära mig hur lång tid det tar att läsa ut en bok egentligen…
  • Lögnernas träd

    Lögnernas träd

    Lögnernas träd av Frances Hardinge är en originell fantasyroman som oväntat nog handlar mycket om vetenskap (och feminism). Betyg: 3+ papper som flyger i vinden av 5.

    Lögnernas träd av Frances Hardinge
    Lögnernas träd av Frances Hardinge

    Det är 1800-talets England och Faith och hennes familj har precis flyttat till en liten by där pappan, som är präst och vetenskapsman, ska delta i en utgrävning. Det dröjer dock inte länge förrän pappan hastigt omkommer i vad som skenbart är ett självmord, men som kanske egentligen är något annat. Faith bestämmer sig för att ta reda på sanningen, ett tilltag som kommer att leda henne till ”lögnernas träd” – ett magiskt träd som hennes pappa har haft bland sina tillhörigheter. Den som berättar en lögn för trädet får trädet att växa och frodas och från dess frukt fås en sanning. På så sätt öppnar sig en möjlighet för Faith att komma sanningen bakom faderns död närmare. Hennes letande ger henne också många insikter i vad hennes pappa egentligen har jobbat med och försökt att bevisa.

    Faiths letande hindras dock, som så mycket annat i livet, av de begränsningar som lagts på kvinnor och om de stela uppfattningar i allmänhet som människor hindras av. Faith har en stor kunskapstörst och har både intresse och begåvning för att syssla med naturvetenskap, men ingenting av detta anses vara passande för kvinnor med sina ”små hjärnor” att syssla med. Boken kretsar mycket kring bristande jämställdhet och andra hindrande omständigheter.

    Det är på många sätt en originell berättelse. Bara det att det är en fantasybok som på flera sätt berör vetenskap, känns verkligen annorlunda och intressant. Jag tyckte helt klart att det här var en tankeväckande och uppfriskande bok. Det enda jag kunde önska vore att jag hade läst boken istället för lyssna på ljudboksversionen. Jag brukar ha lätt för att lyssna på ljudböcker, men jag har på sistone hamnat i en liten svacka och har haft svårt att hitta tid och fokus för att verkligen lyssna och ta till mig av vad jag hör. Jag tror att jag har missat många lager som jag hade haft lättare att plocka upp om jag hade läst själv. Det är dock inget fel på vare sig boken eller uppläsaren, utan det handlar endast om mig. Lögnernas träd prickar faktiskt in det mesta jag vill se i en (fantasy)roman, så det känns oturligt att jag läste den precis nu.

    Lögnernas träd av Frances Hardinge
    Lögnernas träd av Frances Hardinge

    Om Frances Hardinge och om Lögnernas träd

    Frances Hardinge (född 1973) är en brittisk författare som debuterade 2005 med barnboken Fly by night (på svenska 2016, Mosca Mye och de bannlysta böckerna). Hennes senaste bok på svenska är Lögnernas träd (The lie tree) från 2017. Frances Hardinge twittrar på @FrancesHardinge och har en hemsida.

    Originalets titel: The lie tree (engelska).
    Översättare: Ylva Kempe.
    Uppläsare: Agnes Forstenberg.
    Utgivningsår: 2015 (första brittiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms).
    Antal sidor: 401 (ca 12 h lyssning).
    ISBN: 9789132175756, 9789132180842.
    Andras röster: Bokkoll, Carolina läser, Dagensbok.comMed näsan i en bok, Petras bokbloggPrickiga Paula.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

    Förlagets beskrivning

    ”Fjortonåriga Faiths föräldrar bestämmer sig för att flytta ut till en vindpinad ö vid engelska kusten och hon förstår att det ligger mer bakom beslutet än vad de vuxna låtsas om. När hennes pappa kort därefter omkommer under mystiska omständigheter tror Faith sig veta något som kan ha betydelse. Men hon är bara en flicka, och i 1800-talets England anses hon inte värd att ta på allvar. Om hon ska få någon klarhet i vad som hänt måste hon ta reda på det på egen hand.

    I jakten på ledtrådar hittar hon ett märkligt träd bland sin fars tillhörigheter. Det växer och bär frukt bara om man berättar en lögn för det. I gengäld avslöjar trädet en sanning. Eftersom trädet kan vara hennes enda chans att få reda på vad som hände hennes pappa, sprider hon lögn efter lögn över den lilla ön. Men lögner har en tendens att få eget liv …

    Lögnerna träd är en suggestiv berättelse om tro, vetenskap och sanningstörst. Den har vunnit flera prestigefulla priser (bland annat Costa Book of the Year) och hyllas världen över för sin intrig och atmosfär.”

