Etikett: Övernaturligt

  • Hanteringen av odöda

    Hanteringen av odöda

    Hanteringen av odöda - John Ajvide LindqvistJag har sagt det förr och jag säger det igen: varför skriver inte John Ajvide Lindqvist något som inte är… skräck? Visst är det lite knasigt att jag säger detta om Sveriges kanske mest populära skräckförfattare, men jag tycker att han skriver så makalöst bra och har sådan intressant insikt i hur människor fungerar att det är lite synd att han håller sig till en genre som jag i någon mening faktiskt inte är så förtjust i.

    I Hanteringen av odöda vaknar döda till liv igen en natt. Det börjar med Eva, avliden hustru till David, som plötsligt kan röra sig igen och till viss del tala. David inser dock att det här inte är hans saknade fru; blicken är helt tom. Ändå vaknar såklart förhoppningen om att hon ska bli sig själv igen. Stockholm fylls snart av vandrande o-döda från bårhus och begravningsplatser. Elvy och hennes barnbarn Flora märker till deras förvåning att den forne maken, respektive morfadern, knackar på dörren igen. För Elvy, som är djupt kristen, vaknar idén om att det här är ett tecken på att Jesus återvändande är nära förestående. Journalisten Mahler kastar sig omedelbart till kyrkogården och gräver upp kistan där hans barnbarn har lagts för sista vila. Liket är äcklande, men innehåller ändå något slags liv, vilket barnets mamma snart också blir varse. De tar med sig det uppsvällda barnliket för att vårda honom i Mahlers sommarstuga.

    Samhället vet inte hur de ska hantera den nya situationen. Odöda förvandlas till forskningsobjekt och spärras in tills vidare. Anhöriga reagerar på olika sätt, men många vill inte skiljas från deras återvändande anhöriga.

    Boken är på spännande och intressant. Som vanligt drar Ajvide Lindqvist saker till sin spets när han skriver om människor i sorg. Kan man älska ett barn så mycket att man kan hantera att kroppen är ett liks? Ajvide Lindqvist skriver fantastiskt bra, som vanligt, men naturligtvis blir man också äcklad. Jag vet inte om jag vill läsa om lik och förruttnelse egentligen.

    Några andra som skrivit om boken är dagensbok.com och SvD. Du hittar den hos bl.a. Bokus och Adlibris.

  • Nattens cirkus

    Nattens cirkus

    Erin Morgensterns debutbok Nattens cirkus utspelar sig på en magisk cirkus, där det ena cirkustältet är mer förbluffande och förtjusande än det andra. Vad besökarna, som söker sig dit under natten, inte vet, är att cirkusen inte är en vanlig cirkus, utan egentligen är skådeplatsen för en stor duell mellan de två unga magikerna Celia och Marco. Det enda Celia och Marco, å sin sida, vet är att de är uttagna till denna kamp, men de vet inte vem deras motspelare är. De bara fortsätter att göra den ena mer fascinerande cirkusupplevelsen efter den andra i förhoppningen om att de snart ska förstå vad spelet går ut på. När de väl upptäcker varandra upptäcker de också en stark förälskelse, något som är omöjligt med tanke på den duell de är mitt uppe i.

    På många sätt ringar Nattens cirkus in det jag gillar i en bra bok: spännande miljöer (författaren kan verkligen måla upp den fantastiska cirkusen; man tappar nästan andan!) , intressanta karaktärer, en lagom dos övernaturligt och magi och ett avskalat språk. Samtidigt ringar författaren också in sådant som jag inte gillar i böcker: Hollywoodförälskelser och obegripliga kärlekshistorier (De tittar på varandra en gång och bestämmer sig för att offra allt för varandra. Balanserat beslut? Nix!). I slutändan får boken ett medelbetyg från mig, men jag är den första att erkänna att jag ibland dömer kärleksböcker orimligt hårt… Boken har överlag fått bra kritik och jag förstår vad det kommer från.

    Några andra som har skrivit om Nattens cirkus är DN, En bok om dagen och Matildas läshörna. Du hittar den bl.a. hos Bokus och Adlibris.

