En dag i Ivan Denisovitj liv av Aleksandr Solzjenitsyn är en smärtsam berättelse om förtrycket i ryskt arbetsläger.
En dag i Ivan Denisovitjs liv av Aleksandr Solzjenitsyn är en kortroman om den fruktansvärda tillvaron i ryskt arbetsläger, Gulag. Boken följer Ivan Denisovitj som avtjänar ett tioårigt straff som han dömts till av egentligen ingen orsak alls. Det heter att han spionerat. Det som skedde var att han tillfångatogs av tyskar under Andra världskriget. Andra lägerkamrater har ännu längre straff framför sig: 20 år, 30 år, ingen tidsbegränsning alls. Endast en av dem har varit spion på riktigt.
Läsaren får följa Ivan under en dag i lägret. Det är en riktig misärlitteratur och feelbad i sin renaste form. Kölden är fruktansvärd, hungern enorm, arbetsbördan omänsklig. Att överleva handlar om att hålla sig framme vid rätt tillfällen, skaffa rätt vänner och att hitta sätt att blidka lägervakterna. Det som smärtar mest med läsningen är ändå lögnerna och förtrycket. När man har vuxit upp i en demokrati är det plågsamt att läsa om människor som får sina liv raserade utan att kunna göra något åt det över huvud taget. Här beskrivs ett system där vem som helst kan råka riktigt illa ut och där ingen rättvisa finns, inga rättigheter kan krävas. Att tänka på vilken diktatur Ryssland alltjämt är och vilka lögner som genomsyrar dagens ryska samhälle gör att man blir så… uppgiven på något sätt. Finns det något hopp om Ryssland? Och andra diktaturer för den delen? En dag i Ivan Denisovitjs liv utkom första gången på 60-talet men är tyvärr aktuell än idag. Än idag finns arbetsläger, straffläger, omskolningsläger, vad man nu vill kalla det. Förtryck. Fy, fan.
En dag i Ivan Denisovitjs liv
Rysk titel: Odin den’ Ivana Denisovic?a. Översättare: Hans Björkegren.
Aleksandr Solzjenitsyn
Aleksandr Solzjenitsyn (1918–2008) var en rysk författare. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 1970.
Paradiset av Abdulrazak Gurnah är en annorlunda uppväxtskildring i ett Östafrika på väg att exploateras av kolonisatörer.
Paradiset av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah utspelar sig i Zanzibar under tidigt 1900-tal, då både tyskar och britter kommer till landet och brutalt tar det de vill ha. Tolvåriga Yusuf lever med sina föräldrar i en liten by, som emellanåt får besök av farbror Aziz. En dag blir Yusuf ivägskickad med farbrodern. Först när de har lämnat byn får Yusuf veta att Aziz inte är hans farbror utan i själva verket en rik handelsman som nu har tagit Yusuf som slav och som pant för skulder som hans pappa dragit på sig. Nu får Yusuf arbeta i en handelsbod tillsammans med en ung man som gått samma öde till mötes som Yusuf.
Gurnah beskriver det inte som ett svårt öde eller ett stort lidande. Berättat från Yusufs ögon blir det mer en erfarenhet att lägga till andra erfarenheter. Det är en annorlunda uppväxtskildring där Yusuf undan för undan lär sig mer om livet och människorna runt omkring honom. Särskilt formande är den svåra resa han får följa med på in i landet. Aziz ska göra affärer och ett stort följe, komplett med musiker, tar sig under svåra umbärande iväg mot de sällsynta platser som ännu inte tagits över av européerna.
