Dagarna går så fort, trots att inte gör mycket av det jag brukar göra i normala fall. Det har infallit en slags ny rutin. Jag tänker inte påstå att jag trivs med det, men visst, det kan vara skönt att sällan behöva ha bråttom till något och att aldrig behöva fundera på hur kalendern ser ut. Ibland har jag såklart saker i kalendern, men det krävs inte direkt något pusslande för att planera in nya grejer. Vissa saker har i alla fall fallit på plats med tiden. Dansskolan vågade sig till exempel på att öppna igen (efter vissa förändringar) ett par veckor efter påsk och jag har dessutom fått in lite mer dans tack vare att vi blivit ett gäng som träffas en gång i veckan och dansar tillsammans och lär ut steg till varandra på en dansbana, utomhus. Sedan träffar vi vänner oftare än vad vi gjorde i t.ex. mars. Vi kanske inte ses lika ofta som vanligt och har inte några stora fester såklart, men ändå. Vi har hunnit avverka några middagar och brädspelskvällar i alla fall (och ja, vi tänker på avstånd, att tvätta händerna etc. etc. etc.). Löpningen fortsätter som vanligt. Ja, löpningen är såklart ingen risk i de här sammanhangen. Jag springer såklart förbi alla så snabbt att de ens hinner märka det. Skoja bara! Jag fick min sambo att agera farthållare och vara allmänt peppande under en snabb springtur här om veckan, istället för Blodomloppet 10 km. Det gick bra! Det finns många virtuella lopp också, men när det är helt fri starttid är det alldeles för lätt för mig att aldrig komma till start. Oops. Någon mer snabb löptur måste jag dock hitta innan sommaren är slut, om det nu blir ett lopp eller om jag får min sambo att skena runt Nydalasjön med mig igen. Man hittar nya vanor, som sagt, och det är bra. Nu längtar jag bara efter att kunna resa till nära och kära.

Det är svårt att göra upp en massa planer i dessa tider, men jag tänker att juni säkert kommer att bjuda på en hel del löpning och dans, i vanlig ordning. Alldeles säkert kommer jag att cykelorientera en del och läsa en och annan bok. Under den här terminen har jag ju läst en kurs i C#-programmering på kvällar och helger. Nu i juni väntar ännu mer fritid eftersom terminen är slut och jag ”bara” har jobbet som tar min tid. Det har varit en riktigt kul kurs faktiskt, men det ska också bli skönt att kunna känna sig mer ledig när man kommer hem.

Det finns säkert de som har läst extra mycket den här våren, men jag hör faktiskt inte till dem. Jag har mina läsvanor och för mig blir det i stort sett bara läsning en stund innan jag somnar. I vuxen ålder har jag sällan haft lust eller ro till att sitta ned och läsa om dagarna. Eller jo, det är klart att jag plöjer en hel del böcker på resor, på stranden eller i stugan, men det blir sällan av när jag bara är hemma och många andra nöjen konkurrerar om uppmärksamheten. Jag har faktiskt läst ovanligt lite i maj: jag hann bara lyssna på en ljudbok och läsa ut månadens bokcirkelbok. Nu i juni hoppas jag på att kunna plöja lite mer böcker. Kanske några noveller?! Jag köpte faktiskt ett gäng noveller i present till mig själv. Jag tyckte jag förtjänade en liten present efter att ha fått högsta betyg i C#-kursen.

Vill man läsa något helt färskt och nyutkommet så kan jag tipsa om att Curtis Sittenfeld är aktuell med en ny roman på svenska. Curtis Sittenfeld gjorde stor succé med romanen Presidentens hustru (från 2009). Den byggde på Laura Bushs liv. Nu fortsätter Sittenfeld på lite samma tema: nu i juni kommer Rodham, som är en roman som blandar fiktion och verklighet och såklart har Hillary (Clinton) i huvudrollen. Det känns som en superintressant bok, med tanke på vilken resa Hillary har gjort.

Vad läser du i juni?

