Tänk att det snart är oktober och att dagen äntligen har kommit då vi vaccinerade kan återgå till ungefär samma liv som tidigare. Det känns nästan som ett antiklimax. Jag hade tänkt att återgången skulle vara som ett fyrverkeri av glädje – att folk i allmänhet skulle jubla, återvända till kultur- och nöjeslivet och börja umgås med varandra igen. Till min förvåning hör jag dock många som ställer sig tveksamma till att återgå till ett liv som det innan pandemin. Många verkar trivas väldigt bra med att främst hålla sig hemma tillsammans med de närmsta och många verkar heller inte lita på att det ens går att leva som före pandemin (någonsin?). Jag hör absolut inte till dem, men själv har jag blivit småbarnsförälder under pandemin och mycket av det jag längtat efter är hur som helst ganska avlägset. Innan pandemin sprang jag och min sambo på utställningar, konserter och föreställningar mest hela tiden. Det är såklart något som är betydligt svårare att få till i dagsläget, även om samhället nu är på väg att öppnas upp igen. Jag hoppas att vi tids nog, tillsammans eller åtminstone var och en i sällskap med vänner, kan börja göra lite fler före-pandemin-grejer. Jag hoppas också att det blir mer möjligheter till Öppna förskolan och sådant. Och att vi kan börja umgås lite mer frekvent med våra vänner!

Som småbarnsförälder är man inte direkt sysslolös, så vi har nog fullt upp i oktober, pandemi eller inte, och vi är dessutom mitt uppe i en flytt, så jag vet nog vad jag sysslar med framöver. Det tar oerhört lång tid att komma i ordning i en ny bostad, som ni säkert vet. Jag gillar att ha var sak på sin plats, men nu får jag verkligen öva på att låta allt vara lite provisoriskt så länge. Det finns trots allt viktigare saker här i livet än att ha det fint hemma och man måste verkligen välja mellan alla små och stora projekt här hemma när man har ett litet barn att fokusera på.

Vad ska jag läsa i oktober då? Jo, jag har kommit av mig lite, känns det som. Jag har mängder av påbörjade böcker. Kanske är det läge att läsa ut dem i någon lämplig paus mellan flyttfixandet och allt annat.

Vill du läsa något nyutkommet har jag några tips:

• Jag brukar läsa Sara Lövestams språkkrönikor i SvD och i somras läste jag också det oerhört tråkiga att hon drabbats av cancer, något som såklart tagit en del fokus från det som var tänkt att bli en fantastisk tid med lansering av nya trilogin om barnlöshet, en trilogi som också beskrivits som väldigt speciell för författaren. Jag är så ledsen för Sara Lövestams skull. Och trilogin vill jag såklart läsa! Den andra delen, Bära och brista, kommer nu i oktober. Första delen, Ljudet av fötter, finns redan ute.
• Tom Malmquist, författaren till den hyllade och autofiktiva berättelsen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, är aktuell med nytt. Den nya romanen heter Döda löv och är förhoppningsvis lika precist och fint berättad som hans tidigare roman. Boken beskrivs som en ”varm och egensinnig roman om att hitta hem”.
• Det börjar bli länge sedan jag läste Engelsforstrilogin av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, men jag har den i ljust minne och jag tänker ofta att jag ska läsa mer av författarna. Nu är Sara Bergmark Elfgren aktuell med en gotisk skräckroman som utspelar sig i samma miljöer som hennes ungdomsroman Norra latin. Den nya romanen heter Grim och får kanske bli min nästa Bergmark Elfgren-läsning.
• Det blir en hel del pekböcker här hemma. Bebisar gillar ju starka färger med mycket kontraster och dras kanske inte mot samma pekböcker som en själv. Men strunt i det! Jag vill gärna bläddra omkring i Titta djur! tillsammans med min dotter och kolla in Elsa Beskows underbara bilder.
• Äntligen kommer den tredje och avslutande delen av Fredrik Backmans underbara trilogi om Björnstad – samhället där det mesta kretsar kring hockey. Jag är inte ens intresserad av hockey, men kan ändå inte motstå Backmans sorgliga och härliga feelgood om småstadsliv och idrottens enande kraft. Den avslutande delen heter Vinnarna.