  • Bengångarna

    Bengångarna

    Johan Theorin hör till mina favoritförfattare i spänningsgenren. Jag gillar hans sätt att stoppa in övernaturliga inslag och folktro i sina berättelser och att han samtidigt alltid lämnar en öppning för naturliga förklaringar. I novellen Bengångarna, som jag läste som e-bok, stänger han dock helt dörren för naturliga förklaringar.

    Boken handlar om en hänsynslös man, som notoriskt stjäl värdefulla föremål från boende på äldreboendet där han arbetar. Föremålen gömmer han hos de skröpligaste på boendet, så att han vid deras bortgång kan vittja deras lägenheter på alla skatter. Det går dock inte som han tänkt sig när han gömmer dyrbara frimärken i fickorna på en boendes kofta. Koftan följer nämligen med ner i graven. När huvudpersonen inser vad som hänt, bestämmer han sig för att gräva upp kistan. Han kommer dock att mötas av en otrevlig överraskning.

    Jag känner inte riktigt igen Theorins sätt att berätta och blev på sätt och vis lite besviken, men samtidigt är novellen väldigt välskriven och en bra skräckberättelse, som jag kan rekommendera till den som är mer förtjust i skräck i stil med John Ajvide Lindqvists berättelser, än vad man kanske är van att Theorin brukar bjuda på.

    Du hittar boken hos bl.a. Bokus och Adlibris. Några andra som har läst Bengångarna och skrivit om novellen är Catahya och Eli läser och skriver.

  • Oksa Pollock: Det sista hoppet

    Oksa Pollock: Det sista hoppet

    Oksa Pollock: Det sista hoppet är första delen i en serie böcker om högstadietjejen Oksa Pollock. I bokens början har hon precis lämnat Frankrike för att flytta till London med sin familj. Hon börjar på en fransk skola i stan och ungefär samtidigt upptäcker hon att hon har speciella, magiska förmågor. När ett märkligt tecken visar sig runt hennes navel blir hon invigd i en familjehemlighet: både hon själv och hennes pappa och farmor tillhör egentligen ett folkslag som kommer från en bortglömd, parallell värld. Tecknet är det som visar att det är Oksa Pollock som har förmågan att hjälpa dem tillbaka.

    På så sätt dras Oksa in i en ny värld med magiska varelser och hon blir tränad i magi. Hon börjar också inse att den hopplöst otrevliga kemiläraren, mr McGraw, inte bara är en sträng och orättvis lärare, utan också kommer från samma värld som hennes folkslag och att han är hennes fiende.

    Boken är spännande och mysig och är lite i samma anda som Harry Potter, men kanske inte riktigt lika vass och spännande som Rowlings böcker om trollkarlen Harry Potter. Det boken framför allt faller på är att den till stor del är ett intro till serien och att det blir mycket faktastaplande för att introducera den bortglömda världen och alla magiska varelser för läsaren. Boken har dock gjort succé i hemlandet Frankrike och vi får väl se hur serien tas emot i Sverige.

    Boken hittar du bl.a. hos Adlibris och Bokus.

  • Eld

    Innan jag började läsa Eld, del två i Engelsforstrilogin, funderade jag lite på hur författarna, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, skulle lyckas följa upp dundersuccén Cirkeln. Obefogad oro! Eld överträffade till och med mina förväntningar.

    För den som inte har påbörjat trilogin ännu är det här alltså berättelsen om ett gäng tonårstjejer, bosatta i en typisk bruksort, som trots sina olika bakgrunder och status i klassrummet tvingas närma sig varandra. Tjejerna har fått veta att de är häxor med magiska förmågor och att de är utvalda att bekämpa demoner, som annars kommer att förgöra samhället i en apokalyps.

    Det geniala i trilogin är inte fantasyinslagen och spänningen, som i och för sig får en att sträckläsa och längta efter boken när man tvingas lägga den ifrån sig, utan hur väl miljöerna och handlingen passar för att skildra hur det kan vara att vara tonåring i ett litet samhälle, där det är lätt att sticka ut och lätt att längta bort. Att läsa Cirkeln eller Eld är att kasta sig tillbaka till sin egen gymnasietid och, om inte känna igen sig själv, känna igen före detta klasskompisar i bokens karaktärer. Den ambitiösa, som längtar bort, den osäkra, som trycker ned andra för att slå sig fram och få höra till, den ensamma, som gömmer sig i bylsiga tröjor, den som tvingades växa upp för tidigt och bor själv i en soc-lägenhet, den med äldre och ändå en väldigt omogen kille… Alla finns de här. Åh, vad jag gillar bokens karaktärer! Jag älskar att följa dem i deras tonårsvåndor och kärlekstrassel.

