Min sambo har börjat jobba på bibliotek. Han jobbar inte som bibliotekarie, utan i en annan roll, men jag får ändå en och annan uppdatering om vad som är på gång på bibblan. De senaste veckorna har min sambo bestämt hävdat att den mest köade boken är en Mo Yan-bok. Jag ifrågasatte det direkt. Det är helt orimligt att Mo Yan toppar någon form av utlåningsstatistik. Helt, helt, helt, helt, helt orimligt. Nobelpristagare eller inte: det är troligare att biblioteken har skickat böckerna till förbränning än att de är köade i någon större utsträckning. Jag läste och gillade Ximen Nao och hans sju liv, men det är väldigt uppenbart för mig att de 600+ svårpenetrerade sidorna knappast är att betrakta som en kisokvältare. Det mesta i den boken flög över huvudet på mig och då är jag ändå en mer van läsare än många andra Att det skulle finnas ett stort sug efter Mo Yan på biblioteken… Nej!
Sedan trillade poletten faktiskt ner här om dagen. Min sambo hävdade nämligen återigen att, jodå, Mo Yan ÄR jättepopulär just nu. Det skyltas till och med med boken i affären. Och då någonstans förstod jag… Han menade Jojo Moyes! Så lika, men ändå så olika… Men så mycket mer rimligt att folk kastar sig efter lättläst och oförarglig romance. 😉
Jag har för övrigt läst Etthundra mil av Jojo Moyes helt nyligt och tyckte att den var helt ok. Kajsas bokblogg var lite mindre positivt inställd såg jag. Hehe.
Kristuslegender, av Selma Lagerlöf, är en lättläst (faktiskt!) klassiker av en av våra största svenska författare genom tiderna och en bok för den som, kristen eller ej, också är det minsta fascinerad av Jesus.
Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många personer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
Jag tycker att det här var en trevlig lyssning. Ljudboksutgåvan är inläst av Annik Reuter, som läser väldig tydligt och långsamt, som en riktig sagoberättare. Jag tror att man antingen kan bli galen på inläsningen eller så tycker man att den är kanon. Jag hör till de sistnämnda. Jag tror faktiskt inte att jag hade gillat den här boken ens hälften så mycket om jag hade läst den själv eller om någon annan hade varit uppläsare. Det är något med den omsorgsfulla tydligheten som gör att berättelserna faktiskt går in och inte passerar som sagor man har hört förut, vilket det ju faktiskt på många sätt är.
Kristuslegender
Kristuslegender gavs ut första gången 1904 av Bonniers. Jag har lyssnat på den i uppläsning av Annik Reuter, i en utgåva från Svenska ljud classica 2014. ISBN: 9789176390771. VIll du läsa boken digitalt finns den hos Projekt Runeberg och Litteraturbanken.
Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf (1858–1940) var en svensk författare som belönats med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och som dessutom själv valdes in i Svenska Akademien några år senare (även här som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad böcker som blivit odödliga klassiker.
När jag läser Lilla smycket av 2014 års Nobelpristagare, Patrick Modiano, kommer jag att tänka på en annan nobelpristagare: novellisten Alice Munro. Det är något speciellt med formatet. Lilla smycket är ingen novell, men med sina 125 sidor är det en imponerande kort och tight berättelse och precis som Munro tillåter sig tvära kast och trots sidantalet tillåter sig noga utvalda utsvävningar i beskrivningarna, så gör Modiano det också. Sådant tilltalar mig. Jag vet inget bättre än kärnfulla, korta texter där hela världar och känslostormar utspelar sig mellan raderna. Vad som verkligen skiljer en bra författare från en helt enastående författare är förmågan att formulera sig med få, noga utvalda ord.
Lilla smycket handlar om Thérèse, en ung kvinna som en gång kallades för just Lilla smycket. Namnet var ett slags artistnamn som mamman klistrade på henne. Nu har mamman varit försvunnen i många år. Det sägs att hon flyttade till Marocko och sedan länge har Thérèse trott att mamman är död. Nu ser Thérèse sin mamma i tunnelbanan och följer efter henne ut till förorten. I flera kvällar gör hon samma sak. De byter inte ett ord, men mötet väcker minnen och känslor, som Thérèse inte kan skaka av sig. Varför övergav mamman henne när hon var barn? Vem ägde egentligen våningen de bodde i den sista tiden? Hon har många frågor utan svar.
Samtidigt börjar hon arbeta som barnflicka och börjar passa ett barn som verkar vara i ungefär samma situation som hon själv som liten: ensam, bortglömd, med föräldrar som sysslar med något högst oklart och verkar vara på väg någon annanstans.
