Bokblomma

Etikett: Mord

Okänt offer

Okänt offer av Tana French är en extremt osannolik deckare, full av logiska luckor. Den kretsar kring polisinspektören Cassie Maddox, som plötsligt hittar sin egen dubbelgångare mördad. Betyg: 1 kortlek av 5.

Okänt offer av Tana French

Okänt offer av Tana French är en deckare med polisinspektör Cassie Maddox i huvudrollen. Det är den andra boken om Cassie, men den kan läsas fristående. Cassie har en bakgrund från den polisenhet som jobbar med hemliga operationer, men nu arbetar hon på familjevåldsroteln. Plötsligt hör dock en före detta kollega av sig och lyckas locka tillbaka Cassie till sitt tidigare jobb som infiltratör. En kvinna har nämligen hittats mördad och den mördade råkar vara Cassies dubbelgångare. Dessutom visar det sig att den mördade kvinnan har levt under en stulen och påhittad identitet – hon har kallat sig för Lexie Madison, vilket råkar vara en tagen identitet som Cassie tidigare har använt sig av under en hemlig operation. Vem den mördade kvinnan är egentligen, varför hon har blivit mördad och av vem är helt okänt, liksom på vilket sätt hon känner till Lexie (och Cassie?). Att den mördade kvinnan både ser ut som Cassie och har en tagen identitet med kopplingar till henne gör att Cassie inte kan tacka nej till att gå tillbaka till sitt jobb med hemliga operationer, trots att det tydligen har hänt en hel del (i den första boken om Cassie, gissar jag), som på goda grunder har lockat henne från den karriären.

Nu är tanken att Cassie ska leva som Lexie och försöka att hitta både mördare och motiv. Den sista tiden i livet har Lexie varit doktorand i litteraturvetenskap och levt på ett stort gods tillsammans med fyra excentriska doktorandkollegor. De fem har levt som en liten familj, i ett eget slutet litet universum, och har just inte umgåtts med någon utanför deras sällskap eller ens synts till i byn. Har ni läst Donna Tartts Den hemliga historien (eller Marisha Pessls Fördjupade studier i katastroffysik) så får ni kanske en idé om känslan. Den här boken är uppenbart inspirerad av Tartts moderna klassiker.

När boken tog sin början satt jag som på nålar. Jag tror att alla någon gång, i något sammanhang, har haft pulsen snabbt pickande i skräck för att bli upptäckta. I den här boken får läsaren följa Cassie in i ett väldigt speciellt hem där hon när som helst kan bli avslöjad och genomskådad av människor som mycket väl kan vara hennes mördare. Det fanns någonting extremt kittlande kring detta och jag vågade knappt läsare vidare när hon väl släppts av vid godset och tagits emot av sina rumskompisar. Jag såg framför mig hur precis allt kunde gå fel. En dubbelgångare kan kanske lura någon på håll, men skulle Cassie kunna lura Lexies rumskompisar, människor som hon levt med under lång tid? Skulle hennes utseende verkligen vara tillräckligt övertygande? Skulle hon kunna hänga med i interna skämt? Förstå rutinerna och lunken i huset? Veta exakt vilken relation Lexie haft till var och en av hennes rumskompisar? Skulle hon smälta in?

Det tragikomiska är att det här, som hade kunnat vara en så intressant och klaustrofobisk del i den här boken, inte framställs som någon stor grej över huvud taget. Cassie/Lexie gör bort sig några gånger, men inte på något allvarligt sätt och i princip kan hon helt enkelt vandra in på godset och umgås, skämta och jacka in helt rätt i jargongen bland Lexies nära vänner och rumskompisar. Inga problem! Förtroliga samtal, skämt, tokiga upptåg, precis allt går bra och det är som att Cassie har känt de här människorna i åratal och helt naturligt vet vilken humor och vilken personlighet Lexie hade. Efter någon dag börjar Cassie också gå till Lexies arbetsplats och jag kunde ju föreställa mig att det skulle kunna vara utmanande att fejka att man doktorerar inom ett ämne, men nej, det är ingenting speciellt med det heller. Cassie har inga problem att ta över Lexies jobb, handleda hennes studenter och arbeta vidare med Lexies forskning. Det här är en logisk lucka som är så glupande stor att man häpnar. Det är svårsmält att tänka sig att en polis hittar sin egen dubbelgångare mördad, men det är samtidigt något som man som läsare måste köpa för att kunna läsa vidare i just den här boken. Att det är såhär lätt att övertyga såväl närstående som kollegor är dock svårsmält för mig. Tyvärr är det dock inte det enda som skaver med boken.