Folk har frågat mig i flera månader hur länge till jag ska jobba. Det kanske är vanligt att man är hemma och chillar någon månader innan förlossning, men förmodligen får jag frågan för att jag varit stor som ett hus ganska länge (jämfört med somliga andra och jämfört med hur jag brukar se ut). Nu är det i alla fall helt befogat att ställa frågan, för nu skulle jag i princip kunna få barn när som helst. Ibland tänker jag att det nog blir i början av juni. En del hävdar att man ofta går över tiden med sitt första barn (men det är nog inte riktigt sant att det är så?!), så varför inte? Samtidigt känns det som att min unge och min kropp har varit rätt färdiga ganska länge. Senast de kollade tillväxten var i vecka 34. Då var bebisen redan större än vad jag själv var när jag föddes (jag är i och för sig född i vecka 35). Då vägde bebisen också mer än vad alla ”graviditeten vecka för vecka”-appar föreslog. Det var också i vecka 34 som jag fick tillbaka en del av min förmåga att andas, efter flera veckor med den tveksamt härliga upplevelsen av att ha en livmoder som växt in under revbenen. Det känns med andra ord som att bebisen har växt på ganska bra och att hen har rört sig nedåt för ganska länge sedan. Men vem vet vad hen vill hitta på mot slutet.

Maj lär bli en månad där jag spurtar och gör klart det sista på jobbet. Och sedan spurtar och fixar klart det sista hemma. Och sedan kanske jag ligger hemma och chillar och läser böcker. Tyvärr är det ju oerhört begränsat vad man kan hitta på här i livet, när man inte kan vaccinera sig och när man snart ska föda ett barn. Hade livet varit annorlunda hade jag gått på museum och sådant hela tiden, men det är som det är. Så länge jag orkar och kan ska jag fortsätta att dansa och träna i alla fall. Vi har återupptaget utomhusdansen och är alltså ett gäng som träffas cirka en gång i veckan och dansar lite olika stilar som vi lär varandra. Mycket, mycket kul! Jag tar även digitala balettklasser fortfarande. Helt otroligt vad man fortfarande kan göra, även om det knappast är elegant nu för tiden.

Vad ska jag läsa då? Jo, för första gången på mycket länge ska jag inte läsa Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk, för den är nu utläst! Däremot ska jag läsa klart det sista ur månadens bokcirkelbok: Den sista migrationen av Charlotte McConaghy (den läser jag på läsplattan) och det sista ur Dan Anderssons Samlade dikter. Jobbets bokklubb läser bland annat Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert den här omgången, så den tänkte jag påbörja nu i maj. Får se om jag har gott om tid att läsa klart eller om den kanske aldrig blir utläst. Vem vet?

Vill du läsa något nyutkommet i maj så har jag några tips:

• Bladet från munnen av Elsie Johansson. Jag har inte läst så mycket av Elsie Johansson utöver hennes fantastiska Nancy-trilogi, men den här boken gjorde mig i alla fall lite nyfiken! Bladet från munnen är en berättelse- och samtalsbok, där författaren går rakt på sak och babblar på om det som många andra damer i författarens ålder (90 år!!) förmodligen ser som ganska känsligt, t.ex. sex och religion. Jag älskar attityden – att helt enkelt bara strunta i konventioner.
• En ensam plats av Kristina Sandberg. Kristina Sandberg har inte varit aktuell med någon bok sedan hon satte punkt för den fantastiska Maj-trilogin (några av mina favoritböcker, alla kategorier!). En anledning till det är sannolikt det som är temat för En ensam plats: 2016 drabbades Kristina Sandberg av cancer. Detta är alltså vad den självbiografiska boken En ensam plats handlar om. Jag kan inte tänka mig något annat än att det här är en av årets starkaste böcker!

Vad läser du i maj?