Yusuf har en speciell ställning. Som ung slav har han inte mycket att säga till om. Samtidigt verkar han överallt mötas med en förvånande värme och beundran. Hans skönhet slår an något hos de flesta han träffar. Aziz själv framstår inte bara som slavägare utan tycks också se Yusuf som en liten adept att ta hand om. Det här är en berättelse som överraskar på många sätt. Tiden, kulturen och människorna ligger fantastiskt långt från mitt liv, här och nu, men också otroligt långt från vad jag föreställt mig Zanzibar tidigt 1900-tal. Jag njöt av att få följa med på den här resan mot avlägsna och svårtillgängliga byar som inte längre finns och på Yusufs resa mot vuxenlivet. Jag har sett boken beskrivas som påminnande om Mörkrets hjärta. Jag håller inte med. Jag hade svårt att ta mig igenom Mörkrets hjärta, men Paradiset känns luftig och lätt. Lockande. Den är så annorlunda mot det mesta andra jag läst!
Samtidigt: vad handlar den om? Ibland tänker jag att jag har missat något. Vad vill Gurnah säga? Vad syftar ens titeln på? Jag vet faktiskt inte! Kanske spelar det ingen roll. En del böcker kan flyga över huvudet och ändå vara fantastiska. Jodå. Jag har läst en hel del nobelpristagare och alla har inte fallit mig i smaken, men Paradiset kan jag helt klart rekommendera. Kul att få bekanta sig med ett författarskap som annars lätt hade kunnat missas, känner jag.
Paradiset
Översättare: Helena Hansson. Originalets titel: Paradise. Förlag: Celanders förlag, Albert Bonniers förlag (2021). ISBN: 9789100197186.
Abdulrazak Gurnah
Abdulrazak Gurnah (född 1948) är en författare från Tanzania, nu bosatt i Storbritannien. Han tilldelades 2021 års Nobelpris i litteratur.
Blindheten av José Saramago är en obehaglig berättelse om när samhället faller samman på grund av en epidemi där folket drabbas av blindhet.
I Blindheten av nobelpristagaren José Saramago drabbas mänskligheten av en plötslig blindhet. Epidemin startar med att en man fastnar i trafiken – från det enda till det andra ser han inget annat än ett vitt ljus och han kan inte köra vidare. Nästa offer är en man som hjälper den förste blinde hem och sedan passar på att stjäla hans bil. Därefter drar den oförklarliga sjukdomen fram från den ena till den andra. Det uppstår omedelbar panik och skräck. Alla drabbade isoleras snart i ett nedlagt mentalsjukhus, vaktade av soldater, och blir lämnade åt sitt öde. Det kommer matleveranser, men ingen ser om de blinda, ingen är beredd att hjälpa dem i händelse av sjukdom, olycka eller brand. Däremot är skräcken för dem enorm. Ingen vill bli smittad av deras olycka. Obönhörligen drabbas dock allt fler och i takt med det blir tillvaron i isoleringen allt bedrövligare.
En enda av de isolerade är seende. En kvinna väljer att ljuga om att hon drabbats av blindhet för att kunna följa med sin man till isoleringen. Hon väntar sig att det eviga ljuset ska drabba även henne, men det sker inte. Istället blir hon den som får se misär, skräck, nöd och lidande i det samhälle som alltmer löses upp och faller samman.
Blindheten är en riktigt jobbig bok att läsa. Det är svårt att inte beröras av nöden och misären. Saramago har också en förmåga att skildra äckel och smuts på ett sätt som gör att det känns verkligt. Att läsa den här boken är att vara i den dystopiska och mörka värld som författaren skildrar. Att vi alltjämt lever i en pandemi i det verkliga livet adderar ett extra lager och väcker tankar kring hur skört vårt samhälle faktiskt är. Det kan krävas så lite för att inskränka folks rättigheter, eller som i den här boken: förtrycka människor.
Jag tyckte att Blindheten var en stor läsupplevelse. Med det sagt måste jag också säga att den var rätt tung att ta sig igenom, inte bara för att den är riktigt ”feelbad”. Texten är tät och styckena är så långa att de ibland löper över flera sidor. Jag har alltid uppskattat lätta och luftiga texter och känner ett motstånd för den här typen av böcker där texten anfaller, så att säga. Jag blev alltså inte helt lyrisk över den här boken. Berättelsen är dock så stark och gripande att det väger upp. Jag kommer inte att glömma den här boken i första taget.
