Bokblomma

Etikett: Neapelkvartetten

5 oväntat bra böcker (del III)

Jag är en skeptisk läsare. När böcker hyllas överallt, hela tiden, så brukar jag tveka och tänka att de inte kommer att leva upp till de höga förväntningarna, men ibland har jag faktiskt ingen anledning att vara så misstänksam. Ibland är faktiskt böcker precis så bra som alla säger och ibland är böcker oväntat bra. Jag har redan bloggat om en del sådana titlar (inlägg 1 och 2), men det var något år sedan senast, så jag tänkte följa upp med 5 nya: 5 oväntat bra böcker.

När Min fantastiska väninna av Elena Ferrante kom ut i Sverige så diskuterades boken och författaren precis överallt, precis hela tiden. Jag undrade ofta om det var boken eller hemlighetsmakeriet kring pseudonymen Elena Ferrante som gjorde att alla ville diskutera och hylla den. När jag sedan läste Min fantastiska väninna så tyckte jag att den var ”helt okej”, men ärligt talat så var den inte så mycket mer än så. Boken är första delen i en kvartett där läsaren får följa vännerna Elena och Lila genom livet i Neapel (och en del andra platser i Italien) och visst var det fint skrivet och en intressant bok, men Min fantastiska väninna kändes också lite väl lång. Sedan fortsatte jag ändå att läsa de senare delarna i serien och oj vad berättelsen växte. Det kändes faktiskt riktigt sorgligt att lägga den avslutande delen, Det förlorade barnet, åt sidan. Det blev rent av tomt att inte ha Lila och Elena i närheten något mer.

Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Hemmet av Mats Strandberg blev en snackis när den kom ut och det kändes som att precis alla läste denna den här skräckromanen, som utspelar sig på en så oväntad plats som ett äldreboende. Jag var lite orolig för att det skulle kännas töntigt med en skräckberättelse förlagd till en sådan miljö, men jag hade fel! Författaren har verkligen fått ihop det och vid sidan om själva spänningsromanen så är det också en väldigt fin bok om demens och om att vara anhörig.

Hemmet av Mats Strandberg

Fördomarna brukar flöda friskt när jag är på väg att sätta tänderna i en nobelprisbelönad bok. Det finns mer än en nobelpristagare som gjort sig skyldig till böcker som flyger flera meter över huvudet på mig. När jag hörde flummiga beskrivningar om Svetlana Aleksijevitjs dokumentärromaner med ”mångstämmiga röster” så kände jag mig rätt matt. Det lät verkligen komplicerat och svårt. Jag hade dock helt fel! Bön för Tjernobyl gick rakt in i hjärtat och är ett av de mest drabbande verk jag har läst. Jag fullkomligt älskar den här boken och vill läsa mer!

Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj

Feelgoodböcker brukar inte imponera på mig. I den genren finns det allt för många fällor att falla i och många böcker känns väldigt ”mallade” och töntiga. En positiv överraskning från förra året var Hundra omistliga ting av Lucy Dillon. Det är den första och hittills enda boken som jag har läst av henne och jag har förstått att hon hör till de författare som har ”knäckt koden” och hittat ett fungerande recept som hon upprepar i roman efter roman. Dillon skriver alltså feelgoodböcker om kärlek och trassel – och hundar. Jag kanske inte skulle ha älskat den här boken om den var den tredje Dillon-romanen jag läste på rad, men när jag läste Hundra omistliga ting så blev jag i alla fall genuint glad. Den innehöll så himla mycket fint, inte minst karaktärer att vilja vara kompis med. Jag tyckte väldigt mycket om den här boken!

Uppföljare är svårt. Jag läste och bokcirklade Projekt Rosie av Graeme Simsion och vi var många som tyckte väldigt mycket om den här annorlunda kärleksberättelsen där huvudrollsinnehavaren är en person som, helt okommenterat, har en del typiska autistiska drag och som med sin speciella syn på livet börjar att söka efter en livskamrat. Jag behöver kanske inte göra en spoilervarning när jag säger att han hittade en partner till slut. Så kom uppföljaren: Rosieeffekten. Skulle det bli upprepande? Ointressant? Skulle det bli en bok om oproblematisk förälskelse och olidligt mycket ”så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Nä, författaren lyckades faktiskt följa upp med en bok där allting faktiskt inte fungerar helt smärtfritt. Humorn och värmen kändes igen i bok nummer 2, men här fanns också nya vinklar och en ny berättelse. Så bra!

