Bokblomma

Etikett: Noveller

Fyra Astrid Lindgren-noveller från Novellix: I skymningslandet, Märit, Prinsessan som inte ville leka, Tu tu tu!

Astrid Lindgren har skrivit flera riktigt fina noveller. Vad som är slående är att de inte bara är sagor utan har många bottnar och även berör vuxna. Betyg: 5 grå lamm av 5.

I skymningslandet, Tu tu tu!, Märit och Prinsessan som inte ville leka av Astrid Lindgren

Att Astrid Lindgren har skrivit en hel del noveller är det kanske en och annan som har missat. Somliga av novellerna, som Nils Karlsson Pyssling har filmatiserats, men det kanske inte är alla som vet att filmatiseringarna är baserade på just noveller. Jag är inte så kunnig i ämnet barnlitteratur, men någonting säger mig också att novellformatet idag är ovanligt i böcker som riktar sig till den yngre målgruppen. De riktigt korta berättelserna för barn brukar, vad jag kan se, snarare förpackas i bilderböcker.

Hur de här novellerna fungerar att läsa för ett barn (eller för ett barn att läsa själv, naturligtvis), vet inte jag, men det jag länge har fascinerats av när det gäller Lindgren är hennes fina tilltal. Alla berättelser känns nära barnens värld och föreställningar och när Lindgren skriver om rädslor, glädje, svårigheter och lycka, så tror jag att barn lätt kan leva sig in och förstå. Utan att ha ”testat” de här novellerna på barn så tror jag alltså att det här är fyra berättelser som barn kan uppskatta riktigt mycket.

För mig som vuxen vecklar det, som alltid när det gäller Lindgren, ut sig sig mångbottnade berättelser som både berör och engagerar. Det är inte svårt att se över huvudet på de barn som novellerna handlar om och se deras ensamhet och svårigheter och återigen känns det att Lindgren verkligen ser och kan skildra barns tillvaro.

De noveller jag har läst är ett urval av fyra berättelser som förlaget Novellix säljer en och en, men också förpackade i en fin liten presentask. Här ryms en historia om en ung pojke som inte kan gå längre, kanske på grund av polio, och som nu drömmer sig bort från den säng som han inte längre kan lämna utan hjälp (I skymningslandet). Här finns också en berättelse om en flicka, som trots ett enormt utbud av leksaker, inte alls förstår vad det ska vara för vits med att leka. Det krävs någonting helt annat än dyra dockor för att hon ska hitta glädjen i att sväva iväg i lekens fantasier (Prinsessan som inte ville leka). Tu tu tu! är en magisk liten berättelse om en familj som förlorar alla sina får och lamm, men där en flicka blir erbjuden att få dem åter mot ett pris som visar sig vara oerhört högt. Allra finast tycker jag dock om den ytterst sorgliga Märit. Märit är en flicka, grå som en mus, som inte blir mer än 8 år gammal och på något sätt är hennes död det enda som folk minns av henne, tills de inte heller minns detta.

Jag tycker att det här är fyra fantastiskt fina noveller. Trots att de är korta så rymmer de starka berättelser med både glädje och sorg. Det är verkligen berättelser som berör. Nu vill jag läsa alla Lindgrens novellsamlingar!

Citerat ur Märit

”Det var en prinsessa som var död. Åtta år var hon bara när hon dog. Och nu skulle hon begravas, denna heta, soliga majsöndag. Hennes små kamrater skulle sjunga vid graven. ”Blommande sköna dalar, hem för mitt hjärtas ro” skulle de sjunga. För den sången hade de övat i skolan hela vårterminen. Märit också.

Märit hette hon, prinsessan. Medan hon ännu levde bodde hon i en liten grå stuga alldeles invid vägkanten.

I en liten grå stuga – äsch, då var hon väl ingen prinsessa! Nej, hon var kanske inte det, när allt kommer omkring. Kanske var hon bara en vanlig liten flicka. Ibland kan det vara svårt att se någon skillnad.”

Om Astrid Lindgren och om novellerna

Astrid Lindgren (1907–2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump, och hennes böcker finns översatta till fler än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med många hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.

Novellerna I skymningslandet och Prinsessan som inte ville leka publicerades ursprungligen i novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling som gavs ut första gången 1949 av Rabén & Sjögren. Nils Karlsson Pyssling finns också i en nyutgåva, från 2003, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Märit publicerades första gången i novellsamlingen Kajsa Kavat, utgiven av Rabén & Sjögren 1950. Kajsa Kavat finns också i en nyutgåva, från 2003, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

Tu tu tu! publicerades första gången i novellsamlingen Sunnanäng som gavs ut av Rabén & Sjögren 1959. Sunnanäng finns också i en nyutgåva, från 2004, som kan köpas hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).

