Man kanske skulle skriva något om Nobelpriset? Som alla vet så tilldelades årets Nobelpris Bob Dylan ”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Jag hör till de som blev besvikna. På ett sätt tycker jag att det är kul att Svenska Akademien vågar tänka lite utanför lådan och faktiskt belöna extremt populistiska och oväntade personer. I teorin öppnar det upp för fler folkliga pristagare. Kanske skulle Joyce Carol Oates därmed kunna få ett pris. Det skulle få mig att jubla! Men, vad är oddsen för det egentligen? I år belönas den första amerikanen på 23 år. Jag tror inte att vi kan hoppas på att en till amerikan belönas redan 2017… Och tiden börjar rinna ut för exempelvis JCO. Damen är 78 år, ni vet…
I alla fall. Jag brukar ju faktiskt läsa nobelpristagare. Den största besvikelsen för mig handlar kanske inte så mycket om Oates och andra amerikanska författares uteblivna nobelpris, utan det handlar om just detta: i år får jag inte chansen att upptäcka en ny författare som faktiskt skriver texter.
Men jag antar att jag istället får spränga in lite Dylan bland mina vanliga spellistor…
För övrigt är det här första gången någonsin som jag har ”läst” en författare innan hen belönats med Nobelpriset. Så ironiskt!
Det är nobelvecka! Det här är alltså veckan när den ena nobelpristagaren efter den andra tillkännages. Trots att jag i princip aldrig kan gissa på förhand vem/vilka som kommer att belönas så sitter jag ändå som klistrad framför webb-TV:n när pristagarna avslöjas (ja, jag kan flexa på jobbet och jag brukar passa på att ta rast när det är dags). Jag följer alltså alla tillkännagivanden, inte bara litteraturpriset, men givetvis är just litteraturpriset lite extra spännande! Just i år får vi som det ser ut vänta till nästa vecka med att få reda på årets nobelpristagare i litteratur, men snart så!
I år tänker jag inte gissa nobelpristagare, för det är jag ju som sagt inte speciellt bra på. 😉 Däremot tänkte jag tipsa om några nobelpristagare i litteratur som jag tycker att du borde titta närmare på om du är sugen på att läsa någon riktigt bra som har belönats med detta oerhört prestigefyllda pris.
Selma Lagerlöf är obligatorisk på den här listan. Jag tycker bara det faktumet att hon som första kvinna belönades med nobelpriset i litteratur och det faktumet att hon också fick en plats i Svenska akademien gör henne till en verkligen imponerande och inspirerande person. Men sedan är hon ju också en tveklöst läsvärd författare. Eller okej. Jag förstår inte alls storheten med Gösta Berlings saga, men oj, vad jag gillar Kejsarn av Portugallien och Jerusalem!
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
Sigrid Undset tycker jag också att man gott kan läsa. Åtminstone om man har en skön läsplatta och gott om tid, för hennes böcker om Kristin Lavransdotter är på måååånga hundra sidor. Det tog mig evigheter att läsa ut min samlingsutgåva om Kristin Lavransdotters liv i medeltidens Norge, men det var helt klart värt det. Nu har böckerna dessutom kommit i nyutgåva och i ny översättning dessutom.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
John SteinbecksMöss och människor läste jag på gymnasiet och jag blev verkligen berörd och gripen av berättelsen. Det är en kort liten bok. Färre än hundra sidor, tror jag? Så den är tipset för den som kanske inte har så mycket tid, men som ändå vill läsa en läsvärd nobelpristagare.
Möss och människor av John Steinbeck
En annan som skriver berättelser med ett litet färre antal sidor är Patrick Modiano. Jag läste Lilla smycket för några år sedan och tyckte verkligen om den. Det är något speciellt med såhär tighta och korta berättelser som ändå rymmer så mycket.
Lilla smycket av Patrick Modiano
Just det är för övrigt lite av Alice Munros paradgren. Hon skriver uteslutande noveller och i detta format lyckas hon bygga karaktärer, miljöer och berättelser som få andra. En fantastisk författare!
På fri fot av Alice Munro
Nu blir kanske min lista lite biased mot svensk litteratur… Men Tranströmer! Läs Tranströmer! Jag har svårt för att läsa poesi, men Tranströmers dikter är lätta att ta till sig. Jag är oerhört förtjust i min samlingsvolym med hans diktsamlingar.
