Etikett: Natur

  • Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka

    Atlas över avlägsna öar: Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka

    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är en alldeles egen och poetisk atlas som påminner om hur oerhört stor och rik vår planet är och som säger mycket tänkvärt kring kolonialism och om drömmen om nya, oupptäckta platser att få sätta sin fot på. Betyg: 5 sjökor av 5.

    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

    Boken Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är precis vad titeln säger: en atlas över avlägsna öar, men det är verkligen en helt egen bok, olik allt annat jag har läst. Schalansky växte upp i Östtyskland och hon berättar i inledningen om hur kartböcker blev ett sätt för henne som barn att resa. Hon fortsätter med att göra en betraktelse över kartors begränsningar och motiv – en karta kan inte fånga den skönhet som en verklig plats äger, men den kan ringa in och kontrollera ett område som någon vill göra anspråk på. I boken ges  ett stort utrymme för att beskriva kolonisatörers och upptäcktsresandens framfart.  Här beskrivs lidandet (svält, skörbjugg) som många gånger krävdes för att nå nya, okända platser, men också med vilken brutalitet människor har stigit iland på nya platser och tagit för sig av vad man har velat ha, utrotat det liv som fanns där – ett beteende som för övrigt har fortsätt in i modern tid med t.ex. provsprängningar. Det är en intressant och tankeväckande berättelse om människors sökande efter nya platser och att få sätta ner sin fot på avlägsna platser (och kalla dem för sina). Ofta är själva målet med resan en besvikelse och bjuder inte på det man hoppats på.

    Atlas över avlägsna öar består av en generös inledning och sedan följer 50 uppslag där lika många öar fått en kartavbildning, korta fakta och en text som berättar någonting om ön. Det är inte en bok som gör anspråk på att vara ett komplett verk med all upptänklig fakta om en avgränsad del av världen. Det här är mer ett poetiskt verk, som hela tiden överraskar och fascinerar. I de korta texterna kan de mest häpnadsväckande berättelser skildras, men vad som både är bokens styrka och svaghet är att berättelserna bara är några stycken långa och lämnas precis där de är. Schalansky skrapar lite på ytan när hon delar med sig av fakta om dessa avlägsna platser och deras historia. Ibland törstar man som läsare efter mer, men det är samtidigt precis just det där som också fascinerar och knockar en. Tänk att de här platserna ens finns, på samma planet, men ändå så avlägset! En del platser vet vi nästan ingenting om, men de finns ändå här, just nu, ett tag till, innan somliga sjunker i havet i takt med att havsnivån höjs.

    Atlas över avlägsna öar är ingen traditionell kartbok, ingen reseskildring eller inspirerande turisthandbok – det är en alldeles egen och fantastisk liten bok och en måste-läsning för den som roas av kartor och geografi, men också en överraskande och förbluffande läsning för den som möjligen tror och tycker att det låter torrt och tråkigt att läsa en atlas.

    Citerat ur Atlas över avlägsna öar

    ”Varken missionärer eller forskare får sätta så mycket som en fot på den här ön. Människorna på Takuu vill vara sig själva och sin tro trogna. De behöver närheten till andarna, som skapade denna ö av havets knotor, och till anfäderna, som tagit hand om den sedan dess: en spröd ring av sand, bara en meter över havsytan.

    Havet stiger. Vindarna vänder. Öarna sjunker. Efter varje storm har stranden blivit smalare. Hela landstycken försvinner över en natt. Det är de vandrande kontinentalplattornas fel, och klimatförändringens. Havet äter sig längre och längre in. Det dränker kokospalmernas rötter och gör grundvattnet salt, så att taroplantorna förkrymps och måltiderna blir alltför torftiga för att stilla hungern.”

    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
    Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky

    Om Judith Schalansky och om Atlas över avlägsna öar

    Judith Schalansky (född 1980) är en tysk författare, formgivare och förläggare. Hon debuterade som skönlitterär författare 2009 med romanen Blau steht dir nicht. På svenska finns hennes Atlas över avlägsna öar (2012) och Giraffens hals (2013) utgivna.

    Originalets titel: Atlas der abgelegenen Inseln (tyska).
    Översättare: Carl Henrik Fredriksson.
    Utgivningsår: 2009 (första tyska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Pequod press).
    Antal sidor: 144.
    ISBN: 978-91-86617-17-2.
    Andras röster: Bokmania, dagensbok.com.

    Förlagets beskrivning

    ”För Judith Schalansky, som växte upp i DDR, blev kartorna ett sätt att resa. Deras linjer, färger och namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. DDR:s gränser har sedan länge suddats ut, både de som markerats på kartan och de begränsningar som tvingats på dess invånare. Men Schalansky reser vidare i atlasen och tar oss till 50 avlägsna öar – från Tristan da Cunha till Clippertonatollen, från Julön till Påskön. På ena sidan av uppslaget återges hennes minutiösa kartor, på den andra hennes märkliga och absurda berättelser. Sällsynta djur och udda människor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcktsresanden och frustre­rade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna.”

  • Ljus

    Ljus

    Ljus av Inger Christensen
    Ljus av Inger Christensen

    Jag har under en tid plöjt Bodil Malmstens Samlade dikter med god behållning. Normalt sett ser jag mig inte direkt som någon som läser poesi, men inspirerad av Malmstens jordnära och snärtiga dikter så vågade jag mig nu på att läsa Inger Christensens diktsamling Ljus. Jag har sett den hyllas på många håll och jag vet också att Christensen ofta har varit på folks läppar när det har spekulerats i kommande nobelpristagare. Tyvärr lämnade Ljus mig med känslan av att vara lite dum.