April är snart här! Tiden bara rusar fram, trots att nästan ingenting händer. Eller, det är klart att det händer ett och annat, men visst blir det mycket hemmasittande. Jag tänker ofta på det nu när pandemin har pågått i över ett år. Livet var verkligen helt annorlunda för ett år sedan. Jag brukade ta danslektioner flera gånger i veckan. Vi var på minst någon konsert eller föreställning varje månad. Bion hann vi vi med kanske 2 eller 3 gånger under samma tid. På helgerna var vi i princip alltid nere på stan och/eller spanade in någon utställning. Vi träffade vänner var och varannan vecka: hade spelkvällar, cocktailkvällar, åt goda grejer. Jag träffade mina bokcirkelkompisar regelbundet. Sedan brukade jag ju vara i Öregrund kanske varannan månad eller så. Det är stora kontraster. Idag innehåller en typisk helg att vi tränar lite på varsitt håll och sedan dricker kaffe. Så mycket mer brukar vi faktiskt inte göra på helgen. På fredagskvällen kollar vi kanske på TV. Jag som inte ens brukade vara speciellt road av att titta på TV (nu är jag mer road). Sedan förstår jag såklart att man är oerhört priviligierad om det enda man har att klaga på är att man går på bio för sällan och kollar för mycket på TV. Hahahaha. Ja. Vad ska man säga?

Det har varit ett år med pandemin, hur som helst. Något jag inte har passat på att göra i någon större utsträckning under det här ”digitala året” är att ta del av det enorma utbud som faktiskt uppstått när det gäller digitala alternativ till förställningar, författarsamtal, museibesök etc. etc. etc. Det har helt enkelt inte lockat mig. Det har ju alltid funnits ett stort utbud av filmade föreställningar på SVT, men jag har nästan aldrig haft lust att se. Det är såklart sällan föreställningen i sig som är grejen. Går jag på operan är det ju hela paketet som är kul: att man kanske tar en liten drink i baren med sina vänner, att man ser föreställningen tillsammans, att allting sker prick där och då och kan gå hur fel eller bli hur fantastiskt som helst, att man pratar i pausen och sedan träffas efteråt och diskuterar vad man precis har upplevt. Hela det paketet vill jag ha och ingenting av det vill jag ha på Zoom, om ni förstår.

Fast en del digitala och virtuella grejer har jag faktiskt velat ta del av. Den oändliga friheten man får när saker och ting sker digitalt har dock paradoxalt nog lett till att jag inte har prioriterat dem. Jag tänker t.ex. på alla virtuella lopp, som man hade kunnat springa när man ville, men som blev så lätta att haka på att jag helt enkelt aldrig kom till start. Förra året hade också kunnat bli mitt första år med Bokmässan, som ju för första gången gick digitalt. Tog jag mig tid? Nä.

Jag vet inte vad det säger om mig. Jag känner mig som en riktigt kass kulturkonsument, måste jag säga. Jag är faktiskt väldigt glad åt alla som har ansträngt sig för att ställa om och erbjuda kul grejer i en tid när det mesta annars är rätt trist. Jag menar det verkligen!! Men på ett bakvänt sätt är det som att det digitala också gör att man blir lite extra påmind om allt det digitala inte är: verkliga möten, verkliga sociala sammanhang där man träffas, liveupplevelser som känns här och nu på riktigt. Och då tappar jag liksom sugen. Jag önskar verkligen att jag såg det digitala som någorlunda fullvärdiga alternativ; Jag skulle gärna vilja ge alla arrangörer den minimala uppskattning det innebär att någon faktiskt kollar. Men nja.

Jag vet inte vad jag hade tänkt komma fram till med den här långa texten. Jag kände bara för att reflektera lite över vad pandemin har inneburit för mig när det kommer till kultur.