De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix 2015.
ISBN: 9789175890869, 978-91-7589-065-4, 978-91-7589-066-1, 978-91-7589-064-7, 978-91-7589-067-8.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”4 noveller av Astrid Lindgren i fin presentbox!

Märit är en av Astrid Lindgrens sorgligaste berättelser. Där en åttaårig flicka, obetydlig i mångas ögon, lever sin sista tid med en förhoppning om att få uppmärksamhet från Jonas Petter, pojken som gav henne en liten presentask. Novellen gavs ut för första gången 1950 i novellsamlingen Kajsa Kavat och visar Lindgrens skicklighet att beskriva dödens betydelse genom barns handlingar.

När vargen en natt river fåren i den lilla byn Kapela, vaknar folket upp i sorg, inte minst Stina Maria och hennes farfar. Inte långt därpå dras den lilla flickan ner bland de underjordiska och återförenas med fåren, men nu är Stina Maria fånge bland de mystiska varelserna. De underjordiska återkommer sedan i Astrid Lindgrens välkända berättelse om Ronja Rövardotter. Tu tu tu! gavs ut för första gången 1959 i samlingen Sunnanäng.

Prinsessan Lise-lotta tycker att det är tråkigt att leka. Det är inte förrän hon träffar Maja, och hennes träklump till docka, som hon förstår att hon inte är den enda i hela världen som är så liten, och att det finns något bättre än alla de fina leksaker som hon fått av drottningen. Prinsessan som inte ville leka kom ut för första gången 1949 i samlingen Nils Karlsson Pyssling.

I Skymningslandet, föregångaren till Astrid Lindgrens berättelse Karlsson på taket, får vi tillsammans med Göran, flyga ut genom fönstret med herr Liljonkvast på ett äventyr i Skymningslandet, där inget spelar någon roll och allt är möjligt. Det är en berättelse om ett barns smärta och fantasi i en välbekant Stockholmsmiljö som Astrid Lindgren från början skrev för radio, men som gavs ut i novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling 1949.”

2017-10-31
Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix: Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord, Dödskallen

Selma Lagerlöf har skrivit en lång rad älskade klassiker. Missa inte hennes noveller! Här är fyra underbara små berättelser om tro och tröst. Betyg: 5 vålnader av 5.

Fyra Selma Lagerlöf-noveller från Novellix

Den här sommarens semester har jag bland annat varit på besök i Värmland, där vi också lyckades pricka in Västanå teaters fantastiska föreställning Charlotte Löwensköld, som är baserad på Selma Lagerlöfs bok med samma namn. Den väckte en svår lust att läsa mer Selma Lagerlöf och som tur var så hade jag faktiskt fyra små noveller med mig i packningen. Det har varit riktigt härligt att läsa dem, särskilt efter att precis ha varit i Lagerlöfs trakter och upplevt landskapet.

Jag har en blandad erfarenhet av Selma Lagerlöf: dels står hon bakom några av mina alla tiders favoritböcker (Kejsarn av Portugallien, Jerusalem), men samtidigt har jag läst andra böcker (jag tänker främst på Gösta Berlings saga) och inte förstått ett dugg. Jag börjar inse att det kanske hänger ihop med mognad. Jag tycker verkligen att de här novellerna bjuder på mycket mellan raderna och jag är inte så säker på att jag kunde uppfatta speciella många lager i t.ex. Gösta Berlings saga, som jag läste när jag var i tonåren.

Ett lager som är väldigt tydligt i novellerna som presenteras i den novellask som jag har läst (innehållandes Tjänsteanden, Frid på jorden, Vägen mellan himmel och jord och Dödskallen), är tron och Guds kraft. I flera av novellerna hamnar huvudpersonerna rejält snett – en man som dödshotar sin egen fru, ett sällskap som vill hämnas fruktansvärda gärningar som drabbat en familjemedlem, en ung man som tar en obehaglig genväg för att ta sig framåt i livet – men i slutändan sker alltid något som leder in huvudpersonerna på banan igen och påminner dem om deras litenhet inför Gud. Jag är inte själv kristen, men finner ändå någonting väldigt fint och trösterikt i att någon vakar över de här människorna.

