För levande och döda är en diktsamling från 1989 av Tomas Tranströmer. Här rör sig dikterna mellan Andra världskriget, uppehåller sig kring 1800-talsporträtt och skildrar liv och död ur olika aspekter. Den är en riktig fin samling. En av mina favoriter ur den är Madrigal:
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa.
Jag har halkat efter lite i mitt projekt att läsa en dikt om dagen. Jag har faktiskt inte läst ut något nytt från Tranströmersamlingen Dikter och prosa 1954-2004 på bra länge. Nu har jag dock, till sist, läst ut Det vilda torget, från 1983. Liksom i Sanningsbarriären ryms här både dikter och prosadikter i en bra blandning. Jag tycker riktigt mycket om samlingen. Här finns bland annat dikten Minnena ser mig, som har lånat sitt namn till Tranströmers biografi, som finns sist i den här samlingsvolymen.
Jag läser mig igenom nobelpristagarenTomas Tranströmers verk och turen har nu kommit till Sanningsbarriären, som gavs ut 1978. Den känns lite annorlunda än tidigare diktsamlingar eftersom den också innehåller prosadikter. Jag gillar inslaget med de här lite längre texterna, som på sätt och vis är mer lättlästa än vanlig poesi eftersom de mer liknar den prosa jag är van vid att läsa. I övrigt känns Tranströmer igen och man läser gärna somliga stycken om och om igen. Såhär exakt och perfekt kan Tranströmer uttrycka sig:
Jag liknade nålen i en kompass som orienteringslöparen bär genom skogen med bultande hjärta.
Östersjöar är en diktsamling av nobelpristagarenTomas Tranströmer. Den kom ut första gången 1974 och består av sex dikter som kretsar kring Östersjön. Själv har jag vuxit upp i en stad vid kusten till Östersjön och jag kan därför se miljöerna framför mig, men framför allt tycker jag om hur Tranströmer berättar sin morfars och mormors historia: livet som lots och en barndom som tar slut i förtid, när föräldrarna dör unga och dottern får slita som piga hos fosterföräldrar. Det är en riktigt fin liten bok. Kanske märkligast är den dikt som handlar om en kompositör som lider av afasi; tillståndet som Tranströmer själv kom att drabbas av många år senare efter en stroke.
Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan bara uppfatta korta fraser, säger fel ord.
Kan alltså inte nås av upphöjelses eller fördömanden.
Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil, han blir en medicinsk sensation den tid han har kvar att leva.
Han skrev musik till texter han inte längre förstod –
på samma sätt
uttrycker vi något med våra liv
i den nynnande kören av felsägningar.
Bland Tranströmers samlade verk, som finns i fin nyutgåva med namnet Dikter och prosa 1954-2004, har turen kommit till Mörkerseende, som är en liten samling som gavs ut 1970. Här skildrar Tranströmer många olika scener: allt från timmerflottning till livet i staden, och många olika känslor: allt från att panikfylld vakna upp, och inte veta var man är, till att längtansfullt titta upp mot en trädkrona. Jag tycker om att det är en sådan fin blandning. Boken innehåller bara 11 dikter, men är ändå stor.
Klanger och spår är nobelpristagaren Tomas Tranströmers diktsamling från 1966. Här ryms dikter från flera resor och en betraktelse över Berlinmuren, den antipoetiska muren, som Tranströmer uttrycker det. Själv fastnade jag dock mest för dikten Ensamhet, där Tranströmer skriver om en bilolycka som hade kunnat sluta illa – några korta sekunder när hela livet flimrar förbi.
Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.
Jag börjar komma in i det här med att läsa poesi. Jag läser en dikt om dagen ur Tranströmers samlingsverk Dikter och prosa 1954-2004 och har nu läst ut samlingen Den halvfärdiga himlen från 1962. Här ryms några av mina nya favoriter, som Paret, Klangen, Espresso och Nocturne. Tranströmer hyllas ofta för att han använder sig av liknelser till naturen, men jag vill också hylla honom för de stadsmiljöer han kan skildra och de känslor och stämningar som kan finnas hos människorna som lever där. Det ryms så mycket att känna igen i Tranströmers enkla ord. Som i Resan:
Tåget kom och hämtade
ansikten och portföljer.
Mörkret nästa. Vi satt
som stoder i vagnarna
som halades i hålorna.
Tvång, drömmar. tvång.
Hemligheter på vägen är nobelpristagaren Tomas Tranströmers andra diktsamling, som gavs ut första gången 1958, och den är också den andra samling som jag läser av honom. Hans liknelser, som ständigt återkommer till naturen, känns igen sedan tidigare och jag uppskattar dem. Han målar upp bilder av Sverige som går att känna igen, men gör också utflykter till bland annat spanska Huelva och Izmir i Turkiet. Det finns en hel del allvar och mörker i poesin, som i Kyrie:
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.
Faktiskt är det ingen ljus och glad samling, men det är starkt och orden ligger alldeles rätt. Jag gillar det!
Under Nobelveckan hade Tematrio naturligtvis Nobelpristagare som tema: Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på! Här är mina svar (lite sena…):
En av årets absolut största böcker för min del är Oskuldens museum av Orhan Pamuk. Oskuldens museum, som är en mycket speciell kärleksroman och en bok om Turkiet – ett land låst mellan muslimska traditioner och en vilja att vara västerländskt, är Pamuks första bok efter hans Nobelpris. Jag älskar den boken! Ingen annan bok har gett mig så mycket insikt i hur var och en får forma sin egen lycka.
En annan favorit är vår svenska Selma Lagerlöf, vars Kejsarn av Portugallien är en stor favorit. I någon mening är hon lite ojämn, för det finns titlar jag inte har gjort mig överförtjust, men Kejsarn av Portugallien ensam gör Lagerlöf till en kvinna väl värd sitt Nobelpris. Jerusalem är också himla bra!
Den tredje författaren som jag väljer den här gången får bli Tomas Tranströmer, som jag precis har börjat läsa. Det är riktigt kul att upptäcka nya författare. 🙂 Tranströmer kanske är den som får mig att börja läsa poesi, vilket är något jag tidigare faktiskt har undvikit lite tidigare…
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
För levande och döda är en diktsamling från 1989 av Tomas Tranströmer. Här rör sig dikterna mellan Andra världskriget, uppehåller sig kring 1800-talsporträtt och skildrar liv och död ur olika aspekter. Den är en riktig fin samling. En av mina favoriter ur den är Madrigal:
