Jag har precis läst ut Never let me go av Kazuo Ishiguro och påbörjat Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Det är en slump, men nobelpristagarna avlöser varandra i min läsning just nu. Det är inte alla nobelpristagare som har fallit mig i smaken (och jag har naturligtvis inte läst alla!), men självklart är Nobelpriset en kvalitetsstämpel och både Ishiguro och Aleksijevitj hör till mina favoriter. Man kan lugnt säga att det har känts märkligt att läsa dessa mästerliga, prisbelönta böcker, samtidigt som hela Svenska Akademien rasar ihop. Jag vet knappt vad jag ska säga.
Förvisso känns det inte förvånande att organisationer rasar samman när det saknas mångfald och insyn. När samma personer träffas, år efter år, och tydligen får göra lite som de vill utan att någon griper in eller får någon riktigt insyn i vad de gör, ja, då blir det nog en väldigt osund miljö till slut. Om man adderar att de där människorna kommer från ungefär samma kretsar så kan man förstå att det inte kan bli någon direkt dynamik i det hela. Redan Selma Lagerlöf vittnade om problemet med de gamla gubbarna som satt på sina stolar år efter år… Som här, i ett brev till Sophie Elkan (jag hittade citatet i en krönika av Björn Wiman i DN):
”På torsdagen var jag ju också med om ett rätt intressant akademisammanträde angående ordboken. Allt mer och mer förvånad blir jag över att märka vad allt den institutionen har att tänka på, den är ju ett riktigt ämbetsverk. Hade medlemmarna där plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga.”
Man undrar lite hur Selma Lagerlöf hade det under sin tid i Akademien. Hon var den första kvinnan att väljas in och var ensam kvinna under alla år hon hade sin stol i sällskapet. Nu har vi precis fått bevittna hur kvinnor i Akademien har spelats ut mot varandra och manövrerats bort. Över hundra år har gått sedan Selma Lagerlöf fick stol nummer 7, men kanske fanns det trots allt en större öppenhet på den tiden. Vem vet? Jag avundas i alla fall inte den eller de som ska försöka få den nuvarande spillran av Svenska Akademien på fötter igen. Att gubbväldet tyckte att det var en nystart att peta Sara Danius och Katarina Frostenson (som förvisso bara har en paus på obestämd tid) säger allt.
Svenska Akademien gör mycket för det svenska språket och de fördelar en lång rad priser och stipendier, men för gemene man är det väl ändå Nobelpriset som smäller högst. I år hoppas jag att Akademien tar sitt förnuft till fånga och avstår från att dela ut ett pris. Jag menar: en samling gubbar med Horace Engdahl i spetsen – kan en sammanslutning bli mer irrelevant? (För sakens skull: det finns några kvinnor kvar, även om åtminstone någon av dem har starka kopplingar till ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, vad jag förstår, och för all del finns det några män som starkt satt sig emot att peta Danius).
Vi var nog många som undrade vad det var frågan om när Bob Dylan fick Nobelpriset (…), men det blir en nivå värre om den nuvarande uppsättningen av aktiva ledamöter ska utse en pristagare. Trovärdigheten är ju inte så hög, om man säger så. En Akademi vars majoritet sysslar mer med att beundra och gynna varandra än att faktiskt jobba med det Akademien är till för, ja, den borde faktiskt inte få finnas kvar.
Jag är en skeptisk läsare. När böcker hyllas överallt, hela tiden, så brukar jag tveka och tänka att de inte kommer att leva upp till de höga förväntningarna, men ibland har jag faktiskt ingen anledning att vara så misstänksam. Ibland är faktiskt böcker precis så bra som alla säger och ibland är böcker oväntat bra. Jag har redan bloggat om en del sådana titlar (inlägg 1 och 2), men det var något år sedan senast, så jag tänkte följa upp med 5 nya: 5 oväntat bra böcker.
När Min fantastiska väninna av Elena Ferrante kom ut i Sverige så diskuterades boken och författaren precis överallt, precis hela tiden. Jag undrade ofta om det var boken eller hemlighetsmakeriet kring pseudonymen Elena Ferrante som gjorde att alla ville diskutera och hylla den. När jag sedan läste Min fantastiska väninna så tyckte jag att den var ”helt okej”, men ärligt talat så var den inte så mycket mer än så. Boken är första delen i en kvartett där läsaren får följa vännerna Elena och Lila genom livet i Neapel (och en del andra platser i Italien) och visst var det fint skrivet och en intressant bok, men Min fantastiska väninna kändes också lite väl lång. Sedan fortsatte jag ändå att läsa de senare delarna i serien och oj vad berättelsen växte. Det kändes faktiskt riktigt sorgligt att lägga den avslutande delen, Det förlorade barnet, åt sidan. Det blev rent av tomt att inte ha Lila och Elena i närheten något mer.