Den allra finaste novellen är dock den som inte riktigt är på samma tema. I Vägen mellan himmel och jord är det ingen på moraliska villovägar som behöver ledas rätt. Däremot handlar den om en av de ”kavaljerer” som figurerar i Gösta Berlings saga. Nu är han på ålderns höst och har blivit en fattig man. En natt får han besök av döden själv, som meddelar att hans stund är kommen och att han bara har en dag kvar i livet. I novellen får läsaren följa mannen under hans sista dygn och genom hans val hur han ska spendera denna dag. Det är en verkligt rörande och fin historia där ett helt liv får fladdra förbi utan att fastna i resonemang om vad som är ”viktigt på riktigt” här i livet. Istället är det något mycket enkelt och mänskligt som får sätta punkt för den här mannen, som omöjligen kan leva om sitt liv eller ta adjö av allt som har betytt något under hela långa livet. Även den här novellen berättar någonting trösterikt och fint, vilket verkligen berörde mig.

Jag tyckte om de här novellerna oerhört mycket och jag gillar hur de är kryddade med övernaturligt och folktro och hur de rör sig och utspelar sig i de värmländska bygderna. Just nu är jag faktiskt uppriktigt sugen på att läsa om Gösta Berlings saga.

Citerat ur Vägen mellan himmel och jord

”Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.”

Om Selma Lagerlöf och om novellerna

Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.

Novellen Dödskallen publicerades första gången 1914 under titeln En underlig julgäst i tidningen Julstämning och finns också publicerad i samlingen Troll och människor II, utgiven av Bonniers 1921.

Novellen Frid på jorden publicerades första gången 1917 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Höst, utgiven av Bonniers 1933.

Novellen Tjänsteanden publicerades första gången 1911 under titeln Spirrtus i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.

Novellen Vägen mellan himmel och jord publicerades första gången 1914 i tidningen Julrosor och finns också publicerad i samlingen Troll och människor I, utgiven av Bonniers 1915.

De utgåvor jag har läst är utgivna av Novellix 2013.

ISBN: 978-91-87451-83-6, 978-91-87451-82-9, 978-91-87451-83-6, 9789175890067.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Frid på jorden, Tjänsteanden, Dödskallen och Vägen mellan himmel och jord är de fyra noveller som ingår i denna presentask med melodramens drottning, Selma Lagerlöf. Följ med in i berättelsernas kusliga värld när vintermörkret tätnar där Selmas moraliskt ockulta universum följer sagans alla mönster och former. Kan man undkomma sina handlingars konsekvenser?”

2017-08-17
Jag skulle ha lämnat den här platsen

I sommar har DN en liten artikelserie om förorten. Det finns säkerligen många sätt att skildra livet i städernas utkanter, men det kanske intressantaste och bästa sättet måste ändå vara genom noveller. På ett bättre sätt än en faktaspäckad artikel kan en novell låna ut ett stycke verklighet. Därför kändes det fint att det här om veckan bjöds på en novell av författaren Aleksander Motturi, som i novellen Jag skulle ha lämnat den här platsen berättar om en ung man som börjar på en skrivkurs: ”Författardrömmar i orten”. Egentligen är den riktad till nyanlända och novellens berättarjag är född i Sverige, men han lyckas få en plats ändå. Det finns många fällor att ramla i när ”orten” ska beskrivas. En del vill att den ska beskrivas som en plats med våld och kriminalitet, andra vill berätta om Zlatan, hiphop och karnevaler. För novellens berättarjag blir det en flugfiskefluga som får symbolisera förortens sprängkraft, men i slutändan måste han ändå fråga sig om det finns någonting nytt under solen.

Novellen finns att läsa på DN:s hemsida, för den som missade den. Jag tycker att den är riktigt tänkvärd, inte minst för att den ger några överraskningar och säkert leder många läsare upp och ner i precis de där fällorna som folk så lätt hamnar i när ”orten” ska beskrivas.

2017-07-23
Handbok för städerskor

Handbok för städerskor av Lucia Berlin är en rejäl novellsamling där Berlin berättar om scener som många gånger tycks hämtade från hennes eget brokiga liv i USA och Sydamerika . Betyg: 3+ akutmottagningar av 5.

Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Ibland känner jag att författare är som en egen liten grupp människor och vad de än skildrar för händelser så blir det ändå rätt mycket samma och samma. Hur nyskapande kultureliten än vill vara så ser de ändå samma föreställningar, diskuterar samma frågor och vandrar på samma gator. Nu generaliserar jag såklart, men när jag läser Handbok för städerskor av Lucia Berlin så blir det uppenbart för mig hur ovanlig den här boken är bara genom den bakgrund som författaren har.