Ja, vad ska man säga. Världen har verkligen hamnat upp och ner och det går inte att planera en dag framåt, som det känns. Allt roligt som fanns i kalendern har blåsts bort: Littfest, opera, standup, musikal, konsert samt två resor. Allt känns deppigt och tråkigt. Det vi brukar göra om dagarna: gå på bio, spela brädspel med vänner, kolla på utställningar, fika, äta ute och så vidare – allt är ersatt mot att helt enkelt bara… vara hemma? Vilket inte direkt är min favoritsyssla, trot allt. Det är smärtsamt att just inte umgås med någon, för i normala fall är det en viktig komponent i mitt liv, en helt nödvändig komponent, till och med. Nu träffar vi inga vänner längre och vi kan heller inte träffa våra respektive familjer under obestämd tid. Jag inser att man säkert skulle kunna umgås med sina vänner utomhus eller så, men det är som att luften har gått ur.

Jag försöker att göra normala saker i stil med att jobba, springa (fast med ett mål som jag aldrig kan testa på något lopp) och att dansa (den ena danskursen är dock inställd och den andra ställs väl in tids nog den också), men det räcker inte. Jag tycker att livet har blivit ganska tomt, ärligt talat. Självklart är jag inte i någon unik situation. Faktum är att jag är i en privilegierad situation. Jag är inte i någon riskgrupp, jag har inte förlorat mitt jobb eller behövt genomlida att min verksamhet har gått omkull. Ingen anhörig har blivit allvarligt sjuk och jag jobbar inte ens inom vården, men jag antar att jag har rätt att vara ledsen jag också. Jag är i alla fall ledsen, ledsen och oroad över vad som händer med världen.

En nödvändig förändring i mitt liv har på sista tiden varit att stänga av informationen. Jag insåg ganska snabbt att jag inte fixar all hysteri. En del av mina vänner och bekanta har blivit tystade och bortplockade från mina flöden i sociala medier. Det räcker gott med den minimala information jag skaffar mig från Krisinformation.se; Jag behöver inga självutnämnda epidemiologer och andra ”snillen” som spekulerar fritt och postar ”omtänksamma” inlägg om viruset. Jag har bytt startsida i webbläsaren – sedan säkert ett decennium har jag haft Sveriges radio som startsida eftersom jag gillar deras nyhetsuppdateringar, men nu går det inte längre. Jag fixar inte att ha skräckrubriker som skriker mot mig varje gång jag öppnar webbläsaren. Jag har sedan många år tillbaka läst i princip hela DN i mobilen, varje dag. Nu går det inte längre. Jag har avslutat min prenumeration och nu för tiden tar jag ofta upp mobilen och vet inte ens vad jag ska göra med den. Förr tog jag fram tidningen när jag fick en lämplig paus, men nu fixar jag inte att läsa tidningar längre, inte ens kultursidorna går att läsa. Poddarna har också blivit rensade, liksom spellistor med nyhetsinslag. Jag tar bort allt med ordet corona någonstans i beskrivningen eller titeln och rensar bort allt som kan ge en ovälkommen nyhetsuppdatering. Det jag skrev i stycket ovan är kanske inte så dramatiskt. Det är bara det att det har blivit allt tommare här borta, i stort och smått. Världen har blivit väldigt mycket mindre, när liksom allt man brukade fylla den med har försvunnit, när både det sociala, kulturen och nyheter har skurits bort.

Jag har nog ovanligt svårt för ovisshet och förändringar. Jag kan bli uppstressad över förändringar även om de är bra. Och det här är ju inte så bra, så självklart är det här en stress för mig, även om allt förmodligen blåser bort och blir relativt normalt igen, förr eller senare. För många blir det såklart allt annat än normalt: många kommer att förlora en närstående eller förlora sin inkomst (jag orkar inte ens tänka på det), men för många andra blir det förmodligen som vanligt, tids nog. Det är det där med ”tids nog” som är det svåraste att hantera för mig just nu. Jag tänkte i veckor i ett första läge, sedan månader. Nu vet jag inte längre. Jag vet inte alls vad jag ska hoppas på, eller om det ens är värt att hoppas. Själva smittan är ironiskt nog det som oroar mig minst. Jag har haft influensa och körtelfeber med mera i vuxen åldern och visst kan man bli sänkt under många veckors tid, men det känns ändå som något jag fixar. Jag har statistiken på min sida och känner ingen oro för att bli allvarligt sjuk. För mig känns det tydligt att det är oron och hysterin som är själva sjukan här.

