Bokblomma

Etikett: Övernaturligt

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Jacobs farfar har i alla tider berättat spännande historier, som han har illustrerat med knasiga gamla bilder. Med åren kommer Jacob att förstå att det hans farfar har berättat bara är påhitt och när han blir lite äldre inser han också hur fåniga de gamla fotona egentligen är. De innehåller uppenbara dubbelexponeringar och taffliga bildredigeringar och arrangemang. Jacob inser också att farfaderns berättelser handlar om något helt annat. De monster som han berättar om är inte monster i egentlig mening. Det han berättar om är hur han som ung jude evakuerades till den lilla ön Carinholm för att slippa undan förföljelsen från nazisterna i Polen. Där bodde han på ett barnhem och de besynnerliga barn som han berättar om är egentligen de barn som han träffade där.

Så händer något mycket dramatiskt. Farfadern, som börjat bli lite dement, yrar om monster och förföljelse. När Jacob vid ett tillfälle åker ut till honom för att lugna honom så möts han av äkta ondska. Han hittar sin egen farfar mördad och han ser också det monster som försvinner från platsen. Ingen tror honom när han berättar om vad han såg. Han skickas till en psykolog och alla försöker att hjälpa honom med att gå vidare och släppa skräckbilderna som rullas upp. Jacob börjar dock återigen grubbla över farfaderns gamla berättelser. Var de sanna i alla fall?

Grubblerierna tar honom ända till Cairnholm, dit han åker för att besöka de platser som farfadern har berättat om under Jacobs uppväxt. Där öppnar sig en helt ny värld, fylld med minst sagt besynnerliga barn.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn är en lagom läskig och spännande bok om magiska egenskaper och äventyr. För den som har läst liknande böcker, t.ex. Harry Potter-böckerna, kan boken förmodligen upplevas lite som en blek kopia. Samtidigt har den en del bitar som känns väldigt nyskapande. Framför allt är den fylld av gamla foton, fyndade i gamla lådor och på second hand-affärer. Fotona illustrerar boken på ett kul sätt, men kan samtidigt upplevas lite krystade ibland. Jag tyckte hur som helst att det var en avkopplande och trevlig bok att läsa. Den är lättläst, rolig och lagom spännande.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättsam och lagom spännande ungdomsfantasy kryddad med gamla knasiga foton.

Betyg: 3 ornitologer av 5.

Citerat ur Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

”Mina ben började domna. Jag flyttade, så tyst jag kunde, vikten från det ena till det andra benet för att få igång blodcirkulationen. En pytteliten bit av någonting rasade ner från högen och rullade iväg med ett ljud som verkade öronbedövande i tystnaden. Rösterna tystnade. Så knakade en golvplanka precis över mitt huvud och en liten dusch av gipsdamm sköljde ner. Vilka som än var där uppe – visste exakt var jag var.

Jag höll andan.

Så hörde jag en flickas mjuka röst: ”Abe? Är det du?””

Om Ransom Riggs och Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Ransom Riggs är en amerikansk författare och filmare, som är mest känd för sina böcker om Miss Peregrines besynnerliga barn. Riggs är intresserad av gamla foton och har en egen liten samling, som han har använt för att krydda sina böcker med. Hans senaste bok på svenska är Spökstaden, som är den andra boken i serien om Miss Peregrines besynneriga barn. Miss Peregrines hem för besynnerliga barn filmatiseras just nu i en filmatisering i regi av Tim Burton. Biopremiären planeras till 2016. Ransom Riggs har en hemsida, twittrar på @ransomriggs och har en fansida på Facebook.

Översättare: Sanne Näsling
Originalets titel: Miss Peregrine’s home for peculiar children.
Utgivningsår: 2012 (Rabén & Sjögren).
Andra delar i serien: Spökstaden.
Andras röster: Aldrig bara ord, Bokdetektiven, DN, SvD.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”En ödslig ö. Ett övergivet barnhem. Och en samling märkliga fotografier. Sextonårige Jacob tror inte längre på de historier hans farfar brukade berätta för honom.

Skrönorna om barnen med märkliga förmågor är bedrägliga minnen från hans farfars barndom, och samlingen med sepiatonade fotografier är såklart bara ett av farfars alla påhitt. Men omständigheterna kring farfaderns död tar Jacob till en avlägsen ö utanför Wales kust och till de fallfärdiga ruinerna av Miss Peregrines hem för underliga barn.

