Bokblomma

Etikett: Nazism

Frågor jag fått om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.

Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried

I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.

Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.

Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.

Frågor jag fått om Förintelsen

Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.

Hédi Fried

Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.

Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”

2018-04-22
Vi som överlevde

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.

Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.

Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.

Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.

Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Vi som överlevde

Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Michel Riddez.
Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789132198762, 9789132168949.

Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein

Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.

Förlagets beskrivning

”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.

Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.

En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”

2018-04-04
Pojken i randig pyjamas: en sorts saga

Pojken i randig pyjamas av John Boyne är en hjärtskärande berättelse om förintelsen sedd genom en 9-årings ögon och om vänskapen mellan två små pojkar på olika sidor om koncentrationslägrets stängsel. Betyg: 5 upptäcktsfärder av 5.

Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Bruno är 9 år och bor i Berlin med sin familj när han plötsligt får veta att hans pappa har blivit befordrad och att hela familjen ska flytta långt bort till pappans nya kommendant-jobb på stället som i Brunos öron låter som ”Allt Svisch”. Det känns tufft att lämna bästa vännerna i Berlin och när familjen kommer fram till sitt nya hem så tror inte Bruno sina ögon. Hans nya hem ligger på en plats som förefaller helt öde och där finns inga barn att leka med. En dag ser han från sitt nya sovrumsfönster att det trots allt finns fler barn i närheten, men de bor med pappor och andra farbröder i låga baracker bakom stängsel. Bruno kan inte alls förstå varför de bor där och varför de är så många medan han själv är så ensam.

Under en upptäcktsfärd närmar han sig stängslet och kommer av en slump att träffa en pojke med det för Bruno så ovanliga namnet Schmuel. Schmuel är mager och hungrig och finns på andra sidan stängslet. Det är inte lätt för 9-åriga Bruno att förstå hur saker och ting hänger ihop, men han fortsätter i alla fall att komma till stängslet och en vänskap växer fram mellan de båda pojkarna. Naturligtvis kommer det att leda till en katastrof.

Pojken i randig pyjamas är en hjärtskärande liten berättelse om förintelsen sedd från ett barns ögon. När man bygger en berättelse kan man behöva ta sig vissa friheter och här finns såklart några saker som känns tillrättalagda och kanske lite sentimentala, eller rent av ologiska, men det gör ingenting. Det här är verkligen en fin och tänkvärd berättelse om den här mörka tiden, som aldrig får upprepas igen och som vi därför måste fortsätta att påminna oss om. Att Boyne har valt att skriva utifrån en 9-årings upplevelse gör berättelsen särskilt effektiv och skrämmande. För honom är hela arrangemanget så absurt att det inte ens går att förstå vad det är som händer. De vuxna runt omkring däremot? Självklart fanns det många som visste, men inte ingrep, medan förintelsen pågick. Kanske bör vi alla ta på oss barnens oskyldiga glasögon och titta oss omkring lite oftare. Vad är det för värld vi lever i egentligen och finns det något vi kan göra för att den ska bli en bättre plats?

Pojken i randig pyjamas av John Boyne

Pojken i randig pyjamas

Uppläsare: Peter Falk.
Översättare: Anna Strandberg.
Originalets titel: The boy in striped pyjamas (engelska).
Utgivningsår: 2006 (första irländska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Damm förlag), 2007 (den här ljudboksutgåvan, Damm förlag), 2014 (nyutgåvan på bilden, B. Wahlströms).
Antal sidor: 164 (ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7130-635-7, 91-7351-010-6, 978-91-32-16355-5.

John Boyne

John Boyne (född 1971) är en irländsk författare som fick sitt stora genombrott med romanen The boy in the striped pyjamas (Pojken i randig pyjamas) år 2006. Boken filmatiserades också ett par år senare. Boynes senaste bok på svenska är Hjärtats osynliga raseri, som kommer senare i år (2018). John Boyne twittrar under @john_boyne, instagrammar under @johnboyne och har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”När nioårige Bruno kommer hem en dag upptäcker han att alla hans saker håller på att packas i lådor. Hans pappa, kommendanten, har blivit befordrad och hela familjen måste flytta till ett annat hus långt borta, där det inte finns någon att leka med och inget att göra. Det är dystert och tråkigt på det nya stället och Bruno och hans storasyster vantrivs.

