Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, är en rolig, dråplig och tänkvärd bok om en missförstådd(?) kulturman.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4.5 av 5.
Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, handlar om något så bespottat som en kulturman, men boken berättas inte från det förväntade(?) perspektivet, en utsatt kvinnas, utan från mannen själv. Huvudpersonen, Knut, är en författare med en bästsäljare i bagaget. Den kritikerrosade romanen har inte följts upp av några större succéer: tvärtom har hans senare böcker sågats. På privatplanet har han också en svacka: separerad och med dålig kontakt med den vuxne sonen. Hans enda närvarande vän är en granne, som bara har tid när hans ständiga av-och-på-förhållande är av.
Nu är Norges största litteraturfestival i antågande och Knut blir inbjuden med kort varsel, så som det kan bli när förstahandsvalet, och kanske även andrahandsvalet, har tvingats avböja. Av en olycklig slump, eller kanske inte(?), är samtalet tänkt att involvera en viss verklighetsförfattare, som öppet har anklagat Knut för att ha antastat henne. Knut har en helt annan bild av händelsen och det är inte utan tvekan han tackar ja till medverkan.
Vi är inte här för att ha roligt gör något så märkligt som att skapa sympatier för en man som på många sätt framstår som oskön. Det handlar om en vit cis-man i övre medelåldern, därtill en, vid tiden, framgångsrik och rikskänd författare, som ställs mot en betydligt yngre kvinna på väg att bli ett namn i litteraturlivet. Det vore enkelt att måla upp Knut som en simpel snuskgubbe, någon som tycker sig ha rätt att ta för sig av det han vill ha och som därtill råkar vara rätt försupen, men genom att låta Knut stå i centrum framkommer en mer nyanserad bild.
Knut har verkligen på sig offerkoftan. Det ältas. Alla oförrätter mot honom tuggas om och om igen och det handlar inte bara om verklighetsförfattaren. Lykke skildrar scen efter scen där Knut plattats till. Författarsamtal med inte ens en handfull i publiken. Intervjuer där intervjuarna inte ens läst hans bok. Recensioner som inte enbart bedömer hans senaste roman utan också passar på att snacka ned Knut som person och risa hans tidigare verk. Lykke skildrar en kulturvärld där det kan gå snabbt att bli passé och där det mesta tycks handla mer om person än om litteratur.
Jag tycker att Vi är inte här för att ha roligt var överraskande bra och väldigt tänkvärd. Det är alltid kul med böcker som tar ett annat grepp än det förväntade och som därmed kan bidra med lite fler perspektiv. Det är lätt att glömma att varje liten person, hur idiotisk den än verkar, faktiskt bara är en människa. När jag läser den här boken känner jag faktiskt med Knut, hur knäpp han än är och vilka dumheter han än hasplar ur sig, och jag läser med en genuin önskan att han ska få lite upprättelse till sist. Vi är inte här för att ha roligt är dessutom, just det, rolig, inte minst i hur den driver med kulturbranschen. En mycket bra bok!
Vi är inte här för att ha roligt
Vi er ikke her for å ha det morsomt översattes av Marianne Mattsson och gavs ut av Wahlström & Widstrand 2023. ISBN: 9789146240747. Jag har lyssnat på den inläst av Leif Andrée för Radioföljetongen i Sveriges radio.
Nina Lykke
Nina Lykke är en norsk författare och grafisk designer.
Trilogin, av Jon Fosse, är en mäktig liten berättelse som kan läsas på många olika sätt, men allra mest är den en bok om djup kärlek.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Trilogin, av Jon Fosse, är en samling korta, sammanlänkade berättelser. I den första, Sömnlösa, letar ett ungt par, Asle och Alida, förgäves efter tak över huvudet för natten. De har lämnat hembygden och tagit sig till ett större samhälle där de hoppas på att kunna skaffa sig en bättre framtid. De har just ingenting med sig och lämnar heller ingenting kvar på den plats de kommer ifrån. Den unga kvinnan i paret, Alida, är höggravid och det är en kall och regnig kväll, men ingen tar emot dem.
I bokens andra del, Olavs drömmar, är den unge mannen i paret, Olav, som han numera kallar sig, åter i samhället där paret tvingades vandra från dörr till dörr den där kvällen. Den här gången har han rest dit för att köpa ringar, som skulle kunna ge sken av att han och Alida är man och hustru. De har nu en liten son och har försökt bygga upp en ny tillvaro på annan ort. De har fortfarande just ingenting, men Olav vill ge Alida allt, inklusive ett förtrollande vackert armband han ser hos juveleraren. Han hinner dock inte mer än anlända till samhället innan han börjar bli förföljd och utfrågad av en man som tror sig veta vem Olav är och var han egentligen kommer ifrån.