Blindheten
Portugals sorg: Två romaner om ordning och kaos av José Saramago (samlingsvolym innehållandes romanerna Blindheten och Alla namnen).
Portugisisk titel: Ensaio sobre a cegueira. Översättare: Hans Berggren. Förlag: Modernista (2021). ISBN: 978-91-7893-463-8.
José Saramago
José Saramago (1922–2010) var en portugisisk författare. Han belönades med nobelpriset i litteratur år 1998.
Jag brukar ivrigt följa alla tillkännagivanden under ”nobelveckan” och höjdpunkten är såklart torsdagens meddelande från Börssalen. I år missade jag hela spektaklet. När det var dags att meddela årets Nobelpristagare befann jag mig ärligt talat på Öppna förskolan och hade inte en tanke på att Svenska Akademien var på väg att tillkännage årets pristagare i litteratur. Men inte spelar det någon roll! Det är ju ändå bara ett pris, som i stort sett varje år delas ut till någon jag aldrig har hört talas om förut. Jag brukar läsa de flesta nobelpristagare förr eller senare och kommer säkert läsa Abdulrazak Gurnah så småningom, men det kändes inte speciellt viktigt att höra hans namn meddelas i en webbsändning. Hoppas Gurnah är bra, hur som helst! Nobelpristagare är ofta bra. Ibland skriver de dock lite mer obegripligt. Just nu läser jag faktiskt nobelpristagaren från -98: José Saramago. Blindheten av José Saramago är nämligen nästa bokcirkelbok. Jag tycker att den är bra, men det är också en bok som bjuder visst motstånd.
Augustpristagarna tycker jag brukar vara genomgående lättillgängliga och intressanta på samma gång, till skillnad från Nobelpristagare som kan vara lite hur som helst. Självklart följer jag Augustpriset. Jag brukar till och med gissa vilka som ska nomineras. I år missade jag dock det hela totalt! De nominerade presenterades tydligen i måndags och jag hade inte en aning. Där känner jag mig faktiskt lite besviken! Jag måste ha fallit ur någon mejllista eller något, för jag hade ingen koll alls på att nomineringseventet varit.
En nominerad ungdomsroman
Däremot var det nog tur att jag inte vågade mig på några gissningar. Jag har nämligen bara läst en endaste av de nominerade: Himlabrand av Moa Backe Åstot. Den är bra. Jag håller på den! Men så deppigt att jag helt missat alla andra! Jag som tyckte att jag läst så mycket nyutkommet..? Och hade inte Stöld av Ann-Helén Laestadius förtjänat en nominering?
En roman som hade förtjänat en nominering, tycker jag!
Nåja. Nu får jag väl skriva in 22/11 i kalendern, för då går Augustgalan av stapeln. Det vill jag inte missa!
Sånt händer inte här är en klassiker av nobelpristagaren Sinclair Lewis. Den beskrivs som en satirisk roman om ett USA förvandlat till diktatur. I samband med att Donald Trump valdes till USA:s president fick boken något av ett uppsving och kom i nya utgåvor.
Jag hade höga förväntningar på den här boken, men nej, nu ger jag upp! Jag tycker att boken är för seg. Egentligen har den inget lågt tempo, men det finns något som stoppar upp ändå. Jag tror också att mycket flyger över huvudet på mig som inte har speciellt bra koll på amerikanskt 30-tal (då boken gavs ut).
Det här är säkert en högintressant bok för många och den känns därtill som en skrämmande aktuell bok än idag. Den passade dock inte för mig just nu.
Sånt händer inte här
Sånt händer inte här av Sinclair Lewis
Amerikansk titel: It can’t happen here. Översättning: Hugo Hultenberg, reviderad av Anna Hultman. Förlag: Polaris (2018). ISBN: 9789188647450, 9789188647320,.
Sinclair Lewis
Sinclair Lewis (1885–1951) var en amerikansk författare. Han belönades med Nobelpriset i litteratur år 1930.
Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk är en rejäl tegelsten om sektledaren Josef Frank och om 1700-talets Europa.
Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk kan vara den tjockaste boken jag läst: 1 057 sidor som lustigt nog har en paginering som löper som en nedräkning. Även titeln är otroligt lång: Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan. För kloka till stöd för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium, melankoliker till förströelse.
Boken följer Jakob Frank, som ser sig själv som en frälsare. Det är 1700-tal och med sin enorma karisma lyckas han skaffa sig trogna följare. Han blir en sektledare, helt enkelt, och han leder sitt folk från land till land undan förföljelse. Han vältrar sig också i rikedom och ser till att omge sig av utvalda, unga kvinnor (och pojkar) att utnyttja sexuellt. Boken berättas till stor del av de människor som följer Jakob Frank och som har anslutit sig till hans idéer.
Visst finns det något spännande, i brist på bättre ord, med sekter. Hur uppstår de? Vem leder dem? Vad händer med dem med tiden? Vilka är människorna som ansluter sig? Så jo, visst är den intressant. Boken ger också en fin historielektion där författaren lyckas trycka in mängder av aspekter av livet och kulturella referenser från den här tiden. För mig blev det verkligen en historielektion. Jag förstod först långt in i boken att Jakob Frank har en verklig person som förlaga och att ”frankismen” också funnits på riktigt.
Kanske hade jag inte tillräckligt med bakgrundskunskaper för att fullt ut ta till mig den här boken. Jag förstår faktiskt inte riktigt varför just Jakobsböckerna betraktas som ett sådant mästerverk och som en sådan otrolig berättelse. Jag ångrar inte att jag har läst den; Det har varit ett kul projekt att ha igång parallellt med annan läsning, men det mest träffande man kan säga är att den är alldeles för lång. Alldeles, alldeles för lång. Och alldeles säkert är det så att nästan allt flyger över huvudet. Den här boken kommer knappast lämna några större avtryck hos mig.
Vill du läsa något av nobelpristagaren Olga Tokarczuk skulle jag hellre rekommendera Styr din plog över de dödas ben, som var en verklig läsupplevelse för mig, lite av en polsk Torgny Lindgren-berättelse på något sätt: lekfull, överraskande, rolig, intelligent. Jakobsböckerna är mer pretto och mastig, ingenting för den som vill koppla av med en bok.
Jakobsböckerna
Jakobsböckerna av Olga Tokarczuk
Polsk titel: Ksiegi Jakubowe. Översättare: Jan Henrik Swahn. Förlag: 2019 (Albert Bonniers förlag). ISBN: 9789100182717.
Olga Tokarczuk
Olga Tokarczuk (född 1962) är en polsk, nobelprisbelönad författare.
Ararat av nobelpristagaren Louise Glück är en personlig och vacker diktsamling om smärtsamma familjerelationer.
Ararat av Louise Glück är en diktsamling om en familj där det finns mycket sårigheter och svårigheter att nå fram till varandra. I Stewe Claesons efterord står att läsa att den är att betrakta som Glücks mest personliga diktsamling och då får man ju också konstatera att den är ganska utlämnande. Här skonas ingen. Föräldrarna skildras som känslokalla och tomma. Syskonen i familjen rivaliserar.
Kanske är det just det personliga som gör att diktsamlingen känns så lättillgänglig. Ararat är faktiskt inte svår eller tillkrånglad, vilket man annars kanske förväntar sig av nobelpristagare, om jag får låta fördomarna flöda. Jag har läst många nobelpristagare vars böcker har flugit långt över huvudet på mig. I Ararat kretsar hela boken kring samma personer, samma smärtpunkter och problem. Det är koncentrerat och precis, men inte svårt att ta till sig. Jag tycker det här är en riktigt fin diktsamling.
Det tysta huset av Orhan Pamuk är en intressant bok om livet, klass och ett Turkiet i förändring. Betyg: 3 stränder av 5.
