Etikett: Ölandskvartetten

  • Skumtimmen, filmen

    I måndags såg jag filmatiseringen av Skumtimmen. Jag har inte boken färskt i minnet precis, för det var rätt länge sedan jag läste den, men det var verkligen mycket jag inte kände igen. Jag tycker att Theorin är en otroligt bra författare och jag gillar särskilt att han stoppar in så mycket folktro och övernaturligt i sina böcker, men samtidigt öppnar för naturliga förklaringar… Som jag minns hans böcker så är de över huvud taget fria för tolkningar av vad som egentligen hände. Filmen är dock väldigt tillrättalagd, vilket kanske är ett måste för att det ska gå att få ihop en film av berättelsen. Jag tyckte den var helt ok, men med en del logiska luckor och med rätt fri tolkning från boken så blev jag väl inte helt såld, precis. Skulle ge den 3 av 5 i betyg. 😉

    Skumtimmen är förresten inte Theorins bästa bok, tycker jag, för jag föredrar Nattfåk. Kommer den också att filmatiseras? Någon som vet?

  • Del fyra i Ölandskvartetten kommer i höst

    Förlaget Wahlström & Widstrand skrev på Facebook här om dagen att den avslutande delen i Johan Theorins Ölandskvartett kommer ut i höst. Goda nyheter! Jag tycker verkligen om Johan Theorins böcker. Han har ett bra avvägning mellan övernaturligt och realism; Det ballar liksom aldrig ur, utan det finns alltid en öppning för den som föredrar en naturlig förklaring när det händer något skumt… Han har också intressanta karaktärer och skriver bra. Den här boken har jag väntat länge på… Titeln på den kommande boken är Rörgast (Fast det kan ju ändras; det är ju ett tag kvar till hösten). Det finns också lite att läsa om boken på Johan Theorins hemsida.

    Skumtimmen - Johan TheorinNattfåk - Johan TheorinBlodläge - Johan Theorin

  • Skumtimmen som film

    Här om dagen läste jag Johan Theorins novell Bengångarna, men bland hans böcker är jag faktiskt mest förtjust i hans oavslutade(!) Ölandskvartett: Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge. Jag väntar spänt på den sista delen, men har inte sett någon info om när den kan tänkas komma ut eller om hans ens har börjat skriva den. Någon som vet?

    En nyhet som jag har nåtts av är i alla fall att böckerna kommer att filmatiseras och först ut är såklart del 1, Skumtimmen. Lena Endre spelar huvudrollen. Det ska bli riktigt spännande att se vad det blir av filmatiseringarna! 🙂

  • Blodläge

    Blodläge

    Det här är Theorins tredje deckare från Öland. Liksom i tidigare böcker låter han gammal folktro ta en bekväm plats i boken. Med bekväm menar jag att den finns där som ett naturligt inslag och en trevlig krydda, men det spårar aldrig ur och boken tappar aldrig verklighetsförankring. Liksom i tidigare böcker har den gamla skepparen Gerlof en liten biroll. Den här gången har han bestämt sig för att flytta från serviceboendet och bo i sin gamla stuga vid stenbrottet igen. Åter i stugan hittar han sin sedan länge bortgångna frus gamla dagböcker och med en viss skamkänsla börjar han att läsa igenom dem och finner att hon har träffat någonting underligt i stenbrottet.

    Stenbrottet är fullt av gamla berättelser om troll, som slåss mot älvorna, och annan folktro. Vendela, som nyss har flyttat till ett sommarboende på Öland, med sin man, är särskilt fascinerad av just älvorna, som var en stor tröst i hennes liv när hon en gång växte upp på Öland och inte hade så många andra än älvorna att vända sig till med sina önskningar om en bättre tillvaro.

    Till ön kommer också Per, som är bokens egentliga huvudperson. Han är separerad från sin förra fru och den ena av de två barnen är svårt sjuk och ligger på sjukhus. I denna sorgliga period i livet dyker så plötsligt hans gamla pappa upp. De har haft dålig kontakt under hela uppväxten, men nu finner sig Per plötsligt indragen i pappans gamla affärer. Pappan har varit i porrbranschen och någon verkar vara ute efter honom och hans verksamhet.