Nu plockar jag samma information som finns på baksidestexten, men Lucia Berlin hann alltså med att leva i Alaska, Texas, Chile, New York, Mexiko och Kalifornien och hon hann med att arbeta som lärare, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare. Hon växte upp med släktingar som t.ex. arbetade inom gruvindustrin eller som tandläkare. Hon var djupt nere i alkoholism under många år och hon led av skolios, vilket till slut punkterade ena lungan så att hon ständigt behövde ha med sig syrgas. Hon var också mamma till fyra söner. Allt detta finns med i Berlins noveller, som många gånger verkar vara plockade direkt ur hennes eget liv. Hennes noveller skildrar sådant som hon måste ha upplevt eller kommit i kontakt med: karaktärerna i boken är ofta alkoholiserade, svårt sjuka, eller kvinnor som jobbar som läkarsekreterare och från sin position måste hantera alla upptänkliga krissituationer som kan uppstå på en akutavdelning. Huvudpersonerna i Berlins noveller är på avgiftningskliniker, berättar om hur det är att städa hos andra, förälskar sig passionerat eller åker till helt fruktansvärda abortkliniker. I biroller finns ofta människor från den amerikanska ursprungsbefolkningen, fattiga människor som saknar en vettig sjukförsäkring eller sjuka människor.

Handbok för städerskor är långt ifrån en komplett samling av Berlins noveller, men det är ändock en samling på över 500 sidor. Det blir med andra ord lite mycket och man gör rätt i att ta tid på sig med läsningen eftersom texten annars kan kännas närmast upprepande. Det är ändå helt klart intressant att få ta del av Berlins historier. På många sätt berättar Berlin om människor, platser och situationer som jag sällan har läst om förut och det känns hela tiden äkta, även i de stunder där det är uppenbart att berättelsen är klar fiktion.

Citerat ur Handbok för städerskor

”Städerskor stjäl faktiskt. Inte sådant som dem vi städar hos är nervösa för. Det är överflödet som bryter ned en till slut. Vi vill inte ha slantarna i de små askfaten.

En dam på ett bridgeparty någonstans lär ha startat ett rykte om att man kan sätta en städerskas ärlighet på prov genom att ställa fram små rosenknoppsaskfat med några mynt i. Min lösning på det är att alltid lägga till några cent, ibland en tiocentare till och med.

Det första jag gör när jag börjar jobba är att ta reda på var klockorna finns, ringarna, aftonväskorna i guldlamé. Lite senare, när de andfådda och röda i ansiktet kommer springande säger jag helt lugnt: ”Under kudden i sängen, bakom den avokadogröna toaletten.” Det enda jag stjäl är egentligen sömnpiller, jag samlar dem på hög utifall det skulle bli sämre tider.”

Handbok för städerskor av Lucia Berlin

Om Lucia Berlin och om Handbok för städerskor

Lucia Berlin (1936-2004) var en amerikansk författare som publicerade hela 76 noveller under sin levnad. Den första novellsamlingen, Angels laundromat, kom ut 1981. Berlin föddes i Alaska och hann under sin livstid bo på många platser i USA och Sydamerika. Hon hade många typiska arbetarklassjobb, vilket hon också skrev om i många av sina noveller. 1994 började hon arbeta vid Coloradouniversitetet där hon också kom att bli docent och en mycket uppskattad lärare i kreativt skrivande. För mer information om Lucia Berlin finns bland annat en hemsida.

Originalets titel: A manual for cleaning women (amerikanska).
Redaktör: Stephen Emerson.
Översättare: Niclas Hval.
Utgivningsår: 2015 (första amerikanska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Natur & kultur).
Antal sidor: 529.
ISBN: 9789127148949, 9789127148956, 9789127151017.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Lucia Berlins liv var minst sagt brokigt. Hon föddes i Alaska och flyttade som liten till Texas. När fadern kom hem från kriget bosatte sig familjen i Chile, där hon lärde sig flytande spanska och var lillvärdinna på faderns societetsbjudningar medan modern stängde in sig med en flaska. Senare i livet bodde hon i New York, Mexiko och Kalifornien där hon arbetade som lärarinna, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare medan hon uppfostrade fyra söner, drack och till slut blev nykter. Alltmedan hon skrev. Sjuttiosex noveller under ett helt liv.