     

  • Rapport från en skurhink

    Rapport från en skurhink

    Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf är baserad på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från slutet av 60-talet. Den väcker många tankar om hur lite som faktiskt har förändrats här i världen sedan dess. Betyg: 4 telefoner av 5.

    Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
    Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

    Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf gavs ut första gången 1970 och bygger på Ekelöfs egna dagboksanteckningar från åren 1967–1969. Ekelöf sliter ut sig själv genom sitt hårda arbete som städare och när hon kommer hem så är det till ett stort hus som ska tas om hand och fem barn på väg ut i vuxenlivet. Det är lätt att förstå att det har varit svårt för henne att hinna med att t.ex. utbilda sig och att skaffa sig något annat jobb än detta slitsamma, tunga, som inte ger tillräckligt betalt för att det ska gå runt. Under ytan bubblar dock en stor törst efter kunskap och bildning. Hon ägnar sina kvällar åt att gå kurser i allt från matematik till samhällskunskap och hon bär på en stor kärlek till litteratur. Hon plöjer arbetarlitteratur och reportageböcker, klassiker och romaner, men hon lyssnar också vaket på radion och följer de stora händelserna i världens oroshärdar och  i vad som händer i Sverige och världen. Trots att hennes egna tillvaro kunde innehålla bekymmer nog så har hon ett oerhört starkt känslomässigt engagemang i vad som händer och sker i världen. Hon oroar sig över sin egna ekonomiska situation, men kan också vara genuint nedtyngd över rapporter om hur människor behandlas i Vietnam.

    Det är någonting speciellt att få ta del av en ögonvittnesskildring. Det går att läsa otaliga artiklar och redogörelser över hur samhället såg ut under en viss tid, men varje skildring är körd genom ett filter och varje gång någonting återberättas eller summeras så faller detaljer bort. Det här är dock alldeles äkta och ärligt och på så sätt går det rakt in. Det är lätt att läsa den här boken och förbluffas över hur Ekelöf hade det och vad hon bekymrade sig över. Det kanske mest beklämmande är dock att inse att mycket av det hon oroade sig över är sådant som även människor idag tyngs av. Även såhär 50 år senare drabbas miljoner människor av krig och konflikter och vi förbrukar ändliga naturresurser som om det inte finns någon morgondag. Även idag har vi klassklyftor (som ökar dramatiskt i t.ex. Sverige) och även idag framstår jämställdhet som en utopi. Det finns även annat som verkar stå stilla: människor nu, liksom då, är t.ex. stressade. Det är lätt att tro att stress är ett nytt fenomen, men stress, liksom så mycket annat som tynger människor, verkar vara samma nu som då.

    Rapport från en skurhink är på många sätt en ögonöppnare och en verkligt intressant bok. Det man dock måste stå ut med är formen. Boken är baserad på en dagbok och även om den säkert är redigerad så är det trots allt den form  som berättelsen följer. Här ges ingen personbeskrivning eller bakgrund och det finns inte alltid en röd tråd. Det är sporadiska anteckningar, helt enkelt. Det är inte svårläst eller tungläst, men kanske lite torrt. Jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Jag kan särskilt rekommendera att diskutera den i en bokcirkel, för det är verkligen en bok som inbjuder till samtal.

    Citerat ur Rapport från en skurhink

    ”I kväll tog Fokus upp stressproblemet …

    Ja man orkar snart inte mer. Allt är så komplicerat, både i tankevärden och den ”vanliga” världen. Framför allt på arbetsplatserna där har det varit oro sen några år. Ingen arbetare går trygg vad det gäller anställning. Rätt som det är görs det inskränkningar på såna arbetsplatser man trodde skulle ”bestå” för alltid så gott som. Arbetarna står ”friställda”.

    Ungdomen idag måste kunna så mycket. De ska ha examen i alla sorters ämnen för att kunna få platser. Ungdomen har slitigt värre. De måste lära sig flera sorters språk för att följa med internationellt.”

    Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf
    Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf

    Om Maja Ekelöf och Rapport från en skurhink

    Maja Ekelöf (1918–1989) var en svensk städare och författare. Hon debuterade 1970 med romanen Rapport från en skurhink, som är baserad på hennes egen dagboksanteckningar. Utöver Rapport från en skurhink så finns ytterligare en av hennes texter publicerade: Brev, som innehåller en brevväxling mellan Ekelöf och Kumlainternen Tony Rosendahl.

    Utgivningsår: 1970 (första svenska utgåvan, Rabén & Sjögren), 2010 (den här utgåvan, Norstedts).
    Antal sidor: 190.
    ISBN: 978-91-1-303155-2, 978-91-1-302929-0.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

    Förlagets beskrivning

    ”Maja Ekelöfs (1918-1989) numera klassiska verk kom ut 1970 och väckte omedelbart stort uppseende och blev en storsäljare. Hennes manus belönades 1969 med Rabén & Sjögrens romanpris och Karl Vennberg skrev i Aftonbladet att boken gav ”den hittills klaraste och ovedersägligaste bilden av svensk låglönevardag under 60-talet”.”

  • Det vi förlorade i elden

    Det vi förlorade i elden

    Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och skräck & ockultism. Betyg: 4 dödskallar av 5.

    Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez
    Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez

    Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två tydliga teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och ockultism. Det är en svår bok att genrebestämma. Det är helt klart att den har starka inslag av skräck, men den är också jordnära i sina skildringar av människor och relationer. Det känns faktiskt lite som en argentinsk John Ajvide Lindqvist, om ni hänger med på liknelsen. Även Ajvide Lindqvist är väldigt duktig på att spegla människor och deras rädslor i övernaturliga händelser och fenomen. Både hans böcker och Det vi förlorade i elden är mer än kittlande spänningsromaner och kanske därför är de också extra äckliga och läskiga – de målar upp världar där människor och miljöer på många sätt går att relatera till, men där det också lurar de mest fasansfulla saker under ytan.

    Ytterligare en koppling är faktiskt barnen. Barn är i många avseenden symboler för det obefläckade och oskuldsfulla, men i Ajvide Lindqvists böcker kan barn också vara vampyrer eller döda människor som går igen. I Det vi förlorade i elden kan barn vara offer för fruktansvärda omständigheter: de kan leva i slum, missbruka narkotika, prostituera sig, men det finns också hela tiden någonting hotfullt och ondskefullt över dem – de stinker och är smutsiga, dels för att de lever som de gör men också för att de har kopplingar till något ruttnande och ockult.

    Mariana Enriquez mångbottnade berättelser är ofta otroligt äckliga, både för att de beskriver förruttnelse och skit och för att de är läskiga och lite opålitliga. Ändå är de svåra att sluta läsa eftersom att de också är skickligt uppbyggda och svåra att lägga ifrån sig. Jag tycker verkligen att Det vi förlorade i elden är en stark novellsamling. Dessutom är det spännande att läsa en bok som utspelar sig i Argentina, vilket ju är en miljö man sällan kommer i kontakt med i litteratur på svenska.

    Citerat ur Det vi förlorade i elden

    ”Kroppen hittades en vecka efter det att den smutsige pojken och hans mamma hade försvunnit. När jag med svullna fötter var på väg hem från jobbet och bara längtade efter att få komma in i mitt svala hus där det var så högt i tak och rummen så stora att inte ens den värsta sommarhetta kunde värma upp det helt och hållet, möttes jag av stor uppståndelse i kvarteret: tre polispatruller, sådana där gula avspärrningsband som sätts upp när det har skett något brott och så fullt med folk som trängdes framför banden. Jag fick genast syn på Lala i sina vita högklackade skor och gyllengula uppsatta hår, hon var så nervös att hon hade glömt ta på vänstra lösögonfransen, varför hennes ansikte såg helt osymmetriskt ut, som om hon vore förlamad på ena sidan.”

    Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez
    Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

    Om Mariana Enríquez och Det vi förlorade i elden

    Mariana Enríquez (född 1973) är en argentinsk författare och journalist som också leder skrivarkurser. Hon har skrivit essäer, noveller, romaner och en biografi. Det vi förlorade i elden är den enda av hennes böcker som har översatts till svenska.