    Jag tycker väldigt bra om den här boken, även om den på vissa punkter är rätt förutsägbar. Den känns spännande och jag gillar verkligen kryddan med berättelserna om älvor och hur livet var för de som arbetade i stenbrottet. Boken har från flera håll fått lite ljummet betyg och jag kan nog känna att den inte riktigt når till Nattfåks klass, men jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Theorin berättar inte bara en spännande deckare från en bransch där absolut ingen och inget är äkta, utan också om så mycket annat. Författaren har verkligen förmågan att tränga sig in i karaktärerna i boken och berätta om deras liv, sorger och komplicerade relationer till andra människor.

  • Tematrio: Läsning i hängmattan

    Tematrio: Läsning i hängmattan

    Tematrio - Läsning i hängmattanNu är det semestertider (jag har precis påbörjat min!) och Tematrio handlar om läsning i hängmattan: Berätta om tre bra böcker/författare att läsa i hängmattan!

    Själv kämpar jag på med Gregory David Roberts Shantaram, 900 sidor lång, som jag påbörjade vid årets början(!) Nu kanske ni misstänker att det inte är en särskilt ”bra” bok eftersom jag har läst den så länge, och ärligt talat är det ingen stor favoritbok heller. Haha. Men jag tycker faktiskt att den passar i den här Tematrion. Under sommarens ledighet kan man unna sig att läsa en riktigt tjock bok att leva sig in i. Fördelen med Shantaram är också att den varken är banal eller tungläst utan lagom för lite slappande i solen.

    Även John Irvings böcker brukar passar för sommarläsning. Nu läser jag inte Irving mer, men om man vågar läsa något av honom så kan jag t.ex. rekommendera En bön från Owen Meany. Den är skriven med Irvings speciella sinne för detaljer. Jag tycker hemskt bra om den boken! Även om somliga av hans senare böcker inte är precis läsvärda.

    Annars är ju deckare hemskt populär sommarläsning. Den bästa deckare jag vet är nog faktiskt Nattfåk av Theorin. Jag älskar hans böcker från Öland, där han blandar spännande berättelse med en lagom dos folktro och övernaturligt.

  • Nyheter som jag vill läsa nästa år

    Det finns mycket i nästa års utgivning som jag är intresserad av. Ofta är jag rätt långsam med att läsa nya böcker, eftersom jag lånar allt på biblioteket, men det finns några böcker jag skulle vilja lägga vantarna på så fort jag kan. Eller åtminstone lägga vantarna på _någon gång_. 😉

    Bland annat kommer Johan Theorins Blodläge i april. Den utspelar sig, liksom Skumtimmen och Nattfåk, på Öland. Eftersom jag tycker om båda hans tidigare böcker har jag höga förväntningar på denna.

    John Ajvide Lindqvist kommer också med nytt, en ny skräckroman: Lilla stjärna. Jag är egentligen lite ”mätt” på skräck och övernaturligheter, men är ändå nyfiken på boken, eftersom jag tycker hemskt mycket om Ajvide Lindqvists sätt att berätta.

    Norstedts fortsätter att komma med återutgivningar av Richard Yates. Eftersom jag älskade Revolutionary road vill jag gärna läsa Easter Parade, som kommer ut i vår.

    Anne B. Ragdes Arseniktornet kommer också på svenska. Den här gången utspelar sig boken i mellankrigstidens Köpenhamn. Det återstår att se om den är en lika bra feel good-roman som hennes böcker om Torunn (Berlinerpopplarna).

    Men mest av allt ser jag fram emot Susanna Alakoskis nya Håpas du trifs bra i fengelset. Jag hoppas att den känns lika viktig, insiktsfull och bra som Svinalängorna. Även den nya boken lär handla om missbruk och barn som kommer i kläm.

    Kommer det något mer intressant?