    Visst märks det att författarnas egna uppfattning och upplevelser av att växa upp i en småstad skiner igenom, ibland på ett lite överdrivet sätt med öde lokaler och allmän futtighet, men jag förlåter det. Brukssamhället Engelsfors är en intressant fond för en fantasyberättelse och det är det greppet som gör att boken står ut från annat i genren.

    Helt klart bland det bästa jag har läst i år! Nu längtar jag verkligen efter den avslutande delen i trilogin: Nyckeln, som utkommer nästa år.

    Boken finns bland annat hos Bokus och Adlibris.

  • Främlingen i huset

    Främlingen i huset

    Anna/Med näsan i en bok valde ut några skräcktitlar att välja mellan till bokcirkeln Picket & pocket och efter en omröstning valde vi att läsa Sarah Waters Främlingen i huset. För mig känns det otippat att boken finns att hämta i bibliotekets hylla för Skräck & rysare. Det här är ingenting i jämförelse med t.ex. John Ajvide Lindqvists brutalt läskiga böcker, utan snarare en mysig bok med övernaturligheter som en krydda.

    Handlingen utspelar sig på den brittiska landsbygden strax efter krigstiden och kretsar kring läkaren doktor Faraday, som kommer från en enkel bakgrund och nu försörjer sig genom att resa runt och se till sina patienter; något som faktiskt inte är så lukrativt. En dag har han ett ärende till det tidigare så blomstrande godset Hundreds Hall. Han har tidiga minnen från att ha besökt det pampiga huset med sin mamma, som hörde till husets tjänstefolk på den tiden. Nu är huset förfallet och dess ägare, den unge Roderick, bor där med sin syster, Caroline, och deras mor. Han sliter praktiskt taget sitt hår för att få ekonomin att gå ihop. Efter ärendet på Hundreds fortsätter Faraday sina besök och han blir vän till familjen. Särskilt fattar han tycke för den betydligt yngre Caroline, som allmänt sett inte ses som någon skönhet:

    Hon var äldre än Roderick, tjugosex eller tjugosju, och jag hade upprepade gånger hört henne kallas ”ganska kraftig”, ”en typisk ungmö” och ”en klyftig flicka”. Med andra ord såg hon inte särskilt bra ut.

    Boken är fylld av träffsäkra beskrivningar av både miljöer och personer och jag gillar det verkligen! Man ser den förfallna, men fortfarande pampiga, georgianska byggnaden framför sig och lever sig in i de lantliga miljöerna ute i Warwickshire, där boken utspelar sig. Bokens karaktärer känns levande och är att lätta att känna med. Jag tyckte faktiskt att kärlekshistorian mellan Faraday, med sin enkla bakgrund, och Caroline, med sin stämpel av att vara ”en typisk ungmö”, är lite rörande. Faraday är så ensam och vågar till en början inte tänka tanken på att inleda en relation med Caroline, men förhållandet växer fram och man gläds med honom. Man förstår dock att det aldrig kommer att funka. I boken är det övernaturliga händelser som sätter käppar i hjulet. Boken hade lika gärna, och förmodligen med fördel, kunnat skrivas på ett annat sätt, som ännu mer hade tagit upp frågan om klass och status.

    Hur som helst är det en riktigt fin bok. Jag tyckte mycket om den, men rekommenderar den inte för den som vill läsa något läskigt. Jag läste faktiskt hela boken med tanken att det säkert skulle komma en naturlig förklaring till alla ”spökerier” på slutet.

    Boken finns t.ex. hos Adlibris och Bokus.

  • Tematrio: Vampyrer

    Vampyrböcker (-filmer, -serier…) är otroligt populärt och veckans Tematrio behandlar just detta ämne: Berätta om tre böcker som handlar om vampyrer eller andra övernaturliga varelser!

    Så fiffigt att jag endast har läst tre vampyrböcker..!