Noveller som förmedlade bilder från hennes liv utan att alltid vara det. Om erfarenheter av delirium, morfar tandläkaren som i en drastisk berättelse drar ut sina egna tänder, hemligheten med att framstå som en väldigt noggrann städerska. Noveller så exakta i sin stil, så väl avvägda i sin lakoniska blick på världen och sina oförskräckta humoristiska vändningar, att hon nu, drygt tio år efter sin död, kommit att framstå som en av de stora litterära sensationerna de senaste åren.

USA har upptäckt Lucia Berlin. Nu är det vår tur.”

2017-07-17
Det vi förlorade i elden

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och skräck & ockultism. Betyg: 4 dödskallar av 5.

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez

Det vi förlorade i elden av Mariana Enríquez är en novellsamling där två tydliga teman binder samman berättelserna: situationen för utsatta barn i Argentina och ockultism. Det är en svår bok att genrebestämma. Det är helt klart att den har starka inslag av skräck, men den är också jordnära i sina skildringar av människor och relationer. Det känns faktiskt lite som en argentinsk John Ajvide Lindqvist, om ni hänger med på liknelsen. Även Ajvide Lindqvist är väldigt duktig på att spegla människor och deras rädslor i övernaturliga händelser och fenomen. Både hans böcker och Det vi förlorade i elden är mer än kittlande spänningsromaner och kanske därför är de också extra äckliga och läskiga – de målar upp världar där människor och miljöer på många sätt går att relatera till, men där det också lurar de mest fasansfulla saker under ytan.

Ytterligare en koppling är faktiskt barnen. Barn är i många avseenden symboler för det obefläckade och oskuldsfulla, men i Ajvide Lindqvists böcker kan barn också vara vampyrer eller döda människor som går igen. I Det vi förlorade i elden kan barn vara offer för fruktansvärda omständigheter: de kan leva i slum, missbruka narkotika, prostituera sig, men det finns också hela tiden någonting hotfullt och ondskefullt över dem – de stinker och är smutsiga, dels för att de lever som de gör men också för att de har kopplingar till något ruttnande och ockult.

Mariana Enriquez mångbottnade berättelser är ofta otroligt äckliga, både för att de beskriver förruttnelse och skit och för att de är läskiga och lite opålitliga. Ändå är de svåra att sluta läsa eftersom att de också är skickligt uppbyggda och svåra att lägga ifrån sig. Jag tycker verkligen att Det vi förlorade i elden är en stark novellsamling. Dessutom är det spännande att läsa en bok som utspelar sig i Argentina, vilket ju är en miljö man sällan kommer i kontakt med i litteratur på svenska.

Citerat ur Det vi förlorade i elden

”Kroppen hittades en vecka efter det att den smutsige pojken och hans mamma hade försvunnit. När jag med svullna fötter var på väg hem från jobbet och bara längtade efter att få komma in i mitt svala hus där det var så högt i tak och rummen så stora att inte ens den värsta sommarhetta kunde värma upp det helt och hållet, möttes jag av stor uppståndelse i kvarteret: tre polispatruller, sådana där gula avspärrningsband som sätts upp när det har skett något brott och så fullt med folk som trängdes framför banden. Jag fick genast syn på Lala i sina vita högklackade skor och gyllengula uppsatta hår, hon var så nervös att hon hade glömt ta på vänstra lösögonfransen, varför hennes ansikte såg helt osymmetriskt ut, som om hon vore förlamad på ena sidan.”

Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez

Om Mariana Enríquez och Det vi förlorade i elden

Mariana Enríquez (född 1973) är en argentinsk författare och journalist som också leder skrivarkurser. Hon har skrivit essäer, noveller, romaner och en biografi. Det vi förlorade i elden är den enda av hennes böcker som har översatts till svenska.

Originalets titel: Las cosas que perdimos en el fuego (spanska).
Översättare: Hanna Axén.
Utgivningsår: 2016 (första argentinska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 237.
ISBN: 978-91-1-307263-0.
Andras röster: Bloggbohemen, Bokstaden, Bokstugan, Breakfast book club, Jennies boklista, Med näsan i en bok.
Köp hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”12 noveller av Argentinas nya litterära stjärnskott, som jämförts både med Roberto Bolaño och Julio Cortázar. Samhällskritik och starka kvinnoporträtt varvas med skräck och övernaturliga fenomen när Mariana Enriquez tar tempen på det mentala tillståndet i 2000-talets Argentina.