Bland dess övergivna rum och ekande korridorer kan Jacob inte motstå en djupdykning i sin farfars förflutna och snart inser han att barnen i huset kan ha funnits i verkligheten. Att de måste ha varit mer än bara märkliga – kanske till och med farliga – och att de inte skeppades iväg till en enslig ö helt utan anledning. Men framförallt står det klart: De underliga barnen kan fortfarande vara vid liv.

De femtiotalet högst egendomliga vintagefotografier som finns insprängda i texten ger en extra kuslig dimension till berättelsen och gör Miss Peregrines hem för besynnerliga barn till en nervkittlande skräcksaga som kryper in under skinnet och stannar där – länge.”

2015-12-07
Magikerna

Magikerna är första delen i en fantasytrilogi som ibland brukar beskrivas som en mer vuxen Harry Potter. Det ligger något i den beskrivningen. Boken kretsar kring Quentin: en ung kille med magiska förmågor som han utforskar i all sin meningslöshet och i hemlighet. Ibland fantiserar Quentin om Fillory: ett hittepåland i en fantasyserie som han läste som barn. Fillory har uppenbara likheter med Narnia, t.ex. att människobarn emellanåt kan göra besök där och utföra hjältedåd, upphöjas till kungar och drottningar och sedan återvända till den vanliga världen för att kanske inte kunna komma tillbaka till Fillory igen. Det är en för Quentin okänd Fillorybok som plötsligt lockar iväg honom på okända gator i Brooklyn så att han hamnar på en magisk plats Upstate New York. Plötsligt är han på Brakebills – en skola för blivande magiker. Och han erbjuds en plats. Quentin, som inte direkt har ambitioner och planer för framtiden, antar erbjudandet om att börja på skolan och i bokens första halva får läsaren följa honom och hans klasskompisar när de utvecklar sina magiska förmågor, festar, har sex och tar droger. Det är väl ungefär det här som gör att boken riktar sig till en mer vuxen publik än Harry Potter. Det är helt enkelt lite fulare och smutsigare och mindre politiskt korrekt på Brakebills.

Sedan kommer examen och Quentin och de andra ska ut i verkligheten igen. Om det saknades planer och ambitioner innan Brakebills så blir tillvaron ännu mer meningslös nu. Med magins hjälp går det att fiffla till sig pengar, droger, vadhelst man vill ha, men sedan då? Återigen finns Fillory i tankarna och på något sätt verkar det som att det finns ett sätt att ta sig dit och som att Quentin och hans kompisar har någonting att uträtta där.

Jag kan erkänna att jag hade låga förväntningar på den här boken, för jag har läst ett och annat om den och det verkar som att folk överlag inte tycker att Magikerna är så läsvärd. Jag tycker dock att Magikerna är riktigt bra och spännande och jag gillar att den flörtar med fantasyklassiker som Harry Potter och Narnia, men att den fortfarande gör sin helt egna grej. Det är en rolig och intressant vinkling att bygga en fantasyberättelse kring det att växa upp, träda ut i vuxenlivet, skaffa sig ett jobb och skaffa sig en plan för tillvaron. Dessutom är den skriven med humor. Jag skrattar typ högt åt stycken som:

”Under de följande dagarna fick han veta att han befann sig i ett kloster eller något liknande, det var i alla fall så pass mycket han kunde förstå av kentaurerna som skötte stället. Med en ton av gnäggande nedlåtenhet förklarade de att detta inte var en religiös plats utan ett samhälle tillägnat det mest fulländade uttrycket eller förkroppsligandet – eller förverkligandet kanske var ett ännu bättre ord – av kentaurskapets ofattbart invecklade men oändligt rena värderingar som Quentins simpla människohjärna aldrig kunde hoppas på att begripa. Det fanns något påtagligt tyskt över kentaurerna.

Det framkom, inte särskilt taktfullt, att de ansåg att människor var underlägsna varelser. Det var inte människornas fel. De var helt enkelt krymplingar som vid födseln olyckligtvis avskilts från sina rättmätiga hästhalvor. Kentaurerna betraktade Quentin med en blandning av medlidande och en i det närmaste total brist på intresse. Dessutom verkade de hela tiden rädda för att han skulle välta omkull.”

Magikerna innehåller många välkända väsen och miljöer som känns igen från andra fantasyberättelser, men Grossman skriver om dem på ett nytt och roligt sätt. Han vågar liksom skoja lite med fantasygenren, utan att för den sakens skull parodiera den. För det är verkligen en spännande story också, bakom alla snärtiga formuleringar och sidospår med sexfantasier och galna fester.

