Det måste ha varit ensam där är en novell, som kretsar kring en man och en kvinna som av en slump träffas på flyget och börjar lätta sina hjärtan. Kanske säger de för mycket, kanske gör de inte det. Båda bär på historier som inte lämnar deras tankar och resan kommer att också bli en inre resa för dem.
Det här är det första jag läser av den uppmärksammade, norska författaren Merethe Lindstrøm, men jag måste säga att den ger mersmak. Stilen finns där, karaktärerna är intressanta och det finns en spänning, trots att berättelsen inte har något högt tempo.
Rödhake, av Jo Nesbø, är en spännande deckare som rör sig mellan nutid och händelser under Andra världskriget.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Rödhake är den tredje boken om kriminalaren Harry Hole och med fördel borde jag kanske läsa de sex efterföljande böckerna. Det gör ingenting att man hoppar in mitt i berättelsen, och skippar de två tidigare böckerna i serien, men jag känner mig delvis snuvad på slutet, vilket faktiskt drog ned betyget en hel del.
Trots detta är det en spännande deckare. Handlingen kretsar kring Harry Hole, som i bokens början blir befordrad, och som får i uppdrag att utreda nynazistiska grupper, bland annat för att det finns en misstanke om att det kommer att bli bråkigt under nationaldagsfirandet, som sammanfaller med Eid al-Fitr. Hole är dock mest intresserad av ett sidoprojekt som kretsar kring ett kraftfullt vapen som någon har fört in i landet. Parallellt med berättelsen från Holes synvinkel, görs historiska tillbakablickar till en grupp norska soldater som stred för tyskarna under Andra världskriget. Denna berättelse har på något sätt en koppling till en cancersjuk man, i nutida Oslo, som är ute efter hämnd.
Den historiska biten gör att deckaren sticker ut och blir extra intressant. Jag tycker att Boken var riktigt bra och välskriven, men som sagt saknar jag ett fullständigt slut. Det är väl dock mitt eget fel: vad kan man begära av en bok som är en del av en serie?
Jag såg förresten filmatiseringen av Jo Nesbø-deckaren Huvudjägarna för några månader sedan. Den var onödigt rå och blodig, men också väldigt klurig och spännande, precis som Rödhake. Vi kan nog förvänta oss fler filmatiseringar framöver, om jag får gissa. Det här verkar faktiskt funka som film.
Rödhake
Rødstrupe översattes till svenska av Per Olaisen och gavs ut av Forum 2002. Övriga delar i Harry Hole-serien är Fladdermusmannen, Kackerlackorna, Nemesis, Djävulsstjärnan, Frälsaren, Snömannen, Pansarhjärta, Gengångare, Polis, Törst, Kniv, Blodmåne. ISBN: 9137118773, 9789174295559.
Jo Nesbø
Jo Nesbø är en norsk författare. Han är även sångare i bandet Di Derre.
Nu ska jag äntligen svara på en Tematrio! Jag har haft lite uppehåll nu när det handlat om Bokmässa och Nobelpristagare i några veckor, men nu är jag på banan igen.
Berätta om tre favoriter från Norden – författare eller böcker!
Den här veckan anknyter i och för sig Tematrio till Bokmässan (eftersom nästa års tema är just Norden), men jag har inga svårigheter att svara. Fast… Jag får ju erkänna att jag alltid lyfter fram samma böcker när liknande frågor har kommit upp i Tematrio… Jag borde absolut vidga vyerna lite och läsa fler nordiska, ej svenska, författare.
Nåja. Som alltid: Alberteböckerna! Fantastiska klassiker om en ung kvinnas liv i Norge och Frankrike.
Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder, eller egentligen vilken som helst av hans böcker. Det är ungdomsböcker som vem som helst kan läsa. Fulla av mystik!
Vem ska trösta knyttet? – en av Tove Janssons pärlor. Jag måste läsa mer av henne. Hon har ju verkligen skrivit mer än böckerna om Mumin, även om det kanske är Mumin som hon är mest känd för.