Trots att Okänt offer började så spännande och kittlande så blev den snabbt oerhört seg. Boken är alldeles för lång och oredigerad och dialogerna är också långa, tjocka textmassor utan flyt. Cassie/Lexie har också ett lite grovt språk, som på ett orimligt sätt ibland spiller över i vanlig text (jag minns inte ordagrant, men någonstans i den står det t.ex. att hon satte sig på röven), vilket är fult och irriterande. Det märks också att författaren har gjort en riktigt, riktigt trött research. Man måste ha förläst sig på deckare om man tror att ett mord kan få en oerhört omfattande hemlig operation att dra igång. Seriöst! Nu kanske jag spoilar något, men det Cassie kommer fram till är sådant som enkelt hade kunnat fås fram i några förhör. Istället lejer man alltså Cassie att jobba dygnet runt som infiltratör under många månaders tid samtidigt som hon dag som natt är avlyssnad och har en hel stab med människor som i realtid sitter och lyssnar på allt som spelas in och också är redo att rycka ut om det behövs. Okej, mord är i regel högprioriterade brott, naturligtvis, men såhär går faktiskt inte mordutredningar till. Dessutom är Cassie i många avseenden helt inkompetent och oseriös. Hon ljuger och undanhåller vid ett flertal tillfällen fynd och bevisföremål för sina kollegor och ”råkar” ibland stänga av mikrofonen. Allt detta gör hon utan någon annan eller bättre anledning än att hon fått en magkänsla… Förmodligen hade författaren en ambition att skriva en berättelse där Cassie växer ihop så mycket med Lexie att hon börjar få svårt att slita sig från Lexies liv och vänner, men den skildringen är inte speciellt skickligt utförd och det mesta kring hennes märkliga lögner och oproffsiga polisarbete blir mest irriterande.

Det jag tycker absolut sämst om med den här boken är just det: att det finns så många intressanta ingångar, spännande omständigheter och uppiggande idéer om hur berättelsen ska utveckla sig – men allt pyser ut i ett ingenting. Mot slutet tror jag rent av att författaren tappade skrivlusten alldeles.

Nu kommer en seriös spoilervarning.

Slutet, alltså. Jag hade väntat mig att författaren skulle göra något riktigt intressant kring den stulna identiteten. Hur kan den här ”Lexie” ha känt till Cassies gamla fejade identitet och varför har hon börjat använda den? Jag var så nyfiken på vad som skulle hända. Tyvärr händer inget på den fronten! Inget! Det var bara en slump. En slump. När boken får sin upplösning blir Cassie avslöjad av en av sina rumskompisar och får genom en otroligt tjatig och lång monolog reda på ungefär vad som hände på mordnatten. Någon dag senare sker någon slags konfrontation med resten av hennes roomies. För att verkligen avsluta boken snabbt och effektivt blir det skottlossning, polisen kommer och allt avslutas. I en bisats, några sidor längre bort i boken, har hela godset dessutom helt random brunnit ned.

Det här var riktigt kalkonigt, om du frågar mig. Okänt offer började SÅ bra och hade SÅ stor potential. Att det blev såhär dåligt är extremt irriterande.

Citerat ur Okänt offer

”Jag hörde hur Sam drog häftigt efter andan. ”Hem ljuva hem”, sa Frank och stängde av radion.