    Originalets titel: Las cosas que perdimos en el fuego (spanska).
    Översättare: Hanna Axén.
    Utgivningsår: 2016 (första argentinska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
    Antal sidor: 237.
    ISBN: 978-91-1-307263-0.
    Andras röster: Bloggbohemen, Bokstaden, Bokstugan, Breakfast book club, Jennies boklista, Med näsan i en bok.
    Köp hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

    Förlagets beskrivning

    ”12 noveller av Argentinas nya litterära stjärnskott, som jämförts både med Roberto Bolaño och Julio Cortázar. Samhällskritik och starka kvinnoporträtt varvas med skräck och övernaturliga fenomen när Mariana Enriquez tar tempen på det mentala tillståndet i 2000-talets Argentina.

    I novellen ”Den smutsiga pojken” observerar en argentinsk medelklasskvinna en smutsig liten pojke som lever på gatan framför hennes hus och som ibland knackar på för att få lite mat. När man hittar en svårt lemlästad pojke med avhugget huvud i kvarteret är kvinnan övertygad om det rör sig om den smutsige. Kvinnan ger sig in i mordutredningen bara för att finna att pojken kanske aldrig funnits.

    I ”Värdshuset” gör ett par flickor inbrott på ett landsortshotell för att hämnas på ägarinnan när den enas far fått sparken därifrån. Men de överraskas av polissirener, helikopterljud och militärer som står med dragna vapen utanför fönstret, synvilla eller verklighet? Huset visar sig ha varit ett tortyrcenter under juntatiden.

    I ”Spindelnätet” reser ett medelklasspar från Buenos Aires till gränsen mot Paraguay för att handla billigt smuggelgods i gränshandeln. När de drabbas av motorstopp på tillbakavägen flippar mannen ut och lamslås av skräck. Kvinnan börjar fantisera om hur hon ska kunna göra sig av med honom.”

  • Hustrun

    Hustrun

    Hustrun av Meg Wolitzer är en sällsynt snärtig och välskriven roman om att leva ett helt liv i bakgrunden till en ”kulturman” med uppblåst ego – och att till slut bestämma att det får vara nog. Betyg: 4 efterhängsna biografiförfattare av 5.

    Hustrun av Meg Wolitzer
    Hustrun av Meg Wolitzer

    Joan och hennes man Joe sitter på ett plan på väg till Helsingfors. Han är en hyllad författare och hon är hans hustru. Nu ska han ta emot det prestigefyllda Helsingforspriset och Joan förstår med ens att deras närmare 30 år långa äktenskap är över. Hans självgodhet, ständiga otrohet och uppblåsta ego går inte längre att stå ut med. Genom att berätta om Helsingforsvistelsen och genom att ge tillbakablickar på parets liv tillsammans målar Meg Wolitzer skickligt upp förhållandets förfall.

    Det känns insiktsfullt och på pricken – varje formulering dallrar av en återhållen bitterhet, sorg och ilska. Liknelserna och ordvalen är så snärtiga att texten ofta upplevs som rolig trots att allting egentligen är extremt sorgligt. Det går inte att säga någonting annat än att det här är en mycket skickligt skriven roman där det märks att författaren har haft en tydlig idé om både vilken berättelse hon vill föra fram och vilken form hon vill hålla sig till – och författaren har inte bara tänkt på detta utan har också sytt ihop det. Någon gång emellanåt känns det dock lite sökt. Det första kapitlet är t.ex. så strösslat med mer eller mindre krystade kroppsmetaforer att jag till slut blev rätt less – fast bara tillfälligt faktiskt. Boken är genialt skriven och lyckas verkligen beröra och väcka tankar.

    Det här är inte den första boken jag läser om att vara någons (hemma)fru. Ämnet har t.ex. behandlats i flera av Curtis Sittenfelds romaner, däribland Presidentens hustru, som berättar om en fiktiv presidenthustrus liv (Laura Bush är förebilden till romanfiguren). Varje gång blir jag lika ställd och förvånad. Som svensk så är det lätt att glömma att det inte på något sätt är självklart att som kvinna kunna göra karriär (eller ens ha ett jobb). Ärligt talat känner jag just ingen som lever ett hemmafruliv. Inte föraktar jag den som prioriterar hem och familj framför jobb, men att, liksom den här bokens huvudperson, på ett rätt oreflekterat och inte speciellt självvalt sätt hamna i hemmafrulivet känns bara sorgligt för mig. Var gör man av sina egna ambitioner och drömmar? Hur står man ut på tråkiga fester och tillställningar där man inte är något annat än en hustru, som ska konversera och ha något gemensamt med andra hustrur? Ett slags svar ges faktiskt i den här boken, men det kändes ändå inte helt tillfredsställande. Visst, jag blir berörd och boken gav mig väl en och annan tankeställare om hur den här hustru-tillvaron kan se ut, men innerst inne har jag bara en röst som skriker ”men ryck upp dig för fan!!”.