I avslutande Kvällning tas berättelsen över av Alidas vuxna dotter, som reflekterar och funderar över sin mor och hennes liv. Alida är död och har tagit med sig många hemligheter när hon lämnade jordelivet.
Det finns mycket som är ovisst i Trilogin. Författaren leder läsaren in på olika spår och möjliga förklaringar, men ger inga säkra svar. Det är upp till den som läser att fylla i och välja vilka Alida och Asle är, var de kommer ifrån, vad de gör och hur de försöker att hantera tillvaron. Det är en berättelse om människor i nöd och fattigdom, som möjligen leder dem till desperata handlingar – två offer till väldigt svåra omständigheter. De går också att läsa Alida och Asle som råa och avskyvärda människor. Alldeles oavsett är Trilogin en bok om en kärlek som står över allt annat. Den är en gåtfull historia där det gåtfulla också säger något om vilken oerhört kraft kärleken kan utgöra. Jag blev både fascinerad och berörd av den här läsningen. Det är sällan jag läst en bok där sympatierna för huvudpersonerna är så vacklande som i Trilogin. Jag vet knappt vilka Alida och Asle är och det gör liksom ingenting, för någonstans spelar det ingen roll i en bok där kärleken kanske har den viktigaste huvudrollen. Vackert.
Trilogin
Trilogien (Andvake, Olavs draumar, Kveldsvaed) översattes av Urban Anderssson och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 9789100154691.
Jon Fosse
Jon Fosse är en norsk dramatiker och författare. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 2023.
Morgon och kväll, av nobelpristagaren Jon Fosse, är en underbar liten berättelse om livet och döden. Den skildrar två dagar, två händelser, som rymmer allt och som verkligen berör läsaren.
⭐⭐⭐⭐⭐
Betyg: 5 av 5.
Morgon och kväll, av Jon Fosse, handlar i stort sett om det titeln antyder: en dag i livets början och en dag vid livets slut. I bokens första del föds en efterlängtad son i en enkel fiskarfamilj. I bokens andra, längre del är pojken en äldre man, själv fiskare, och läsaren får följa honom under en dag när en mängd detaljer verkar vagt fel. Det är ingen spoiler att avslöja att det som skildras är en övergång till döden och att livet på sätt och vis passerar revy.
Själva livet får anas mellan raderna och i det som inträffar under huvudpersonens ”kväll” i livet. Där finns kärleken till hustrun, vänskap och det tuffa livet på havet, koncentrerat och precist berättat.
Det här är det första jag läser av Fosse. Jag har förstått att han har en speciell stil med fraser som återkommer på ett poetiskt sätt. Det är i vart fall ett stilgrepp han använder i Morgon och kväll och som jag verkligen tyckte om. Jag berördes av den här berättelsen, som med få ord lyckades mejsla ut ett helt liv och en betraktelse om livet och vår tid. Det här blir inte det sista jag läser av Jon Fosse.
Morgon och kväll
Morgon og kveld översattes av Urban Johansson och gavs utgavs ut av Bonnier 2002. Jag lyssnade på boken som Radioföljetong i Sveriges radio, i uppläsning av Maria Hedborg. ISBN: 9100577103, 9789100805722.
Jon Fosse
Jon Fosse är en norsk dramatiker och författare. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 2023.
Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen och Anneliese Pitz, är en roman om upptäcksresanden Fritz Dörries och hans resor i Sibirien vid 1800-talets slut. Framför allt är den en enformig och tjatig jaktberättelse som bara pågår och pågår…
⭐⭐
Betyg: 2 av 5.
Mannen som älskade Sibirien, av Roy Jacobsen, är en roman om den tyske upptäcktsresanden Fritz Dörries. I dagsboksform skildras hans resor i Sibirien vid 1800-talets slut. Det är en tid då det fortfarande går att upptäcka djur, växter, insekter, kulturer och landskap som fram till dess varit helt okända för européer. För Dörries är det det okända i Sibirien som lockar särskilt: i ett ogästvänligt klimat reser Dörries enorma sträckor och plockar med sig det han hittar till muséer i Europa. Han ägnar över 20 år av sitt liv åt att resa, jaga och samla.