Det tysta huset är en roman av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Den utspelar sig i ett 80-talets Turkiet, där den åldriga änkan Fatma bor i sitt stora hus tillsammans med Recep, hennes hushållare och hjälpreda. Det visar sig dock att han också har fler kopplingar till Fatma: han är det utomäktenskapliga barnet till Fatmas framlidne make och hans älskarinna, tillika deras tidigare tjänstekvinna. Det finns även ytterligare ett utomäktenskapligt barn, vars son, Hasan, är en ultranationalistisk och aggressiv ung man som driver runt i grupp, utpressar andra på pengar och agerar moralpolis.
Nu är sommaren här och stranden lockar många från stan. Fatmas tre barnbarn kommer alla från Istanbul för att besöka sin äldre släkting. Den alkoholiserade storebrodern och historikern Faruk växlar sin tid mellan drickande och att hänga i arkiv och ivrigt nedteckna små och stora anekdoter från historien. Nilgün, student och revolutionär, kopplar av vid stranden och läser vänsterradikala tidskrifter. Tonåringen Metin hänger med andra jämnåriga, uttråkade och rika unga personer som vansinneskör båtar och bilar och roar sig på ett sätt som sticker i ögonen på Hasan och hans likar. De tre barnbarnen från Istanbul har ingen aning om sitt släktskap med Recep och Hasan, två personer som funnits med i bilden under hela deras uppväxt, men aldrig tillhört deras samhällsklass eller familj. För Hasan finns det en särskild spänning i relationen till syskonen: han är förälskad i sin barndomskamrat, Nilgün, samtidigt som hon spelar i en annan liga klassmässigt.
Pamuk skildrar de olika huvudpersonernas liv: olikheter, ojämlikheter. Mellan raderna skildras också ett stycke Turkisk historia och den laddning som ligger i luften i ett Turkiet som drabbats av ett flertal militärkupper och där det i Pamuks skildringar ofta görs en svår balansgång mellan öst och väst: det sekulära och det konservativa och nationalistiska.
Jag gillar Orhan Pamuk och har läst ett flertal av hans romaner. Hans romaner brukar levandegöra Turkiet och klimatet, det politiska och kulturella, på ett intressant sätt. Hans berättelser brukar också låna från traditionella berättelser och mytologi, eller åtminstone byggas upp på ett liknande sätt. Allt detta känns igen i Det tysta huset. Och så finns det såklart en Orhan Pamuk som flimrar förbi; Han brukar ju skriva in sig själv i en mer eller mindre betydelsefull liten biroll, som en kul blinkning.
Det som kanske skiljer Det tysta huset från mycket annat jag har läst av Orhan Pamuk är dock att den här romanen faktiskt kändes ganska svår. I vissa passager är den omständligt skriven, med långa, långa, långa stycken. Ibland känner jag att mycket flyger över huvudet eller refererar till sådant som jag inte förstår. Oavsett tycker jag att Det tysta huset var en läsvärd och intressant roman, men jag tycker nog att det finns andra romaner som funkar bättre som en första introduktion till Pamuks fantastiska författarskap.
Sen fick jag syn på den vita bilen av märket Anadol som kom uppför kullen. Medan den långsamt närmade sig förstod jag att det var de som satt i den, men det var som om jag blev generad och därför vände mig bort istället för att vinka. De kom närmare och närmare och passerade mig utan att känna igen mig. Medan de for förbi tänkte jag för ett ögonblick att jag kanske misstagit mig. Nilgün var ju inte sådär vacker när vi var små! Men den där tjocka som körde bilen skulle inte kunna vara någon annan än Faruk! Så tjock han är!
Ur Det tysta huset av Orhan Pamuk (i översättning av Dilek Gür).
Det tysta huset av Orhan Pamuk
Det tysta huset utspelar sig i Turkiet i slutet av 70-talet. De sex huvudpersonerna för oss genom monologer in i berättelsen. I ett gammalt hur bor den 90-åriga änkan Fatma med sin ende tjänare Recep, en dvärg i femtioårsåldern. PÅ sommaren kommer de tre barnbarnen från Istanbul, deras föräldrar är båda döda. Det är gymnasten Metin som drömmer om att emigrera till Amerika, det är den vänsterradikala studentskan Nilgün och slutligen den äldste, Faruk, en lätt alkoholiserad historiker med ett misslyckat äktenskap bakom sig.
