Etikett: Norge

  • Tematrio: Norden 2012

    Nu ska jag äntligen svara på en Tematrio! Jag har haft lite uppehåll nu när det handlat om Bokmässa och Nobelpristagare i några veckor, men nu är jag på banan igen.

    Berätta om tre favoriter från Norden – författare eller böcker!

    Den här veckan anknyter i och för sig Tematrio till Bokmässan (eftersom nästa års tema är just Norden), men jag har inga svårigheter att svara. Fast… Jag får ju erkänna att jag alltid lyfter fram samma böcker när liknande frågor har kommit upp i Tematrio… Jag borde absolut vidga vyerna lite och läsa fler nordiska, ej svenska, författare.

    Nåja. Som alltid: Alberteböckerna! Fantastiska klassiker om en ung kvinnas liv i Norge och Frankrike.

    Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder, eller egentligen vilken som helst av hans böcker. Det är ungdomsböcker som vem som helst kan läsa. Fulla av mystik!

    Vem ska trösta knyttet? – en av Tove Janssons pärlor. Jag måste läsa mer av henne. Hon har ju verkligen skrivit mer än böckerna om Mumin, även om det kanske är Mumin som hon är mest känd för.

  • Syttende mai

    Idag firar norrmännen sin nationaldag och själv tar jag tillfället i akt att tipsa om läsvärda böcker från Norge. Cora Sandels böcker om Alberte hör till mina absoluta favoriter och jag är också förtjust i Ragdes böcker (t.ex. Arseniktornet) och tyckte bra om Pettersons Ut och stjäla hästar. Jostein Gaarder är en favorit när det gäller ungdomsböcker. Jag gillar de små inslagen av magi och mystik. Spelkortsmysteriet är en särskild favorit.

    Det var lite boktips! Som bonus får ni också en musikvideo med en av mina favoritartister, Ane Brun. 🙂 Hon bor i Sverige (tror jag?), men kommer från Norge. Här i en duett med Ron Sexsmith!

    På min ”att läsa”-lista finns förresten sedan länge Halvbrodern av Lars Saabye Christensen och Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter. Och sedan ganska nyligt finns En dåre fri av Beate Grimsrud på listan. Har ni några fler Norgetips?

  • Arseniktornet

    Arseniktornet

    Arseniktornet är en väldigt läsvärd släktkrönika som tar sin början vid mamman och mormodern Malies bortgång. Liksom Berlinerpopplarna, av samma författare, börjar det alltså vid ett avsked, som får släktingar som inte setts på länge att åter träffas. I övrigt saknar böckerna likheter. Där Ragdes trilogi om Torunn (Berlinerpopplarna m.fl.) är mysböcker innehåller Arseniktornet betydligt mer allvar.

    Här målas ett antal spännande och på sina sätt tragiska livsöden upp. Malie själv har levt sitt liv i sorg över en skådespelarkarriär som hon fick ge upp och ett äktenskap hon inte ville ingå, men ingick ändå, p.g.a. ett oplanerat barn. Hennes man ägnar sig åt blåmåleri, d.v.s. han målar porslin, men under hela uppväxten uppfostrades han till att gå i sin fars fotspår och bli präst. Var och en har på sitt sätt sina drömmar: de som inte har slagit in och de som kanske har slagit in, men ändå inte har gett den frihet och de tillfredsställelse som de hade hoppats på. Den gemensamma dottern heter Ruby och hennes bästa vän är judinna. Under den här tiden brytder Andra världskriget ut och hon får uppleva det stora sveket från samhället när bästa vännen försvinner. Hemma är hon ständigt i skottlinjen för mammans nycker och hon får hela tiden höra onda ord om att hon är oönskad och att hon har fördärvat mammans karriär.

    Nu träffas alltså Ruby, hennes dotter och Rubys bror för att packa ihop mammans tillhörigheter och gå på begravning. I Rubys och broderns ögon är Malie en häxa och de sörjer inte alls hennes bortgång. Dottern, Therese, är dock av annan åsikt och går omkring i huset och minns samtidigt som hon funderar på vem mormodern egentligen var.

    Jag är svag för sådana här böcker, som skickligt berättar om intressanta levnadsöden och lyckas förmedla hur vi påverkas av det som händer omkring oss och vad våra föräldrar har med sig i bagaget. Här berättar också Ragde om blåmåleriet, denna svåra konstform, som jag tidigare inte har vetat något om.

    Det enda som får mig att inte ge boken toppbetyg är att jag tycker att berättelsen om återföreningen efter Malies bortgång saknar trovärdighet. Det känns löjligt att Ruby och hennes bror går omkring och hatar sin nu döda mamma och beter sig respektlöst. Jag köper det inte helt enkelt! Det är dock en väldigt liten del av en annars fin läsupplevelse!

  • Bara Alberte

    I den tredje och sista boken om Alberte har hon blivit mamma och bor kvar i Paris, i ett förhållande som är helt insomnat, men som hon inte har råd eller möjlighet att ta sig ur. Det är inte en alltför uppåt historia. Hon har så mycket drömmar och känslor, men är som en fånge bland alla hushållssysslor och med tanke på barnet kan hon inte bryta upp från barnets far, trots att hon har starka och besvarade känslor till en annan man.

    Kärlek och (krossade) framtidsdrömmar må vara några av de mest uttjatade ämnena som finns inom litteraturen, men till skillnad från många andra lyckas Sandel verkligen nå fram till läsaren och beröra. Allt känns äkta, på ett närmast smärtsamt sätt. Jag tycker hemskt mycket om den här boken! Inte minst med tanke på slutet, som jag naturligtvis inte kommer att avslöja. Min enda invändning är: varför finns det inte fler böcker om Alberte?

  • Alberte och friheten

    Alberte och friheten

    I den andra boken om Alberte har författaren gjort ett ganska stort tidshopp och Alberte befinner sig nu i Paris, där hon försörjer sig genom ströjobb som modell och genom att skriva lite för norska tidningar. Allt som oftast går det dock inte ihop sig om hon inte går till pantbanken och hennes bostad är inte mer än ett billigt, kallt rum, som är fullt med möss och annan ohyra.

    Bakom har hon lämnat sig Norge, sin släkt och alla människor där borta, men kvar har hon faktiskt ensamheten. Hon känner sig vara den enda som inte har träffat någon att dela livet med och det, tillsammans med den fattiga tillvaron, drar henne mer och mer ner i en hopplöshet, som får henne att inte orka ta tag i skrivandet, eller ens i sitt liv.

    Det är inte en helt upplyftande läsning, men den är gripande. På ett sätt kan jag tycka att det är synd att tidshoppet från Alberte och Jakob är så stort, för det hade varit intressant att läsa mer om hur Alberte bröt upp från Norge och allt som band henne fast där och hindrade henne från att uppnå sina drömmar. Men den är ändå en riktigt bra bok och jag la den ifrån mig med ett leende på läpparna. Jag ser fram emot fortsättningen!

  • Alberte och Jakob

    Serien om Alberte - Cora SandelDet händer inte så ofta, men ibland bara ramlar de över en: de riktigt bra läsupplevelserna. Alberte och Jakob hör till denna kategori, och är faktiskt bland det mest betagande, ömsinta och fantastiska jag har läst på mycket länge.

    Boken saknar action och spänning, men vinner stort på att den tränger in på djupet på ett sätt som få berättelser gör. Det är svårt att inte beröras av Albertes liv. Hon är yngsta dottern i en familj, som vill se välbärgade ut utåt, men egentligen inte har råd med sonens, Jakobs, skolgång, och definitivt inte har råd att bekosta Albertes dito. Livet ter sig ganska innehållslöst och till och med att ha drömmar verkar vara att kräva för mycket i denna iskalla nordnorska stad, där folks enda nöje är skvaller.