Det finns såklart fascinerande delar av den här boken och det är naturligtvis smittande att få ta del av Dörries engagemang. Men det finns ett stort men: boken kändes faktiskt vansinnigt tråkig och det går inte att läsa utan att störa sig på tidens puckade sätt att ta in allt det vackra som upptäcks. Det här är en tid då man inte noterar, dokumenterar, förförs av de nyupptäckta djuren. Man dödar dem. Boken består av närmare 300 sidor jaktberättelser. Det är enformigt och störigt. Vem var Dörries? Vad tänkte han? Vad kände han? Vad gjorde han? Jag vet inte riktigt. Det kanske slinker med någonting emellanåt, men annars är det en enda lång, torr uppräckning om antalet djur han dödat och hur.
Jag vet ärligt talat inte varför jag lyssnade klart på den här Radioföljetongen. Kanske hade jag läst den på något annat sätt om jag hade läst själv och kunnat svepa förbi de femtioelva jaktberättelserna på ett annat sätt, men presenterat som ljudbok är det verkligen en lång upprepning som ställer sig i vägen för att boken ska beröra på riktigt. Inte min kopp te.
Mannen som älskade Sibirien
Mannen som elsket Sibir översattes till svenska av Staffan Söderblom och gavs ut av Norstedts 2020. ISBN: 9789113109589. Jag lyssnade på boken som Radioföljetong, producerad av Sveriges radio, i uppläsning av Sven Ahlström.
Roy Jacobsen och Anneliese Pitz
Roy Jacobsen (född 1954) är en norsk författare och ledamot av den Norska Akademien. Anneliese Pitz (född 1951) är en norsk lingvist.
Det sista fotografiet är en självbiografisk roman av Thorvald Steen. När han väntar sitt första barnbarn väcks behovet av att få veta mer om släktens historia och varför det hemlighethållits att flera av hans släktingar varit drabbade av en ärftlig muskelsjukdom.
Det sista fotografiet är en självbiografisk roman av den norske författaren Thorvald Steen. Steen har en medfödd, ärftlig sjukdom som orsakar muskelförtvining. Dottern är drabbad av samma sak och väntar nu sitt första barn, ett barn som också löper 50% risk att drabbas. Plötsligt känns det viktigt att få veta mer om släktens historia och vilka som drabbats. Det visar sig att Thorvalds mamma har ljugit och undanhållit information i alla år. Det finns en okänd morbror, som drabbats av samma sjukdom. Morfadern var också sjuk. Thorvald försöker att förstå varför han undanhållits information i alla fall, men mamman är ytterst ovillig att berätta något. Skammen sitter djupt.
Det sista fotografiet är en kort roman om klass, skam och familjehemligheter. Det jag främst tar med mig är dock något annat – att vägra skämmas. Det är en mörk historia och sjukdomen är brutal. Kanske just därför känns det så fint att läsa en bok om och med en man som kallar rullstolen för Sleipner och som vägrar att skämmas över att vara annorlunda. Hoppfullt.
Det sista fotografiet
Norsk titel: Det siste fotografiet. Översättare: Staffan Söderblom. Förlag: Heidruns förlag (2020). ISBN: 9789186699611.
Thorvald Steen
Thorvald Steen (född 1958) är en norsk författare.
Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen är en vemodig liten roman om en förälskelse som övergår till kärlek och som sedan rinner dem ur händerna.
Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen är en kort roman om ett äktenskap i förfall. Berättaren är en medelålders man, sedan länge gift med en kvinna han älskar och med kvinnan som också är mamma till två (av hans tre) barn. Det är ett modernt förhållande, i brist på bättre ord: mannens liv utgår till stor del från hemmet, som både är hans arbetsplats (han är författare) och något han också tar stort ansvar för att hålla ihop med matlagning och städning och omsorg. Kvinnan är högutbildad, läkare, och jobbet tar mycket av hennes tid. När hon genom jobbet blir bekant med deras sportige granne börjar mycket tid också gå åt till att sällskapa med honom på skidturer, på hästryggen och i klätterhallen. Äktenskapet står skenbart stadigt. De kan prata öppet om vänskapen mellan kvinnan och grannen – och om hur attraktiv han är. Till slut glider äktenskapet dem ändå ur händerna.
Det finns bitar i den här romanen som är ofattbart bra. Det finns meningar som fångar precis hur jag föreställer mig att det kan vara att förlora varandra. Gulliksen beskriver skickligt häftig förälskelse, som övergår till öm kärlek och som sedan försvinner i intet. Det är sorgligt och vemodigt på ett sätt som är svårt att skaka av sig.