I novellen ”Den smutsiga pojken” observerar en argentinsk medelklasskvinna en smutsig liten pojke som lever på gatan framför hennes hus och som ibland knackar på för att få lite mat. När man hittar en svårt lemlästad pojke med avhugget huvud i kvarteret är kvinnan övertygad om det rör sig om den smutsige. Kvinnan ger sig in i mordutredningen bara för att finna att pojken kanske aldrig funnits.

I ”Värdshuset” gör ett par flickor inbrott på ett landsortshotell för att hämnas på ägarinnan när den enas far fått sparken därifrån. Men de överraskas av polissirener, helikopterljud och militärer som står med dragna vapen utanför fönstret, synvilla eller verklighet? Huset visar sig ha varit ett tortyrcenter under juntatiden.

I ”Spindelnätet” reser ett medelklasspar från Buenos Aires till gränsen mot Paraguay för att handla billigt smuggelgods i gränshandeln. När de drabbas av motorstopp på tillbakavägen flippar mannen ut och lamslås av skräck. Kvinnan börjar fantisera om hur hon ska kunna göra sig av med honom.”

2017-05-15
Steffi & Nelli i nyutgåva och lite nya noveller jag är nyfiken på

Jag brukar hålla ganska bra koll på vilka böcker som är på gång att ges ut hos de större förlagen, men eftersom att jag inte brukar läsa så många böcker som riktar sig till barn och unga så brukar jag missa det mesta som är aktuellt på den fronten. Sådan tur då att det finns sociala medier som kan ge en lite uppdateringar! Johanna Lundin instagrammade t.ex. här om veckan om de fina nyutgåvorna av Annika Thors böcker om Steffi och Nelli. Kolla så fina!!

Kära gamla favoriter i ny form.?? Annika Thors böcker om systrarna Steffi och Nellie har fått nya fina omslag av Sara Edström.? #tbt #AnnikaThor #SaraEdström #BonnierCarlsen

Ett inlägg delat av Bonnier Carlsen (@bonniercarlsen) Apr 19, 2017 kl. 10:11 PDT

Det här är några av de böcker som jag minns bäst från när jag var i mittemellanålden innan tonåren. Böckerna handlar alltså om systrarna Steffi och Nelli, som evakueras till Sverige under Andra världskriget. De gick rakt in i hjärtat hos mig när jag var barn och jag gläds åt att fler unga får chansen att läsa dem nu. 🙂 Och så fina omslag de har fått också!

Något annat nytt som är på gång, och som jag är sugen på att läsa, är fyra nya noveller från Novellix. En av författarna i den kommande utgivningen är min favoritbloggare Sandra Beijer (Niotillfem)! Hon skriver så fint i sin blogg, så en ny novell känns såklart väldigt spännande. 🙂

Nu kan vi äntligen avslöja att det blir nyskrivna noveller lagom till att sommaren närmar sig! Bakom novellerna står Elin Bengtsson, Sandra Beijer, Johanna Nilsson och Sara Kadefors, som alla har lämnat ordentliga avtryck i våra hjärtan med sina starka författarskap. Böckernas omslag är skapade av illustratören Jonna Fransson och släpps den 16 maj!! ?? Läs mer om författarna och böckerna på novellix.se ? #jonnafransson #elinbengtsson #sandrabeijer #johannanilsson #sarakadefors #novellix #lästips

Ett inlägg delat av Novellix — stories to go — (@novellix) Apr 19, 2017 kl. 2:15 PDT

2017-04-26
Sprängskiss av en jaktberättelse

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg är en novellsamling som i all sin lågmäldhet och med ett mycket effektivt berättande skildrar människor mitt uppe i olika personliga katastrofer. Betyg 4+ lodjur som tassar förbi av 5.

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Sprängskiss av en jaktberättelse är en novellsamling av Åke Smedberg, en författare som jag inte har bekantat mig med tidigare. Att jag över huvud taget lånade boken på biblioteket och läste den beror mycket på att jag har läst så fina recensioner av den i morgontidningarna. Titeln leder annars mina tankar till något råbarkat och ”gubbigt” och kändes inte så lockande. Det fina är dock att boken verkligen inte är fylld med snubbiga jaktberättelser eller något ditåt. Novellen som delar titel med samlingen är i själva verket betydligt mjukare än så och skildrar hur förhållandena rubbas i en familj där pappan drabbas av tidig demens. De vuxna barnen tvingas återvända till den gamla Djursholmsvillan där de har vuxit upp, bara för att inse att deras pappa är personlighetsförändrad, oförskämd. Demenssjukdomen är en katastrof, så som den är för alla anhöriga som drabbas av den, men den svetsar dem inte samman, som man kanske skulle kunna tro, utan drar förbi över dem, målar ett lager sorg över deras respektive liv.