De väntade på mig utanför dörren, stod på rad längst uppe på trappan. För mitt inre ser jag dem fortfarande där, guldlackade av kvällssolen och strålande som i en dröm, vecken i deras kläder och formerna i deras ansikten ofördärvade och smärtsamt klara. Rafe stod lutad mot räcket med händerna i jeansfickorna; Abby i mitten, framåtlutad på tå, ena armen böjd för att skugga ögonen; Justin, fötterna tätt ihop och händerna på ryggen. Och bakom dem Daniel, inramad av dörrpelarna, höjt huvud och ljusskärvor från glasögonen.”

Okänt offer av Tana French

Okänt offer

Originalets titel: The Likeness (irländska).
Översättare: Peter Samuelsson.
Utgivningsår: 2008 (första irländska utgåvan), 2009 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2010 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket).
Antal sidor: 519.
ISBN: 9789100121259, 9789174291223.
Läs även övriga böcker om Dublins mordrotel: Till skogs, Brottsplats: Faithful Place, Otrygg hamn, En hemlig plats, Inkräktare.

Tana French

Tana French (född 1973) är en irländsk/amerikansk författare som främst är känd för sina deckare i serien Dublins mordrotel, för vilka hon också har belönats med flera fina priser, t.ex. Allan Poe Award för bästa debutroman (som hon fick för första delen i serien, Till skogs). Tana French har en Facebooksida och en hemsida.

Förlagets beskrivning

”När poliskommissarie Cassie Maddox kallas till en mordplats upptäcker hon att offret är kusligt lik henne själv. Mordfallet saknar ledtrådar, motiv och misstänkt. Cassies chef föreslår att hon återigen ska jobba under täckmantel. Hon ska låtsas vara den döda kvinnan Lexie, ett extremt farligt uppdrag. Polisen kommer att berätta för media och Lexies rumskamrater att knivhuggen inte var livshotande utan att kvinnan hamnat i koma. Cassie kan då förbereda sig, sedan ska hon återvända till vännerna som den skadade Lexie. Men ju mer Cassie upptäcker om Lexies gåtfulla liv desto svårare blir det att få svar på: vem som dödade kvinnan, och vem hon verkligen var? Smart psykologisk spänning!”

2018-10-07
Klara, färdiga, dö!

Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg är en underhållande deckare om en polis som kanske inte är så kompetent som han själv tror. Betyg: 4 för små badbyxor av 5.

Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg

Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg är en deckare och feelgoodroman i ett. Det är också den andra (fristående) boken om kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius och hans polisutredningar i den fiktiva småstaden Erikshamn. Det finns alltså en tidigare bok i serien, men det här är min första bekantskap med den medelålders, småtjocke polisen Torsten, som helt saknar självinsikt och som ständigt lyckas röra till det, trots ärliga försök att göra något bra.

Boken börjar dramatiskt med att Torsten hamnar mitt i ett rån av en guldbutik. Själv är han endast där för att köpa ett smycke till sin sambo och han märker ingenting av vad som händer runt omkring honom. Därför vill det sig inte bättre än att han måste leda den följande polisutredningen i någon annan riktning, bort från den ”tjocke man på cykel” (det vill säga han själv), som många vittnen berättat om att de sett på platsen och som därför är högintressant i utredningen. Plötsligt skakas dock staden av ett grovt brott som flyttar fokus från guldrånet: en polis har blivit mördad i sitt hem. För Torsten kunde det inte komma mer lägligt och han ser också framför sig hur han kommer att lösa brottet och få glänsa i mediernas rapporteringar. Det blir dock inte så enkelt som han kanske hade trott. De spår han får upp leder inte spikrakt till någon gärningsman. Dessutom blir han plötsligt varse att de stora omorganiseringarna inom polismyndigheten också kan komma att påverka honom själv. Plötsligt sitter han inte alls säkert på sin position längre och det blir än mer viktigt att nå ett genombrott i utredningen.