Det här blev inget upplyftande inlägg, men tiden är helt enkelt inte sådan. Jag försöker att göra någorlunda normala saker om dagarna, som sagt, och jag tänker att man får vara glad så länge man kan. Böcker är också en konstant i mitt liv, dock får jag kanske börja plocka från hyllorna hemma var det lider. Hur länge håller biblioteken öppet? Varje normal grej jag gör nu för tiden är något jag gör med en känsla av att det kan ta slut på obestämd tid och därmed vara den sista gången på länge.

Jag vet inte om det kommer ut några böcker under rådande omständigheter. När jag en gång kollade vårens kataloger så var det i alla fall dessa som fångade min uppmärksamhet:

• Ödesmark av Stina Jackson, författaren till supersuccén Silvervägen. Kanske är jag den enda i Sverige som inte har läst Silvervägen?! I april var det i alla fall tänkt att Ödesmark skulle komma ut, en bok som utspelar sig utanför Arvidsjaur och som förhoppningsvis är lika bra som debutromanen.
• Kulla-Gulla-böckerna var planerade att komma i nyutgåva, såhär på 75-årsdagen(!). Nostalgifaktorn var hög när jag såg dem i katalogen, för de hade nämligen samma framsidor som de vällästa biblioteksexemplar jag själv plöjde i bokslukaråldern. Håller böckerna om den fattiga flickan Kulla-Gulla och hennes klassresa ännu? Jag hoppas! Kulla-Gulla var också tänkt att gå på Stadsteatern i Stockholm, har jag hört. Återstår att se vad det blir av det…
• Ännu mer nostalgifaktor uppstod när jag såg Våra visor av Alice Tegnér med underbara illustrationer av Elsa Beskow. Klassiker!
• Förra året gavs Astrid Lindgrens älskade Saltkråkanberättelser ut som bilderbok för första gången. April var tänkt för nästa del i serien: Far ända in i baljan. Saltkråkan hör till mina Astrid Lindgren-favoriter, så det känns verkligen superhärligt att de nu kommer som bilderböcker. Varför har det inte skett förrän nu? Just nu känns det i och för sig deppigt att påminnas om Saltkråkan eftersom att ”stan” i Saltkråkan är just min hemort, Öregrund, ett ställe som jag inte vet säkert när jag kan besöka nästa gång. Hjärtat går sönder när jag tänker på just det, även om stan säkert står kvar länge till, i och för sig. Just städer, i bemärkelsen geografiska platser, brukar stå emot ekonomisk kollaps och pandemier.

Jag har inte orkat kolla om dessa böcker fortfarande är aktuella, men kommer de inte nu i april så kanske de kommer en annan gång. Vem vet någonting om någonting nu för tiden?

Själv läser jag fortfarande böcker från den imponerande hög jag har visat upp i olika sammanhang. Den har på senare tid även kompletterats med Klubben av Matilda Gustavsson, som efter lång tids köande faktiskt blev min här om veckan. Den är snart utläst. Såhär populära böcker får man ju bara låna ett par veckor, även i coronatider, så det gäller att speeda på med läsningen.

Förlåt om det här inlägget blev katastrofdeppigt och tråkigt. Ibland är man verkligen inte på topp, men jag antar att det bara kan bli bättre, eller att det åtminstone blir bättre tids nog. Läser jag det här inlägget om ett halvår eller ett år kommer jag förmodligen undra vad jag höll på med samt översköljas av en lust att ruska om mig själv, eventuellt skämmas, eventuellt tänka att det är patetiskt att tycka att det där var ett problem. Nu kan jag nämligen tänka tillbaka på t.ex. januaris bekymmer och undra varför jag ens tyckte att det var bekymmer?! Hade jag ens några bekymmer? Men i stunden är det ju svårt att bara skaka av sig saker. Åtminstone för mig. En slags tröst är att jag märker att många runt omkring också är påverkade, på ett eller annat sätt: få stå oberörda i denna stund, märker jag. Men snart har även detta passerat, det vet jag ju. Till dess får jag övning i att göra annat än det jag normalt sett brukar göra om dagarna. Kanske kommer det något gott även ur detta.

Vad gör du dessa dagar?

Januari flög verkligen förbi. Jobbmässigt hade den kunnat vara roligare. Det känns som att hela januari blev en enda lång uppstartssträcka, eftersom att jag just inte har haft några uppstartade projekt. Det är alltid lika oinspirerande, och det måste man ju få säga utan att verka illojal eller lat eller något, för det är ju inte jobbet i sig som är oinspirerande, utan situationen nä man står utan projekt, en situation som handlar mer om hur mitt jobb är organiserat än om mig.