Sedan kan jag ju också göra en liten övergång till några grejer som faktiskt hände på riktigt i mars 2021: Bokveckan och Littfest. Under den förstnämnda medverkade jag i en livesänd bokcirkel! Och det kändes ju otroligt roligt att få vara med om det!! Jag menar det verkligen! Jag hade kul och jag hoppas att någon mer uppskattade det och att arrangörerna blev nöjda. Kanske är det så alla kulturutövare alltid känner, oavsett om det är digitalt eller ej. 🙂

Littfest då? Jo, jag köpte biljett dagarna innan. Det i sig är ju lite udda, för biljetterna säljer under normala år slut innan det ens finns ett program. Nu kunde i princip alla få vara med. Sympatiskt, måste man säga! I vanlig pandemiordning hade jag dock absolut noll ro att sitta och stirra in i en skärm medan det hela skedde live. Jag minns inte ens vad jag gjorde istället (tränade och drack kaffe, skulle jag tro). Däremot gick det att kolla på det mesta i efterhand. I en hel vecka kunde jag ha Littfest på i bakgrunden som en podd när jag pysslade där hemma. Och där måste jag säga att jag verkligen uppskattade det! Jag har lyssnat på jättemånga fina samtal, med intressanta författare. Samtidigt som jag har städat, lagat mat, tränat och lagt upp gardiner. Så blev Littfest något helt annat än den fest den annars är, men den blev ändå något som verkligen gav mig något. Det är väl just det: det digitala kommer aldrig bli fullvärdiga ersättningar till evenemang som sker IRL, men de kan fylla en annan funktion. Just Littfest tycker jag också hade lyckats så bra med att (nästan) allt var inspelat i studio med programledare och författare på plats. Det var snyggt gjort och kändes lyxigare än om det t.ex. hade varit videokonferens style och författarna hade dykt upp i muggiga webbkameror i olika rutor.

Två grejer hände alltså i mars. Det är något ändå! Annars har det mest varit jobb. Jobbelijobb mer än 40 h/vecka. Men det är otroligt nog också något att uppskatta under pandemin: 1) att man alls har ett jobb, 2) att man har ett jobb som bedöms samhällsviktigt och omöjligt att utföra hemifrån och att jag således kan träffa min lilla bubbla med kollegor! Jag är faktiskt superglad över att träffa lite folk. Hur mycket jag än tycker om min sambo så kan det ju vara bra för alla inblandade att man någon gång umgås med någon annan. Antar jag.

Läst har jag naturligtvis gjort också, i vanlig ordning, och det lär jag göra även i april. I början av april ska jag se till att läsa det sista ur Fiskarmännen av Chigozie Obioma som är månadens bokcirkelbok (mitt val, till och med). Jag vill också läsa Föda utan rädsla av Susanna Heli. Den flaggade jag för redan för flera månader sedan och faktum är att jag påbörjade den, men sedan gick min Nextory-prenumeration ut och jag la boken på hyllan ett tag. Nu börjar det bli dags att ta upp den. Den finns att låna på biblioteket som e-bok, så den ska jag låna hem så fort som möjligt! I april ska jag också påbörja nästa bokcirkelbok. Det är Annas tur att välja bokcirkelbok, så jag förväntar mig någonting läskigt. 🙂

Vill du läsa något nyutkommer i april har jag några tips:

• Jag skriver över ditt ansikte av Anna-Karin Palm. Palm gjorde succé med sin hyllade Selma Lagerlöf-biografi för några år sedan (den ska jag läsa någon dag). Nu är hon aktuell med en väldigt personlig berättelse: en bok om att förlora sin mamma i Alzheimers sjukdom och ett försök att förstå hur mammans livshistoria har påverkat familjen. Jag är övertygad om att det är en stark berättelse. Kanske är den lite för tung läsning. Jag har själv förlorat både min farfar och farmor i Alzheimers.
• Vår kokbok student är inte en bok som känns särskilt aktuell för mig, men den låter som ett bra presenttips till den som snart ger sig ut i studentlivet. Vår kokbok är en riktig klassiker och nu för tiden finns det en hel serie med kokböcker på olika teman. I student-varianten är fokus på billig och god mat.
• Fastnade du också för janakippotrilogin av Karin Smirnoff? Då kanske du också är nyfiken på nästa roman av denna oerhört produktiva författare: Sockerormen, en bok om tre vänner som växer upp på 80-talet och svetsas samman tack vare deras musikbegåvning. En musiklärare tar dem under sina vingar och de ska ut på turné. Man anar att musikläraren kanske inte är så skön som man vill tro…
• Mats Strandberg har skrivit ett par skräckromaner som utspelar sig i miljöer varje svensson kan relatera till: äldreboendet (Hemmet) och finlandsfärjan (Färjan). I den nya romanen Konferensen har han tagit sig till konferensanläggningen. Jag ser redan hur bra den miljön och den stämningen funkar tillsammans med skräck… Om jag har fattat det rätt är Konferensen snarare en thriller än skräck, i och för sig, men det blir nog riktigt bra det med!