Det blir verkligen dråpligt när Torsten kämpar för att lösa de situationer som dyker upp. Det går nästan aldrig som han hade tänkt sig och han har också en förmåga att ständigt söka sig mot fikapauser snarare än att kavla upp ärmarna och göra vad som krävs för att få jobbet gjort. Märkligt nog är Torsten, trots hans enorma lathet, totala brist på självinsikt och makalösa förmåga att alltid skylla ifrån sig, en person som är lätt att tycka om. Han vill trots allt väl, även om det sällan går som han trott, och boken är skriven med mycket värme, humor och med finurliga formuleringar. Det är en riktigt rolig bok, som fick mig att dra på munnen många gånger. Dessutom blir det såklart spännande, inte minst eftersom boken är mer feelgood & humor än en typisk deckare. Boken följer helt enkelt inte de trista och uttjatade standardformulären som så många deckare följer och eftersom boken har lite mer humor och distans än vad deckare brukar ha, så finns det också utrymme för lite knäppa och oväntade vändningar.

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. En riktigt avkopplande och rolig bok!

Citerat ur Klara, färdiga, dö!

”Tillbaka på rummet lutade sig Torsten över bunten med förhörsprotokoll som Majsan skrivit ut. Här fanns vittnenas samlade intryck av hans person.

Reslig, läste han. Visst.

Välklädd. Utan tvekan.

Medelålders. Det kunde han inte heller förneka.

Galen blick. Herregud. Hade de aldrig sett en stressad människa tidigare?

Fetlagd? Han sköt ifrån sig pappersbunten med en fnysning. Idioter!”

Klara, färdiga, dö! av Lars Forsberg

Klara, färdiga, dö!

Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Forum), 2015 (den här pocketutgåvan, Månpocket).
Antal sidor: 361.
Läs även: Den första boken om ”T-Rex”: Rör inte mitt mord!.
ISBN: 978-91-37-14380-4, 978-91-7503-519-2.
Andras röster: Blandad konfekt, Johannas deckarhörna.

Lars Forsberg

Lars Forsberg (född 1968) är en svensk polis och författare. Han debuterade som romanförfattare år 2014 med deckaren Rör inte mitt mord!, som är den första boken om polisen Torsten ”T-Rex” Rexelius. Den andra delen, Klara, färdiga, dö!, kom året därpå. Forsberg har en hemsida.

Förlagets beskrivning

”De flesta måste kämpa för att lyckas här i livet – men för vissa kommer framgången naturligt. Kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius har alltid sett sig som den självklara vinnaren. Men plötsligt har det börjat blåsa på toppen.

På jobbet är allting upp och ner. Polismyndigheten byggs om och inte ens Torsten sitter längre säkert. Saken blir inte bättre när han klampar rakt in i ett pågående brott och själv blir utpekad som gärningsman.

Lika illa är det på hemmaplan där Torsten ständigt måste bevisa sin duglighet för sambon Ulla och hennes fina vänner. Dessutom har hans växande midjemått av någon anledning blivit ett samtalsämne.

Lyckligtvis inträffar ett brutalt mord när Torsten som bäst behöver det. Äntligen får han demonstrera sin skicklighet och bevisa att han fortfarande är rätt man på rätt plats. Och när kollegan Johannes drabbas av kärleksproblem lovar kvinnoexperten Torsten att lösa även det ”fallet”.

Dessvärre går ingenting som han tänkt sig, vare sig med mordutredningen eller med kärleken. Och magen fortsätter växa.

När Torsten inser att det är vinna eller försvinna som gäller gör han som han brukar: gasar istället för att bromsa – övertygad om att magkänslan, åtminstone den här gången, ska segra över förnuftet.

Klara, färdiga, dö! är den andra boken om den våldsamt självbelåtne kommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius. En hejdlös kriminalkomedi – men framför allt ett porträtt av en man som ständigt hittar nya sätt att tappa fotfästet.”

2018-07-24
Vaggvisa

Vaggvisa av Leïla Slimani är en spännande bok om ett par som anlitar en barnskötare, som snabbt blir oumbärlig. Samtidigt börjar boken dramatiskt med att familjens två barn har blivit mördade. Betyg: 4+ glassar av 5.