Det förlorade barnet av Elena Ferrante
Hemmet av Mats Strandbergblev en snackis när den kom ut och det kändes som att precis alla läste denna den här skräckromanen, som utspelar sig på en så oväntad plats som ett äldreboende. Jag var lite orolig för att det skulle kännas töntigt med en skräckberättelse förlagd till en sådan miljö, men jag hade fel! Författaren har verkligen fått ihop det och vid sidan om själva spänningsromanen så är det också en väldigt fin bok om demens och om att vara anhörig.
Hemmet av Mats Strandberg
Fördomarna brukar flöda friskt när jag är på väg att sätta tänderna i en nobelprisbelönad bok. Det finns mer än en nobelpristagare som gjort sig skyldig till böcker som flyger flera meter över huvudet på mig. När jag hörde flummiga beskrivningar om Svetlana Aleksijevitjs dokumentärromaner med ”mångstämmiga röster” så kände jag mig rätt matt. Det lät verkligen komplicerat och svårt. Jag hade dock helt fel! Bön för Tjernobyl gick rakt in i hjärtat och är ett av de mest drabbande verk jag har läst. Jag fullkomligt älskar den här boken och vill läsa mer!
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Feelgoodböcker brukar inte imponera på mig. I den genren finns det allt för många fällor att falla i och många böcker känns väldigt ”mallade” och töntiga. En positiv överraskning från förra året var Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Det är den första och hittills enda boken som jag har läst av henne och jag har förstått att hon hör till de författare som har ”knäckt koden” och hittat ett fungerande recept som hon upprepar i roman efter roman. Dillon skriver alltså feelgoodböcker om kärlek och trassel – och hundar. Jag kanske inte skulle ha älskat den här boken om den var den tredje Dillon-romanen jag läste på rad, men när jag läste Hundra omistliga ting så blev jag i alla fall genuint glad. Den innehöll så himla mycket fint, inte minst karaktärer att vilja vara kompis med. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken!
Uppföljare är svårt. Jag läste och bokcirklade Projekt Rosie av Graeme Simsion och vi var många som tyckte väldigt mycket om den här annorlunda kärleksberättelsen där huvudrollsinnehavaren är en person som, helt okommenterat, har en del typiska autistiska drag och som med sin speciella syn på livet börjar att söka efter en livskamrat. Jag behöver kanske inte göra en spoilervarning när jag säger att han hittade en partner till slut. Så kom uppföljaren: Rosieeffekten. Skulle det bli upprepande? Ointressant? Skulle det bli en bok om oproblematisk förälskelse och olidligt mycket ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nä, författaren lyckades faktiskt följa upp med en bok där allting faktiskt inte fungerar helt smärtfritt. Humorn och värmen kändes igen i bok nummer 2, men här fanns också nya vinklar och en ny berättelse. Så bra!
Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf är en klassisk spökhistoria som tar upp frågor som girighet, hämnd och svek. Betyg: 4 luvor av 5.
Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld, Anna Svärd av Selma Lagerlöf
När jag gick på högstadiet läste jag Selma Lagerlöfs spökhistoria Löwensköldska ringen. Boken är den första delen i en trilogi som brukar kallas detsamma som den inledande delen. Tyvärr följde jag aldrig upp och läste de två avslutande delarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Det känns som en brist som det är dags att åtgärda! För att komma in i berättelsen igen har jag alltså läst Löwensköldska ringen på nytt.
Löwensköldska ringen är en klassisk spökhistoria som kretsar kring människor som på grund av sin girighet drabbas av en förbannelse. Den gamle generalen Löwensköld har begravts med sin dyrbara sigillring, en gåva från Karl den tolfte och ett föremål som generalen har önskat ha med sig i döden. Ringen blir dock snabbt uppsnappad av en bonde från trakten, som med sin fru går till graven en natt och öppnar kistan. Ändlösa olyckor kommer att förfölja bonden och hans fru. Även efter deras död fortsätter ringen att dra olycka över sig. Den orsakar till exempel att tre män döms till döden och den blir också använd i en hämndhistoria, där ett oskyldigt barn används som verktyg för att få med sig ringen in till Hedeby, där familjen Löwensköld, ättlingar till den gamla generalen lever. Hedeby blir hemsökt och den enda som inte verkar väcka generalens vrede är en nyanställd hushållerska, som egentligen är hemskt mörkrädd.