Rosieeffekten av Graeme Simsion

2017-11-12
Det förlorade barnet. Bok 4, Medelålder och åldrande

Det förlorade barnet av Elena Ferrante är den avslutande delen i Neapelkvartetten. Den skildrar Lila och Elena och deras liv och vänskap i Neapels ruffigare kvarter. Betyg: 5 borttappade dockor av 5.

Med Det förlorade barnet avslutar Elena Ferrante
Neapelkvartetten. Jag var lite lätt tveksam när jag hade läst den första boken i serien, Min fantastiska väninna, och förstod inte riktigt all uppståndelse kring den, men efter att ha följt de båda vännerna genom livet och genom tusentals sidor så känns både Lila och Elena alldeles nära och det var faktiskt med ett vemod som jag lyssnade klart på den här sista ljudboken om dem.

Lila och Elena har nu vuxit upp och lämnat unga vuxna-åren bakom sig. Elena har etablerat sig som författare, men har också behövt sätta karriären på paus för att gå in i moderskapet. Lilas liv har tagit en annan riktning och hon driver framgångsrikt ett IT-företag tillsammans med sin livskamrat Enzo (vilka pionjärer!). Om de yrkesmässigt har hittat sin plats så finns det dock annat som är desto skakigare. Elena är i bokens början mitt uppe i en separation och återvänder till Neapel för att komma närmare sin ungdomskärlek, Nino, som hon har en affär med. Hennes nya relation är minst sagt stormig och att återvända till Neapel är inte enkelt.

I den första boken om Lila och Elena skymtade våldet, råheten och maffians grepp, mellan raderna. Folk kunde bli brutalt misshandlade och människor kunde bli avrättade, men för Lila, Elena, och de andra barnen, var det vardag och inget som gavs särskilt uppmärksamhet. I de efterföljande böckerna om Lila och Elena kunde råheten från hemkvarteren bland annat avspegla sig i språket: när det behövs riktigt grova uttryck används neapolitanskan. I den här boken blir det mer påtagligt hur de gamla strukturerna i hemkvarteren ser ut och hur de drabbar de som bor där.

I Det förlorade barnet blir Lila och Elena föräldrar på nytt, de skiljer sig och upplever kärlek, förlorar närstående, möter motgångar, skördar framgångar. De ömsom lyfter och stöttar varandra och ömsom är ovänner, men oavsett vilket kan de aldrig riktigt vara utan varandra.

Det blir en värdig och fin avslutning. Jag vill inte avslöja hela boken, såklart, men det jag trots allt måste säga är att slutet är lite väl öppet för min smak. Efter ett ha följt dessa kvinnor så länge vill jag inget annat än att lämna dem med en visshet om att allting ordnar sig. Riktigt så blir det inte. Kanske tar sig Lila och Elena aldrig från ruffigheten i de fattigare kvarteren i Neapel, kanske kommer deras vänskap alltid att vara av och på, samtidigt som de alltid kommer att behöva varandra. Det sådant vi som läsare får finna oss i att inte få något svar på. För mig bidrog det till att göra tomhetskänslan större, men att känna en sådan tomhet efter att ha avslutat en bok ger förstås ett fantastiskt högt betyg till den. Det här är en riktigt stark läsupplevelse och en berättelse som med sina många lager garanterat kommer att finnas med mig länge.

Det förlorade barnet av Elena Ferrante

Originalets titel: Storia della bambina perduta (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2014 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 480 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-307626-3, 9789113080055.
Andras röster: Feministbiblioteket, Och dagarna går….

”I den fjärde och avslutande delen i Neapelkvartetten flyttar den numera etablerade romanförfattaren Elena Greco tillbaka till Neapel för att kunna komma närmare sin älskare Nino Sarratore. Hon tvekar att ta upp kontakten med Lila, som numera är framgångsrik egenföretagare i databranschen, eftersom hon är rädd för att Lila ska ta över hennes liv. Men de träffas igen när de blir grannar för ett tag och hjälper varandra med barnen. Deras vänskap blir mer jämbördig i vuxen ålder, men än en gång tar båda deras liv dramatiska vändningar och allt kullkastas.”
Förlagets beskrivning

Elena Ferrante

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992 och hon har också skrivit en lång rad andra böcker. Hennes senaste bok på svenska är Dagar av ensamhet, som kommer ut hösten 2017.