Läsaren får följa Thérèse när hon vandrar omkring i Paris och bland sina minnen. Ensamheten är påtaglig: det att sakna en fast punkt och att ett helt liv ha varit utlämnad till främlingars godtyckliga omsorger. Nu är hon på väg ut i vuxenvärlden och att göra sig fri från det förflutna, som hon nu konfronteras med och måste ta itu med.
Det är som sagt en tunn liten bok, men berättelsen känns ändå väl sammansatt med en bra avvägning mellan vilka personer och händelser som får utrymme och vad som får läsas lite mellan raderna. Jag tycker att den är förtrollande. Jag älskar Modianos Parisskildring och det enkla, rena språket och jag berörs verkligen av berättelsen om Thérèse. Det här hade kunnat vara en 500 sidors utläggning om en rörig uppväxt, men Modiano har kokat ner allt väsentligt till ett underbart litet koncentrat. En njutning att läsa!
Mina föräldrar skämmer verkligen bort mig! Det kanske inte är så många som får presenter på sin namnsdag, men mina föräldrar brukar ge mig något från årets Nobelpristagare. Det är en tradition som har pågått i ganska många år nu och jag blir lika glad varje gång! Jag heter alltså Elisabeth i andranamn och årets bok blev denna:
Ska bli så roligt att läsa!
(Jättedålig bild, jag vet, men det blir suddigt och dåligt när man fotar med mobilkamera i mörker och tyvärr har vi inte så mycket ljus på de här breddgraderna såhär års…)
Så har Svenska Akademien meddelat vem som blir årets Nobelpristagare i litteratur. Årets pristagare är, som ni säkert redan vet, Patrick Modiano. Det är en författare som jag aldrig har hört talas om förut. Ska bli kul att läsa! Han verkar bl.a. ha skrivit några kortromaner och jag älskar verkligen tighta, korta berättelser.
Jag är glad att tillkännagivandet var idag och inte exempelvis nästa vecka, eftersom jag troligast inte hade haft möjlighet att se livesändningen annars. Idag kunde jag ta en paus i mitt arbete och kolla. Jag har aldrig läst en Nobelpristagare i förväg, men ändå rycks jag alltid med av spänningen och tycker det är sjukt kul att se tillkännagivandet utanför Börssalen!
Nu i oktober är det dags för Svenska Akademien att tillkännage vem som får årets Nobelpris i litteratur. Jag gissar att det närmar sig, för man har värmt upp genom att gå ut med att allmänheten i år inte kommer att få vara på plats utanför Börssalen, där tillkännagivandet traditionellt sker genom att akademiens ständige sekreterare kommer ut genom dörren och berättar vem som får priset. Det verkar rimligt att försöka stoppa all trängsel. Intresset för tillkännagivandet har tydligen exploderat på senare år, trots att det nu för tiden finns livesändningar på nätet, så att man kan ”vara på plats” hemma framför datorn.
Själv hoppas jag alltid lite grann att Joyce Carol Oates ska få priset, för hon har skrivit så hemskt många berörande och läsvärda böcker om kvinnor i olika beroendesituationer och utanförskap. Jag tycker att hon skriver mästerligt! Dessvärre lär det aldrig ske, t.ex. för att Oates är för produktiv och därmed också lite ojämn. Jag tycker inte att det är ett argument, men det är som det är. Förra årets belönades Alice Munro, den kanadensiska novellförfattaren, så jag gissar att akademien i år sneglar mot en annan världsdel än just Nordamerika. Att amerikanska Oates skulle få priset känns alltså inte så troligt. Tyvärr.
Jag har en annan gissning, däremot, och det är Nawal El Saadawi, den egyptiske feministen och aktivisten som fortfarande vid typ 80 års ålder strider för demokrati och frihet. Jag tycker hon är beundransvärd, men baserat på att jag i våras kämpade mig igenom, verkligen plågade mig igenom, den hopplöst icke läsvärda Den stulna romanen, så jag kan jag inte precis påstå att jag intresserar mig för hennes författarskap… Efter några år av populistiska val (Munro har varit önskad och tippad i åratal), så kanske det är dags för en sådan här riktigt smal och svår författare igen… Jag tror absolut att El Saadawi kan belönas i år.
Ett annat år, ett år långt fram i tiden, kan det bli dags för Chimamanda Ngozi Adichie, tror jag. Och kanske Sofi Oksanen. Det är två fantastiskt läsvärda författare som skriver viktiga böcker: Adichie om kolonialismen i t.ex. Nigeria och Biafrakriget och Oksanen om det Sovjetockuperade Estland.
Vem tror du blir belönad i år? Och vem står på din önskelista?