    Det var förresten länge sedan jag läste någonting så bittert och enkelspårigt. Jag menar det egentligen inte som någonting negativt, det är bara det att Joe så odelat beskrivs som en gris till kulturman och författaren ger honom inte ett enda försonande drag eller någon som helst ledtråd till varför någon annan människa ens skulle vilja ta i honom med tång, än mindre förstår man vad den intill utplåning uppoffrande hustrun ser hos honom. Jag tänkte hela tiden att det skulle klarna under läsningens gång, att passionen, kärleken, värmen, vänskapen någon gång skulle sippra fram, men nej – det blev faktiskt bara värre och värre, tills det till slut känns absurt.

    Det här är hur som helst en bok som väcker känslor, i all sin lågmäldhet. Jag måste skriva lågmäldhet, för den skildrar faktiskt ett helt liv i skymundan. Kan någonting bli mer passivt och ändå provocerande än så? Jag tyckte att det var en mycket bra bok. Trots en ”kulturman”-debatt, som har rasat på kultursidor för inte allt för länge sedan, och trots att det redan finns en hel del ”hemmafrulitteratur” så tycker jag ändå att den här boken känns aktuell och intressant. Den är dessutom vassare skriven än de flesta liknande böcker jag har läst. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

    Citerat ur Hustrun

    ””Vill du att jag ska säga hur stor chans du har att få Helsingforspriset?”

    Joe nickade. På bordet stod ett mjölkpaket och just i det ögonblicket råkade min blick falla på det, så jag sa: ”Två procent.”

    ”Tror du att jag har två procents chans att vinna?” sa han trumpet.

    ”Ja.””

    Hustrun av Meg Wolitzer
    Hustrun av Meg Wolitzer

    Om Hustrun och om Meg Wolitzer

    Meg Wolitzer (född 1959) är en amerikansk författare, som bland annat är känd för bestsellern Hustrun. Hon undervisar även i kreativt skrivande. Meg Wolitzer har en hemsida och en Facebooksida.

    Originalets titel: The wife (amerikanska).
    Översättare: Peter Samuelsson.
    Utgivningsår: 2003 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Wahlströms & Widstrand).
    Antal sidor: 233.
    ISBN: 9789146229506.
    Andras röster: Annika Koldenius, Bokhora, Johannas deckarhörna, Just här – just nu, Och dagarna går…, Stories from the city.

    Förlagets beskrivning

    ”Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

    Utifrån denna dramatiska öppningsscen lotsar Meg Wolitzer läsaren genom det Castlemanska äktenskapet, från det trevande mötet på kursen ”Grunder i kreativt skrivande” på College, där han var hennes lärare, till den slutliga brytpunkten som kulminerar i ett avslöjande av en omsorgsfullt bevarad hemlighet.

    Meg Wolitzer har skrivit en intelligent, bitsk och roande roman om livsval, äktenskap och skrivande. ”

  • Ställ ut en väktare

    Ställ ut en väktare av Harper Lee
    Ställ ut en väktare av Harper Lee

    Vi är många som har läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden. I Dödssynden får läsaren följa Scout, som växer upp i den amerikanska södern som dotter till en advokat. När en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna blir det Scouts pappas uppgift att försvara honom. Ett av bokens mest centrala teman är rasism, vilket är något som Scout och hennes bror bland annat får bevittna från läktaren i rättegångssalen. Dödssynden är den enda bok som Harper Lee skrev och hon valde också att leva sitt liv långt från rampljuset och gav just inga intervjuer. Hon var dock tydlig med att hon inte hade för avsikt att ge ut någon mer bok. Kanske just därför blev entusiasmen enorm när det för några år sedan kom ut att ett tidigt manuskript av Dödssynden skulle ges ut under titeln Ställ ut en väktare. Harper Lee, som gick bort 2016, vårdades mot slutet av livet av hennes syster, som också såg till att ta hand om allt som rörde Harper Lees författarskap. Det var när systern avled, och Harper Lee flyttade till ett äldreboende, som manuskriptet plötsligt gavs ut, vilket många menar gjordes bortom Harper Lees medgivande när systern inte längre kunde tillvarata hennes intressen. Ursprungligen benämndes boken dessutom som en uppföljare till Dödssynden och inte som det manuskript som den egentligen är.