Idag firar norrmännen sin nationaldag och själv tar jag tillfället i akt att tipsa om läsvärda böcker från Norge. Cora Sandels böcker om Alberte hör till mina absoluta favoriter och jag är också förtjust i Ragdes böcker (t.ex. Arseniktornet) och tyckte bra om Pettersons Ut och stjäla hästar. Jostein Gaarder är en favorit när det gäller ungdomsböcker. Jag gillar de små inslagen av magi och mystik. Spelkortsmysteriet är en särskild favorit.
Det var lite boktips! Som bonus får ni också en musikvideo med en av mina favoritartister, Ane Brun. 🙂 Hon bor i Sverige (tror jag?), men kommer från Norge. Här i en duett med Ron Sexsmith!
På min ”att läsa”-lista finns förresten sedan länge Halvbrodern av Lars Saabye Christensen och Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Och sedan ganska nyligt finns En dåre fri av Beate Grimsrud på listan. Har ni några fler Norgetips?
Arseniktornet är en väldigt läsvärd släktkrönika som tar sin början vid mamman och mormodern Malies bortgång. Liksom Berlinerpopplarna, av samma författare, börjar det alltså vid ett avsked, som får släktingar som inte setts på länge att åter träffas. I övrigt saknar böckerna likheter. Där Ragdes trilogi om Torunn (Berlinerpopplarna m.fl.) är mysböcker innehåller Arseniktornet betydligt mer allvar.
Här målas ett antal spännande och på sina sätt tragiska livsöden upp. Malie själv har levt sitt liv i sorg över en skådespelarkarriär som hon fick ge upp och ett äktenskap hon inte ville ingå, men ingick ändå, p.g.a. ett oplanerat barn. Hennes man ägnar sig åt blåmåleri, d.v.s. han målar porslin, men under hela uppväxten uppfostrades han till att gå i sin fars fotspår och bli präst. Var och en har på sitt sätt sina drömmar: de som inte har slagit in och de som kanske har slagit in, men ändå inte har gett den frihet och de tillfredsställelse som de hade hoppats på. Den gemensamma dottern heter Ruby och hennes bästa vän är judinna. Under den här tiden brytder Andra världskriget ut och hon får uppleva det stora sveket från samhället när bästa vännen försvinner. Hemma är hon ständigt i skottlinjen för mammans nycker och hon får hela tiden höra onda ord om att hon är oönskad och att hon har fördärvat mammans karriär.
Nu träffas alltså Ruby, hennes dotter och Rubys bror för att packa ihop mammans tillhörigheter och gå på begravning. I Rubys och broderns ögon är Malie en häxa och de sörjer inte alls hennes bortgång. Dottern, Therese, är dock av annan åsikt och går omkring i huset och minns samtidigt som hon funderar på vem mormodern egentligen var.
Jag är svag för sådana här böcker, som skickligt berättar om intressanta levnadsöden och lyckas förmedla hur vi påverkas av det som händer omkring oss och vad våra föräldrar har med sig i bagaget. Här berättar också Ragde om blåmåleriet, denna svåra konstform, som jag tidigare inte har vetat något om.
Det enda som får mig att inte ge boken toppbetyg är att jag tycker att berättelsen om återföreningen efter Malies bortgång saknar trovärdighet. Det känns löjligt att Ruby och hennes bror går omkring och hatar sin nu döda mamma och beter sig respektlöst. Jag köper det inte helt enkelt! Det är dock en väldigt liten del av en annars fin läsupplevelse!
I den tredje och sista boken om Alberte har hon blivit mamma och bor kvar i Paris, i ett förhållande som är helt insomnat, men som hon inte har råd eller möjlighet att ta sig ur. Det är inte en alltför uppåt historia. Hon har så mycket drömmar och känslor, men är som en fånge bland alla hushållssysslor och med tanke på barnet kan hon inte bryta upp från barnets far, trots att hon har starka och besvarade känslor till en annan man.
