Nej och åter nej av Nina Lykke är en relationsroman där en otrohetsaffär leder till slutet för ett långt äktenskap.
Nej och åter nej av Nina Lykke är en relationsroman där läsaren får följa Ingrid och Jan när deras 25-åriga äktenskap går i kras. Ingrid går omkring hemma och jäser av bitterhet, inte minst över de vuxna sönerna som fortfarande bor hemma. De kan handla med aktier, men inte tvätta sina egna kalsonger. Författaren beskriver träffande och tragikomiskt den så vanliga situationen med vuxna barn som är för bekväma för att flytta hemifrån. Vänskapsrelationerna skaver – Ingrid och Jan umgås med ett par som enbart tycks bjuda in dem för att få en paus i deras bråk med varandra. Det egna äktenskapet har stelnat och bjuder inte på några överraskningar.
Jan, å sin sida, har kommit upp sig på jobbet och samtidigt inlett en relation med en betydligt yngre kollega. Kollegan är inte mycket äldre än sönerna och hon kommer in i Jans liv med en energi som han inte har upplevt på mycket länge. Att avstå älskarinnan känns omöjligt, men att lämna det välbekanta och bekväma livet med Ingrid är också omöjligt. Den stackars kollegan blir ”den andra kvinnan” och relationen med Jan böljar fram och tillbaka, hålls vid liv genom Jans ideliga försäkringar om att han ska separera från Ingrid.
Nej och åter nej är en bok utan sympatiska karaktärer. Jag irriterar mig kraftigt på alla. Det är ingen kritik faktiskt. Faktum är att det krävs sin författare för att väcka känslor – om det så råkar vara irritation. Jag tycker att Nina Lykke lyckas väldigt väl i att beskriva hur alla sitter fast i dåliga relationer och energislukande omständigheter som de har svårt att ta sig ur. I slutändan är det en av huvudpersonerna som på ett överraskande (och kanske lite överdrivet) sätt gör en förändring och framstår som en vinnare i den här soppan. Uppfriskande!
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är en pladdrig bok om (olycklig) kärlek och om livet som inflyttad 19-åring i Stockholm. Betyg: 2 utekvällar av 5.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg är till delar en bok jag faktiskt har eftersökt: en bok om studentliv och ett liv där mycket kretsar kring uteliv, vänner och att bli vuxen på riktigt. Jag tycker själv att studenttiden var en väldigt speciell och formande tid och jag är förvånad över att det inte är fler som gett sig på att skildra den tiden. Här är det Cassiopeja som står i centrum: 19 år, juridikstudent, inflyttad i Stockholm från småstaden, bosatt i en liten andrahandslägenhet och spenderades (för) mycket tid med fest och uteliv tillsammans med vänner.
Cassiopeja har aldrig förstått sig på romantik och gulligull och är över huvud taget rätt skeptisk till kärlek. Att träffa någon verkar helt enkelt inte så viktigt, något jag förresten kan känna igen från den åldern. Plötsligt slår dock förälskelsen ner som en blixt från klar himmel och plötsligt handlar precis allt om den charmige grannen Casper, som också är hennes pianolärare. Han dyker upp i hennes drömmar och fantasier och rubbar hela Cassiopeja värld. Haken är att han lever med sin sambo och alltså är upptagen.
Snart inleder Casper och Cassiopeja trots allt en relation, som börjar som en otrohetsaffär och fortsätter som samboskap när Casper lite senare blir utslängd när Cassiopeja och han blir påkomna. Slutet gott, allting gott? Det tänker jag inte avslöja, men självklart hinner det bli lite trassel längs vägen innan boken är slut.
Jag uppskattar verkligen berättelsen om ung vuxen-liv i Stockholm. Det är kul att påminnas om hur det kan vara att vara 19 år, fri och obekymrad. Däremot tycker jag inte att kärleksberättelsen är speciellt trovärdig, vilket kanske säger något om min egen syn på romantik och gulligull. Eller ja, jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är boken. Jag kan i alla fall inte relatera till Cassiopejas förälskelse och hur hon så handlöst kastar sig in i den. Jag hade faktiskt tyckt att det vore roligare att läsa ännu mer om Cassiopeja och hennes liv och vänner. Det finns några sidospår också: att lämna småstaden för storstaden, att ha en okänd pappa. De här bitarna hade kunnat utvecklas mer.
Det som framför allt stör mig är dock språket. Jag förstår att det är högst medvetet och att det är ett stilistisk grepp, men jag gillar inte flödet. Författaren låter Cassiopejas osammanhängande tankar bli till långa rader med meningar, staplade på varandra, ofta utan skiljetecken. Till delar saknar det helt enkelt flyt. Annat fungerar bättre och det finns många snärtiga och roliga formuleringar också, men som helhet tycker jag inte att det blir riktigt bra.