    Min första vampyrbok läste jag för ett antal år sedan och det råkade bli klassikern (i genren): Samtal med vampyren av Anne Rice. När jag läste boken kändes den väldigt speciell och annorlunda. Kan man skriva om utanförskap på ett mer tillspetsat sätt än genom att skriva om vampyrer? Boken är en intervju med en vampyr och behandlar bland annat en komplicerad kärlekshistoria.

    Sedan läste jag Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist och blev åter imponerad över hur berörande det går att skriva om utanförskap, ensamhet (och mobbing) genom att skriva om vampyrer. Riktigt bra bok!

    Min tredje (och senaste) vampyrbok är tantsnusk/tonårsboken Nattens lekar, som jag inte riktigt fastnade för.

  • Kafka på stranden

    Kafka på stranden

    Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.

    Kafka på stranden handlar om en tonåring som rymmer hemifrån, tar sig namnet Kafka och flyttar in i ett privat bibliotek. Parallellt med detta ger sig Nakata, en begåvningshandikappad man som kan prata med katter, iväg från sitt hemkvarter. Underliga saker händer runt omkring. Kafkas far blir mördad samma natt som Nakata mördar en man som torterar katter, det regnar makrill från himlen, Nakata förstår att han måste leta upp en ”ingångssten”, vad nu det är, och Kafka har sexuella fantasier kring en kvinna som kan någonstans tror är hans sen länge försvunna mor. Berättelsen flörtar med myten om Oidipus och innehåller säkert många andra referenser och symboler som man kan förstå om man har en doktorsexamen i litteraturvetenskap. För mig säger den ingenting. Den är lite som jag har lärt mig att Murakamis böcker är som mest: mycket sex (helst lesbiskt och/eller ett möte där en tonåring blir introducerad av en äldre kvinna), konstiga och skruvade händelser, detaljer… Framför allt finner jag det ointressant.

  • De ickesynliga

    I De ickesynliga leker Fredrik Härén med tanken att vi kanske har förlorat vår förmåga att se, eftersom vårt moderna liv har fått oss att sluta uppskatta naturens skönhet. Hur vore det om vår värld vore full av ”osynliga” varelser, som kan se oss, men som vi har blivit blinda för?

    I De ickesynliga är dessa varelser verklighet och några människor, framför allt barn, som är öppna på ett helt annat sätt än vuxna, men också somliga vuxna, som ses som tokiga och hålls i schack på mentalsjukhus, är de enda som kan se dem. Varelserna kallas gott och gott för De ickesynliga och de lever i en samhällsstruktur där somliga ägnar sig åt att spana för att hålla reda på människorna och övervaka vilka som vet om deras existens. Deras existens får inte röjas, så spanarna har en viktig uppgift framför sig. Vid behov skickar de ut dödare, som på olika sätt får människor som vet för mycket att ”råka ut för olyckor”.

    Bokens huvudperson, Alex, utbildar sig till journalist och arbetar med ett projekt där hon intervjuar barn som har låtsaskompisar. Det leder henne rakt in i det fascinerande, omvälvande, men samtidigt livsfarliga insikten att vi delar världen med en människosort som liknar oss, men som är osynliga för de flesta. Utan att riktigt förstå risken med detta berättar hon om sin nya kunskap för sin bror, som inte är en särskilt empatisk typ. Han vill genast använda kunskapen för egen vinning och tjäna pengar på den genom att berätta för försvarsmakten och andra som eventuellt är intresserade. Vad varken han eller Alex riktigt inser till en början är att de, och alla människor som blir inblandade, riskerar att råka ut för De ickesynligas dödare.

    Det här är en annorlunda och spännande bok som väcker många tankar kring hur vi väljer att leva våra liv och vad vi uppskattar och ser omkring oss. I De ickesynligas ögon framstår människorna som sorgsna, ensamma och emotionellt fattiga typer, och till viss del är det kanske så vi har blivit. Jag tyckte riktigt bra om boken, men när delarna om Alex och hennes brors trubbel dök upp så tappade jag intresset lite grann. Jag tycker inte att brodern känns så trovärdig och boken fick lite en annan riktning. I det stora hela tycker jag dock att det var en fin läsupplevelse.