Jag tyckte faktiskt att Magikerna var riktigt bra!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som har skrivit om Magikerna är DN, Barrikaden och PocketBlogg.

2015-07-18
Oceanen vid vägens slut

Åh, vad jag har svårt för att skriva om den här boken! Den är inte precis tjock, men det är ändå svårt att redogöra för handlingen. Handlingen kretsar kring minnesbilder som en vuxen man har av skrämmande händelser som hände när han var sju år. Hans kattunge blir överkörd, en man hittas mördad, hans pappa inleder en relation med den obehaglige barnskötaren och utsätter pojken för misshandel. Sedan händer det övernaturliga händelser också. Ett maskhål (bokstavligt talat) uppstår i pojkens fot och en ondska, som måste förgöras, dyker upp. Hans vän, Lettie, och hennes mor och mormor blir de som kan ge lite trygghet och slåss mot ondskan.

Det är en spännande och välskriven berättelse, som trots sitt ringa sidantal verkligen lyckas måla upp karaktärerna och fånga stämningarna. Samtidigt läser jag med en känsla av att boken kräver en hel del. Trots att den i Sverige hittas bland barn- och ungdomsböckerna så känns det som en bok som man måste fundera en del över. Och jag orkar inte riktigt det (obs: inte på grund av dålig bok, utan på grund av mycket annat att tänka på). Jag orkar inte grotta ner mig, men inser att Gaiman skriver om förvanskade barndomsminnen, minnesbilder som sjuåringen inte förstod, och som egentligen betyder något. Det är fint och intressant, men gick mig lite över huvudet. Oavsett är det en bra bok med många lager.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Med näsan i en bok, Bokhora och Sydsvenskan.

2015-03-29
Alvklingan

När jag tänker på fantasy så tänker jag sällan att det är en genre jag gillar, men faktum är att flera av mina favoritböcker är just fantasy! Hit hör ju Harry Potter-böckerna, som är underbart spännande, och de fenomenala böckerna i Engelsforstrilogin, som utöver att vara bladvändande fantasy också är klockrena beskrivningar av livet som tonåring på en bruksort. Det jag lurar mig med är att tänka på fantasy som enbart Härskarringentrilogin och superduperlånga fantasyserier med stora krig och en massa olika folkslag som slåss mot varandra och mot diverse magiska väsen. Sådant lockar mig väldigt lite. Oavsett genre, så vill jag ha lite element av känslor och relationer. Annars blir det platt och ointressant för mig.

Sagan om ringen är en typiskt ointressant bok i min värld. I den boken, och de efterföljande delarna i trilogin, händer i stort sett ingenting och även sedan man läst ut böckerna har man inte en susning om hur varelserna i dem är som personer. Jag hade inte det i alla fall. Allt och alla är bara platta figurer, där de enda särdragen och egenskaperna är att några är onda och andra är goda (oklart hur de blivit som de blivit, dock). Det enda böckerna ger är väl lite fantasifulla miljöer och ett hittepåspråk. Så nej, Sagan om ringen har skrämt mig från att läsa mer ”typisk” fantasy, d.v.s. fantasy som inte innehåller stora portioner av ”ungdomsbok”, ”kärleksroman”, ”relationsdrama” eller ”uppväxtskildring”.

Nu har jag dock tagit mig en bit ur min comfort zone och läst Alvklingan, första delen i Mörkrets ring-trilogin av den ryske författaren Nick Perumov. Böckerna utspelar sig i Midgård, d.v.s. samma värld som Härskarringentrilogin, men 300 år efter Tolkiens böcker. Även samma folkslag som i Härskarringen finns med: hobbitar, dvärgar, orcher, alver, enter… Jag hör ju inte till Sagan om ringens fanskara, men jag tycker det är kul när jag känner igen namn och platser från Tolkiens värld.

Boken inleds med att hobbiten Folco och dvärgen Thorin möter varandra. Någonting är fel i underjorden och Thorin passerar Folcos hemby, Fylke, på resa för att försöka bringa klarhet i vad som är på gång. Folco är en hemkär hobbit, men, oväntat, kommer han ändå att slå följe med Thorin. De kommer tillsammans att ge sig ut på en lång resa, som leder dem ner till Morias grottor och mot Isengård. Hela tiden visar sig tecken på att något ont har kommit tillbaka.