Löwensköldska ringen är en spännande bok som tar upp frågor som girighet, hämnd och svek. Den är lättläst och bokens teman ligger inte precis dolda för läsaren. Jag kan förstå varför boken är en populär klassiker att sätta i händerna på skoleleverna – den inbjuder verkligen till samtal. När jag själv läste Löwensköldska ringen som skolelev så tror jag i och för sig att jag främst läste den som en spökhistoria. Nu återvänder jag till den här berättelsen och ser människor framför mig, människor från olika klasser och med olika status, men som plötsligt pressas utifrån av makter som faktiskt ingen av dem, oavsett ställning, kan riktigt kontrollera. Det är intressant och fint berättat. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen.
Om Selma Lagerlöf och om Löwensköldska ringen
Selma Lagerlöf (1858-1940) var en svensk författare. Under sin tid hann hon både belönas med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna) och själv bli invald i Svenska Akademien (även där som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan både romaner och noveller. Selma Lagerlöfs hem, Mårbacka, är öppet för besökare. Mer information om Selma Lagerlöf och hennes verk kan t.ex. hittas hos Selma Lagerlöf-sällskapet.
Uppläsare: Saga Hedberg.
Utgivningsår: 1925 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Svenska ljud classica), 2017 (pocketutgåvan på bilden, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 186 (ca 3,5 h lyssning).
Läs även: de två avslutande delarna i Löwensköldska ringen: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd.
ISBN: 978-91-7639-008-5.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En klassisk spökhistoria av Selma Lagerlöf. Den ryktbare general Bengt Löwensköld ligger på sin dödsbädd och hans sista önskan att få begravas med en ring. Efter hans död öppnas graven och ringen stjäls. Varje person som kommer i kontakt med ringen får besök av den döde generalen som snart sätter skräck i hela bygden. Den stulna ringen lockar alla som kommer i kontakt med den rakt i fördärvet och nu gäller det att återbörda ringen till generalen innan det är för sent… Löwensköldska ringen är den första boken i en trilogi där del två är Charlotte Löwensköld (1925) och del tre Anna Svärd (1928).”
Nu är det spännande! Imorgon tillkännages det vem som belönas med årets Nobelpris i litteratur. Jag tänker inte ge mig på att gissa vem som vinner i år, men i samarbete med BookBeat tänkte jag tipsa om 5 nobelprisbelönade favoriter som du kan hitta i BookBeats app med ljudböcker och e-böcker.
Selma Lagerlöf är en dam att inspireras av! Hon var den första kvinnan som belönades med ett Nobelpris och också den första kvinnan som fick en plats i Svenska Akademien. Hon har skrivit några av mina favoritböcker, t.ex. Kejsarn av Portugallien och Jerusalem och i detta nu ligger Löwensköldska ringen och väntar i min telefon – jag blev så väldigt inspirerad till att läsa om den boken efter att ha sett föreställningen Charlotte Löwensköld på Västanå teater i somras. Alla de här böckerna och många andra Lagerlöfböcker finns hos BookBeat. Jag tänkte särskilt tipsa om några böcker som kanske är snäppet svårare att hitta i bokhandeln, t.ex. Troll och människor, som är en samling där många av Lagerlöfs noveller återfinns. Jag läste ett antal av hennes noveller i somras och tyckte verkligen om dem!
Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf
Sigrid Undset är en annan nobelprisbelönad kvinna att inspireras av. 1928 belönades hon med Nobelpriset i litteratur för sina romaner. Den kanske mest lästa och älskade är mastodontverket Kristin Lavransdotter, som egentligen består av 3 delar, men som ofta ges ut i en rejäl kloss med alla delar i trilogin. Det gör boken särskilt lämplig att läsa som e-bok! Slipp försöka hålla i en bok som väger flera kilo – du kan ändå ta del av denna ljuvliga berättelse om kvinnoliv på medeltiden.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Alice Munro är en mer nutida nobelpristagare. 2013 belönades hon med nobelpriset med den korta och kärnfulla motiveringen ”den samtida novellkonstens mästare”. Och jepp, hennes noveller är riktigt bra. Trots det begränsade sidantalet lyckas hon alltid måla upp karaktärerna, stämningen och miljöerna så att de blir sällsynt levande. Dessutom är hennes noveller överraskande långrandiga, på ett positivt sätt. Jag vet ingen annan novellförfattare som vågar ägna flera sidor åt att nörda ner sig i t.ex. trädfällning. Uppfriskande! Hos BookBeat hittar du novellsamlingen För mycket lycka, som jag tycker väldigt mycket om.