Jag har därför gjort mitt bästa för att åtminstone proppa fritiden full med roliga grejer. Jag har exempelvis hunnit se en hel drös filmer på bio och kan särskilt rekommendera den sydkoreanska komedin Parasit. Jag och vänner har testat escape room, vilket alltså är en koncept där man löser kluriga gåtor och löser problem i ett rum och om man lyckas så kommer man ut. 🙂 Jag har ätit ett antal goda middagar, där höjdpunkten kanske var de moules frites jag åt på min födelsedag. Finns det något godare? Jag har även shoppat. Jag har strösslat pengar omkring mig på ett nytt cykelhjul (det förra var helt utslitet), en ny (fast begagnad) mobil (min förra iPhone var åtta år gammal, tro det eller ej), nya lampor till lägenheten (jepp, inspirerad av Handbok i inredning och styling), kortare hår (jag klippte topparna; någon ny frisyr är jag inte intresserad av), nya vinterskor (som gav mig inflammation i lilltån, p.g.a. mina snedställda lilltår 🙁 ), ny skrivare (den förra var över 10 år gammal och varje gång vi ville skriva ut verkade bläckpatronerna ha torkat ut…) och en ny (fast begagnad) vinterjacka. Jag vet inte när jag spenderade så mycket pengar på en och samma månad. Haha. Men det säger nog mer om min livsstil än om min shopping i januari. 🙂

Vad jag inte har gjort i januari är att gå på Ordcafé och lyssna på Susanna Alakoski, som jag skrev om i början av januari. Det kom så mycket annat emellan. Det lär nog inte bli något författarsamtal i februari heller, men däremot kommer det säkerligen att bli mycket musik. Dels är vi ett gäng som ska gå och se Score, en konsert med spelmusik, och dels är det ju Melodifestivalen varje lördag ett tag framöver. Jippi! Jag älskar verkligen Mello. I år hoppas jag att Robin Bengtsson gör ett lika elegant och snyggt koreograferat nummer som sist. Hans bidrag i Eurovision hör till mina favoriter.

Sedan kommer jag såklart att läsa böcker, i vanlig ordning. Just nu lyssnar jag på Tara Westovers uppmärksammade självbiografiska roman Allt jag fått lära mig, som vi ska diskutera på nästa bokcirkel. Jag kan tänka mig att den ger många uppslag till diskussioner..! Har du läst?

Kommer det ut några spännande böcker i februari då? Nja, ärligt talat kanske februari snarare är en månad med fokus på lite äldre titlar – det är ju nu i februari som bokrean drar igång. En av februaris nyheter är i alla fall Norstedts Upptäck Sverige: En resa genom län och landskap, som kanske kan vara en inspiration för som är sugen på att semestra på hemmaplan. Än känns sommaren i och för sig avlägsen, men det är trots allt hög tid att planera sommarens semester för den som planerar att resa iväg.

Vad läser du i februari?

Ännu är det lite kvar av julen; För mig är det självklart att julen fortsätter till Tjugondag Knut. Som jag skrev för en månad sedan är julen verkligen en av mina favorithögtider, så jag hör inte till de som plockar bort allt pynt på juldagen och köper hem tulpaner och semlor. Jag vill njuta av allt mysigt julpynt så länge som möjligt och jag värmer mig gärna med glögg även nu i början av januari.

Själva julhelgen och dagarna därefter har jag annars spenderat i ett snöfritt Öregrund, hos mina föräldrar, och jag har träffat många av mina släktingar, vilket alltid är mysigt. I övrigt har jag främst ägnat mig åt löpning, vila och att äta en väldig massa godis och annat gott. Jag har även läst en del, främst noveller från mina adventskalendrar som inte riktigt hanns med i december, och tidningar som samlats på hög. I januari kommer novelläsningen att fortsätta och i övrigt är mitt mål att läsa ut det sista i Hanne-Vibeke Holsts Som pesten, som jag har haft igång sedan i september tror jag (?!), men den är alltså cirka 850 sidor lång, så det är kanske inte så konstigt att den tar sin tid. Den är riktigt fängslande faktiskt.