För mig blev det här en avkopplande strandläsning och som sådan fungerade den ypperligt, men tyvärr blev jag också rätt besviken. Det finns delar som är riktigt bra, men det fungerar inte hela vägen.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg
Tappar upp trehundra liter fyrtiotregradigt vatten i badkaret. Tänker på att vilja bli insnurrad i lakan. Blir förbannad på mig själv, tänker KÄRLEKEN ÄR JU EN LÖGN jättehögt i huvudet. Tänker på vetenskap och bevis och teorier. Går upp ur badkaret och hämtar ett gammalt nummer av Illustrerad Vetenskap. Lämnar blöta spår över parketten fastän jag egentligen inte får. Jag hyr ju i andra hand.
Bläddrar bland artiklarna, försöker läsa om jordens uppkomst och nya rön om hiv/aids men kan fortfarande inte släppa känslan av att vilja ha någon som skulle tycka att det vore kul att tvätta mina smutsiga underkläder. Och sedan till slut bestämmer sig mina ögon för att fastna på en artikel. En artikel som jag lyckats missa, fastän jag alltid läser Illustrerad Vetenskap från pärm till pärm. Och där står det att man kan se i hjärnan när någon är kär, att det är VETENSKAPLIGT BEVISAT. Och jag läser artikeln om och om igen och igen och igen och vattnet blir kallt och allt jag vetat sedan 2007 är plötsligt inte sant längre.
Ur Vi är inte sådana som i slutet får varandra av Katarina Sandberg
Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik. I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. ”Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror” är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra är en klassisk berättelse om att vara ung och dum och kär. Med en överrumplande, bitsk humor vänder och vrider det unga berättarjaget på klyschor om den efterlängtade tvåsamheten.
Förlagets beskrivning
Katarina Sandberg
Katarina Sandberg (född 1992) är en svensk författare. Vi är inte sådana som i slutet får varandra är hennes debutroman.
Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir är en skickligt berättad och förvånansvärt rolig bok om en kvinna som blir lämnad. Betyg: 4+ korpar av 5.
Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir tar sin början en nyårsafton i Reykjavik. Marías man sedan elva år har precis meddelat att han har träffat en man och att han tänker lämna henne. Plötsligt är María lämnad ensam med parets två tvillingar, 2,5 år gamla, och tusen frågor. Hon kastas mellan hopp och förtvivlan, föreställer sig att maken ska återvända. Minnen från äktenskapet börjar rullas upp. Plötsligt hamnar alla makens sena kvällar på jobbet i ett annat ljus och hon börjar försiktigt närma sig tanken att vänner och bekanta kan ha varit något mer för hennes man. Samtidigt måste hon hålla sig samman och ta hand om barnen, oroa sig över barnen: den försigkomna flickan och den blyga och försiktiga pojken. Hur ska det egentligen gå för pojken, som ligger så långt efter i utvecklingen jämfört med sin syster och som nu kommer att sakna sin pappa?
Boken utspelar sig inte under speciellt många dagar, men María håller sig verkligen sysselsatt. Hon drar iväg på en vansinnig tur till deras avlägsna stuga. Hon målar om i hemmet. Hon städar undan julen. Livet pågår i ett stadigt tempo samtidigt som hon rasar ihop invändigt. Jag är verkligen imponerad över hur författaren skildrar detta mellan raderna. Det finns inte många passager där det ges utrymme för Marías tankar och känslor på ett direkt sätt. Oron och de sömnlösa nätterna framgår ändå genom allt hennes ivriga görande, allt hon gör för att hålla sig sysselsatt. Ständigt tittar också grannen Perla in, en excentrisk kvinna som påstår sig spökskriva deckare samtidigt som hon arbetar som terapeut. Är hon en omtänksam vän och granne, eller är det lika mycket hon som behöver sällskap och lite stöttning? Mitt i allt detta dyker Marías biologisk pappa upp, en man hon inte har någon relation till; Det är fler som har familjehemligheter.
Jag fastnade verkligen för den här boken. Den är speciell. Berättelsen om kvinnan som blir lämnad av sin man hade kunnat bli en dussinberättelse bland tusen liknande, men Audur Ava Ólafsdóttir gör något mer tack vare det finurliga berättandet, de excentriska karaktärerna och alla sidospår. Det borde inte ens hålla ihop, det är för många ingredienser, men det blir verkligen bra! Jag älskar också humorn och att berättelsen allvarligt talat är lite skruvad och overklig. Det ger en skön balans till det sorgliga ämnet, att bli lämnad.
– Pappa kommer snart, säger jag och ser snabbt på mobiltelefonen för att kolla efter viktiga meddelanden som helst ska handla om ånger och längtan.
Min dotter har lätt för att uppfatta mönster och sätter ihop ett tjugo bitars dalmatiner på nolltid och med stor entusiasm. Kanske har hon ärvt sin fars matematiska sinne. Hennes bror ser villrådigt på och funderar fortfarande på var svansen ska sitta när hon river den sista pusselbiten ur handen på honom och fullbordar verket.
Ur Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir (översättning av Arvid Nordh)
Nyårsafton i Reykjavik. Flóki (maken) till Maria (makan): ”Du är kvinnan i mitt liv.” Sedan lämnar han henne och flyttar ihop med en man. Maria, som fallen från alla skyar, söker tröst och råd hos grannen Perla, en mycket kort kvinna, terapeut och spökskrivare av deckare. Men Marias familj fortsätter att överraska. Fadern, som hon aldrig träffat, dyker plötsligt upp på Island – för att dö. Och hennes mor har inte heller berättat allt.