Och med det sätter jag punkt för det här onödigt långa inlägget. Pandemin har gett mig alldeles för mycket fritid att spendera på ungefär det här: författandet av alldeles för långa blogginlägg! Snart misstänker jag dock att det kommer att finnas alldeles otroligt lite tid till just det. Jag kanske i mitt undermedvetna passar på att göra sådant som knappast görs om bara någon månad. Det sägs att bebisen kommer snart.

Snart är februari här! Januari har svept förbi och tagit med sig en vinter som heter duga. Här i Umeå fick vi omkring 50 cm snö på en och samma dag och det tog åtskilliga dagar innan cykel- och gångvägarna var brukbara igen. Snövädret efterföljdes av några riktigt kyliga dagar och sedan damp det ned lika mycket snö igen. Ibland har jag möjlighet att jobba hemifrån, men oftast inte. Jag har alltså för första gången på år och dag åkt buss till jobbet, vilket ju inte är toppen i dessa tider, men vad göra när det är omöjligt att cykla? Ja, vi ska väl förhoppningsvis köpa en bil snart i och för sig. Projekt Bil pågår för fullt faktiskt.

Jag vet inte vad jag ska skriva om januari förutom om snön. Det är ju inga tider som bjuder på några större överraskningar eller roliga sammankomster, om man säger så. Jag har fyllt år, men kunde såklart inte fira genom att bjuda hem en massa folk. Uppvaktad blev jag ändå. <3

Februari kommer väl fortsätta ungefär som januari: jobb, träning, brädspel, leta bil. Typ så. Något jag helt klart har tid till är i alla fall läsningen. Jag känner att jag är i ett härligt flow när det gäller böckerna. Bland böckerna i min ambitiösa läsplan för januari hann jag med ungefär vad jag hade tänkt. Vilken är planen för februari då? Jo:

• Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk. 😉 Den kommer jag inte läsa ut i februari heller, men jag kämpar på!
• Nästa bokcirkelbok: Pow wow av Tommy Orange. Det är inte mycket kvar faktiskt.
• Stöld av Ann-Helén Laestadius. Jag tyckte hennes ungdomsbok Tio över ett var så himla bra! Nu är hon alltså aktuell med sin första roman riktad till vuxna. Jag blev så glad när jag blev erbjuden ett recensionsexemplar (kul att jag har tagit emot två recensionsexemplar sedan det här inlägget btw! 😉 ).
• Som ljudbok tänkte jag lyssna på Sofi Oksanens Hundparken, som kom ut i januari. Jag har fortfarande Nextory ungefär en månad till, så jag passar på att läsa/lyssna på nyheter jag är nyfiken på.
• Poesiprojektet: Den här månaden tänkte jag läsa en poesisamling som har stått väldigt, väldigt länge i min bokhylla utan att bli läst: Diktsamling av Lina Ekdahl. Jag vet egentligen ingenting om den här boken. Jag köpte den för att jag tyckte att framsidan var rolig (jepp, sådan är jag!).
• Barn- och graviditetsprojektet: I februari tänkte jag läsa en bok som vad jag förstår har kommit att bli något av en klassiker i genren: Föda utan rädsla av Susanna Heli.

Nu i februari kan vi annars se fram emot bokrean, som startar den 23:e februari. Jag brukar inte handla hem kassvis med böcker, men några böcker kommer jag nog köpa. För den som är sugen på att läsa något helt färskt måste jag säga att februari inte bjuder på så hemskt många spännande titlar, i mitt tycke. Jens Lapidus är i alla fall aktuell med nytt: Paradis city. Jag har inte plöjt allt av Jens Lapidus, men det jag har läst har jag gillat. Han har en speciell stil och allt i hans spänningsromaner känns autentiskt.

Vad läser du i februari?