Med det sagt vet jag inte om jag tyckte att den här romanen var så himla bra egentligen? Trots sitt ringa sidantal (ca 170) känns den lång och seg. Det finns någonting malande i berättelsen, kanske för att hela boken utspelar sig bland författarjagets tankar. Jag förstår heller inte det greppet: allt berättas från hans synvinkel, även de delar som handlar om vad hans fru tänker och gör. Hur ska man läsa det? Som hans fantasi om hur hon tar hela situationen? Jag vet inte.
Det här är en speciell bok och jag ser fram emot att bokcirkla den på söndag, för jag känner på mig att det här är en bokcirkelbok som kommer att leda till intressanta diskussioner. Jag kan tänka mig att man antingen älskar Berättelse om ett äktenskap eller tycker att den är obegriplig och seg. Ärligt talat vet jag inte vilken av kategorierna jag själv ramlar in i.
Berättelse om ett äktenskap
Norsk titel: Historie om et ektenskap. Översättare: Urban Andersson. Förlag: Weyler förlag (2016). ISBN: 978-91-7681-037-8.
Geir Gulliksen
Geir Gulliksen (född 1963) är en norsk författare.
Vuxna människor av Marie Aubert är en kortroman om att vänta och längta efter barn och om det svåra i att som vuxen förhålla sig till sin ursprungsfamilj. Här är det systrarna Ida, bokens huvudperson, och Marthe som träffas i den gemensamma sommarstugan. Redan där börjar det skava. Vem har störst rätt till det lilla semesterparadiset? På pappret är det båda som har tillgång till stugan. I praktiken räknas Ida mer av en besökare medan Marthe tar sig friheten att göra om på eget bevåg. Nu sammanstrålar de båda systrarna för att fira moderns födelsedag. Marthes sambo och bonusdotter är också där. Ida kommer själv. Hon är singel.
I Marthes mage visar det sig att ett nytt litet liv spirar. Nyheten rubbar dynamiken. Marthes ofrivilliga barnlöshet har varit en sorg och Ida är van vid att trösta och stötta. Medan ”alla andra” har bildat familj har Marthe varit den som aldrig lyckats få barn. Förrän nu. Nu är läget ett annat. Plötsligt är det mycket som skaver. Avundsjukan leder till riktigt barnsliga och elaka tilltag.
Vuxna människor är en av många norska relationsromaner som kommit de senaste åren. Det känns inte helt rättvist, men det är svårt att inte dra paralleller till exempelvis Vigdis HjorthsArv och miljö, som också handlar om skaviga relationer och en sommarstuga som blir en del av konflikten. På något sätt känns ämnet lite ”gjort”, samtidigt som jag faktiskt tycker att Vuxna människor är fantastiskt mycket bättre än just Arv och miljö, om man tar den som exempel. Där Hjorths roman maler på finns det en helt annan udd i Vuxna människor. Jag gillar att den är kort, men ändå lyckas skildra ångesten och avundsjukan hos Ida. Jag tycker om korta och precisa romaner. Samtidigt som jag alltså sätter bokens längd på pluskontot måste jag erkänna att det också blir lite tunt. Boken berör många ämnen som hade kunnat broderas ut mer. Den knepiga relationen mellan Ida och Marthe hade kunnat räcka för en egen roman, berättelsen om att vara ofrivilligt barnlös hade kunnat räcka för en annan. I det stora hela tyckte jag att den här boken var både intressant och fint berättad, men den väckte också ett sug efter mer.
Vuxna människor
Norsk titel: Voksne mennesker. Översättare: Cilla Naumann. Uppläsare: Josefin Neldén (Radioföljetongen, Sveriges radio). Förlag: Wahlström & Widstrand (2020. ISBN: 9789146236160.
Nej och åter nej av Nina Lykke är en relationsroman där läsaren får följa Ingrid och Jan när deras 25-åriga äktenskap går i kras. Ingrid går omkring hemma och jäser av bitterhet, inte minst över de vuxna sönerna som fortfarande bor hemma. De kan handla med aktier, men inte tvätta sina egna kalsonger. Författaren beskriver träffande och tragikomiskt den så vanliga situationen med vuxna barn som är för bekväma för att flytta hemifrån. Vänskapsrelationerna skaver – Ingrid och Jan umgås med ett par som enbart tycks bjuda in dem för att få en paus i deras bråk med varandra. Det egna äktenskapet har stelnat och bjuder inte på några överraskningar.