Audur Ava Òlafsdóttir och hennes romaner har erövrat en världspublik med sin blandning av ironi och djup känsla för familjer och deras hemligheter. Hon är konsthistoriker och författare, har länge levt i Frankrike men bor nu åter på Island.
Förlagets beskrivning
Audur Ava Ólafsdottir
Audur Ava Ólafsdóttir (född 1958) är en isländsk författare och konsthistoriker.
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst är en mycket spännande och fängslande roman om korruption och politiskt spel när en pandemi drabbar världen. Betyg: 5 pizzor av 5
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst är en roman där händelser och personer är helt hämtade ur fantasin, men där det samtidigt finns spår som ligger obehagligt nära verkligheten. Det har nu gått drygt tio år sedan världen höll andan och fruktade att den så kallade svininfluensan skulle orsaka en pandemi och lamslå världen. Det blev inte riktigt så. Det togs snabbt fram ett vaccin och massvaccinationer startade. Många människor räddades på så sätt från att drabbas av en potentiellt dödlig influensa. I efterhand visade det sig också att det prototypvaccin som användes i Sverige mångdubblade risken att drabbas av narkolepsi. Idag är det många som ser tillbaka på svininfluensan och tänker att larmet var onödigt och orsakade mer skada än nytta. Just därför är det också många som inte förstår allvaret med en ny influensa eller förstår poängen med en massvaccination. I Som pesten är läget helt annorlunda. Här drabbas människor av en ny influensa, men det finns ingen direkt beredskap och risken är överhängande för att spridningen ska bli enorm. Det blir inga massvaccinationer eftersom att ett korrupt big pharma på ett cyniskt sätt förhalar processen för att kunna tjäna så mycket pengar som möjligt. Först finns inget vaccin. Sedan finns det alldeles för lite. Danmark är det land som drabbas först. Smittspridningen går enormt fort och en stor del av befolkningen blir sjuka. Tusentals unga människor dör och lämnar sörjande anhöriga efter sig. Hela samhället påverkas. Människor går helst inte ut och det mesta håller stängt eller är överbelastat. Det finns inte kapacitet att ta hand om alla sjuka människor som behöver intensivvård. Allt befinner sig i något slags undantagstillstånd.
Samtidigt tickar tiden på och det är bara en tidsfråga tills fler länder, fler kontinenter, dras med och drabbas av influensan. Konsekvenserna skulle bli ofattbara. Här kommer nästa lilla fiktiva händelser som också har likheter med verkligheten: det är mitten av 10-talet och människor flyr över havet, vandrar genom Europa och medmänskligheten är hos många satt på paus. Högervindar blåser i Europa, i USA förbereder Trump sin kampanj med förhoppning om att ersätta Obama i Vita huset och i Danmark står det snabbt klart att de som flytt sina hemländer och har sitt ursprung i andra länder inte står först i kön att få vård eller vaccination.
I romanen arbetar världshälsoorganisationen, WHO, intensivt för att följa förloppet och få igång massvaccinationer. Danskan Karoline Branner, som är förhållandevis ny på jobbet, kastas direkt in i hetluften och jobbar hårt med att bekämpa pandemin. Hon drivs av sin uppfattning om rätt och fel och känner starkt att världen måste visa sin solidaritet. Det blir extra komplicerat när det börjar visa sig att människor med ursprung från den afrikanska kontinenten verkar vara extra mottagliga för smittan och dessutom verkar löpa en betydligt högre risk att dö. Insikten är svår att ta till sig och väldigt kontroversiell, men många observerar samma sak som Karoline och det bedrivs enkla studier som påvisar sambandet. För Karoline känns det självklart att den här nya kunskapen bör följas upp med stora studier och om sambandet kan bekräftas är det givet för Karoline att människor med afrikanskt ursprung måste få gå före i vaccinationskön. Det visar sig dock snart att Karolines inställningen är naiv. Människors liv spelar mindre roll när det i bokens verklighet finns andra faktorer som väger tyngre. Politiskt spel, korruption och maffia försöker dribbla bort Karoline och en av de största hoten mot henne finns i hennes absoluta närhet.
Det är på sätt och vis svårt att tänka sig att en bok om arbete på WHO kan vara spännande, men faktum är att Som pesten är en riktig bladvändare, svår att lägga ifrån sig. Hanne-Vibeke Holst skriver med ett sällsynt driv. Den här boken är nära 850 sidor och ändå hamnar den aldrig på tomgång. Genom att berättelsen drivs framåt av många sidohistorier så hålls tempot uppe hela tiden och perspektivet växlar snabbt mellan bokens olika huvudpersoner, där Karoline är den mest centrala, men där det också finns många andra som engagerar lika mycket. Varje nedslag hos en huvudperson är kort, ungefär som en scen i en TV-serie. Jag gillar verkligen berättarstilen, som passar utmärkt för den här romanen. Jag blev verkligen helt fast i den här boken och hickar till lite varje gång morgontidningen har någon liten notis om influensa eller andra smittsamma sjukdomar och med det nya coronaviruset kändes boken plötsligt extra läskig. Det här är verkligen en bok att leva sig in i.