Något annat litterärt som jag hoppas på att hinna med under månaden är Ordcafé på Bokcafé Pilgatan med Susanna Alakoski, som kommer dit och pratar om sin roman Bomullsängeln, en imponerande början på ett bokprojekt med ambitionen att berätta om kvinnoliv i 1900-talets Sverige och Finland. Det gäller dock att jag är på hugget och skaffar biljetter i tid. I höstas planerade jag att gå på Ordcafé med Anna-Karin Palm, som skrivit den hyllade Selma Lagerlöf-biografin Jag vill sätta världen i rörelse, men jag hann inte få biljetter.

Annars kommer nog januari att rusa iväg i ett himla tempo, som vanligt. Det är mycket jag skulle vilja göra och hinna med, men vi får se vad som blir av. Julgransplundring. Födelsedagsfirande. Bio (nu börjar ju högsäsongen för alla filmer som är aktuella för Oscar…). Med mera. Nu är jag i alla fall tillbaka i Umeå igen och arbetet har dragit igång, även om det i vanlig ordning inte har kommit igång för fullt. När man inte är ekonom är det alltid förbryllande hur det fungerar, men vid varje årsskifte stängs alla projekt och om det är fleråriga projekt startar de så småningom upp igen med uppstartsmöten och nya nummer att rapportera sin tid på. Däremellan kan man såklart jobba med något (och det gör man också), men i någon mening kan man inte det eftersom att projekten inte har startat och man inte vet hur mycket tid man är tilldelad i varje projekt (eller vad man förväntas åstadkomma för något i dem). Trots mina tio år i branschen kommer jag aldrig att vänja mig vid verkligheten i att jobba på en uppdragsfinansierad myndighet. Jag går naturligtvis till jobbet varje dag med ambitionen att jobba hårt och göra rätt för mig så mycket som möjligt, men i perioder ägnar jag ändå mest energi åt att fundera över de där projektnumren jag har tilldelats (eller inte tilldelats) och på vilka arbetstiden ska rapporteras, nedbrutet till minsta kvart och utan marginaler för arbetsuppgifter som faller utanför direkt projektarbete. Vissa år bryter man nästan ihop i januari för att man inte förstår vad man ska jobba med och sedan bryter man ihop igen i november och december, när alla projekt ska slutföras på en och samma gång under den begränsade tid som finns kvar sedan början av året mest har ägnats åt långsamma projektuppstarter (man får naturligtvis inte skjuta över något jobb från december till januari, för då är ju projekten avslutade…).

Ja, ja, det här är ingen jobblogg, tack och lov. Och vad gäller jobbet så antar jag att det är logiskt för de ekonomer och chefer som har hittat på systemet och själv får jag väl bara åka med och försöka att fokusera på det som är viktigt på riktigt. Jag är ju inte anställd för att föda ett ekonomiskt system med tidrapporter utan för att utföra ett arbete; Det är förvånansvärt lätt att glömma ibland, när januari är här.

Men, för att återgå till litteraturen, finns det något spännande i januaris utgivning? Japp! Här är några som jag har blivit lite extra nyfiken på:

• För några år sedan bokcirklade vi fantasyromanen Lögnernas träd av Francis Hardinge. Jag är ingen stor fantasyläsare, men när Hardinge nu är aktuell med De dödas skuggor blir jag verkligt lässugen, inte minst för att framsidan är otroligt härlig.
• Agnes-Cecilia: en sällsam historia av Maria Gripe kommer i nyutgåva. Det här är en riktig favoritbok för mig. Jag vill läsa om! Hoppas att den fortfarande känns så magisk och kittlande som den gjorde när jag var barn.
• De senaste åren har allt fler fått upp ögonen för det förtryck som Sveriges ursprungsbefolkning har utsatts för under århundraden. Genom filmer som Sameblod och litteratur som Ædnan har samernas situation blivit levandegjord. I januari kommer ytterligare en bok som handlar om tvångsförflyttningarna: Herrarna satte dit oss av Elin Anna Labba är en samling berättelser, foton, brev och jojktexter som berättar om just detta.
• Augustprisnominerade Nina Wähä är aktuell med en ny bok. Jag har förvisso inte läst hennes förra, Testamente, men den har ju minst sagt mottagits väl, så jag känner mig ändå förväntansfull mot den nya romanen, Titta inte bakåt, som bland annat handlar om en resa genom studentupprorens Europa.
• Har ni tänkt på hur många böcker som ges ut hela tiden, så många författare, böcker, läsare det finns där ute? Det har uppenbarligen Per Wästberg, som har skrivit en hel liten bok om litteratur och liv. Den heter kort och gott Läsebok och väckte verkligen min läslust.

Vad läser du i januari?

Så är oktober snart här och jag ser fram emot att hälsa på i Öregrund, att gå på operan och se Hans & Greta (hoppas att scenografin är precis så magisk som man kan tänka sig när det lär vara ett godishus inblandat!!) samt att gå till tandläkaren och skrapa tandsten. Nej, det där sista kanske jag inte set fram emot, men det jag räknade upp var i alla fall allt som stod i min kalender den här månaden.

Jag gissar att månaden även kommer att innebära att jag behöver byta till vinterdäck på cykeln och att det blir dags att skifta kläder i garderoben och ta fram de varmare plaggen. Fram till nu har det ju trots allt gått bra att ha hyfsat somriga kläder, kombinerade med lite varmare strumpbyxor och koftor, men nu går vi snart in i yllestrumpornas och långkalsongernas tid.

Oktober kan också få bli en månad med mycket läsning, eller hur? Exakt vad jag ska läsa känns helt oklart för mig, så jag får nog leta lite bland mina hyllvärmare och se vilka fynd jag gör. En bok jag bläddrar i just nu är i alla fall Lars Lerins 7 resor, 9 liv. Jag fick den i present för många år sedan, men har sparat på den. Sådana här tjusiga böcker är såklart tidlösa och kan tas fram när som helst.

Vill du läsa något rykande färskt har jag många tips att komma med, för oktober är en av de intensiva månader då förlagen ger ut mängder av böcker lagom till julförsäljningen och lagom till höstens creddigaste prisutdelningar. I slutet av oktober kommer det till exempel att tillkännages vilka böcker som har nominerats till årets Augustpris. Ännu mer spännande är såklart att vi förhoppningsvis kan se fram emot att två nya Nobelpristagare tillkännages om bara ett par veckor! Fast just Nobelprisen har såklart förberetts under mycket lång tid, så de påverkar inte oktoberutgivningen.

Här är hur som helst några spännande böcker jag har spanat in i oktober (resten kommer i ett annat inlägg; De var så himla många!):

• Sara Granérs serier är både roliga och ibland lite störande, om du frågar mig. Hon har i alla fall en alldeles egen stil. I oktober kommer samlingen Allas lika mellangärde, som bland annat innehåller bilder som Granér gjort under rubriken Dagens ord.
• Babar av Jean de Brunhoff är inte en bok som jag kommer att läsa, men det är ändå lite spännande att notera att den kommer i nyutgåva i år. Kan detta hålla för en läsning 2019? Böcker som brukar anklagas för att vara imperialistiska..?
• Bekännelsen av Jessie Burton känns däremot som en roman jag kommer att läsa. En av årets bästa böcker för min del är Musan av samma författare. I Bekännelsen får läsaren följa två kvinnor i 80-talets England och den beskrivs som ”en självlysande, kraftfull och djupt rörande roman om hemligheter och historieberättande, moderskap och vänskap, och om hur vi förlorar och hittar tillbaka till oss själva”.
• Jojo Moyes, vår tids mesta feelgood-drottning är aktuell med en ny roman, Bergens stjärnor, som handlar om fem ensamstående kvinnor som resor runt i Kentucky. Det låter som en mysig berättelse och jag är glad att Moyes inte försöker mjölka ännu mer pengar ur succén Livet efter dig. Det behövs inga fler uppföljare till den nu. Om du frågar mig. 🙂
• Susan Abulhawa har skrivit en av bokcirkelns gemensamma favoriter, Morgon i Jenin. I oktober kommer Berättelsen om Nahr av samma författare. Den handlar om en palestinsk kvinna som växer upp i exil i Kuwait.
• Djuren i Afrika av Erlend Loe kom nog ut redan för någon vecka sedan, om man ska vara noga. Den lär handla om ett gäng som lämnar Oslo för att ”rädda djuren i Afrika” och beskrivs som ”en berättelse om vanmakt, missriktad idealism och ohämmade begär”. Jag läste Naiv. Super. tidigare i år och tyckte att den var väldigt speciell: rolig och sorglig på samma gång. Jag känner på mig att Djuren i Afrika är en bok i samma anda.

Vad läser du i oktober?