Den senaste bokcirkelboken vi har gett oss i kast med i Picket & pocket är John Kennedy Tooles moderna klassiker Dumskallarnas sammansvärjning Jag har hört många hylla den här boken, som faktiskt kommit att bli så uppskattad att det har rests en staty av huvudpersonen, Ignatius J. Reilly, i New Orleans. 1981 belönades också boken med det prestigefyllda Pulitzerpriset. Ingenting av detta fick dock författaren själv njuta av eftersom han ständigt blev refuserad under sin levnad och det bidrog säkert också till den depression han drabbades av. 1969 begick han självmord och boken gavs ut postumt hela tolv år senare tack vare hans moder, som såg till att ta manuskriptet till ett förlag som till slut gav ut boken.
En viktig grej i boken är språket, där dialogerna, som boken till väldigt stor del består av, är skrivna med den breda dialekt som uppenbarligen talas i New Orleans. Det var säkert ganska nyskapande när boken skrevs, men idag har såklart ganska många böcker givits ut där språket inte följer gängse språkregler. I det här fallet läste jag dessutom en översättning, vilket gör att hela grejen är poänglös eftersom det helt enkelt inte går att fånga dialekten i översättningen och istället blir man som läsare serverad en daterad, svårpenetrerad textmassa som sackar ned lästempot. Jag tyckte jag var ute i hyfsat god tid när jag öppnade boken en dryg vecka innan bokcirkelträff, för boken är trots allt bara ca 400 sidor lång och alltså ingen direkt tegelsten, men det tog mig så lång tid att bara läsa förordet och första kapitlet, så jag insåg direkt att det här skulle bli utmanande att ta sig igenom i tid. Och då handlar det inte bara om att den är utmanande att läsa p.g.a. det omständliga språket och den komprimerade texten. Främst har det varit utmanande för att jag helt enkelt har funnit boken så ointressant att jag har haft svårt att förmå mig att plocka upp den.
Jag är hopplöst dålig på att lägga ner böcker som jag inte gillar – att läsa ut allt jag påbörjar är nästan som en tvångstanke. 😉 Men, det här är tredje gången jag faktiskt känt att det är slöseri med tid att läsa. Det här är ointressant, svårläst och framför allt är det inte ett dugg kul. Den hyllas annars som en oslagbar komedi. Och jag fattar verkligen inte vad boken vill säga. Handlingen kretsar kring den överviktige licentiaten Ignatius, som bor med sin stackars mamma i New Orleans trots att han passerat 30. Han är en loser och dagarna går mest åt till att klaga och göra sig lustig över allt och alla (OBS: det är inte lustigt att läsa om detta). Dagarna fördriver han med att onanera till en bild av sin gamla hund, sitta på bion och må dåligt över sin ”magmun” och att skriva på ett bokprojekt som naturligtvis aldrig kommer att bli något. Till slut säger mamman ändå ifrån och vill att han söker ett jobb, vilket han också gör, trots att han är minst sagt arbetsskygg.
Jag fattar inte humorn. Det är väl bara så. Stilen är lite som den i Den ljuva giftkokerskan – där den så kallade humorn består av att författaren bygger upp absurda scener, stoppar in överdrivna och onyanserade karaktärer och låter dem babbla på och spela över till MAX. Lite som en riktigt, riktigt, riktigt dåligt fars eller pajig dratta på ändan-komedi som riktar sig till barn. Fast sämre. Mycket sämre.
Mina bokcirkelkamrater Med näsan i en bok och Nobelprisprojektet var väl inte heller så imponerade och resten av bokcirkeln tyckte också att boken sög. Som snittbetyg belönades den med 1,2 av 5 av oss bokcirkeldeltagare… Jag kan inte ens komma ihåg när jag gav en etta åt en bok senast. Jag såg att Nobelprisprojektet fick en kommentar om att ”vi väl bara är tjejer i bokcirkeln” (för tjejer är väl humorbefriade, eller?). Det är vi inte. Och för att föregå någon eventuell fråga om detta eller annat rörande vem boken riktar sig till så kan jag säga att det här är en bok som knappast är läsvärd för någon, oavsett kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Läs inte. Snälla.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