2017-09-06
Den som stannar, den som går. Bok 3, Åren mitt i livet

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante är den tredje delen i Neapelkvartetten. Väninnorna Lila och Elena träder nu in i vuxenlivet på riktigt, med män, barn, karriär, och läsaren får följa hur vänskapen växer fram genom klassresor, samhällsomvandlingar och genom livet i stort. Betyg: 4 charkuterier av 5.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Den som stannar, den som går är den tredje delen i Elena Ferrantes Neapelkvartett, som skildrar tillvaron för de två vännerna Lila och Elena. I kvartettens första del, Min fantastiska väninna, är det 50-tal och Lila och Elena är unga flickor, men i den här boken har de lämnat barn- och ungdomsåren bakom sig och har trätt in i vuxenlivet på riktigt.

Som barn visade de båda på samma begåvning och det såg ut som att de båda hade alla chanser att genom studier ta sig långt från deras fattiga och kriminellt belastade uppväxtkvarter. Deras vägar kom dock tidigt att gå åt olika håll: Lila gifte sig som mycket ung med maffiabossens son, och endast Elena kom att gå vidare med studierna. Nu har Elena etablerat sig som författare och har inlett ett förhållande med en blivande professor. Endast Lila bor fortfarande kvar i närheten av Neapel. Hennes äktenskap blev kortvarigt och hon lever nu tillsammans med sin son och med en ny karl. För att få tillvaron att gå ihop sliter hon hårt på en fabrik, men börjar också få upp ögonen för det som verkar vara framtiden: datorer och programmering.

I samhället bubblar det av politisk aktivism och politiska diskussioner: arbetarnas rättigheter, kvinnans rättigheter, kommunism, fascism. I livet snurrar också andra frågor, frågor som rör moderskap, äktenskap, vänskap – och så grubbel kring den där Nino, ungdomskärleken som fortfarande spökar hos både Lila och Elena.

Jag har svårt för sidospåret med Nino. Jag har svårt att förstå vad som lockar med honom och varför Lila och Elena – vuxna kvinnor! – inte kan släppa honom. Vad ska det symbolisera? Jag vet inte! Men bortsett från detta så tycker jag väldigt mycket om den här boken. Min fantastiska väninna tog mig inte med storm, men berättelsen om Lila och Elena har växt och jag tycker riktigt mycket om att få följa dem ut i vuxenlivet och se hur deras vänskap utvecklas mitt i all samhällsomvandling, mitt bland alla klassresor, fram och tillbaka, och mitt i dessa maffiastyrda, våldsamma kvarter.

Jag har på sätt och vis lite svårt att förstå hur de här böckerna har kunnat göra en sådan succé, för berättelsen om Lila och Elena är verkligen inte den snabba, actionfyllda berättelsen som fördomarna kanske säger att folk vill läsa. Det här är faktiskt både långsamt och det mesta utspelar sig lite mellan raderna, men jag gläds såklart åt att folk uppenbarligen älskar den här typen av böcker (också). Det är fint att så många vill läsa om kvinnoliv i Neapel. Själv är jag mycket förväntansfull inför den fjärde och avslutande delen, som kommer i sommar.

Den som stannar, den som går av Elena Ferrante

Om Elena Ferrante och om Den som stannar, den som går

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.

Originalets titel: Storia di chi fugge e di chi resta (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2013 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 425 (ca 15 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 9789113069760, 9789113077536.
Andras röster: Dagensbok.com, Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Och dagarna går….
Köp boken hos t.ex. Adlibris eller CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Elena stöter under ett författarframträdande på Nino Sarratore som hon i hemlighet varit förälskad i under hela sitt liv. Lila har efter sitt misslyckade äktenskap börjat ett nytt liv med Enzo Scanno och bor med honom och sin son Gennaro i en förstad till Neapel. På kvällstid lär sig Lila allt hon kan om datorer och programmering för att på så sätt skapa sig en ny och bättre tillvaro.

Lila och Elena försöker var och en på sitt sätt navigera genom det italienska 70-talet med all dess politiska oro, sexuella frigjordhet och sociala förändringar. Båda känner sig vilsna i den moderna världen och söker sig till varandra. Elena befinner sig i ett vägskäl i sitt äktenskap och Lila blir på nytt hennes förtrogna.”