    Jag önskar att boken kom med en introduktion eller förord av något slag så att det hade varit lättare att komma in i den. Nu flög det mesta över huvudet. Jag tycker om melodin i dikterna, men innebörden av dem är inte direkt glasklar för mig.

    Nej, det här har jag inte bildning nog för att förstå mig på eller uttala mig seriöst om. Jag tror säkert att Christensen förtjänar alla hyllningar, men själv får jag nog backa några steg och läsa fler poeter som skriver mer om vardag och sådant som jag enkelt kan relatera till. I Ljus utspelar sig i och för sig många dikter i naturen, som vi ju alla säkert kan leva oss in i, men för mig blir det ändå för vagt för att gripa tag i mig.

    Kan någon förklara Ljus för mig?!

    I korthet

    Rekommenderas för: Den vane poesiläsaren som vill läsa ett av de mest hyllade verken av den danske poeten Inger Christensen, som så många trodde skulle belönas med nobelpriset i litteratur.

    Betyg: 3 frusna sjöar av 5.

    Citerat ur Ljus

    ”Vattenytan
    skär sig själv
    med is.

    Vinterbåten
    skräms upp
    på land

    Under huden
    värjer
    ett hjärta sig

    (Vattenytan ur Ljus)

    Om Inger Christensen och om Ljus

    Inger Christensen (1935 – 2009) var en dansk poet. Utöver poesi har hon också skrivit romaner, essäer och pjäser för både scenen och radio. Hon debuterade 1962 med diktsamlingen Lys (Ljus).

    Originalets titel: Lys (danska).
    Översättare: Marie Silkeberg.
    Utgivningsår: 1962 (första danska utgåvan), 2013 (den här svenska utgåvan, Modernista). Ljus har också getts ut år 1993 i en samlingsutgåva med diktsamlingen Gräs, då i översättning och urval av Jan Östergren och utgiven av Symposion).
    ISBN: 9789186629571.
    Andras röster: bernurdagensbok.com.
    Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.

    Förlagets beskrivning

    ”Som ingen annan poet i Norden är Inger Christensen både i främsta stridslinjen för det nya och så klassisk som litteratur någonsin blir. Ännu efter sin död känns hon ung, modern och revolutionär, den mest självklara danska referensen för de sista decenniernas språkkritiska poesi. Samtidigt låter sig hennes dikter mätas med vad som helst sedan litteraturens gryning.

    Såsom de riktigt stora oftast gör, så växer Inger Christensens författarskap organiskt fram från och med debuten: Redan i Ljus [1962] är hon en färdigutvecklad diktare. När hon långt senare gör sin mest legendariska, sjungande diktinläsning, är det från debuten hon läser. En diktbok om världsskapelsen som natur, som mänskligt jag och som språk; allt i magisk spänning och samklang.”

  • Naturlära

    Naturlära

    Naturlära - Lars LerinInnan jag såg Lars Lerins akvareller förstod jag inte ens att jag älskar akvareller. Som ni kan förstå har den här drygt 400 sidor tjocka konstboken varit ett rent ögongodis för mig. Naturlära är titeln och den innehåller bilder och texter som Lerin har samlat ihop under ett antal år. En hel del av texterna är citat hämtade från allt från naturvårdsinventeringar till Carl von Linné och en del har redan tryckts i tidigare verk från Lerins stora produktion. Det är inte i första hand för texterna som man läser den här boken, men de skänker lite extra känsla till bilderna.

    Bilderna! De är magiska. Lerin skriver:

    ”Jag har målat mer än vanligt den senaste tiden, utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt. Bläddrar varsamt i mammas gamla herbarium, placerar ut växter bland landskapsutsnitten från Räggårdsviken, broderar med tunnaste penseln, prickar och mejslar fram skrevor, mossdottar och lavar, himmelblänket i hällkar och vasspyttar.

    Ett universum att inventera.”

    Och ja, här har han verkligen gott till botten med vad man kan se i naturen. Jag har aldrig kunnat teckna eller måla, men jag har förstått att det till stor del handlar om att ”se”. Den här boken ger mig en insikt i det. Här är det inte nödvändigtvis bedårande landskap det handlar om. Ett helt uppslag kan ägnas åt stenar, vass i isen, döda fiskar i en hink. Och det är som sagt akvareller. Det måste krävas ett visst öga för att översätta mossa på en sten eller trädens bark till de färgsjok en akvarell består av. Bilderna kan också vara en husvagn i snön, en vy från ett tågfönster (med speglingar i fönstret som får mig att rysa för att det är så snyggt gjort), eller bilder på uppstoppade djur på museum. Natur, detaljer, döda näbbmöss, landskap och mänskliga avtryck i form av sneda stugor och Värmländska gårdar.

    Tekniskt är det förbluffande. Jag vet ingen som kan måla som Lerin; som kan göra sådant här med akvarellteknik. Och känslan! Det är magiskt.

  • Fåglar och andra djur

    Min mamma har boken Fågelsång (av Jan Pedersen och Lars Svensson och med foto av Jari Peltomäki och Markus Varesvuo samt illustrationer av Jony Eriksson) som, förutom att den är en vanlig fågelbok med fakta om våra svenska fåglar, också har en uppspelningsenhet, så att man kan lyssna på fåglarnas sånger och läten. Det är en riktigt mysig bok. Nu har det kommer en ny bok i lite samma stuk: Vilda djur av Jan Pedersen. Där finns alltså fakta om djur och möjlighet att lyssna på deras läten. Den vore lite kul att bläddra i. 🙂