Den sjätte berättaren är tjänaren Receps brorson Hasan. Recep och hans bror är utomäktenskapliga söner till Fatmas sedan länge döde man Sêlahattin i en förbindelse med en tjänstekvinna. Detta är en noga bevarad hemlighet endast känd av Fatma och de två bröderna.
Romanen liknar ett antikt drama där händelser för mer än 50 år sedan – när Fatma och Sêlahattin var unga – kastar skuggor in i nutiden och får ödesdigra konsekvenser.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Sessiz ev (turkiska). Översättare: Dilek Gür. Utgivningsår: 1983 (första turkiska utgåvan), 1998 (första svenska utgåvan, Norstedts). Antal sidor: 390. ISBN: 9113005189.
Orhan Pamuk
Orhan Pamuk (född 1952) är en turkisk, nobelprisbelönad författare, känd för romaner som Mitt namn är röd (från 2000) och Istanbul (från 2003). Orhan Pamuk har en hemsida.
Främlingen av Albert Camus är en tankeväckande klassiker om en man som mördat och nu ställs inför rätta för både mordet och för sin likgiltighet. Betyg: 4 komedifilmer av 5.
Främlingen av Albert Camus är en bok som verkligen väcker känslor. Jag läste med den ständiga frågan: ”vad är det jag läser?!”. I huvudrollen står en man som får reda på att hans mor har gått bort och att det stundar en begravning, men han har inte haft någon speciellt tät kontakt med modern och blir inte särskilt berörd. Därefter startar en serie händelser som leder till att han mördar en man. Den mördade mannen är bror till en kvinna som blivit svårt misshandlad av huvudpersonens granne. Det uppstår bråk mellan grannen och brodern, men bokens huvudperson hamnar i konflikten mer av en händelse och när mordet sker är han till och med ensam med offret. Det är svårt att förstå motivet och att känna några sympatier.
Även rätten har svårt att se något förmildrande och snart sker en rättegång där han anklagas både för gärningen och för sitt allmänt usla beteende. Varför brydde han sig inte om sin moders bortgång? Hur kom det sig att han gick på bio med en tjej efter gärningen? Och hur kunde han sedan bekymmerslöst gå hem och ha sex med henne?
Under hela tiden är huvudpersonen lika likgiltig och allt leder rakt mot det oundvikliga straffet, som han även tycks bemöta med samma axelryckning.
Läser jag om en psykopat? Eller är det en person som blivit offer för omständigheterna och är lika förbryllad som alla andra? Boken väcker både tankar och känslor. Allt i boken känns ovisst och öppet, provocerande och störande i en spännande blandning. Jag kan tänka mig att den är den perfekta bokcirkelboken, en bok som verkligen bjuder till diskussioner.
Mersault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare. När han ställs inför rätta vänds alla hans tidigare handlingar mot honom och han blir föremål för hat och förakt. Men han upplever allt som händer med likgiltighet, ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling för både andra och för sig själv.
Med betydelsemättad precision och säker stilkonst gestaltar Albert Camus (1913–1960) här den moderna människans livssituation.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: L’etranger (franska). Översättare: Jan Stolpe. Uppläsare: Shanti Roney. Utgivningsår: 1942 (första franska utgåvan), 1946 (första svenska utgåvan, i översättning av Sigfrid Lindström), 2009 (den här nyutgåvan, i översättning av Jan Stolpe, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här Radioföljetongen, producerad för Sveriges radio). Antal sidor: 169 (ca 5 h lyssning). ISBN: 9789100163549.
Albert Camus
Albert Camus (1913–1960) var en fransk författare, bosatt i Franska Algeriet. Han har skrivit flera uppmärksammade klassiker, exempelvis Pesten, och belönades med Nobelpriset 1957.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.