Jan, å sin sida, har kommit upp sig på jobbet och samtidigt inlett en relation med en betydligt yngre kollega. Kollegan är inte mycket äldre än sönerna och hon kommer in i Jans liv med en energi som han inte har upplevt på mycket länge. Att avstå älskarinnan känns omöjligt, men att lämna det välbekanta och bekväma livet med Ingrid är också omöjligt. Den stackars kollegan blir ”den andra kvinnan” och relationen med Jan böljar fram och tillbaka, hålls vid liv genom Jans ideliga försäkringar om att han ska separera från Ingrid.
Nej och åter nej är en bok utan sympatiska karaktärer. Jag irriterar mig kraftigt på alla. Det är ingen kritik faktiskt. Faktum är att det krävs sin författare för att väcka känslor – om det så råkar vara irritation. Jag tycker att Nina Lykke lyckas väldigt väl i att beskriva hur alla sitter fast i dåliga relationer och energislukande omständigheter som de har svårt att ta sig ur. I slutändan är det en av huvudpersonerna som på ett överraskande (och kanske lite överdrivet) sätt gör en förändring och framstår som en vinnare i den här soppan. Uppfriskande!
När Arv och miljö kom ut på svenska här om året blev den en av det årets största bok-snackisar. Litteraturkritikerna älskade Vigdis Hjorths roman om såriga familjekonflikter och en orättvis arvsfördelning som väckte mörka minnen. Tidningarna älskade också att skriva om allt tumult runt omkring: boken har sådana starka kopplingar till Vigdis Hjorths liv att släktingar till henne slog bakut. Med viss besvikelse läste jag romanen och jag blev inte alls speciellt imponerad. Jag tyckte Arv och miljö var tjatig, tråkig och ältande.
Nu har jag gett Vigdis Hjorth en andra chans och läst hennes lika hyllade Är mor död, som kom på svenska tidigare i år. Boken är ingen uppföljare – här är det faktiskt ett helt annat persongalleri än i Arv och miljö – men den känns verkligen som en ren förlängning av den tidigare boken.
Den här gången heter huvudpersonen Johanna och familjekonflikten handlar om en brytning som hennes mor gjort sedan hon känt sig kränkt av ett konstverk som Johanna skapat och som modern läst in sig själv i. Det finns en syster, som har en helt annan relation till modern. Pappan är död. Johanna kom aldrig på begravningen.
Nu har Johanna sträckt ut sin hand. Hon har bott utomlands under många år, men hennes eget liv har tagit en ny vändning och hon vill flytta hem till Norge igen och hon vill återuppta kontakten. Modern är stenhård och tar avstånd.
Boken är ännu ett långt ältande. Jag förstår att det är ett stilistiskt grepp, men jag tycker att det är tjatigt att läsa om Johannas eviga upprepningar kring det som varit och hennes fruktlösa försök att återta kontakten med sin familj. Jag vet inte hur mycket av boken som är inspirerat av Vigdis Hjorths liv den här gången, men gissningsvis är det mer av en roman än Arv och miljö, som nog många läste mer som en självbiografi. Oavsett så märks det att Vigdis Hjorth inte är färdig med att skriva av sig kring relationsproblem och det svåra i att som vuxen ha en minst sagt frostig relation till sin ursprungsfamilj. I Arv och miljö kändes det kanske brännande på ett annat sätt. Nu kör hon samma visa en gång till: samma stil, samma språk, ungefär samma story. Jag blev faktiskt ännu mer besviken över Är mor död än vad jag blev när jag läste Arv och miljö. Och då ska ni veta att jag hade väldigt låga förväntningar redan från början, så det fanns inte så mycket att leva upp till.
Nåja. I vanlig ordning är jag skapligt ensam om att tycka såhär. Morgontidningarna öser lovord över Är mor död och boken kommer gissningsvis sälja som smör resten av året och belönas med tjusiga nomineringar och priser allt eftersom. Det är en sådan bok. Men mig gav den ingenting.
Är mor död
Norsk titel: Er mor død. Översättare: Jens Hjälte. Uppläsare: Gunilla Leining. Förlag: Natur & kultur (2021). ISBN: 9789127169920, 9789127169951.
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare. I Sverige är hon framför allt känd för den kritikerrosade romanen Arv och miljö.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.