Brinnande livet är den tredje novellsamlingen jag läser av Alice Munro och den är också den bok hon själv har sagt är hennes sista. Även författare har väl rätt att gå i pension, kan jag tycka, men visst är det lite speciellt att läsa en författares sista bok. Kan berättelser verkligen ta slut?
De sista novellerna i samlingen är att betrakta som självbiografiska och en av dem är Ögat, som jag faktiskt har läst tidigare eftersom den publicerades i DN i samband med tillkännagivandet att Nobelpriset i litteratur tilldelats Munro.
Liksom tidigare fascineras jag av Munros sätt att berätta. Det är ibland tvära kast i novellerna. Ibland tänker jag mig att författare bara skrapar på ytan i sina berättelser, men Munro gör inte så. Hon kan ägna en god stund åt att ingående beskriva en episod, en miljö eller någon händelse. Helt plötsligt kan hon kasta sig in i något som till synes inte hör ihop alls. Mot slutet hänger allt ihop.
Jag tycker verkligen om Munros noveller. Hon är verkligen en mästare på formatet och hennes berättelser, som inte sällan har kvinnor i huvudrollen, känns både angelägna, berörande och bra.
Det har blivit lite mycket Munro den senaste tiden, men jag klagar inte. Jag älskar hennes noveller och tycker gång på gång att det är fascinerande vilka friheter hon tar sig med novellen. Att läsa en bok är som att gå med på en överenskommelse med författaren. Man förstår att det inte går att skriva om varje detalj kronologiskt. Man köper att man får fylla i själv. Det ingår i konstruktionen. Och som läsare förväntar man sig att texter ska vara just sådär att de ger ledtrådar som för berättelsen framåt, men att allting också följer en given mall. Beskrivs något i detalj är det för att det har en central plats i berättelsen eller för att det kommer att återkomma i en nyckelscen senare. Munro verkar ta lätt på den typen av mallar och överenskommelser. Hon kan leda en berättelse mot ett tydligt mål och sedan, helt abrupt, har hela berättelsen skiftat karaktär och handlar om något helt annat. Jag tycker hon är helt otrolig som får ihop det!
Kärlek, vänskap, hat innehåller längre noveller än de jag har läst i För mycket lycka och Brinnande livet. De känns långa i alla fall… Personligen föredrar jag de lite kortare texterna eftersom jag har svårt att hinna läsa ut en hel, lång novell i en sittning. Det känns ändå som en ganska fånig grej att ta upp. Jag gillar verkligen boken. Munro skriver så bra om livets vändningar och hon fyller verkligen sina berättelser med intressanta karaktärer, oftast kvinnor. Kanske mest rörande är den sista novellen i samlingen, Björnen sover, där hon skriver om en man vars fru börjar bli dement. Hur förhåller man sig till situationen när ens älskade flyttar till ett äldreboende och dessutom verkar fatta tycke för en annan man på boendet? Sådana här saker har jag aldrig läst om i en bok tidigare. Munro skriver om livets alla skeenden på ett insiktsfullt och fint sätt.
Bra bok! Jag skulle vilja säga att Munro är en av de mest läsvärda Nobelpristagarna jag hittills har läst.
För mycket lycka är min första bekantskap med nobelpristagaren Alice Munro, men det är absolut inte det sista jag läser av henne. Den här novellsamlingen föll mig definitivt i smaken.
Jag har läst en del noveller, särskilt de senaste åren, då de har pockat upp som en ganska praktisk liten text att läsa på mobilen, men Munro har verkligen en säregen stil som tar hela formatet till en ny nivå. Hon lär själv ha sagt något i stil med att hon valde novellen eftersom hon inte hade tid att skriva något annat. Jag undrar det, jag! Det krävs något extra av en författare som bara har några sidor på sig att få ihop en hel berättelse.
Jag tror att en nyckel är att våga hoppa i berättelsen, vilket jag gång på gång fascineras av att Munro gör i sina berättelser. Det som börjar med en berättelse av ett par och hur de träffats kan helt plötsligt hoppa iväg till en fest många år senare och sluta som en berättelse som egentligen handlar om en tjej som skriver om sin barndom och sin relation till sin mamma, fosterfar och musiklärare. Allt hänger ihop och är tight, men berättelserna färdas utan att det någonsin känns sökt eller onaturligt.
Vad som också imponerar i För mycket lycka är de vitt skilda berättelser som berättas. De flesta författare upprepar sig eller rent av återanvänder, men här är den enda skenbara röda tråden att alla, eller åtminstone de flesta, har en kvinna i huvudrollen. Munro måste på något sätt ha gjort gedigen research kring allt från tillvaron på ett fängelse till hur man fäller träd.
Jag tycker det är en fantastisk liten samling! För mycket lycka är tio noveller som var och en känns som en hel roman. Underbart!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