För mycket lycka av Alice Munro
Året därpå, 2014, belönades en annan författare som brukar hålla sig till de lite kortare och tightare berättelserna: Patrick Modiano. Jag har hittills bara läst en av hans romaner: Lilla smycket, men det är å andra sidan en mångbottnad kortroman som verkligen gav mersmak. Hos BookBeat hittar du Lilla smycket, men även ett helt gäng andra romaner av Modiano, däribland två som stått länge i min bokhylla och väntat: De yttre boulevarderna och De dunkla butikernas gata.
Lilla smycket av Patrick Modiano
Förra årets nobelpristagare då? Det är förmodligen många som än idag har svårt att smälta att priset förra året gick till folkmusikern Bob Dylan. För mig kändes det lite krystat att börja ge ut hans låttexter i bokform, men jag måste erkänna att jag blev verkligt överraskad, på ett positivt sätt, av hans Memoarer! Jag har nästan svårt att tro på att han har skrivit boken själv (vilket han tydligen har?!), för den är väldigt fint komponerad. Jag är inget stort Dylanfan, men jag uppskattade verkligen boken, som främst kretsar kring tiden för hans stora genombrott. BookBeat har Memoarer som både e-bok och ljudbok.
För 169 kr kan du alltså använda BookBeat för att lyssna på ett obegränsat antal ljudböcker och läsa ett obegränsat antal e-böcker varje månad. De har ett brett utbud av nya titlar, men såklart också många gamla godingar, t.ex. de böcker som jag har tipsat om i det här inlägget. Om du inte har testat BookBeat förut kan du nu få en gratis prova-på-månad genom att gå in och registrera dig via den här länken.
Oktober är här! Finns det någon gråare och tråkigare månad än oktober? Det här brukar vara månaden då man plötsligt överraskas av att det är påfruset och halt, men den där snön, som brukar lysa upp, lyser endast med sin frånvaro… 😉 Fast det finns ingen anledning att deppa ihop. Själv tänker jag t.ex. liva upp mig med att gå på konsert med Mando Diao och jag hoppas på fler kulturella grejer – hösten brukar bjuda på en hel del!
September var en fin månad förresten. Vi inledde månaden med att skramla ihop det sista i form av bär och svamp (nu är hela frysen full och vi har flera liter med sylt 🙂 ) och att springa ett varsitt lopp (och nä, jag sprang inte under 48 minuter, vilket jag hade hoppats på, men jag fick en ny bästa miltid med 48:22 och det är jag glad över 🙂 ). Resorna har avlöst varandra: Höga kusten, Stockholm, Ålandskryssning och besök hos mina föräldrar i Uppland, där jag förresten blåste glas för första gången i mitt liv! Ja, jag har hunnit med en hel del.
Glad svampplockare!
Men det här är ju en bokblogg, så jag tänkte inte orda så mycket mer om septembers resor. Dessutom var det ju meningen att inlägget skulle handla om oktober.
Vilka litterära händelser finns det att se fram emot i oktober?
Jo, för min del kan jag ju lugnt säga att oktober inleder den mest spännande tiden på året när det kommer till böcker! Den 23/10 tillkännages det nämligen vilka böcker som är nominerade till Augustpriset. Av alla litteraturpris är det egentligen bara Augustpriset som engagerar mig på riktigt. Jag tycker t.ex. att Nobelpriset känns som en angelägenhet för en liten kulturelit och att många av de mer folkliga priserna, som Bonniers bokklubbars Årets bok eller Stora ljudbokspriset, mest känns som något som delas ut till förutsägbara topplistetitlar. Augustpriset är något annat! Där finns det lite tyngd, utan att det för den sakens skull är ett pris som delas ut till författare som ”ingen” har läst. Jag älskar att spekulera i vilka som ska nomineras och vem som ska vinna. Jag blir upprymt lycklig när mina önskningar slår in och priset går till en favorit (och jag blir oerhört besviken när priset går till någon helt annan… jag har fortfarande inte lyckats smälta att Aftonland inte fick något pris förra året! 😉 ). Så ja, Augustpriset ser jag fram emot!