Dikter och prosa 1954 – 2004 av Tomas Tranströmer
Orhan Pamuk skriver mångbottnade berättelser från Turkiet. Nu har jag inte direkt plöjt igenom hela hans författarskap, men det jag har läst har jag tyckt väldigt mycket om. Särskilt fängslad och berörd blev jag av Oskuldens museum, som råkar vara lite av en favoritbok för mig.
Oskuldens museum av Orhan Pamuk
Jag skulle kunna räkna upp fler läsvärda nobelpristagare, inser jag (oväntat?), men då blir inlägget för långt. 🙂
Vill du läsa om alla nobelpristagare så tycker jag att du ska kolla in min bokcirkelkollega Nobelprisprojektet. Nu har hennes blogg paus, men arkivet är fantastiskt!
På fri fot är en novellsamling av den nobelprisbelönade författaren Alice Munro. Jag har läst flera av hennes andra novellsamlingar och jag fascineras och förvånas varje gång över hur hon får ihop sina berättelser. Trots novellformatets begränsade sidantal så brukar hon kosta på sig att skriva långt och detaljerat på ett väl avvägt sätt. Det brukar också göra att det är svårt att veta hur novellen ska sluta. Munro har en tendens att bygga upp och sedan plötsligt göra en oväntad vändning. Den som gillar Munros berättarstil kommer inte att bli besviken på På fri fot.
I novellerna i På fri fot avhandlas ett antal kvinnoöden. Flera av novellerna har en och samma huvudperson, Juliet, i huvudrollen och läsaren får följa henne genom livet. Den kanske mest berörande berättelsen tycker jag dock är den inledande novellen som delar titel med hela samlingen. Berättelsen kretsar kring en kvinna som gör ett försök att fly från ett förhållande som inte längre fungerar.
Jag tycker om Munros noveller och jag tycker att På fri fot är en läsvärd samling. Jag måste dock starkt avråda från att lyssna på ljudboksversionen. Jag har lyssnat på ljudboken i en app för ljudböcker och det har inte gått att bläddra mellan novellerna och det var inte alltid tydligt när en ny novell påbörjades. Det blev otroligt förvirrande för mig när Juliet-novellerna dök upp och jag inte förstod om Munro gjort ett märkligt tidshopp och temabyte eller om jag nu lyssnade på något helt nytt. Det blev en hel del frustrerat spolande fram och tillbaka i boken. Uppläsningen är i och för sig bra, så den som lyssnar på CD eller på annat sätt har tydliga ljudspår att hoppa mellan kan kanske välja en sådan.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa egensinnigt komponerade noveller om några fascinerande kvinnoöden.
Betyg: 3 getter av 5.
Om Alice Munro och På fri fot
Alice Munro (född 1931) är en kanadensisk författare. Hon debuterade 1968 med novellsamlingen Dance of the happy shades och har sedan dess hållit sig till novellformatet. 2013 belönades hon med Nobelpriset i litteratur med den kärnfulla motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Henne senaste novellsamlingen är Dear life (Brinnande livet) från 2012, som kom på svenska 2013.
Originalets titel: Runaway (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Uppläsare: Louise Raeder.
Utgivningsår: 2004 (första kanadensiska utgåvan, McClelland and Stewart), 2014 (första svenska utgåvan, Atlas), 2014 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 355 (ca 12 h lyssning).
ISBN: 9789173894685, 978-91-87725-30-2.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Kulturkollo, Och dagarna går….
Köp hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Baksidestext
”Få Nobelpris har mötts av så unisont jubel som Alice Munro 2013. Alice Munro har älskats av svenska läsare redan innan priset, men nu blev genombrottet fullständigt.
Nu utkommer Alice Munros novellsamling På fri fot från 2004 på svenska för första gången.
På fri fot består av åtta berättelser om frihet, tillhörighet och familjeband. Alice Munro skriver om kvinnor som trots, eller på grund av, sin särskilda begåvning och känslighet inte riktigt passar in. De söker frigörelse, men det är aldrig enkelt. Munro är suverän på att skildra de livsavgörande konsekvenserna av små och till synes obetydliga beslut. Hon förklarar inte livet för sina läsare, hon avslöjar det.”