I de övriga novellerna fortsätter Smedberg att utforska människor i olika grader av katastrofer. Vi möter till exempel människor på dödsbädden, människor i spelmissbruk, människor som utsatts för sexuella övergrepp. På något sätt skildrar Smedberg allt detta som om det vore vilken vardag som helst – det han berättar blir oftast något som huvudpersonerna helt enkelt måste hantera och det beskrivs därför inte med stor dramatik. Det är ett effektivt berättande. Jag kommer på mig med att tänka på de utlästa novellerna långt senare och liksom inse vad de egentligen handlar om. Allting är kompakt och insiktsfullt, men det slösas inte med hastiga kast och stor dramatik. Novellerna låter en snarare få gå vid sidan av huvudpersonerna, låna deras tankar och känslor en stund i all sin lågmäldhet.

Jag tycker riktigt mycket om stilen och om novellerna. Det finns stora svårigheter att överbrygga för den som vågar sig på novellformatet, men Smedberg lyckas rymma stora berättelser på få sidor. Jag kan verkligen rekommendera den här boken!

Citerat ur Sprängskiss av en jaktberättelse

”När han började köra ut färdiglagat från sjukhusköket till sjukhem och äldreboenden runt om i trakten accelererade det hela. Han gick ofta in på rummen, pratade en stund, skämtade, som han brukade, såg sig omkring, noterade. Pengar, smycken, prydnadsföremål, konst ibland. Helst hos sådana som inte längre hade någon egentlig förmåga att uppfatta vad som hände kring dem. Men också hos kärringarna som alltid hade förlora något, smycken eller lösgommar, som fick personalen att sucka uppgivet när de satte igång att hojta.

Mest småpengar som sagt. Det var så han brukade tänka. Men långt senare gjorde han en grov överslagsberäkning för ett par av de här åren: det rörde sig om fem- eller sexsiffriga belopp, sammantaget. En tia här, en hundring där. Guld för ansenliga belopp, även om han sällan fick ut ens halva värdet. Och så vidare.

Vart hade allt tagit vägen? Han behövde inte undra, han visste.”

Sprängskiss av en jaktberättelse av Åke Smedberg

Om Åke Smedberg och om Sprängskiss av en jaktberättelse

Åke Smedberg (född 1948) är en svensk författare som debuterade 1976 med diktsamlingen Inpå benen. Förutom poesi har han skrivit en lång rad romaner, novellsamlingar och deckare. Han har belönats med ett flertal fina litterära priser, bland annat Ivar Lo-priset, som han fick för boken Hässja (från år 2000). Åke Smedberg har en hemsida.

Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers).
Antal sidor: 222.
ISBN: 9789100155384.

Förlagets beskrivning

””Livet. Ett djävla godståg som bara rullar på”, låter Åke Smedberg en av sina gestalter säga i den nya novellsamlingen Sprängskiss av en jaktberättelse. Det är en utsaga som svävar över samlingens alla gestalter, alldeles plötsligt befinner de sig som på ett sluttande plan. Och hur det blev som det blev, eller gick som det gick, finns det egentligen inga svar på. Det är just bara livet.

Åke Smedbergs novellistik hör till den svenska litteraturens mest pregnanta och präglas ofta av en djup solidaritet med människor som i någon mening tycks ha passerat sitt sista vägskäl, skuggade av sitt förflutna, ledsagade av ovissheten. Med existensen som plattform skapar han i Sprängskiss av en jaktberättelse en litteratur som glimrar i sina detaljer, där det trösterika ligger i det oförutsägbara och i ett särskilt slags magisk realism som är hans helt egna skapelse – liksom i den språkliga tonträffen som också rymmer en avväpnande, lakonisk humor.”

2017-03-30
Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank av Nathan Englander

Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling av den amerikanske författaren Nathan Englander. Jag valde att lyssna på ljudboken och av någon obegriplig anledning så innehåller den bara just den novell som delar titel med hela samlingen – de övriga 7 novellerna i samlingen har inte kommit med i ljudboksversionen. Det tycker jag är synd, för novellen gav mersmak!

Novellen utspelar sig under en kväll när två gamla kompisar från collegetiden har en liten återträff tillsammans med sina respektive. Mycket har hänt under åren som har gått – den ena av dem har t.ex. blivit ortodox och nu ska allt vara kosher och kläderna ska vara korrekta. Den andra väninnan lever sekulärt och det är kanske inte så konstigt då att kvällen startar lite stelt och trevande.