2017-05-01
Hennes nya namn. Bok 2, Ungdomsår

Hennes nya namn, den andra delen i Neapelkvartetten, av Elena Ferrante är en fängslande bok om två unga kvinnor på väg in i vuxenlivet och hur olika deras liv kommer att forma sig när den ena fortsätter att studera och den andra blir kvar i Neapels fattigare kvarter. Betyg: 4+ badstränder av 5.

Hennes nya namn av Elena Ferrante

Elena Ferrante och Min fantastiska väninna – vilka snackisar de blev här om året! Alla snackade om Min fantastiska väninna, alla läste den, alla älskade den, men själv blev jag inte helt såld, ärligt talat. Visst tyckte jag om skildringen av Elena och Lilas uppväxt och vänskap i Neapels fattigare kvarter, men jag tyckte också att boken var lite väl lång och den gjorde inget stort avtryck. Min fantastiska väninna är första delen i en kvartett och många har sagt att de efterföljande delarna är bättre. Jag är glad att jag lyssnade på detta och gav del två en chans, för jag tyckte verkligen om den här andra delen i Neapelkvartetten, där läsaren får följa Elena och Lila genom ungdomsåren.

I Hennes nya namn har alltså vännerna Elena och Lila lämnat barndomen bakom sig och är på väg att träda in i vuxenlivet på riktigt. Redan i den första boken började deras liv ta olika riktningar. Att båda flickorna är begåvade visade sig snabbt medan de gick i skolan, men nu är det bara Elena som fortsätter med studierna och som också lär känna bildade personer, plockar upp ett finare språk och prövar sina tankar och åsikter i djupa diskussioner. Lila, som gifte sig tidigt, har ett annat liv utstakat framför sig. Förväntningarna finns nu på att hon ska få barn, vilket smärtsamt nog inte visar sig vara så självklart, särskilt inte eftersom förhållandet också är komplicerat och dömt att spricka. Hennes nya namn är dock inte bara en berättelse om dessa två unga kvinnor. Den innehåller också ett stort persongalleri i olika biroller. En viktig person är såklart Nino, som både Elena och Lila är förälskade i. Det hela accelererar i den här boken iväg i ett ödesdigert triangeldrama.

Hennes nya namn är en bok med många lager, men det som i någon mening berör mig mest är vilka olika liv och möjligheter som vecklar ut sig för Elena och Lila. Det är ingen spikrak väg att ta sig från fattiga Neapel och in i de akademiska miljöerna, men det känns tidigt att Elena genom sina studier skapar sig en frihet och makt som de andra kvinnorna från kvarteret inte har. Lila är en stark kvinna med mycket skinn på näsan, men boken gör det verkligen tydligt hur kvinnor som Lila värderas och vilken beroendeställning de befinner sig i. I berättelsen om Lila, och om de andra väninnorna som blev kvar i Neapel, så ligger våldet och hoten hela tiden och lurar. De lever i en värld där heder och familjens angelägenheter försvaras med fysiskt våld.

Jag tycker att Hennes nya namn är en både fängslande och berörande bok och trots att den är på närmare 500 sidor så upplevde jag den inte som lång på samma sätt som den första delen i kvartetten. Längden känns faktiskt enbart motiverad. Den hjälper till att göra miljöerna och människorna levande – och sällsynt levande är de.

Hennes nya namn av Elena Ferrante

Om Elena Ferrante och Hennes nya namn

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som har gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom på italienska mellan åren 2011 och 2014. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Den avslutande delen i Neapelkvartetten (Det förlorade barnet) kommer på svenska under sommaren 2017.

Originalets titel: Storia del nuovo cognome, L’amica geniale volume 2 (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2012 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 493 (ca 17 h lyssning).
Läs även: övriga delar i Neapelkvartetten: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet.
ISBN: 978-91-1-306975-3, 9789113075594
Andras röster: Feministbiblioteket, Johannas deckarhörna, Lyrans noblesser.

Förlagets beskrivning

”Del två i Elena Ferrantes romansvit om de båda barndomsvännerna Lila och Elena tar vid där den första delen slutade. Lilas äktenskap med charkuterihandlaren Stefano Carracci visar sig redan på bröllopsnatten katastrofalt och Lila försöker att med alla medel ta sig ur det. När hon av hälsoskäl skickas till ön Ischia för en sommarvistelse övertalar hon Elena att följa med som betald sällskapsdam, men vistelsen får oanade följde för dem båda och inverkar drastiskt på deras framtida liv.