Eyvind Johnson är en författare som har lyckades med konststycket att både få en stol i Svenska akademien och att belönas med nobelpriset i litteratur (Harry Martinson lyckades i och för sig med samma prestation). En sådan författare måste det ju vara något speciellt med, eller hur? Med stor förväntan har jag nu läst hans roman Strändernas svall, som återberättar myten om den grekiske hjälten Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Medan Odysseus råkar ut för det ena efter det andra, och bland annat fastnar hos Kalypso i sju hela år, så väntar Odysseus fru, Penelope, tålmodigt där hemma på Ithaka. Det saknas inte friare, som hoppas på att Penelope ska ge upp sin väntan och välja någon av dem. Friarna äter dem nästan ur huset och Penelope gör sitt bästa för att hålla friarna ifrån sig och hålla ekonomin i styr. Även Odysseus och Penelopes son, Telemachos väntar. Och väntar. Och Odysseus försöker att planera sin återkomst och att ta sig hem.
Strändernas svall är en förvånansvärt lättläst roman. Språket känns helt piggt och modernt och går att läsa med fint flyt. Tyvärr har jag inte grekisk mytologi i färskt minne och det saknade jag faktiskt under läsningens gång. Det var inte helt lätt för mig att hänga med eller förstå vilka alla personer är. Jag vet inte om det är en förutsättning att ha en massa bakgrundskunskaper i och för sig. Det går att läsa boken rakt upp och ner och höra berättelsen för första gången också, men det är nog inte så det är tänkt.
Jag tyckte att det var en fin liten berättelse, men samtidigt blev det bara en saga för mig. Boken grep inte tag. Det var heller inte så lätt för mig att se de kopplingar som tydligen ska finnas till Andra världskriget. Över huvud taget känns det som att boken inte har så många lager. Inte när jag läser den.
Strändernas svall var säkerligen speciell när den kom, men mig lämnade den inte riktigt så berörd som jag hade hoppats. Det är en lättläst klassiker, men för att få ut allt behövs uppenbarligen förkunskaper och insikter som jag inte har. Tyvärr.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst klassiker om en lång hemresa och en lång väntan: Odysseus hemfärd från det trojanska kriget.
Betyg: 3 svinaherdar av 5
Citerat ur Strändernas svall
”De gick (alltför hastigt, tyckte gumman) igenom räkenskaperna. Får- och svinstammarna på ön minskade fortfarande betydligt, även på getter var det åtgång: de försvann. Kreatursbeståndet på Levkas och fastlandet – lantbruken på akarnaniska kusten – beskattade också kraftigt.
– Att folk kan stoppa i sig så otroligt mycket, Evrykleia!”
Strändernas svall av Eyvind Johnson
Om Eyvind Johnson och Strändernas svall
Eyvind Johnson (1900 – 1976) var en svensk författare som bland annat skrev arbetarlitteratur. Johnson debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna, men är kanske mest känd för den självbiografiska romansviten Romanen om Olof, som bland annat skildrar arbetet inom träindustrin. Johnson blev ledamot av Svenska akademien 1957 och belönades med Nobelpriset i litteratur tillsammans med akademikollegan Harry Martinson 1974.
Utgivningsår: 1946 (första svenska utgåvan, Bonniers), 1992 (den här utgåvan, Bonniers), 2000 (utgåvan på bilden, Bonniers).
Antal sidor: 598.
ISBN: 91-0-055403-0, 9789100575465.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.
Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.
Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.
Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar så att det inte vore så.
I korthet
Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.
Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.
Den femte sanningen av Doris Lessing
Om Doris Lessing och den femte sanningen
Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.
Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.
När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.
Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”
Mina föräldrar är de gulligaste. Trots att jag är vuxen och allt möjligt så blir jag fortfarande bortskämd med namnsdagspresent såhär års. Jag har i flera år fått nobelpristagarböcker. I år kom den här guldiga, underbara av årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj.
Och lättar man lite på omslaget så är den fortfarande lika fin:
Det hade jag eventuellt inte förstått om inte någon (Bokhora?) hade visat upp det på Insta.
Just nu måste jag läsa följande böcker p.g.a. återlämningsdatum på biblioteket + bokcirkel + påbörjat för tusen år sedan:
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn
Krigsdagböcker
Nattvakten
Kristin Lavransdotter
Wicked
Men sedan är det fasen dags att kasta sig över det här reportaget om Tjernobyl.
Vad kul att Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur! Med kul menar jag att jag gläds åt att någon så förhandstippad och önskad författare får årets pris. Jag tycker att det har surrats om henne överallt den senaste tiden. Det har snackats så mycket om henne i nobelsammanhang att jag faktiskt började frukta att Svenska akademien skulle välja bort henne bara därför. 😉 Nu jobbar de knappast så, men ändå.