Sedan älskar jag såklart nobelpristillkännagivandena också och de är också i oktober. Jag brukar kolla på webbsändningarna varje dag det är något nytt tillkännagivande. Som kemist/fysiker med ett visst intresse åt medicinhållet så finns det mycket att inspireras av den veckan. Tillkännagivandet från Börssalen är också megaspännande såklart. Jag sitter alltid där framför datorskärmen och stirrar på DÖRREN. 🙂 Och som vanligt: jag har ingen aning om vem som får nobelpriset i litteratur i år, men det blir säkert någon respektabel person med en gedigen bibliografi, någon som väger upp för förra årets folkpopartistchock.
Kommer det ut någon spännande bok i oktober då? Ja, nytt från Haruki Murakami t.ex. Hans memoarer (essä? biografi?) Författare till yrket kommer ut nu i oktober. Sara Bergmark Elfgrens nya, Norra latin, är väl annars den jag ser fram emot mest. Jag hoppas på något som är lite i samma stil som den fantastiska Engelsforstrilogin, som jag tycket så mycket om. 🙂
Som vanligt brukar jag vara sist på bollen… Så jag läser säkert något helt annat i oktober. Men vad läser jag den här månaden egentligen?
Jag frågade förra månaden och fick ett svar: jag bör helt klart läsa Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit. Jag är säker på att den kommer att bjuda på igenkänning och väcka en massa tankar. 🙂 Jag tänkte också läsa mina Astrid Lindgren-noveller som jag fick i julklapp (!). Jag är inte så bra på att läsa böcker direkt när jag får dem, men det betyder verkligen ingenting annat än att jag fortfarande ser megamycket fram emot läsningen, men att annat har kommit emellan. Nu känns det i alla fall som hög tid. 🙂 Jag hade tänkt läsa dem i somras, men då semestrade jag i Värmland, fick inspiration och kastade mig över ett gäng Selma Lagerlöf-noveller istället.
Den gamle och havet av Ernest Hemingway är en kortroman om en fiskare som efter 84 dagars utebliven fångst plötsligt får en enorm fisk på kroken. Det är en på sätt och vis påfrestande bok om en plågsam kamp mellan en man och en fisk. Betyg: 3 baseballmatcher av 5.
Den gamle och havet av Ernest Hemingway
För 12 år sedan läste jag Ernest Hemingways klassiker Den gamle och havet. Jag minns den som ”en bok om en man som sitter i en båt och försöker få iland en fisk”. Även om jag även minns den som läsvärd så känns det inte som en självklar bok att läsa om, men när den nu så lägligt har gått som radioföljetong i Sveriges radio och dessutom har bokcirklats i Lundströms bokradio så har jag faktiskt inspirerats till att göra just detta.
Boken handlar om fiskaren Santiago, som i 84 dagar förgäves har försökt få fisk. Nu har hans medhjälpare, en ung pojke, motvilligt övergett honom för att försöka få mer tur hos någon annan fiskare. Det börjar bli ytterst eländigt med de uteblivna fångsterna och därmed de uteblivna inkomsterna, men plötsligt, när han är ensam långt ute till havs, så får han faktiskt napp – och fisken är helt enorm. Mannen och fisken kämpar båda för sina liv.
Jag måste erkänna: för mig är det här fortfarande ”bara” en bok om en man som sitter i en båt och drar iland en fisk. Jag brukar gilla långsamma berättelser som fokuserar mer på form och stil än berättelsen, men när det gäller t.ex. den här boken så blir det för tunt för mig. En bok om en snubbe som fiskar?! Varför skulle det vara intressant för mig? Ja, naturligtvis kan man hitta symbolik och analysera berättelsen sönder och samman, men jag orkar inte det. De djupare lagren i berättelsen flyger över huvudet på mig och kvar står jag med en ganska påfrestande bok om en plågsam kamp.
Det är definitivt en bok som väcker känslor och den gör det med små medel dessutom – och det är ju imponerande. Men det här är ändå ingen bok som berör just mig på djupet. Den är helt enkelt lite för kort och rymmer lite för lite berättelse.
Om Ernest Hemingway och om Den gamle och havet
Ernest Hemingway (1899 – 1961) var en amerikansk författare och journalist. Han är bland annat känd för sina böcker och rapporteringar från kriget. Hemingway hade själv erfarenhet från Första kriget, där han tjänstgjorde som ambulansförare och som journalist bevakade han bland annat det spanska inbördeskriget och Andra världskriget. Bland hans mest kända verk kan nämnas Farväl till vapnen (A farewell to arms, 1929), som baseras på erfarenheterna från Första världskriget, och Klockan klämtar för dig (For whom the bell tolls, 1940), som bland annat handlar om det spanska inbördeskriget. 1954 överlevde Hemingway två flygolyckor men han kom att skada både lever och njurar. De mediciner som han tvingades ta efter detta gjorde honom deprimerad vilket tog ifrån honom skrivandet och gjorde honom alkoholiserad. 1961 begick han självmord.
Originalets titel: The old man and the sea (amerikanska).
Översättare: Christian Ekvall.
Uppläsare: Lars Väringer.
Utgivningsår: 1952 (första amerikanska utgåvan), 1952 (fösta svenska utgåvan, i översättning av Mårten Edlund, 1952, Bonniers), 2011 (första utgåvan av nyöversättningen av Christian Ekvall, Bakhåll), 2017 (den här ljudboksversionen av Ekvalls översättning, Sveriges radio).
Antal sidor: 128 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-7742-337-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.
Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.
I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.
Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!
Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.
Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.
Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.
Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.
De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.”
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj är ett oerhört starkt reportage där författaren ger röst åt människor som drabbats av kärnkraftsverkshaveriet i Tjernobyl. Betyg: 5 förlorade husdjur av 5.
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Den 26:e april 1986 havererar en av reaktorerna vid kärnkraftverket i Tjernobyl och ett krigsliknande tillstånd uppstår. Men till skillnad från ett atomkrig så har ingen över huvud taget tänkt tanken att ”sovjetatomen” skulle kunna haverera och det finns ingen krisplan och ingen pålitlig information till de drabbade. Det finns brandmän som åker till kraftverket medan branden fortfarande är igång – de åker rakt mot sin egen död utan att ha en aning om vad som väntar dem. Otaliga är också de som kallas till Tjernobyl, för att sanera eller transportera, eller som rent av självmant tar chansen att få jobba där ett tag, att få tjäna en hacka eftersom att även mindre påhugg kan betala sig bra jämfört med vad den enkle arbetaren kan tjäna på andra ställen. Att arbetarna och sanerarna därmed betalar med sina liv är de knappast införstådda med.
Många människor tvingas bort från sina hem och från sina sammanhang och en del hinner inte ta med just någonting från det som har varit deras liv fram till nu. Barn springer efter sina älskade katter, som de inte får ta med sig, och sparsamma, stretsamma kvinnor tvingas bort från sina hem, sina små jordlotter, sina små odlingar och syltburkar, som de inte vill överge. Allt måste de lämna, och det de lämnar blir tillgängligt för de plundrade som passar på att i hemlighet föra ut kontaminerade föremål, farliga föremål. Många är också de som återvänder och de som utfordrar sina djur med det som markerna har gett, de rikliga skördar som ser så fina ut, men som bär på den helt osynliga livsfaran som radioaktiviteten utgör. Många äter själva av det som lämnats och i många byar säljs livsmedel, av olika slag, direkt vid gatan, som om allt runt omkring inte vore kontaminerat.
Många människor blir i sig radioaktiva och hustrur blir nekade att träffa sina makar: ”Ni måste komma ihåg att det ni har framför er nu inte lägre är er man och den människa ni älskar utan ett radioaktivt föremål med en hög koncentration av strålning.”.
Katastrofen slår verkligen på alla plan och drabbar hela familjer, inklusive de barn som ofödda väntar på att komma till den här verkligheten och som sedan föds och riskerar att bli några av alla de ”Tjernobylbarn” som fötts med olika funktionshinder och/eller som utvecklat allvarliga sjukdomar, som leukemi.
I Bön från Tjernobyl ger Svetlana Aleksijevitj röst åt några av alla de som blivit offer i Tjernobylkatastrofen. Varje kapitel består av en monolog där människor vittnar om vad de har varit med om och hur det har drabbat dem. Boken innehåller inga raka fakta, inga slutsatser, inga förklaringar eller resonemang – den innehåller endast den här kören av röster, och det är verkligen oerhört kraftfullt precis som det är. Det här är berättelser som går rakt in i hjärtat och som också ger många insikter kring hur det sovjetiska samhället fungerade, eller snarare hur det inte fungerade. Det här är en helt nödvändig läsning och det bästa och mest berörande reportage jag har läst.
Citerat ur Bön för Tjernobyl
”- Jag är tolv år…
Jag är hemma jämt, jag är invalid. I vårt hus kommer brevbäraren med pension till mig och farfar. När flickorna i klassen fick höra att jag har blodcancer blev de rädda att sitta bredvid mig, att komma åt mig. Jag tittade på mina händer, min portfölj och mina skrivböcker… inget hade förändrats. Varför var de rädda för mig?
Läkarna sa att jag var sjuk för att pappa hade arbetat i Tjernobyl. Efter det föddes jag.
Jag älskar pappa…”
Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj
Om Svetlana Aleksijevitj och om Bön för Tjernobyl
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Originalets titel: Chernobylskaja molitva (ryska).
Översättare: Hans Björkegren.
Utgivningsår: 1997 (första ryska utgåvan), 1997 (första svenska utgåvan, Ordfront), 2013 (den här, utökade nyutgåvan, Ersatz).
Antal sidor: 405.
Läs även: Övriga delar i serien Utopins röster: Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
ISBN: 9789187219573.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”»Hur många gånger apokalypsen än har upprepats i konsten och hur många olika teknologiska varianter av världsundergången som än har prövats är det först nu som vi har blivit varse att livet är betydligt mer fantastiskt.« Svetlana Aleksijevitj
Tjernobyl. Ordet är synonymt med den stora kärnkraftsolyckan år 1986. Men vad vet vi om människorna som upplevde katastrofen? Om dem som lever med följderna? Eller om djuren? I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i »Tjernobylvärlden« och intervjuade hundratals människor. Resultatet blev en rad psykologiska porträtt och litterärt bearbetade monologer, som tillsammans bildar »en krönika över framtiden«. – Denna utgåva är den kompletta versionen från 2005 med drygt en tredjedel mer text och ett nyskrivet förord från 2011.”
Jag kan erkänna direkt att jag inte har lyssnat så mycket på Bob Dylan. Det var dock inte av den anledningen som jag blev besviken när Nobelpriset 2016 gick till just Dylan. Nej, det berodde mest på att jag kände mig snuvad på ett författarskap att lära känna. Jag har för vana att läsa något av varje ny nobelpristagare i litteratur och när priset gick till Dylan så kändes det inte precis som en självklar författare att läsa. Det som ändå går att läsa av Dylan är hans memoarer och det har jag nu gjort!
Det första som slog mig när jag började att läsa var att boken känns väldigt välskriven. En fälla som jag misstänker att många (hobby)författare ramlar i när de skriver memoarer är att de sållar för lite och att de fastnar för mycket i kronologin. Det är sällan så man får ihop en bra berättelse. Bob Dylans memoarer är dock inte alls någon tjatig historia som börjar i barndomen och sedan tuggar sig framåt i sakta mak, nej här märks det att Dylan har hittat vad det är han vill berätta och boken kretsar alltså kring några väl valda teman.
Mest handlar boken om tiden när Bob Dylan började slå igenom på 60-talet och hur han hittade fram till sin musik. Han namedroppar flitigt en massa musiker som har influerat honom, men även författare och andra som på ett eller annat sätt har korsat hans väg. En del av boken handlar också om den svacka som han hamnar i när kändisskapet börjar kännas som en börda och han mest av allt vill dra sig tillbaka med sin familj.
Jag måste erkänna att jag först blev lite skeptisk till att Dylan själv har skrivit det här. Det vanliga när kändisars memoarer ska ges ut är att man anlitar en spökskrivare eller en medförfattare som gör själva skrivjobbet. Vad jag kan förstå så är det inte fallet med Dylans memoarer. Det är imponerande tycker jag! Med tanke på vilken produktiv musiker han är och hur flitigt han spelar live så känns det faktiskt lite svårt att förstå hur han också har lyckats klämma in att skriva en bok och att han dessutom har fått ihop det såhär bra.
Jag tycker att Bob Dylans memoarer var riktigt läsvärda och en positiv överraskning. Självklart tror jag att sanna Dylan-fan har lite mer att hämta än vad jag hade i den här boken. Jag känner ju faktiskt inte till speciellt många av de låtar, människor och platser som Dylan refererar till, så min behållning blir ju därefter. Jag har i alla fall blivit mer nyfiken på Bob Dylan och kommer nog att spela hans musik oftare framöver. Att han verkar vara en riktig tjurgubbe som inte ens har haft vett att tacka nej till ett Nobelpris, som han uppenbarligen inte vill ha, ja, det är delvis glömt efter den här läsningen, som har fått mig att bredda bilden lite!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en ovanligt välskriven biografi och lära känna nobelpristagaren 2016 och hans influenser lite mer på djupet.