Den minutiöst skildrade vänskapen mellan Elena och Lila pendlar mellan sårande nonchalans och djupaste samhörighet. I Hennes nya namn få den sin fortsättning när de båda flickorna mognar till unga kvinnor och tvingas betala ett smärtsamt pris för det, var och en på sitt vis.”

2017-04-05
5 böcker skrivna under pseudonym

I höstas rasade många över att en nitisk reporter har snokat reda på vem som troligast är personen bakom pseudonymen Elena Ferrante. Efter månader av efterforskningar så ringades en italiensk översättare in efter att bland annat ha följt pengatransaktioner kopplat till förlaget. Vad jag vet har dock varken Ferrante själv eller förlaget bekräftat någonting, men många blev i alla fall oerhört provocerade av avslöjandet. Själv är jag lite mer neutral. Jag tror att det är närmast oundvikligt att pseudonymer avslöjas. Vi lämnat spår efter oss överallt och om någon vill ta reda på någons identitet så är det förmodligen lättare nu än någonsin att göra det… Det känns ur mitt perspektiv lite naivt att tro att ens riktiga identitet skulle gå att hemlighålla någon längre stund om man uppträder under ett påhittat namn.

Idag tänkte jag hur som helst blogga om 5 böcker som har skrivits under pseudonym. Och ja, jag får kanske börja med Ferrante, när jag nu redan har tagit upp henne. Under namnet Elena Ferrante har alltså en okänd författare skrivit en svit om två kvinnors uppväxt och liv i Neapels fattigare kvarter. Böckerna har gjort braksuccé, i Sverige liksom i många andra länder. Själv har jag läst den första boken, Min fantastiska väninna och tyckte att den var ganska bra, men lite väl lång. Jag har hört att nästa del i serien, Hennes nya namn, är snäppet bättre, så jag är inte helt avigt inställd inför att fortsätta läsningen.

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Den senaste boken jag läste som har författats under pseudonym är Jane Eyre av Charlotte Brontë. Ärligt talat visste jag inte att Brontë skrev under pseudonym, men när boken kom ut första gången så använde hon faktiskt namnet Currer Bell. Kanske var ett manligt namn en förutsättning för att få ge ut en sådan här berättelse år 1847? Så himla sorgligt i så fall! Boken är hur som helst en mycket läsvärd klassiker. Det är inte bara en kärlekshistoria utan också en förvånansvärt rolig berättelse och så är det peppigt och härligt att Jane Eyre är så modig och står på sig och står upp för sina ideal hela tiden.

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Några andra väldigt läsvärda böcker är böckerna i Alberteserien: Alberte och Jakob, Alberte och friheten och Bara Alberte. Böckerna är skrivna av Sara Fabricius som skrev under pseudonymen Cora Sandel. Det är helt suveräna böcker om en kvinna som kämpar hårt för att få ihop kärleksliv, moderskap och konstnärskap. Jag blev mycket berörd av att läsa böckerna, särskilt den första delen, som utspelar sig i en iskall, norsk stad. Jag fryser nästan bara jag tänker på den! Och där lever Alberte, instängd mellan omgivningens förväntningar och begränsningar… Varför Fabricius valde att skriva under pseudonym känner jag inte till. Kanske ville hon skapa lite avstånd till sitt konstnärskap? Jag spekulerar bara, men Fabricius försökte alltså att slå igenom som konstnär, utan att riktigt lyckas.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Just det att skapa lite distans till sina andra karriärer är kanske en av de vanligaste anledningarna till att välja att skriva under pseudonym. Själv minns jag mycket väl alla spekulationer kring Hans Koppel, på den tiden det inte var allmänt känt att barnboksförfattaren Petter Lidbeck står bakom namnet. Han ville helt enkelt ha ett annat namn på sina böcker som riktar sig till en vuxen publik – och det kan man kanske förstå! Bland Koppels böcker har jag bara läst Vi i villa, men jag är sugen på att läsa mer. Även om jag inte föll pladask för Vi i villa när jag läste den så måste jag säga att den har växt med tiden och att jag fortfarande minns den såhär X antal år senare är ju ett gott betyg, antar jag. Boken kretsar kring en krisande man i ett typiskt villakvarter och jag minns den som en bok fylld av vassa och roliga formuleringar – och mycket sorg och svärta mellan raderna. En annan av hans böcker, Medicinen, har jag förresten sett som film och den tyckte jag också var bra!