Själv har jag faktiskt inte läst någon av Aleksijevitjs böcker (ännu), men jag vill gärna läsa någon, eller flera, av dem. 🙂 Vilken bok är bra att börja med? Jag har förstått att hon har skrivit en hel svit med böcker om Sovjetunionens upplösning, men man kanske inte måste läsa i någon viss ordning?
Ibland när Nobelpriset går till en för mig helt okänd författare så tänker jag att det är bra och fint att priset kan användas för att rikta strålkastaren mot en författare som borde upptäckas av fler (till exempel mig), men ibland känner jag också att Nobelpriset emellanåt måste gå till just de här författarna som läsarna verkligen längtar efter att få se som pristagare.
Inför priset hade jag ju en (orealistisk) önskelista, men någon seriös gissning satt jag inte inne på. Jag måste ändå erkänna att jag var väldigt peppad och förväntansfull inför tillkännagivandet. Jag brukar bli det. Det är ett sådant stort och häftigt pris och det finns så många fina storys kring priset. I torsdagens DN fanns det flera fina artiklar om detta. Jag älskar särskilt historien om dagen när Tomas Tranströmer fick veta att han var årets pristagare. Jag vet inte vad det är med mig, men allt som rör Nobelpriset och Tomas Tranströmer får mig att gråta (på riktigt och bokstavligt). Det är något med hela grejen om hur det alltid, i många år, fanns ett pressuppbåd utanför hans hus, som en hyllning. Det är så hjärtskärande på något sätt. Och en dag bara hände det. Tio minuter i ett ringde de från akademien. Åh. Att lyssna på tillkännagivandet är lite som att få dela den där förvåningen och glädjen med en författare.
Men jag måste erkänna att jag har varit pepp hela veckan på det här med Nobelpriset och det gäller inte bara litteraturpriset. Jag älskar att kolla på tillkännagivandena! Jag har ett flexigt, lyxigt, fantastiskt jobb och kan allt som oftast ta paus när det passar. Ett undantag var till exempel fysikpriset förrförra året, som tog… ett tag… för vetenskapsakademien att enas kring. Presskonferensen blev fördröjd i timmar. En timme i alla fall? Jag kommer inte ihåg exakt, men jag kommer ihåg att jag var tvungen att jobba i alla fall.
I år har jag ryckts med av alla förhandstippningar och hype kring den franska forskaren Emmanuelle Charpentier och jag satt som på nålar i både måndags och onsdags när priserna i medicin eller fysiologi samt kemi skulle tillkännages. Charpentier, som är en av forskarna bakom ”gensaxen” CRISPR/CAS9, har gjort sina viktigaste upptäcker medan hon gästforskare på Umeå universitet, där jag själv har gått min grundutbildning (i ett helt annat område än Charpentiers, förvisso). Därav peppen. Det vore så sjukt fint om Umeå universitet kunde få lite Nobelpristagarglans. Jag älskar det där stället. Som student var man alltid så inbjuden till att ta del av eller rent av bidra till den aktuella forskningen och trösklarna var låga till att diskutera med forskare. Man fick vara en person snarare än en futtig student. Den hierarkiska strukturen som finns på ”vissa” andra universitet finns inte på UmU vad jag har märkt. Jag vet mycket väl hur hunsade och illa behandlade doktorander kan vara på somliga andra svenska universitet, där det är lite mer prestige och status inblandat i allting. Jag har hört skräckhistorier om hur doktorander snarare förstör för varandra än hjälper varandra i den ständiga hetsjakten efter resultat, publicitet, forskningsmedel, arbetstillfällen och titlar… Och jag har många trista historier om fruktansvärda handledare också. På riktigt är det så det funkar på vissa håll. Men vad jag har sett så är det inte så på Umeå (jag har säkert en onyanserad och romatiserad bild, men…). Där kunde i alla fall jag, som något så futtigt som student på grundutbildningen, bli tagen på allvar. Jag skulle älska om det vore ett universitet som Umeå som skulle få en liten del av nobelprislyckan, snarare än att något av de vanliga, prestigeuniversiteten, där doktorander är piskade snarare än peppade. Jag ser Umeå universitet som ett öppet, vänligt, nytänkande och kreativt universitet. Det vore härligt om allt detta också kunde generera en Nobelpristagare.
Fast nu blev det i och för sig inte så i år. Får hoppas på nästa. 😉
Och jag fortsätter att hoppas på att Oates belönas med Nobelpriset i litteratur en dag..!