    För Albertes del är det upplagt för besvikelser. Hon gör sin mor ledsen genom att inte vara den vackra dotter hon borde vara och genom att varken kunna sköta hushållssysslorna med glädje eller skaffa en lämplig man att gifta sig med. Hon har också ansvaret att hålla tillbaka sin slarver till bror och att täcka upp för honom när han hamnar i knipa. Det finns mycket i hemmet som måste döljas och undvikas att tala om. Det är som om de på varje middag sitter och mörkar katastrofer för varandra.

    Boken är djupt berörande på sitt stillsamma sätt och den är fantastiskt väl berättad. Visst känns den på många sätt ledsam, men det fina är att det finns något slags ljusning i den, att den inte helt dödar hoppet om att livet kan bli det man vill att det ska bli, och inte det man försöker få det till att bli för att behaga de runt omkring och för att passa in. Alberte och Jakob tar upp det mest centrala i den oro över framtiden som förmodligen alla går och bär på i Albertes ålder. En fantastisk bok! Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.

    I korthet

    Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett berörande, välskrivet litet mästerverk om en ung kvinna som försöker att skaffa sig ett eget liv i en kall, nordnorsk stad där alla förväntar sig att hon ska anpassa sig till den snäva kvinnoroll som erbjuds.

    Betyg: 5 frostnätter av 5.

    Om Alberte och Jakob och Cora Sandel

    Cora Sandel är en pseudonym för Sara Fabricius (1880-1974). Hon var en norsk författare, född i Tromsø. Fabricius levde i Paris under ett antal år och försökte att leva på sitt konstnärskap, men flyttade sedan till Sverige. Hon var gift med skulptören Anders Jönsson, men paret separerade 1926, samma år som Fabricius debuterade som författare. Hon skrev ett flertal romaner, men är kanske mest känd för böckerna om Alberte, en trilogi som anses bygga mycket på hennes eget liv.

    Originaltitel: Alberte og Jakob (norska).
    Utgivningsår: 1927 (första utgåvan på svenska, översättning av Ingeborg Essén), 1997 (första utgåvan i denna översättning av Gun-Britt Sundström).
    Antal sidor: 336 (Alberte och Jakob), 890 (hela samlingsvolymen).
    Andras röster: Bokcirkeln i Sveriges radio, Bibliotekarien läser, Litteratura, Boklandskap.
    Köp hos t.ex: Bokus.

  • Ut och stjäla hästar

    Ut och stjäla hästar

    Oj, vilken tråkig lässtatistik jag börjar få. Om jag inte hade haft med mig mp3-spelaren till gymmet idag, och därmed chansen att lyssna klart på Ut och stjäla hästar, hade jag kanske inte läst/lyssnat på någon bok alls i september!

    Men nu så.

    Ut och stjäla hästar är en berättelse om en sommar för ungefär 50 år sedan. Det är Trond som sitter i sitt nya hem, där han hade tänkt dra sig undan och få vara för sig själv, som plötsligt får alla dessa minnen tillbaka. Minnena handlar om hans vän, Jon, som bara försvann, och Tronds egen pappa, som också försvann ur hans liv efter den sommaren. Berättelsen varvas med nutiden, där Trond fixar och donar med sitt nyinköpta hus, känner att åldern tar ut sin rätt och grubblar över det ena och det andra.

    Det är fint berättat och med rikt beskrivna miljöer, som känns alldeles nära. Ändå når det tyvärr inte hela vägen fram till mig. Jag känner att det saknas information för att det verkligen ska gripa tag. Det är som att det hela tiden byggs upp en spänning, men det kulminerar i ingenting. Vad som egentligen hände och hur det kändes för den 15-årige Trond får man mest ana genom sakliga redogörelser för vad som skedde.