Kärlek och (krossade) framtidsdrömmar må vara några av de mest uttjatade ämnena som finns inom litteraturen, men till skillnad från många andra lyckas Sandel verkligen nå fram till läsaren och beröra. Allt känns äkta, på ett närmast smärtsamt sätt. Jag tycker hemskt mycket om den här boken! Inte minst med tanke på slutet, som jag naturligtvis inte kommer att avslöja. Min enda invändning är: varför finns det inte fler böcker om Alberte?
I den andra boken om Alberte har författaren gjort ett ganska stort tidshopp och Alberte befinner sig nu i Paris, där hon försörjer sig genom ströjobb som modell och genom att skriva lite för norska tidningar. Allt som oftast går det dock inte ihop sig om hon inte går till pantbanken och hennes bostad är inte mer än ett billigt, kallt rum, som är fullt med möss och annan ohyra.
Bakom har hon lämnat sig Norge, sin släkt och alla människor där borta, men kvar har hon faktiskt ensamheten. Hon känner sig vara den enda som inte har träffat någon att dela livet med och det, tillsammans med den fattiga tillvaron, drar henne mer och mer ner i en hopplöshet, som får henne att inte orka ta tag i skrivandet, eller ens i sitt liv.
Det är inte en helt upplyftande läsning, men den är gripande. På ett sätt kan jag tycka att det är synd att tidshoppet från Alberte och Jakob är så stort, för det hade varit intressant att läsa mer om hur Alberte bröt upp från Norge och allt som band henne fast där och hindrade henne från att uppnå sina drömmar. Men den är ändå en riktigt bra bok och jag la den ifrån mig med ett leende på läpparna. Jag ser fram emot fortsättningen!
Det händer inte så ofta, men ibland bara ramlar de över en: de riktigt bra läsupplevelserna. Alberte och Jakob hör till denna kategori, och är faktiskt bland det mest betagande, ömsinta och fantastiska jag har läst på mycket länge.
Boken saknar action och spänning, men vinner stort på att den tränger in på djupet på ett sätt som få berättelser gör. Det är svårt att inte beröras av Albertes liv. Hon är yngsta dottern i en familj, som vill se välbärgade ut utåt, men egentligen inte har råd med sonens, Jakobs, skolgång, och definitivt inte har råd att bekosta Albertes dito. Livet ter sig ganska innehållslöst och till och med att ha drömmar verkar vara att kräva för mycket i denna iskalla nordnorska stad, där folks enda nöje är skvaller.
För Albertes del är det upplagt för besvikelser. Hon gör sin mor ledsen genom att inte vara den vackra dotter hon borde vara och genom att varken kunna sköta hushållssysslorna med glädje eller skaffa en lämplig man att gifta sig med. Hon har också ansvaret att hålla tillbaka sin slarver till bror och att täcka upp för honom när han hamnar i knipa. Det finns mycket i hemmet som måste döljas och undvikas att tala om. Det är som om de på varje middag sitter och mörkar katastrofer för varandra.
Boken är djupt berörande på sitt stillsamma sätt och den är fantastiskt väl berättad. Visst känns den på många sätt ledsam, men det fina är att det finns något slags ljusning i den, att den inte helt dödar hoppet om att livet kan bli det man vill att det ska bli, och inte det man försöker få det till att bli för att behaga de runt omkring och för att passa in. Alberte och Jakob tar upp det mest centrala i den oro över framtiden som förmodligen alla går och bär på i Albertes ålder. En fantastisk bok! Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett berörande, välskrivet litet mästerverk om en ung kvinna som försöker att skaffa sig ett eget liv i en kall, nordnorsk stad där alla förväntar sig att hon ska anpassa sig till den snäva kvinnoroll som erbjuds.
Betyg: 5 frostnätter av 5.