Fast sedan ballar det ur! Det här är en knäpp och annorlunda novell tycker jag. Oberäknelig. Det är verkligen synd att de övriga 7 novellerna måste letas upp i en pappersbok någonstans..!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa en överraskande novell om när en ortodox judinna och en kvinna som lever sekulärt har en återträff.

Betyg: 4 mystiska paket i tvättkorgen av 5.

Om Nathan Englander och om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank

Nathan Englander (född 1970) är en amerikansk författare som debuterade 1999 med novellsamlingen For the relief of unbearable urges. Hans andra novellsamling, What we talk about when we talk about Anne Frank (Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank), som kom ut 2012, gick till final för Pulitzerpriset. Nathan Englander har en hemsida, en Facebooksida och twittrar under @NathanEnglander.

Mer om novellsamligen där novellen med samma namn hittas:
Originalets titel: What we talk about when we talk about Anne Frank (amerikanska).
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan, Knopf), 2013 (första svenska utgåvan, Brombergs).
Översättare: Nille Lindgren.
Uppläsare: Harald Leander.
Antal sidor: 249.
ISBN: 9789170368509.

Förlagets beskrivning

”Nathan Englander ställer sig i en judisk berättartradition med stora föregångare som Nobelpristagaren I.B Singer. Precis som Singer lyckas han träffa den där precisa punkten mellan melankoli och det bubblande skrattet. Och det vi skrattar åt mest av allt, är förstås oss själva.

Två judiska väninnor från college träffas en kväll efter att inte ha setts på många år. Den ena bor i Israel och lever ett ortodoxt religöst liv med allt vad det innebär, från peruk och korrekt klädsel och en make med hatt och skägg, medan den andra lever ett sekulariserat liv i USA.

När dom först träffas känns allt fel, men under den långa kvällen händer saker som ingen av dem kunnat förutse. Peruken hamnar på sniskan,hatten åker av och den stora längtan efter värme och gemenskap tar över.

Berättelsen är tagen ur bokens titelnovell och är en av åtta noveller som tar läsaren med på en resa mellan skratt och gråt. Nathan Englanders historier berör med sin styrka och medmänsklighet. Han ser de stora svårigheterna i den lilla människans liv och återger det med känslighet och skärpa.”

2017-02-21
Den täta världen

Aris Fioretos är en författare som inte dök upp i mitt medvetande förrän förra hösten, då han var nominerad till Augustpriset med den hyllade romanen Mary. Jag blev väldigt sugen på att läsa hans roman om Mary, som blir arresterad i militärdiktaturens Grekland när hon precis ska berätta för sin pojkvän att hon är gravid. Tyvärr har andra böcker kommit emellan, men nu har jag i alla fall läst en av Fioretos noveller: Den täta världen, som publicerades i DN här om veckan och som finns att läsa på nätet. Samma novell kommer för övrigt att ges ut av förlaget Novellix i mars, fast då i en något längre version.

Den täta världen utspelar sig bland ett gäng gymnasister. När de inte befinner sig på latinlektioner eller spelar basket kretsar de största diskussionerna kring något så tungt som självmord. Med ungdomars naivitet vrids det och vänds det på argument. Är självmordet att betrakta som en människas sista viljeakt, eller är det ett tecken på någon som helt har gett upp? Det går an att diskutera fram och tillbaka, som om det vore latinska verb som skulle böjas, men vilka tankar som egentligen rusar i de unga pojkarnas huvuden är inte gott att veta. Och vad hände med alla sedan?

Den täta världen är en mycket bra novell. Det är inte lätt att ta upp stora frågor och stora känslor med så få ord, men Fioretos lyckas både väcka tankar och känslor och det finns många lager att upptäcka, vilket faktiskt gör att det är en novell som gärna kan läsas flera gånger. Det börjar nog bli dags att låna den där Mary på biblioteket..!

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa om stora frågor och stora känslor, snyggt koncentrat i novellformat.

Betyg: 4+ kulspetspennor av 5.

Om Aris Fioretos och om Den täta världen

Aris Fioretos (född 1960) är en svensk författare och översättare som bland annat är känd för romanen Mary, för vilken han belönades med Sveriges radios romanpris 2016. Bland andra fina priser som han har belönats med kan nämnas Samfundet de nios stora pris, som han fick 2013. Aris Fioretos har en hemsida.

Utgivningsår: 2016 (ges ut av Novellix i en längre version i mars, men finns redan nu på DN:s hemsida).

2017-02-09