Betyg: 3+ källarpubar av 5.
Citerat ur Memoarer
”Till sist försökte vi oss på att flytta västerut – prövade några olika platser, men snart dök snokande reportrar upp i förhoppningen om att uppdaga någon hemlighet – kanske skulle jag bekänna någon synd. Vår adress trycktes i lokalpressen, och så började samma sak igen. Även om de här journalisterna hade släppts in i huset – vad skulle de ha hittat? En hel massa prylar – högar med leksaker, dragleksaker, bord och stolar i barnstorlek, stora tomma pappkartonger, kemilådor, pussel och leksakstrummor… Jag tänkte inte släppa in någon. Vi hade inte många regler hemma. Om ungarna ville spela basketboll i köket så spelade de basketboll i köket. Om de öppnade grytskåpet så ställde vi kastruller och stekpannor på golvet. Mitt hem var kaotiskt på insidan såväl som på utsidan.”
Memoarer av Bob Dylan
Om Bob Dylan och om Memoarer
Bob Dylan (född som Robert Allen Zimmerman 1941) är en amerikansk rockmusiker som har gett ut närmare 40 album och ytterligare en rad livealbum, samlingsalbum och en hel serie med bootlegs. Han står bakom välkända låtar som Like a rolling stone, Knockin’ on Heaven’s door, The times they are a-changin’, Hurricane och Blowin’ in the wind. Han har belönats med en lång rad med priser för sin musik, bland annat Grammy lifetime achievement award, Polarpriset och en Oscar för bästa sång (Things have changed från Wonder boys). 2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan har en hemsida.
Originalets titel: Chronicles. Vol. 1 (amerikanska).
Översättare: Mats Gellerfelt.
Utgivningsår: 2004 (första amerikanska utgåvan, Simon & Schuster), 2004 (första svenska utgåvan, Prisma), 2016 (den här nyutgåvan, Norstedts).
Läs även: De två kommande delarna i den här planerade trilogin (de har dock ej kommit ut ännu).
Antal sidor: 271.
ISBN: 978-91-1-307939-4.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”Platsen är Greenwich Village. Tiden är 1961, hans första år på Manhattan.
Bob Dylans New York är en magisk möjligheternas plats med ett överflöd av musikklubbar och caféer, ständiga nattliga fester, nya litterära rörelser på framväxt, snabba kärleksaffärer och tillfälliga förbindelser men också nya vänskapsband för livet.
Melankoliska hågkomster varvas med genomträngande och skarpa iakttagelser av den tid som var. Ibland lämnar berättelsen både tid och rum och gör utflykter till New Orleans, Woodstock och Minnesota.
Med ojämförlig berättarbegåvning gör Bob Dylan sin alldeles egen betraktelse över livet och de människor och platser som format honom och hans konst. En personlig skildring om en omtumlande tid och ett närgånget porträtt av en samtidsepok. Ibland avslöjande, ofta lågmält humoristiskt, alltid poetiskt och passionerat. Bob Dylan ger oss en fascinerande inblick i sin tidigare så slutna tankevärld.”
Okej, Nobeldagen var igår, men själva poängen med nobelpristagare är väl att deras verk består, så de tål nog att bloggas om även idag. 😉 I år gick ju litteraturpriset till musikern Bob Dylan, så det finns kanske inte så jättemycket att läsa från just honom. Däremot måste jag säga att jag är sugen på att läsa de nobelnoveller som förlaget Novellix har passat på att ge ut den här hösten. Särskilt lockande är den av Orhan Pamuk, som jag ju tycker så mycket om! 🙂
Ett foto publicerat av Novellix — stories to go — (@novellix)
Ibland känns det som att jag bloggar så mycket om förlaget Novellix att man nästan kan tro att jag är sponsrad av dem eller något..! Men det är jag faktiskt inte. Jag tycker bara att de lyckas gång på gång att hålla sig aktuella, intressanta och att dessutom ge ut sjukt snygga noveller! En annan riktigt fin utgivning som de fick till tidigare i år är deras kvartett med noveller om flykt. Så fina och aktuella!
Ett foto publicerat av Novellix — stories to go — (@novellix)
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