Man måste se den för att förstå den. Fasan. Den belägrade staden.
Under normala omständigheter, i fredstid, skulle Köpenhamn vara i julstämning så här nära advent. Gatorna skulle befolkas av glada, medelålders väninnor i grupp, glögg och äppelskivor skulle säljas i de trånga gränderna i Indre By, och trängseln i de upplysta varuhusen skulle även bland de mest jäktade, för vilka julen varje år kommer som en överraskning, framkalla en barnslig glädje över dekorationerna och prakten.
I år däremot är stämningen i botten. Det känner Karoline så snart hon har kommit ut från sitt hotell på Nansensgade för att promenera bort till sitt möte på Sundhedsministeriet på Holbergsgade. De få Köpenhamnsbor som över huvud taget vistas ute på verkar kuvade och inåtvända, som om de vore instängda i det vintermörker som har lagt sig över staden.
Ur Som pesten av Hanne-Vibeke Holst, i översättning av Margareta Järnebrand.
Som pesten av Hanne-Vibeke Holst
Originalets titel: Som pesten (danska). Översättare: Margareta Järnebrand. Utgivningsår: 2017 (första danska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag). Antal sidor: 846. ISBN: 9789100177188.
Läkaren Karoline Branner flyttar med sin familj till Genève för att arbeta med pandemibekämpning för WHO. Men på kontoret möter hon oväntat motstånd i den politiska organisationen, och hemma blir hennes man allt mer rastlös. Och så kommer signaler om en ny influensapandemi.
”Som pesten” är en bladvändare med både emotionellt djup och politisk udd. Det är Hanne-Vibeke Holst när hon är som allra bäst.
Förlagets beskrivning
Hanne-Vibeke Holst
Hanne-Vibeke Holst (född 1959) är en dansk författare, bland annat känd för trilogin om TV-journalisten Therese Skårup.
Anna Karenina av Lev Tolstoj är en berättelse om kärlek, passion och ryskt överklassliv. Den är alldeles för lång, men är ändå en kul klassiker att ha läst. Betyg: 3+ beckasiner av 5.
Anna Karenina av Lev Tolstoj är en klassisk berättelse från 1870-talet där läsaren får följa ett antal personer som tillhör den ryska överklassen. En av huvudpersonerna är Levin, en man som anses bygga på Lev Tolstoj själv. När boken tar sin början har Levin samlat mod för att äntligen våga fria till den kvinna han förälskat sig i, Kitty. Kitty står emellertid inför dilemmat att hon också är uppvaktad en den stilige greve Vronskij. Ska hon välja den trygge, tråkige Levin eller hoppas på passion med Vronskij? Det blir Levin som får nobben. Vronskij, å sin sida, är lite av en playboy har inga allvarliga känslor för Kitty. Han drabbas dessutom själv av den passionerade förälskelsen när han träffar Anna Karenina, en gift kvinna, och Kitty mister på så sätt båda de män hon uppvaktats av. Vronskij och Anna inleder däremot en affär, en affär som blir mer och mer allvarlig. Till slut står Anna inför ett svårt beslut – ska hon lämna sin man, och därmed sin älskade son, eller ska hon lämna Vronskij? Hon väljer Vronskij, något som visar sig bli komplicerat och ödesdigert.
Boken behandlar kärlek och familjeliv och skildrar samtidigt glassigt överklassliv i Ryssland. Att följa sitt hjärta, och skiljas från sin make, blir inte lättare när det också i praktiken innebär en brytning med många av de sociala sammanhang som tidigare erbjöds – som Vronskijs älskare är det inte alla som välkomnar Anna till sina fester och bjudningar. Det svåraste för Anna är dock relationen till sina barn: den förlorade sonen, alltid saknad, och den dotter hon har tillsammans med Vronskij och som hon har så svårt att knyta an till.
Tolstoj är skicklig på att berätta och det finns många intressanta livsöden att följa i den här boken. Emellanåt glittrar det också till och blir väldigt roligt. Framför allt tycker jag att Levin skildras med humor och som en man som lätt svävar iväg i det blå. Han blir helt vimsig av förälskelse och när han senare i berättelsen är på väg att bli pappa är han så drabbad och snurrig av förlossningen, och all dramatik kring den, att han gång på gång skickas iväg på onödiga uppdrag och sätts på meningslösa arbetsuppgifter, allt för att vara ur vägen en stund. Det finns många passager med just Levin som är riktigt roliga, tycker jag.
Anna Karenina publicerades ursprungligen som en följetong i tidskriften Ryske budbäraren, där nya delar publicerades under fyra års tid. Det är verkligen en berättelse i ett kolossalt format; Ofta ges den ut i flera volymer. Det är också en bok som hinner behandla många ämnen och skildra många olika personer, precis som en riktig långkörare till TV-serie. En del passager känns intressantare än andra. Levins (och Lev Tolstojs) stora intresse för jordbruk och hur arbete bör organiseras är något som bitvis tas upp i långa passager. Det finns säkert någon mening i det, men detta och en del annat hade gott kunnat strykas, kan jag känna. Det är verkligen en helt otroligt tjock bok. För den som känner sig sugen på att lite längre och större läsprojekt kan jag helt klart rekommendera Anna Karenina, men den kräver sin tid och tålamod, inte för att den på något sätt är svårläst, utan för att den helt enkelt är väldigt, väldigt lång.
Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.
Hemma hos Oblonskijs var allting upp och nervänt. Frun i huset hade fått reda på att hennes make haft ett förhållande med deras tidigare franska guvernant och hade nu meddelat maken att hon inte kunde leva i samma hus som han. Detta tillstånd hade nu rått i tre dagar och kändes plågsamt såväl för makarna själva som för övriga medlemmar i familjen och hushållet. Alla kände de att det var meningslöst att leva under samma tak och att människor som träffades slumpmässigt på vilken vägkrog som helst stod varandra närmare än familjen Oblonskij och deras hushåll. Frun i huset lämnade inte sina rum, herrn hade inte visat sig hemma på tre dagar. Barnen sprang vilset runt i hela huset; den engelska guvernanten hade råkat i gräl med hushållerskan och skrivit och bett en väninna att försöka hitta en ny anställning åt henne; kocken hade gett sig i väg redan i går, lagom till middagen; kökspigan och kusken hade sagt upp sig
Ur Anna Karenina av Lev Tolstoj
Anna Karenina av Lev Tolstoj
Översättare: Ulla Roseen. Utgivningsår: 1873–1877 (första ryska publiceringen, i Ryske budbäraren), 1885 (första svenska utgåvan i översättning av Sigurd Agrell, 2007 (första utgåvan i översättning av Ulla Roseen, Norstedts). Antal sidor: 879. ISBN: 9789113013688, 9789113076812.
Lev Tolstoj
Lev Tolstoj 1828–1910 var en rysk författare, känd bland annat för klassikerna Anna Karenina och Krig och fred. Han är erkänd som en av tidernas största författare och många anser at han borde ha belönats med Nobelpriset, ett pris han i och för sig inte hade något intresse av att ta emot.
Nötskal av Ian McEwan är en väldigt annorlunda spänningsroman; Ett ofött barn förstår inifrån sin moders livmoder att hon planerar att mörda hans far. Det är en väldigt fängslande roman, trots en hel drös osympatiska karaktärer. Betyg: 5 fastighetsaffärer av 5.
Nötskal av Ian McEwan har en väldigt udda berättarröst; Boken berättas helt av ett ofött barn, som inifrån sin moders livmoder snappar upp samtal och får ledtrådar om vad som sker omkring honom. Det han upptäcker är inte vackert: hans mor är otrogen med hans egen farbror och de två planerar att mörda hans far. I det ofödda barnets position finns det inte mycket att göra åt saken. Det är över huvud taget inte mycket han kan göra. Mamma Trudy dricker sig full och det ofödda barnet har inte mycket till val annat än att själv få smaka vinet. Hon har sex med sin älskare och det ofödda barnet har inte mycket till val annat än att mot sin vilja finnas med i akten.
Trudy och hennes älskare planerar kallsinnigt hur de ska bli av med den man som står i vägen för deras relation och för det hus som de förväntar sig att få ärva och därefter kunna sälja dyrt. Det ofödda barnet är ingenting för dem; Tanken är att han ska lämnas bort. Kanske just därför undviker Trudy ingenting av det som gravida kvinnor förväntas undvika. Alkoholen flödar.
Trots att han är så oönskad och befinner sig mitt i något förfärligt så är det ofödda barnet en del av sin mors blodomlopp och han snappar upp alla hennes känslor. Sörjer hon? Drabbas hon av tvekan?
Nötskal är verkligen en udda berättelse och kanske just därför hade jag svårt att lägga den ifrån mig. Ian McEwan har inte bara hittat en extremt annorlunda berättarröst, han har över huvud taget lyckats skildra oväntade karaktärer. Både Trudy, hennes älskare och, ärligt talat, hennes man är grovt osympatiska allihop. Och korkade. Och samtidigt är Trudy en urstark kvinna, på väg att när som helst föda ett barn till världen. Det är spännande att följa förloppet och jag njuter av språket och allt subtilt som skildras mellan raderna. Hela berättelsen måste av nödvändighet utspela sig lite mellan raderna: bokens huvudperson vet bara det kan hör och känner genom sin mor.
Det här är en verkligt originell roman och jag älskar den för det! Visst, man måste läsa den med ett öppet sinne och köpa att huvudpersonen är ett foster som resonerar avancerat och uppskattar tjusiga viner, men jag har i alla fall inget problem med det. Det är ju också en del av tjusningen att författare får ta sig friheten att fantisera fritt i romaner. För mig går det hem. Boken är både underhållande, spännande och bitsk i sina skildringar av den ytliga och giriga modern och hennes älskare. Här finns också många tjusiga paralleller till klassiker, där Hamlet kanske är den mest uppenbara.
”Trudy! Åh, herregud. Trudy!”