    Helt och fullt grep det alltså inte tag hos mig, men jag måste också erkänna att det tog mig en hiskelig tid att lyssna klart på den och när det blir lång avbrott mellan lyssningarna så tappar man såklart också fokus. Jag tror att jag hade gett boken ett högre betyg om jag hade läst den och om jag hade läst ut den lite snabbare än vad jag hann med att lyssna på den den här gången. Är det något jag inte vill klaga på så är det annars språket och uppläsningen, som är liksom enkelt, men ändå väldigt träffande och fint. Jag vill gärna läsa mer av Petterson, men även om jag gillade uppläsningen av Rolf Lassgård får det nog bli i bokform nästa gång.

    Förresten hade det kanske blivit en utläst bok i september, även om jag inte hade hunnit klart med Pettersons lilla roman. Jag har nämligen ca två dagar på mig att läsa ut John Ajvide Lindqvists Människohamn. Sedan måste den till biblioteket. Stress, stress. Den är lite för läskig för att sträckläsas av mig!

  • Vila på gröna ängar

    Vila på gröna ängar

    Det här är den tredje och avslutande delen i böckerna om familjen Neshov. I den första boken återförenades bröderna Erlend, Margido och Tor, som hade haft dålig eller obefintlig kontakt de senaste åren. Tors dotter, okänd för de andra bröderna, dök upp, och allting verkade arta sig till en riktig ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-saga. Även del två i trilogin bjöd på puttignuttigheter som drog åt samma håll. Här skulle det byggas sommarstugor, rustas upp, tas om hand, skaffas familj, umgås. Men så kommer del tre: Tor försvinner ur bilden, dottern blir deprimerad och alla planer ser ut att kastas omkull.

    Gud, vad jag ogillar sådant här! Visst kan böcker ha ett sorgligt slut, sluta oväntat eller ta skarpa vändningar, men när det gäller den här trilogin hade jag hellre fortsatt att följa familjen Neshov bland släktmiddagar, barnprat och framtidsdrömmar. Jag kan inte alls försonas med att trilogin, som ju hela tiden har varit så mysig och liksom god, ska sluta såhär.

    I övrigt känns Ragdes trevliga och detaljrika berättande igen och boken är helt klart ett skönt tidsfördriv, men jag känner mig ändå lite besviken, kanske mest för att jag inte förstår Ragdes avsikt med att avsluta trilogin såhär. Vilken är sensmoralen? Vad är det hon vill berätta? Jag vet inte. Jag blev faktiskt mest besviken.

  • Eremitkräftorna

    Eremitkräftorna

    I Eremitkräftorna fortsätter Ragde att skildra livet för familjen Neshov, som vi träffade på i Berlinerpopplarna. Återigen får vi följa Tors tröstlösa slit på grisfarmen tillsammans med gamlingen som han kallar för ”far” trots att det har uppdagats att han och gamlingen egentligen är bröder. Vi får följa Tors dotter, Torunn, i Norge i hennes jobb på djurkliniken och med allt hennes kärlekstrassel. Vi får följa Margido i hans arbete på begravningsbyrån och i hans bekymmer i att vara en god Herrens tjänare. Och så får vi följa Erlend och hans sambo Krumme i deras lyxliv i Köpenhamn.

    Det är trivsamt och liksom tidigare är det välberättat med perfekt uppmålade miljöer och fantastiska personporträtt. Som läsare kan man verkligen se hur Tor lyfter på gardinen för att kolla på utetermometern om han får besök och samtalet blir för jobbigt. Man kan se hur lycklig Torunn blir när hon äntligen träffar en kille som det kanske kan bli något med. Hela boken målas upp tydlig som en film och det är verkligen roligt att få kliva in i den här världen och se vad som händer med karaktärerna.

    Vad händer då? Pja, lite av varje. Och slutet blir man snopet snuvad på eftersom boken slutar tvärt och tokigt och tvingar en att läsa fortsättningen. Det irriterar mig mycket. Det finns faktiskt ingen större anledning att splitta upp den här berättelse till en hel trilogi, förutom att sidantalet möjligen skulle bli lite väl kraftigt annars. Hur som helst, läs den här boken om du vill ha lite avkoppling ett tag! Det är en bra bok!