Vi i villa av Hans Koppel

En av de roligaste pseudonymerna i mitt tycke använder Håkan Nesser på en bok som jag faktiskt inte har läst, men Nesser gillar jag och när han skriver Paula Polanski på framsidan till boken Straff och låtsas att han själv är översättare, ja, då drar jag verkligen på munnen. Paula Polanski är ett så typiskt nesserskt namn; det är precis så hans språk brukar låta. Och hela grejen är precis sådär mystisk och knäpp som saker och ting brukar vara i Nessers berättelser. Det blir som ett extra lager att även själva författaren är lite lätt höljd i dunkel!

Straff I översättning av Håkan Nesser av Paula Polanski

2017-01-17
Höstens böcker del III

Som jag redan har varit inne på så bjuder hösten på så många spännande böcker att de inre rymdes i ett inlägg. Jag har redan listat de som jag längtar efter mest och ytterligare några efterlängtade böcker. I det här inlägget kommer en drös böcker som känns kul, men som jag kanske inte kommer att kasta mig över omedelbart, ärligt talat. Hur ska man hinna läsa allt nytt? 😮

Det känns i alla fall skoj att Snabba cash kommer i en snygg nyutgåva. Jag vet att man antingen gillar eller ogillar Jens Lapidus lite hackiga och kantiga berättarstil, men jag gillar den. Massor! Snabba cash var en bok som jag hade svårt att sluta lyssna på. Jag tycker att det är en kanonbra deckare. I höst kommer alltså en specialutgåva ”…med personliga kommentarer av Jens Lapidus och utvalda gäster som Sofi Oksanen, Katarina Wennstam, Christoffer Carlsson och Jan Gradvall. Boken innehåller dessutom en karta över intrigens Stockholm, recensioner plus Lapidus egen ordlista med slanguttryck som ursprungligen skrevs till alla utländska översättare.”

Snabba cash (xl) av Jens Lapidus

I höst kommer också nytt från nobelpristagaren Patrick Modiano: Villa triste. Jag tyckte om Lilla smycket av samma författare, men jag inser att jag förmodligen borde läsa de två (!) outlästa Modiano som jag redan har hemma innan jag lånar/köper Villa triste. Nåja. Kul att ha en liten pärla som väntar någon gång i framtiden.

Villa Triste av Patrick Modiano

Elsie Johanssons böcker om Nancy tycker jag väldigt mycket om (men jag har nog inte läst alla, kommer jag på nu?!). Med sin uppväxt, som barn till statare, så tror jag nog att hon har mycket att berätta om sitt liv. I höst kommer biografin: Riktiga Elsie. Den vill jag läsa någon gång!

Riktiga Elsie av Elsie Johansson

Jag är inte jordens hiphopfan, men Petter Alexis Askergren tycker jag verkar vara en hemskt sympatisk person. Han är en bra läsfrämjare, för han tar ofta chansen att inspirera unga till att läsa. Och det är ju bra! I höst kommer boken Remix där han har bjudit in olika kreativa personer till att tolka hans texter. Kul grej!

Remix av Petter Alexis Askergren

Jag måste erkänna att jag inte föll pladask för snackisen Min fantastiska väninna av Elena Ferrante, även om jag tyckte att den var välskriven och att bådeskildringen av fattigdomen i Neapel och vänskapen mellan det två huvudpersonerna var intressant. Jag kanske inte hör till dem, men jag gissar att många kommer att kasta sig över del två i serien: Hennes nya namn. Jag kommer säkert också att läsa klart hela serien. Någon gång. 😉

Hennes nya namn av Elena Ferrante

Ian McEwan brukar skriva tankeväckande små böcker. I Hetta skriver han t.ex. om klimatfrågan och i Domaren om barn och religion och etiska dilemman. I höst kommer Dagdrömmaren. Det är en barn- och ungdomsbok, faktiskt, men säkert läsvärd även för vuxna(?)!

Dagdrömmaren av Ian McEwan

Fredrik Backman har ju skrivit ett gäng älskade feelgoodböcker. Min favorit är Min mormor hälsar och säger förlåt. Resten av Sverige håller nog En man som heter Ove för hans bästa (jag tycker också om den!). I höst kommer Björnstad. Det verkar vara en något annorlunda bok jämfört med hans tidigare feelgoodböcker. Det är en bok om en stad och ett hockeylag. Förlaget skriver: ”Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste och mest ambitiösa roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.”. Jag är mycket nyfiken!