Jag erkänner direkt: jag är ingen litteraturvetare, jag är inte speciellt ”finkulturell” och jag läser dessutom väldigt sällan böcker från andra delar av världen än typ… Sverige. Så nej, jag bör knappast uttala mig om vem som borde få Nobelpriset i litteratur! Men! Om jag ändå skulle göra det så är min önskelista som följer:
Joyce Carol Oates. Okej, okej, okej. Hon är lite för produktiv och möjligen lite ojämn, men skit i det! Få författare skriver så insiktsfullt och berörande om de villkor som många västerländska kvinnor måste förhålla sig till. Hennes böcker handlar allt som oftast om kvinnor i olika utsatta situationer och inte sällan låter hon fattiga kvinnor med dåligt socialt och kulturellt kapital spela huvudrollen. Ett tema som ofta återkommer är att vara ”den andra kvinnan” – att leva ett liv i känslomässig beroendeställning till en man som är gift med en annan kvinna. Hennes böcker känns alltid extremt levande och extremt insiktsfulla. Oates är också en av få, eventuellt den enda, som kan komma undan med att skriva en bok på 600+ sidor. Hon brukar faktiskt få även alldeles för långa berättelser att kännas tighta och precisa. Hennes bästa: Blonde.
Sofi Oksanen. Jag har bara läst en av hennes böcker och det är naturligtvis lite tunt, men den boken är å andra sidan så fruktansvärt bra och skickligt komponerad att den ensam räcker för att ge en fingervisning om att här finns faktiskt en riktigt stor författare som har riktigt viktiga saker att berätta om. I boken Utrensning berättar hon om tillvaron i ett Sovjetockuperat Estland där människor lever under ett fruktansvärt förtryck och tvingas ange varandra för att rädda sitt eget skinn. Berättelsen vävs skickligt ihop med en mer nutida berättelse om en annan kvinna som lever under ett fruktansvärt förtryck: traffickingoffret Zara. Oksanen drar intressanta paralleller mellan de båda berättelserna, men framför allt berättar hon ett stycke historia estnisk historia som många är omedvetna om. På varje sida briljerar hon med sina exakta formuleringar och brinnande känslor som utspelar sig mellan raderna. Bästa bok: Utrensning (obs: den enda jag har läst, obs 2: jag missade ett tåg en gång när jag läste den här boken; nästa tåg gick tre timmar senare).
Chimamanda Ngozi Adichie. I en serie helt fristående böcker har Adichie tagit på sig att berätta för världen om Nigeria. I Lila hibiskus kretsar det kring kolonialismen, i En halv gul sol om inbördeskriget (Biafrakriget) och i Americanah är det ett mer modernt Nigeria som står i fokus och berättelsen följer en av alla de som söker lyckan i utlandet och den rasism som hon får uppleva där. Adichie är en enastående författare: intelligent, skicklig och med en ilska som känns. Att läsa hennes böcker är lite som att bli uppläxad. Och det behövs. Det är alldeles för många som behöver uppdateras om hur rasism kan se ut. Bästa bok: Americanah.
Jonas Hassen Khemiri. Khemiri får vara med på min lista eftersom jag måste kvotera in en karl. 😉 Nej då, han är faktiskt helt uppriktigt en av mina största favoritförfattare, inte minst för hans lekfulla och roliga sätt att förhålla sig till språket. Med stor uppfinningsrikedom använder han själva språket, orden, som en stor del av berättandet. Jag blir allt som oftast lika förtrollad av hans stil som av berättelserna i sig. Berättelserna i sig är dock allt annat än sekundära. Khemiri är beundransvärd för sitt rakryggade sätt att våga kritisera och peka på rasism, främlingsfientlighet och utanförskap. Bästa bok: Montecore: En unik tiger.
Vem som blir årets pristagare kan tänkas meddelas nästa torsdag. En hyfsad lågoddsare och en mer seriös gissning från mig, än mina 4 ovan, är att Nawal El Sadaawi belönas i år. Hon är en inspirerande feminist som trots att hon är 80+ forfarande strider för jämlikhet och rättvisa i sitt hemland Egypten. Hon är väl värd ett pris, på sitt sätt, men jag rekommenderar verkligen ingen att läsa hennes totalt obegripliga och fruktansvärt svårpenetrerade och pretentiösa bok Den stulna romanen. Det är i sanning en av de absolut sämsta böcker jag läst. 😮 Jag skäms för det! Men så är det. Lägst odds är det i och för sig på att jag helt enkelt inte känner till årets pristagare. Det är så det brukar vara…
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.