I mycket tycker jag att boken liknar Sagan om ringen (inte så oväntat kanske), men ändå finner jag den mer lättläst än Tolkiens böcker. Det är inte lika många sega och innehållslösa passager, även om boken helt klart mest består av en lång resa och inte så jättemycket action. Jag kan erkänna att boken inte tog mig med storm, för den är fortfarande lite för mycket resor hit och dit och yxor som svingas omkring, men det finns ändå en lite större omsorg om karaktärerna som gör att boken känns snäppet bättre än just Sagan om ringen.

Jag tror att boken egentligen är tänkt för riktigt inbitna Tolkienfans som vill förlänga berättelsen med en ambitiös fan fiction, men jag är ju egentligen motsatsen, d.v.s. en person som suckar högt över Sagan om ringen och inte ens har pallat att se klart filmerna. Lite ironiskt att jag har läst det här! Men jag gillade den faktiskt och den har väckt en viss nyfikenhet över Tolkiens värld. Kanske är inte Härskarringentrilogin så stentråkig som jag minns den?

Fast en grej förresten. Det är svårt att ha överseende med att böcker, utgivna i modern tid, helt saknar intressanta, kvinnliga karaktärer. Det här är en sådan bok. Helt obegripligt och tröttsamt.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SF-bokhandeln, Bokstävlarna och Bokmalande.

2014-10-13
De fördömda

Joyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.

För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.

De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.

Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.

Några andra som skrivit om boken är SvD, Kulturbloggen och Pocketblogg. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

2014-10-02
Trollbunden

Har ni läst Sagan om Isfolket? Jag tror de var som mest poppis när jag var liten och då var jag naturligtvis för liten för att läsa. Ärligt talat har jag aldrig riktigt vetat vad det är för slags böcker. Det enda jag har vetat är att de är… många. Tydligen finns alla inlästa som ljudböcker (superbra uppläst av Julia Dufvenius) och nu har jag lyssnat på del 1, Trollbunden.

När boken tar sin början har pesten härjat och tagit hela Siljes familj. Hon är nu ensam och träffar två föräldralösa barn: ett barn som är några år gammal och som får namnet Sol, och ett spädbarn, som kommer att få namnet Dag. Hon och barnen kommer efter några strapatser att hamna hos Tengel, som tillhör det mytomspunna Isfolket. Tengel stammar från en man med samma namn som han själv och som enligt en legend gick djävulens ärenden. Det sägs att någon i varje generation i Tengels ätt ärver ”det onda” och också får medföljande övernaturliga krafter. Tengel har bestämt sig för att bryta förbannelsen, och alltså inte skaffa några barn, men mellan Tengel och Silje uppstår passion och de har svårt att vara ifrån varandra.

Jag är ju inte den som älskar romatiskt tjaffs och särskilt inte tantsnusk. Har man överseende över det romantiska tramset, som kommer mot slutet, så är det dock en helt okej bok. Lite lagom övernaturligt, underhållning, spänning och historia.

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

2014-03-28
Nyckeln

Jag fick hem Nyckeln samma dag som den kom ut, men har inte läst den förrän nu. Det beror inte bara på tidsbrist, utan också på faktumet att jag inte velat att den här fantastiska trilogin ska ta slut!

Apokalypsen närmar sig och de kvarvarande medlemmarna i Cirkeln, den grupp med utvalda häxor, som är de enda som kan förhindra jordens undergång, börjar nu få ont om tid för att förbereda sig för sitt uppdrag; ett uppdrag de i mångt och mycket inte vet vad det kommer att gå ut på. Kanske är de inte ens så unika och outbytbara som de tror. De enda de har att förlita sig på är Beskyddarna, som lever i ett slags mellanland mellan livet och döden, och som säger sig kunna se in i framtiden. Men är Beskyddarna verkligen att lita på?

Den avslutande delen i Engelsforstrilogin är en lättläst tegelsten på drygt 800 sidor. Man bara plöjer sidorna; lika mycket för spänningens skull, som för att få läsa om Cirkelmedlemmarna och deras liv. Liksom i tidigare böcker prickar författarna verkligen in hur livet kan vara i gymnasieåldern och de tankar och känslor som kan virvla omkring i den åldern. Det är kärlek, ensamhet, vänskap och olycklig kärlek, om vartannat. De karaktärer man inte känner igen sig i, känner man igen som personer man träffat under sin egen skoltid. Det är på pricken, inte bara livet som tonåring, utan också livet i allmänhet i en liten avfolkningsbygd där alla längtar bort och allt känns futtigt.