Snabba fotsteg dundrar uppför trappan och han ropar återigen hennes namn. Sedan hörs hans flåsande andhämtning i badrummet.
”Jag skar mig i foten på en löjlig liten glasbit.”
”Det är blod över hela sovrummet. Jag trodde…” Han berättar inte för oss att han hoppades att det var jag som hade fallit ifrån. I stället säger han: ”Låg mig ta hand om det där. Borde vi inte tvätta det först?”
Ur Nötskal av Ian McEwan i översättning av Meta Ottosson
Nötskal av Ian McEwan
Originalets titel: Nutshell (engelska). Översättare: Meta Ottosson. Uppläsare: Olle Sarri. Utgivningsår: 2016 (första brittiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2019 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 216 (ca 9,5 h lyssning). ISBN: 9789173378352. Andra som läst: dagensbok.com, Carolina läser…, Lottens bokblogg.
Trudy är tjugoåtta år, höggravid och har ett hemligt förhållande med sin svåger. Tillsammans smider kärleksparet planer för att göra sig av med den blivande fadern. Men det finns någon som hör allt om deras onda avsikter: det lilla barnet i Trudys mage.
Ian McEwan har skrivit en smart, mörk och rolig thriller om mord och girighet berättad ur ett oväntat perspektiv. Romanens hjälte är ett häpnadsväckande intelligent ofött barn som väntar på exakt rätt ögonblick att äntra världsscenen.
Förlagets beskrivning
Ian McEwan
Ian McEwan (född 1948) är en brittisk författare. Han debuterade 1976 med novellsamlingen First love, last rite och har sedan dess etablerat sig som en av Storbritanniens främsta författare. Han har blivit rikligt prisbelönad genom åren och har bland annat nominerats till Bookerpriset hela sex gånger. Ian McEwan har en hemsida och en Facebooksida.
Bränn alla mina brev av Alex Schulman är en intressant och brännande berättelse om familjehemligheter som får konsekvenser genom generationer. Betyg: 3+ bilar av 5.
Bränn alla mina brev av Alex Schulman är Schulmans fjärde roman om människor i sin närhet. Sedan det stora genombrottet med Skynda att älska, som handlar om Schulmans far, har han hunnit med att skriva om sin fru (Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött) och sin mor (Glöm mig). Nu söker sig Schulman ett led bakåt i generationerna och tecknar ett porträtt av sin mormor, Karin Stolpe, och hennes man, Schulmans morfar, Sven Stolpe. Karins och Svens relation var aldrig lycklig och Sven Stolpe uppfattades av familjen till stora delar som en tyrann och som en tvär och elak man, som ständigt körde med och tryckte ned sin fru.
Upptakten till boken är att Schulman börjar känna igen vissa av morfaderns drag i sig själv. Han känner att hans ilska inte alltid är proportionerlig och han inser till sin egen skam att hans barn till del är rädda för honom och för hans reaktion när de har gjort något fel. Schulman frågar sig var hans ilska kommer ifrån och frågar sig var Sven Stolpes livslånga ilska hade sitt ursprung.
Han läser sig igenom författaren Sven Stolpes hela produktion och gräver djupt i arkiven över hans texter, brev och annat. Fram tonar en bild av familjehemligheter och olycklig kärlek med konsekvenser över generationer.
Det är en otrolig berättelse om Schulman har vaskat fram i sitt ivriga grävande i gamla källor. En hel del har han väl fått skarva och fylla i för att få ihop en bok som fungerar som helhet, men som roman fungerar det verkligen. Det är både spännande, hjärtskärande och tankeväckande. Jag känner verkligen med alla inblandade i den här berättelsen, inte minst Karin Stolpe, en av många kvinnor som tvingats ge upp stora delar av sina egna drömmar och tankar om livet – för vad? Vad är det som får kvinnor att stanna i destruktiva förhållanden?
I det stora hela tycker jag att Bränn alla mina brev är en riktigt bra roman. Kopplingen till Alex Schulman och hans egen vrede känns dock lite onödig, kan jag tycka. Han går inte in på djupet i detta. Jag fick mest känslan att han vävde in sig själv för att också veva in några av alla sina poddlyssnare, följare, och göra dem intresserade. Det hade inte behövts, för Karin och Sven Stoples berättelse står på egna ben och Schulman har lyckats göra dem levande och berättelsen intressant alldeles utan att plocka in sig själv.
Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Uppläsare: Alex Schulman. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Bookmark förlag), 2018 (den här ljudboken, Bookmark förlag). Antal sidor: 275 (ca 6 h lyssning). ISBN: 978-91-88745-14-9, 9789188745149.
Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988, och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.
I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum. Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han inte bara århundradets kärlekshistoria, utan även dess tragiska konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden.
Förlagets beskrivning
Alex Schulman
Alex Schulman (född 1976) är en svensk författare och poddare. Tillsammans med Sigge Eklund har han en av Sveriges äldsta och mest lyssnade poddar, Alex & Sigges podcast. Schulman fick stort genomslag som författare 2009 med boken Skynda att älska, som handlar om hans pappa. Alex Schulman instagrammar under @alexschulman.