    I Ställ ut en väktare berättas en liknande historia som i Dödssynden, men från ett annat perspektiv. Scout är nu vuxen och lever i det mer moderna och upplysta New York. Nu återvänder hon till sin barndomsstad, Maycomb, där pappan fortfarande är verksam som advokat och där han arbetar tillsammans med Hank, som är en gammal flirt för Scout. Scout står nu i valet och kvalet hur hon ska gå vidare här i livet. Ska hon återvända till Maycomb för gott och gifta sig med Hank? Hon leker med tanken, men när hon åter bevittnar hur utbredd rasismen är i hennes hemstad så väcks inget annat än vrede och besvikelse.

    När Harper Lee lämnade in Ställ ut en väktare till förlaget blev hon rekommenderad att arbeta om texten och skriva berättelsen utifrån Scouts ögon som barn. Det gjorde hon också och det blev succé. Ställ ut en väktare är säkerligen en intressant bok för den som verkligen vill grotta ner sig i Dödssynden och gå på djupet med hur berättelsen egentligen har växt fram. I sig självt är boken dock inte mycket annat än just det manuskript som den är. Berättelsen är rörig och snårig och även om den väcker både tankar och känslor när den beskriver rasismen i den amerikanska södern så räcker det inte ända fram. Storyn är helt enkelt lite tunn och därmed blir allting lite krystat. Jag tyckte faktiskt inte att Ställ ut en väktare var speciellt bra. Nu var det visserligen hemskt länge sedan jag läste Dödssynden, men jag kommer dessutom på mig själv hela tiden med att söka i minnet efter paralleller till just Dödssynden och det stör mig. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den här boken, främst för att det känns oklart om Harper Lee verkligen ville att någon skulle läsa den här texten, men också för att Dödssynden är väldigt mycket bättre.

    I korthet

    Rekommenderas för: Den som läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden och vill grotta ner sig i hur den här berättelsen om rasism i amerikanska södern har vuxit fram.

    Betyg: 2 nakenbad av 5.

    Citerat ur Ställ ut en väktare

    ”Hon kastade en blick genom det långa vardagsrummet på de bägge raderna med kvinnor, kvinnor som hon hade känt hela sitt liv och hon kunde inte prata med dem i fem minuter utan att bli fullständigt tom. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De pratar oavbrutet om allt de gör och jag vet inte hur man gör det de gör. Om vi gifte oss – om jag gifte mig med vem som helst i den här stan – skulle det här vara mina vänner och jag skulle inte veta vad jag skulle säga till dem. Jag skulle bli Jean Louise den stumma. Jag skulle aldrig ro iland en sådan här bjudning på egen hand, medan faster Alexandra har hur trevligt som helst. Jag skulle bli kyrkad till döds, bridgekvällad till döds, tvingas tycka till om böcker i bokcirkeln, förväntas ta del i samhällslivet. Det krävs mycket av det jag inte har för att bli medlem i den här klubben.”

    Om Harper Lee och om Ställ ut en väktare

    Harper Lee är författarnamnet som den amerikanska författaren Nelle Herper Lee (1926 – 2016) använde sig av. Hon är känd för den Pulitzerprisbelönade och mycket älskade romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) som kom ut första gången 1960 och som filmatiserades två år senare (svensk titel: Skuggor över södern). 2015 gavs ett tidigt Dödssynden-manuskript ut under namnet Go set a watchman (Ställ ut en väktare).

    Originalets titel: Go set a watchman (amerikanska).
    Översättare: Eva Johansson.
    Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan, HarperCollins), 2015 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag).
    Läs även: Dödssynden.
    Antal sidor: 283.
    ISBN: 9789100154677.
    Andras röster: Bokhora, Feministbiblioteket.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

    Förlagets beskrivning

    ”Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.

    Ställ ut en väktare är Harper Lees första roman på över femtio år och den andra någonsin som ges ut. Den skrevs innan Dödssynden (To Kill a Mockingbird), men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Lee trodde själv att manuset hade gått förlorat, tills det återfanns förra året. Ställ ut en väktare är en tankeväckande roman skriven i en turbulent tid, som kastar nytt ljus över en av den moderna litteraturens klassiker.”