Utanför huset finns ett taggtrådsstängsel, som sträcker sig så långt ögat kan nå och på andra sidan stängslet bor märkliga människor i ran¬diga kläder. Det verkar inte vara särskilt trevligt på andra sidan, men Bruno, som drömmer om att bli upptäckare, bestämmer sig för att ta reda på mer om de underliga människorna bakom stängslet. Det är så han lär känna den jämnåriga pojken Schmuel, och äntligen får en vän att leka med. En vänskap som får katastrofala följder.

Gripande om förintelsen i Auschwitz, sedd genom en nioårig pojkes ögon. ”

2018-02-28
Hédi Fried i ny pocketutgåva

Den här dagen för 71 år sedan befriades Auschwitz. Kanske är det en extra lämplig dag för att tipsa om att fyra av överlevaren Hédi Frieds böcker precis har kommit i ny pocketutgåva. Fried är 91 år, men missar sällan ett tillfälle att vittna om vad hon har varit med om. För den som vill läsa lite mer om henne så var det en fin intervju i lördagens DN, kan jag också tipsa om.

Ett tredje liv av Hédi Fried

Livet tillbaka av Hédi Fried

Livets pendel av Hédi Fried

Skärvor av ett liv av Hédi Fried

Vad gäller böckerna så känns de som en absolut måste-läsning. Jag kommer i alla fall att läsa minst en av dem. Skärvor av ett liv känns som en bra början. Idag har den landat i postfacket hos samtliga riksdagsledamöter. I förlagets pressmeddelande står det bland annat:

”– Mitt budskap till hela samhället är att vi måste säga ifrån innan det har gått för långt. Tänk om nazisterna hade kunnat stoppas tidigare. Dessutom tycker jag att Sverige bör välkomna flyktingar med empati och utan fördomar. Sverige har allt att tjäna på att fler människor kommer hit, säger Hédi Fried.”

Något att ta lärdom av. Hoppas särskilt att riksdagens alla rasister (…) läser boken och får en ögonöppnare.

2016-01-27
Jag heter inte Miriam

Jag heter inte Miriam är årets andra Andra världskriget-skildring för min del. Tidigare i år läste jag den lite väl tjocka, men ändå läsvärda, Den osynliga bron. När jag skrev om Den osynliga bron konstaterade jag att jag får allt svårare för den här typen av berättelser. Det som kändes så oändligt avlägset när jag läste om det som ung känns idag nästan outhärdligt. Av någon anledning. Koncentrationsläger. Förintelsen. Jag går typ sönder av att läsa om det!

Jag heter inte Miriam utspelar sig till stor del i Ravensbrück. Det är förstås närmast outhärdligt bara att läsa om det och just därför måste man göra det.

I huvudrollen finns Miriam, som egentligen inte heter Miriam. I nästan ett helt liv har hon dolt sin verkliga identitet: att hon egentligen är rom och heter Malika. Nu har hon precis fyllt 85 år och hennes nära och kära är på plats. När hon och det vuxna barnbarnet är på en promenad börjar delar av hennes livsberättelse sippra ut; saker hon tigit om i alla år: hennes romska bakgrund, brodern som svalt ihjäl i ett av Mengeles fruktansvärda experiment, medfångar som inte överlevde. Berättelsen rör sig i tid och rum mellan nutid och tiden i koncentrationsläger, men också runt den första tiden i Sverige, när Miriam så smått börjar komma till rätta, men också får uppleva den utbredda antiziganismen i Sverige.