Om Alberte och Jakob och Cora Sandel
Cora Sandel är en pseudonym för Sara Fabricius (1880-1974). Hon var en norsk författare, född i Tromsø. Fabricius levde i Paris under ett antal år och försökte att leva på sitt konstnärskap, men flyttade sedan till Sverige. Hon var gift med skulptören Anders Jönsson, men paret separerade 1926, samma år som Fabricius debuterade som författare. Hon skrev ett flertal romaner, men är kanske mest känd för böckerna om Alberte, en trilogi som anses bygga mycket på hennes eget liv.
Originaltitel: Alberte og Jakob (norska).
Utgivningsår: 1927 (första utgåvan på svenska, översättning av Ingeborg Essén), 1997 (första utgåvan i denna översättning av Gun-Britt Sundström).
Antal sidor: 336 (Alberte och Jakob), 890 (hela samlingsvolymen).
Andras röster: Bokcirkeln i Sveriges radio, Bibliotekarien läser, Litteratura, Boklandskap.
Köp hos t.ex: Bokus.
Oj, vilken tråkig lässtatistik jag börjar få. Om jag inte hade haft med mig mp3-spelaren till gymmet idag, och därmed chansen att lyssna klart på Ut och stjäla hästar, hade jag kanske inte läst/lyssnat på någon bok alls i september!
Men nu så.
Ut och stjäla hästar är en berättelse om en sommar för ungefär 50 år sedan. Det är Trond som sitter i sitt nya hem, där han hade tänkt dra sig undan och få vara för sig själv, som plötsligt får alla dessa minnen tillbaka. Minnena handlar om hans vän, Jon, som bara försvann, och Tronds egen pappa, som också försvann ur hans liv efter den sommaren. Berättelsen varvas med nutiden, där Trond fixar och donar med sitt nyinköpta hus, känner att åldern tar ut sin rätt och grubblar över det ena och det andra.
Det är fint berättat och med rikt beskrivna miljöer, som känns alldeles nära. Ändå når det tyvärr inte hela vägen fram till mig. Jag känner att det saknas information för att det verkligen ska gripa tag. Det är som att det hela tiden byggs upp en spänning, men det kulminerar i ingenting. Vad som egentligen hände och hur det kändes för den 15-årige Trond får man mest ana genom sakliga redogörelser för vad som skedde.
Helt och fullt grep det alltså inte tag hos mig, men jag måste också erkänna att det tog mig en hiskelig tid att lyssna klart på den och när det blir lång avbrott mellan lyssningarna så tappar man såklart också fokus. Jag tror att jag hade gett boken ett högre betyg om jag hade läst den och om jag hade läst ut den lite snabbare än vad jag hann med att lyssna på den den här gången. Är det något jag inte vill klaga på så är det annars språket och uppläsningen, som är liksom enkelt, men ändå väldigt träffande och fint. Jag vill gärna läsa mer av Petterson, men även om jag gillade uppläsningen av Rolf Lassgård får det nog bli i bokform nästa gång.
Förresten hade det kanske blivit en utläst bok i september, även om jag inte hade hunnit klart med Pettersons lilla roman. Jag har nämligen ca två dagar på mig att läsa ut John Ajvide Lindqvists Människohamn. Sedan måste den till biblioteket. Stress, stress. Den är lite för läskig för att sträckläsas av mig!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det måste ha varit ensam där är en novell, som kretsar kring en man och en kvinna som av en slump träffas på flyget och börjar lätta sina hjärtan. Kanske säger de för mycket, kanske gör de inte det. Båda bär på historier som inte lämnar deras tankar och resan kommer att också bli en inre resa för dem.
Det händer inte så ofta, men ibland bara ramlar de över en: de riktigt bra läsupplevelserna. Alberte och Jakob hör till denna kategori, och är faktiskt bland det mest betagande, ömsinta och fantastiska jag har läst på mycket länge.