  • Nattfåk

    Nattfåk

    Övernaturligheter tycks vara lite av ett tema i år. Hur stor är inte vampyrtrenden liksom (själv har jag ju läst Låt den rätte komma in i år)? Hittills har det blivit drunknade människor som kommer tillbaka (Människohamn), spöken som vill hämnas på sin mördare (Herr Arnes pennngar) och säkert något mer som har små inslag av det oförklarliga. Nu senast har jag läst Nattfåk, där Johan Theorin, precis som i Skumtimmen, har skrivit en spännande historia som utspelar sig på Öland.

    När jag började läsa Nattfåk kändes det lite som att få en déjà vu. Miljön och flera av personerna i den kändes himla bekanta och efter lite fungeringar kom jag fram till att den delar en del element med Människohamn. Även i Nattfåk spelar havet och mörka berättelser från det förgångna en stor roll. I Människohamn är det de som har blivit tagna av havet som kommer tillbaka. I Nattfåk är dock kusligheterna kanske inte så mycket kopplade kring kustlandskapet, som till en speciell plats, Åluddens gård. Det är en stor gammal fyrvaktarbostad på Öland, dit Joakim flyttar med sin fru och två barn. Den lilla familjen har stora planer för att rusta stället, men idyllen slås till spillror när Joakims fru drunknar oförklarligt.

    Här finns alltså, precis som i Människohamn, en blandning av ”vanligt” skönlitterärt och övernaturligheter. Ska jag vara ärlig föredrar jag dock berättelsen i Nattfåk. Här tar inte det övernaturliga över, utan det blir mest en extra krydda, som passar bra ihop med alla berättelser om Öland och det öländska landskapet. I huvudsak är det dock främst en spännande berättelse, närmast en deckare, som får ett oväntat slut.

    Jag blev faktiskt glad av den här boken! Den var spännande, välskriven och bjöd på ett lyckligt slut, som föll mig i smaken.

  • Skumtimmen

    Skumtimmen

    Skumtimmen är ett annat ord för skymning och det är den tid då man förr satt i gårdarna och berättade historier för varandra. Jag tror att den här boken är lite av en sådan historia faktiskt – den har ingredienserna så att säga. Den är spännande, den rör sig i spännande (visserligen delvis påhittade) miljöer att känna igen sig i på Öland och den innehåller lagom många skarpa vändningar och villospår, som får läsaren/lyssnaren att fastna i berättelsen och vilja veta mer.

    Huvudpersonen är Julia, en medelålders kvinna som för cirka 20 år sedan förlorade sin lilla son, som gick ut från stugan, försvann i dimman och aldrig återsågs mer. Den allmänna uppfattningen är att han drunknade, men Julia har aldrig fått ett ordentligt avslut och det finns flera, bland annat Julias far, Gerlof, som tror att pojken snarare försvann på alvaret och att pojkens försvinnande kan vara något helt annat än en drunkning.

    Historien dras upp igen när Gerlof får en liten sandal skickad till sig på posten och den känns igen som den sandal som den lilla pojken hade på sig när han försvann. Gerlof börjar nysta allt mer i fallet och kommer in på spår som leder till en närmast mytomspunnen man, Nils Kant, som bott i bygden och begått hemska brott. Det är bara ett problem: Nils Kant är död sedan långt innan pojken försvann, och borde inte vara inblandad i vad som hände den tragiska dagen.

    När Gerlof meddelar att sandalen har dykt upp tar sig Julia direkt till Öland. Där konfronteras hon plötsligt med en massa gamla minnen som rivs upp när hon åter är i sina gamla hemtrakter. Jag tycker att den här delen av berättelsen är den bästa; den där läsaren får följa Julia i hennes sorgearbete. Resten av berättlesen är en ganska ordinär deckare, som visserligen är spännande och oförutsägbar, men som ändå inte engagerade mig så mycket som den kanske borde. Det som framför allt störde mig var slutet, som jag väl inte ska avslöja, men som absolut inte föll mig i smaken. Jag kan väl säga så mycket som att jag är fäst vid lyckliga slut och ska det vara något annat än det så tycker jag att det ska finnas något bättre skäl bakom än att det bara ska bli en extra twist på slutet. Här blev det en extra twist må jag säga.