För min del spelar det i princip ingen roll att det här främst är en fantasyroman. För mig är det personporträtten och beskrivningen av den gamla bruksorten som verkligen fastnar och där författarna känns särskiljt briljanta. Men självklart finns det stora kvalitéer i själva fantasyberättelsen; berättelsen om att avvärja apokalypsen. Det är inte alltid sådär spännande så att man jagar fram över sidorna tillsammans med karktärerna, även om det verkligen accelererar mot slutet, utan mer frågar man sig vad allt betyder och vad det hela går ut på. Berättelsen ringlar sig fram och följer ingen rak väg. Det finns inga självklarheter i vad som kommer att hända sedan och vad som är den rätta vägen. I takt med att cirkelmedlemmarnas relationer ändras, ändras också förutsättningarna för deras uppdrag. Allt hänger ihop. Allt är snyggt.

Jag tycker att det här är fantastiska böcker, alla 3 plus bonusboken med serier. Berättelser från Engelsfors har jag faktiskt läst om under tiden jag har haft Nyckeln på gång. Den gjorde sig nästan ännu bättre nu, särskilt med alla smygglimtar som sedan får sitt svar i Nyckeln.

Nyckeln är underbar och briljant och en fantastisk avslutade del i trilogin. Kan inte säga så mycket mer än så.

Nyckeln är utgiven av Rabén & Sjögren och du hittar den hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är DN, Vår bokvärld och Annas bokhörna.

2014-02-28
Oratorium

Fruktan är ett gäng skräck-, sci fi- och fantasyentusiaster som skriver noveller, bloggar och spelar in podcasts. Jag hade faktiskt inte hört talas om dem förrän jag hittade två novellsamlingar med författaruppläsningar på Spotify. Oratorium är den ena av dem och innehåller bidrag från Boel Bergman, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad och Martin Gunnesson. Det är lite varierande kvalitet, särskilt vad gäller själva inspelningskvalitén faktiskt, men jag tycker faktiskt att den sammantaget är riktigt bra och spännande. En del noveller är rejält läskiga på samma psykologiskt obehagliga sätt som i John Ajvide Lindqvists böcker. Annat är mer knasigt och gulligt, som i Tvättstugan, som handlar om var alla försvunna kläder egentligen tar vägen… Tror Tvättstugan är min favorit från den här samlingen, faktiskt!

2014-02-26
Fågeln som vrider upp världen

Jag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!

I Fågeln som vrider upp världen kretsar handlingen kring Toru Okada, som är arbetslös ”hemmaman” och går hemma och plockar och städar så att det är fint när hans fru kommer hem. En dag kommer hon dock inte hem. Hon har lämnat honom. Samtidigt kommer flera andra kvinnor i hans liv; en ung, trasig kvinna som kallar honom för Nyckelfågeln, kvinnor med mediala förmågor och kvinnor som på ett eller annat sätt utnyttjar honom. Det är en komplex bok, där Murakami väver ihop kriget i Manchuriet med berättelsen om Toru och allt som händer honom. I allra högsta grad är det saker som händer honom, snarare än att han själv gör något av egen vilja. Han blir uppringd av kvinnor som vill träffa honom, och ibland blir han besökt i drömmarna, han kliver ned i en uttorkad brunn, blir instängd och när han väl blir utsläppt har han ett underligt födelsemärke på kinden. Han blir upplockad av en kvinna som köper luxuösa kläder år honom och sedan utnyttjar hans födelsemärke; säljer det till kvinnor som upplever det som terapi att kyssa hans märke. Den ena efter den andra underligheten inträffar och som läsare dras med med, utan att förstå, och sugs in i det, som om det vore en deckare. Hur händer det ihop? Vad vill alla? Var är hans fru?

Det här är faktiskt en fantastiskt spännande bok! Det är lätt att bara flyga fram över sidorna, trots att den verkligen är en tegelsten (ca 750 sidor). Och språket! Murakami skriver så bra (eller är det översättningen jag faller för?). Med en enorm detaljrikedom skildrar han vad som händer Toru och vissa skulle kanske tycka att det är lite segt med t.ex. detaljerade redogörelser över hur han tillagar sin mat, men jag tycker inte det. Jag gillar de till synes helt neutrala redogörelserna av Torus vardagsbestyr, för hur det än är så lägger de något till den här ganska skruvade berättelsen.
Det här är en bok att läsa och fascineras av!

Boken är utgiven av Norstedts och finns bl.a. hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om boken är SvD, Malin Johansson och Bokfetischist. Bokcirkeln i Sveriges Radio bokcirklade Fågeln som vrider upp världen för ett tag sedan och jag rekommenderar verkligen att lyssna på den!

2013-07-15