För alltid tillsammans av Julie Cohen handlar om precis det som titeln skvallrar om: kärlek och passion (och familjehemligheter). Inte min kopp te. Betyg: 1+ båtar av 5.
För alltid tillsammans av Julie Cohen tar sin början när Robbie och Emily har nått ålderns höst. De har levt tillsammans i över femtio år, men nu går de skilda vägar: Robbie lämnar ett avskedsbrev och vandrar iväg för att aldrig mer komma tillbaka. Därefter får läsaren följa Emily och Robbie bakåt i tiden. Självklart visar det sig att de har en hel del i bagaget och snart vecklar det ut sig en riktigt stor familjehemlighet.
Boken har en spännande uppbyggnad genom att Robbies och Emilys historia berättas baklänges. Författaren slänger också in flera överraskningar som gjorde att jag in i det sista blev förvånad över utvecklingen. Paradoxalt nog kändes För alltid tillsammans, trots detta, som en precis så genomsnittlig och förutsägbar story som titeln antyder. Det här är verkligen ”romantisk, känslosam berättelse modell 1A”, om jag uttrycker mig så. Det är komplett med adopterade ungar, föräldrar som inte accepterar barnens val av partner, dilemmat ”passion eller tråkig, trygg kille”, affärer vid sidan av… Allt är gammal skåpmat, som i och för sig har rörts ihop och förpackats i en och samma roman.
Jag är förmodligen lite fel målgrupp för den här typen av böcker. Obs: jag delar inte in böcker i ”fin” och ”ful” litteratur eller något sådant, däremot är jag helt enkelt inte speciellt förtjust i romance. Här blev det i mitt tycke svårt töntigt, dessutom. Särskilt Emilys och Robbies första träff fick mig att nästan himla med ögonen för att det kändes så löjligt och klyschigt.
Nej, det här var ingenting för mig! Men kanske är det en avkopplande bok för den som vill läsa något lättsmält, avkopplande och samtidigt milt överraskande i sommar.
För alltid tillsammans av Julie Cohen
I köket fyllde de två kvinnorna diskmaskinen, de jobbade ihop på ett självklart sätt. Vissa av Emilys vänner hade problem med sina svärdöttrar, men Emily visste att hon var lyckligt lottad. Shelley berättade för henne om deras planer för resten av helgen runt den fjärde juli, nationaldagen. De skulle åka upp till Rangeley där Shelleys familj hade en sommarstuga vid sjön. Där skulle de stanna kvar ett par veckor så att ungarna kunde leka med sina kusiner och Shelley kunde träffa sin familj. ”Det är det bästa med att vara lärare”, sa hon och svepte in resterna av tårtan i plastfolie. ”Sommarlovet.”
Ur För alltid tillsammans av Julie Cohen
Originalets titel: Together (amerikanska). Översättare: Karin Andræ. Uppläsare: Viktoria Flodström. Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2019 (den här ljudboksversionen, Norstedts). Antal sidor: 377 (ca 11 h lyssning). ISBN: 978-91-1-308926-3, 9789113089607.
En vanlig morgon vaknar Robbie i sin säng med sin fru Emily sovande bredvid. Precis som han har gjort nästan alla morgnar under deras 54 år tillsammans. Han stiger upp och klär på sig, gör kaffe, matar hundarna, precis som han brukar. Han gör i ordning frukost till sin fru, och skriver sedan en lapp som han lämnar på Emilys nattduksbord innan han går ut genom dörren för att aldrig mer återvända.
Från den dagen får vi följa Robbie och Emilys liv bakåt i tiden. Längs vägen lär vi känna ett par som stått enade genom lycka och sorg, genom framgång och motgång. Ett stabilt och kärleksfullt par som verkar ha överkommit alla hinder. Men ju längre bak i tiden vi kommer, desto tydligare förstår vi att de båda bär på en hemlighet som de gör vad som helst för att dölja.
Förlagets beskrivning
Julie Cohen
Julie Cohen är en amerikansk författare, föreläsare och lärare i kreativt skrivande. Hon har en hemsida, en Facebook-sida och twittrar under @julie_cohen.
Maken av Gun-Britt Sundström är en fantastisk roman om ett par i sena 60-talets Stockholm; En störande och berörande bok om kärlek och tvåsamhet, frihet och passion. Betyg: 5 pipor av 5.
Maken av Gun-Britt Sundström är en roman om ett ungt par i det sena 60-talets Stockholm. När den kom ut, 1976, blev den Gun-Britt Sundströms stora genombrott och idag har den blivit något av en modern klassiker. Det är lätt att förstå varför. Boken vänder och vrider på kärlek och tvåsamhet och jag tror att alla på ett eller annat sätt kan känna igen sig eller känna med huvudpersonerna i den här berättelsen. Det är inte lätt att dela sitt liv med någon annan. Jag tror att vi alla har behövt konfronteras med detta ibland.