Björnstad av Fredrik Backman

Slutligen: jag har haft en period när jag slukade nästan allt av Jonas Gardell. Jag tycker att han är en fenomenal författare. Han skriver som ingen annan om ensamhet och utanförskap. I höst kommer boken Bara på besök, som han har skrivit tillsammans med fotografen Stellan Herner. Det är alltså en fotobok från böcker och föreställningar. Känns som en bok jag vill bläddra igenom!

Bara på besök av Jonas Gardell och Stellan Herner

2016-07-20
Min fantastiska väninna. Bok 1, Barndom och tonår

Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Vilken snackis! Det känns som att det har rått fullkomlig Ferrantefeber nu under våren. För mig har det ofta varit oklart om det är litteraturen eller den ljusskygga författaren, som är det som pressen har varit ivrigast att skriva om. Det går inte att komma ifrån att det är spännande med en författare som trots en fullständig succé inte vill gå ut med sin identitet. Det är endast förläggarna som känner till vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante.

Är boken så bra som man kan tro då? Ja, det är den faktiskt i mångt och mycket. Boken följer vännerna Lila och Elena i 50- och 60-talets skummare kvarter i Neapel. I förbifarten skildras en del av den råhet, fattigdom och kriminalitet som faktiskt präglar deras bostadsområde. En biljett från dessa kvarter är såklart att skaffa sig en utbildning, men det är bara Elena som får fortsätta att gå i skolan, medan Lila istället förlovar sig med Stefano Carracci, son till en maffiaboss. På så sätt börjar deras liv gå åt helt skilda håll, med helt olika livslotter.

När boken tar sin början är Elena och Lila 66 år gamla och Lilas son hör av sig till Elena i sökandet efter sin försvunna mor. Elena och Lila har inte haft kontakt på ett tag, men genom den här berättelsen försöker Elena frammana Lila och vad som har hänt henne genom att berätta hela deras livshistoria.

Är den verkligen så bra? Ja, alltså jag tycker verkligen att boken är välskriven och fängslande och det finns någonting exotiskt, spännande och, naturligtvis, beklämmande med all råhet och grymhet som maffian för med sig. Boken skildrar en tid och kultur som jag inte har vetat så mycket om. Nu har jag fått lära mig mycket mer, fast skrivet mellan raderna i en väldigt fin berättelse om vänskap och uppväxt. Jag tycker att boken har många intressanta ingredienser och att den är mycket skickligt komponerad. Samtidigt: det har skrivits så mycket om den här boken att det i någon mening inte är nödvändigt att läsa den. Tyvärr! Men för den som kan hålla förväntningarna på en sansad nivå och vill föras iväg på en resa till 50- och 60-talets Italien så finns det knappast någon bättre roman att läsa.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill föras iväg till 50- och 60-talets fattigare kvarter i Italien och läsa om två unga kvinnors vänskap och uppväxt.

Betyg: 4 Lambretta av 5.

Om Elena Ferrante och Min fantastiska väninna

Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom mellan åren 2011 och 2014 på italienska. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Min fantastiska väninna är den första delen i Neapelkvartetten och del två, Hennes nya namn (Storia del nuovo cognome), kommer på svenska hösten 2016. Trots ivriga spekulationer så är det alltjämt en hemlighet vem som döljer sig bakom pseudonymen.

Originalets titel: L’amica geniale (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2011 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 335 (ca 12 h lyssning).
Serie: Neapelkvartetten.
ISBN: 9789113072999, 9789113061719.
Andras röster: Feministbiblioteket, Lyrans noblesser, Pocketblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

”I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänkta och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.

Lila gifts i stället bort vid 16 års ålder med Stefano Carracci, son till den mördade maffiabossen, Stefano som driver familjen Carraccis livsmedelsbutik med framgång i kvarteret. Elena, däremot, fortsätter sin utbildning, och drömmer om att skriva. Båda flickorna känner sig i hemlighet dragna till Nino Sarratore utan att de avslöjar något för varandra och blir därmed varandras rivaler. Nino växer också upp i hyreskasernen och är son till järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som en gång förfört änkan Melina Cappuccio men övergett henne varpå hon försökt ta sitt liv. Nino är studiebegåvad, men utan mål i livet eftersom han hatar sin far. Nino kommer så småningom att spela en avgörande roll i båda flickornas liv.

Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.”

2016-06-02