Det här är en oerhört bra bok. Majgull Axelsson har skrivit en hel rad skickligt komponerade böcker om berörande livsöden och viktiga frågor. Hon har ett särskilt öga för att skildra människor och relationer och i den här boken får hon verkligen ihop det. Det är välskrivet, viktigt och berörande; en bok som är så hemsk att man stundvis måste lägga den ifrån sig, men som ändå är lätt att plöja igenom i ett rasande tempo. Det är helt klart en bok som går att läsa ut snabbt, men också en bok som alldeles säkert kommer att leva kvar mycket länge i tankarna. Jag fascineras särskilt av Axelssons sätt att veckla ut berättelsen och gradvis portionera ut de olika händelserna. Ibland tror man som läsare att hon ska utelämna och lämna åt läsaren att själv fylla i vissa händelser, men sedan återkommer hon. Som läsare får man små andningspauser, men förr eller senare så återkommer scenerna. Hon värjer sig inte för att berätta om de här händelserna, trots att det är så fruktansvärt tuffa saker det handlar om.

En av årets kanske viktigaste och bästa böcker!

Boken finns hos t.ex. Adlibris eller Bokus och några andra som skrivit om den är GP, Lottens bokblogg och Bokmania.

2014-07-17
Vända livet

Den här boken handlar om två unga människors liv och den består av två delar.

I den första delen av boken får vi följa Lena Walter-Lax. Hon vantrivs med skolan och med en alkoholiserad pappa och ett dåligt självförtroende börjar hon hascha och upptäcker snart att det är skönt och får henne att känna sig lite bättre för stunden. Detta leder vidare till ett missbruk av tyngre droger, som t.ex. amfetamin.

Boken handlar också om Carl Wennerstrand, som med sitt kaotiska familjeliv finner gemenskap och vänner hos ett gäng med nazister. Livet som nazist leder till kriminalitet och bråk, som till slut blir svårt att stå ut med.

Både Lenas och Calles berättelser är gripande. Man tvingas nästan lägga ifrån sig boken ibland och försöka smälta allt hemskt den handlar om. Det är så otroligt svårt att förstå hur någon kan sympatisera med nazisternas idéer och det känns också svårt att läsa om hopplösheten i drogträsket.

Det här är en väldigt bra bok att läsa, som kanske passar särskilt bra i skolan. Den är bra eftersom den berättar från ”offrens” synvinkel. Det här är inte medias förvridna bild av verkligheten eller lärarnas förmaningstal under ANT-lektionerna. Det här är Lenas och Calles egna berättelser där de försöker förklara hur de hamnade där de hamnade, men också hur de lyckades ta sig upp. Det här är en smärtsam bok, men också en bok som inger hopp. För det går faktiskt att vända sitt liv, även om de allra flesta kanske stannar kvar i det helvete där de har råkat hamna.

Själv tyckte jag att boken var så bra att jag faktiskt sträckläste ut den på en dag. Läs den!

2003-01-01
Fallet

Lucas morfar har nyligen avlidit, men trots detta tillbringar Lucas och hans mamma sommaren i morfaderns gamla hus, precis som de brukade göra medan morfadern ännu levde.

Efter morfaderns död börjar många i staden att prata om honom och vad han stod för. Lucas känner sig lurad eftersom han tycks vara den enda som inte har en aning om vad alla pratar om, men till slut får även han veta: Lucas morfar var nazist och när andra världskriget pågick avslöjade han att hans grannar, nunnorna, gömde judar. Nunnorna blev skjutna och judarna skickades till koncentrationslägret i Auschwitz.

Den här sommaren träffar Lucas två killar, Alex och Benoît, i en affär. De båda killarna börjar genast att snacka om hur bra Lucas morfar var och hur rätt han hade. Lucas börjar att umgås med Alex och Benoît och följer med dem i deras olika demonstrationståg och andra aktioner.

Samtidigt som han umgås med dessa högerextrema killar blir han åter vän med barndomskamraten, Caitlin, som har helt andra åsikter än hans nazistvänner.

Lucas står mellan två val och det blir riktigt krångligt sedan han hjälper Caitlin i en nödsituation.

Det här är en mycket bra bok om att veta vad man står för och att göra svåra val.

2000-01-01