I den här boken är det Martina och Gustav som står i centrum. Båda är studenter och det här är en tid då törsten efter bildning uppenbarligen var något annat än vad den är idag – i den här romanen springer folk på föreläsningar och registrerar sig på universitetskurser som ren underhållning. Det blir ingen ögonblicklig och himlastormande förälskelse mellan Gustav och Martina, men med tiden växer det fram något som blir en passion. Aldrig böljar väl samtalen fram så fritt som när de pratar med varandra – inte minst om politik, kultur, filosofi. Martina och Gustav blir ett par, de blir ett officiellt par och de bryter till och med mot pryda föräldrars uppfattning om när det är lämpligt att sova i samma sovrum på sommarstället. Gustav frågar titt som tätt om Martina vill gifta sig, men det är som på skoj, något som bara slinker ur. Martina kallar Gustav för sin make. Kanske är det deras sätt att protestera mot tidigare generationers idéer om förhållanden och tvåsamhet – att gifta sig är det inte frågan om.
Det är som att de tror sig stå över den typen av förstelnade gamla strukturer. Martina och Gustav är bildade, upplysta, fria. Snart börjar de båda ha affärer vid sidan om, vilket de inte räds att diskutera med varandra. Det kan rent av presentera den andre för sina älskare och älskarinnor. Intellektuellt tänker de att de ändå vet var de har varandra och vilket förhållande som har betydelse, men känslomässigt drar det iväg. I flera omgångar gör de slut. Martina tvivlar på att hon älskar Gustav på rätt sätt. Gustav känner sig oälskad. De sårar och älskar, om vartannat.
Fyrahundra sidor senare slutar boken och fick mig att nästan gråta. Att det ska vara så svårt med relationer! Maken har verkligen fått mig engagerad och den har berört mig, minst sagt. Ibland har jag velat skaka om Martina och Gustav, ibland har jag velat skälla på dem. Ibland har jag velat fråga dem om de verkligen är så fria som de tror. Det paradoxala är att hur öppet och kravlöst de än försöker att leva, desto mer ofria blir de. Kanske går det inte att både äta kakan och att ha den kvar: kanske har förhållanden alltid ett pris och kanske är det vi kan hoppas på att det ändå är värt det, och att man inser att det är värt det innan det är för sent.
Jag tycker att Maken är en fantastisk och helt bländande roman om kärlek och relationer. Den är ärligt talat bland det bästa jag har läst på temat. Därtill är den en intressant skildring av tidsandan. Under läsningens gång hinner jag bli paff många gånger när det slår mig hur annorlunda vårt samhälle ser ut idag. Det här var uppenbarligen en tid då många av dagens bekymmer kunde viftas bort. Utbildning? Jobb? Äh, det löser sig! På ett skrämmande och samtidigt inspirerande sätt verkar varken Gustav eller Martina ha någon direkt plan för framtiden eller någon tanke på att skaffa sig något varaktigt jobb. Och kulturen och politiken! Här verkar kultur och politik vara dagens samtalsämnen. Så är det knappast idag, men kärleksbekymren är väl ungefär samma nu, som då.
Maken av Gun-Britt Sundström
Jag gör en ansats att hjälpa till med disken efteråt, men han föser ut mig ur köket med tillsägelse att umgås i stället. Anna-Karin har satt sig i soffan med ett handarbete, jag sneglar för att se vad det är hon virkar. Ser jag rätt? Jo. En slips.
Jag kan inte hjälpa att jag får utslag när jag upptäcker att det är en slips en flicka sitter och virkar. Något inom mig får utslag.
Jag bara vill bort, hem till mig, till där jag är hemma och är rätt.
Jag kan inte som Gustav älska det banala för dess banalitet, jag kan inte se det sakrala i det. Han tycker det är konventionellt att vilja vara okonventionell. Det kanske det är, men i så fall är det väl inte bättre med hans okonventionella sätt att vara konventionell, för det är ju inte det han är, han är konventionalistisk: programmatiskt och Kierkegaardskt utstuderat.
Men när jag ser Anna-Karin förstår jag att det naturligtvis är vad han egentligen innerst inne hela tiden vill ha: en liten brud som virkar slipsar åt honom.
Vad är det att vara ett par? Vilket ansvar innebär det, vad kan man kräva av varandra? Tid? Sex? Trohet? Är det annorlunda om man gifter sig? Kan man leva ihop om man har olika ideal för hur ett förhållande ska vara? Sådant diskuterar Martina och Gustav med varandra och med andra, allt medan de försöker få sitt samliv att fungera, ger upp och skiljs åt men börjar om igen, om och om igen…Romanen utspelas i Stockholm på 1960- och 70-talet, en tid av förändring då många tror att kärnfamiljen är på väg att avskaffas. Ändå upptäcker Martina hur svårt det är att vara utan ”make” när alla man känner bildar par och familj. Maken utkom första gången 1976 och har blivit mycket läst och citerad. Många känner igen sig själva på olika sätt i denna oromantiska roman- man skrattar och gråter med det omaka kärleksparet.
(förlagets beskrivning)
Gun-Britt Sundström
Gun-Britt Sundström (född 1945) är en svensk författare, kritiker och översättare. Hon fick sitt stora genombrott med Maken 1976, en roman som hon för övrigt säger sig har varit trött på i 42 år. Hennes senaste bok är Skrivliv (2018), som utgår från Sundströms egna dagboksanteckningar från 60- och 70-talet.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