Vaggvisa av Leïla Slimani

Vaggvisa av Leïla Slimani börjar dramatiskt med att två små barn har blivit mördade. Sedan följer en spännande tillbakablick där det hela tiden känns ovisst vad som egentligen har hänt.

Berättelsen kretsar kring Myriam och Paul, ett medelklasspar med en ordnad tillvaro i Paris. Myriam har under en tid varit hemma med de små barnen, Mila och Adam, men känner sig instängd och obekväm med hemmafrulivet. Innan barnen var hon en lovande jurist och nu längtar hon tillbaka till den hon var innan barnen. Plötsligt öppnar sig en möjlighet att ta ett jobb på en advokatbyrå, men en förutsättning är att de i sådant fall anställer en barnskötare som kan ta över Myriams uppgifter i hemmet. På så sätt kommer Louise in i parets liv. Paul var till en början inte överförtjust över att Myriam skulle börja jobba igen, men när Louise kommer till dem så blir det nästan som en förälskelse för både honom och Myriam. Louise går bra ihop med barnen, hon lagar fantastiskt god mat och hon håller ordning och städar parets hem. Allt blir plötsligt lite lättare och lite ljusare, Myriam skördar framgångar på sitt nya jobb och relationen mellan Myriam och Paul mår också bra av att det finns mer tid och ork till varandra och över all guldkant som Louise förstår att sätta på tillvaron genom sköta all markservice och alltid göra det lilla extra.

Självklart förstår man som läsare att någonting är fel, men författaren ger inte många uttalade ledtrådar till vad som egentligen har hänt. Däremot bygger hon skickligt upp stämningen. Som läsare dras man med i den inledningsvis uppsluppna stämningen när Louise virvlar in i parets familj och ger nytt syre till deras relation och lyfter Myriam från den tråkiga och instängda tillvaro hon levt i. Sedan dras läsaren neråt tillsammans med Louise, som bakom kulisserna lever rörigt i en sjaskig lägenhet och har en hel del i bagaget.

På sätt och vis hade jag gärna fått mer svar på vad som egentligen hände. Trots att berättelsen blir mörkare och mörkare, så känns det samtidigt som att det dåd som boken inleds med är så extremt att det är svårt att riktigt ta det på allvar. Jag funderar också på vad det är för eventuell sensmoral som författaren vill förmedla. Genom boken kan man ana att det finns någonting skamligt kring att Myriam inte trivs som hemmafru. Det framkommer lite nu och då att hon och Paul jobbar för mycket. Jag vet inte om man ska läsa in kritik mot föräldrar som väljer att försöka kombinera föräldraskap med att göra karriär. Som svensk är det knappast kontroversiellt att tycka att det är självklart att mammor också har ett jobb, men det kanske är ovanligare i Frankrike?

Jag vet inte om man ska ödsla så mycket tid på att leta sensmoral i den här boken. Den kan med fördel läsas som en spännande och annorlunda roman och som sådan är den riktigt bra. I förlagets beskrivning står det att läsa att boken liknar Gillian Flynns Mörka platser. Jag kan förstå liknelsen. Båda böckerna berättas delvis av opålitliga berättare som håller läsaren i en ovisshet. Det är ett smart och intressant berättargrepp, som effektivt håller spänningen uppe.

Ska jag peka ut någon skillnad mellan Vaggvisa och exempelvis Mörka platser, så kan jag tycka att Vaggvisa är snäppet svårare att följa. Faktum är att jag först lyssnade på ljudboken, men efteråt kände att jag missat så många lager att jag också valde att läsa e-boken. Fortfarande vet jag inte om jag förstått hur boken egentligen slutade. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en bok där stämningen ensam utgör berättelsen.

Vaggvisa av Leïla Slimani

Vaggvisa

Originalets titel: Chanson douce (franska).
Översättare: Maria Björkman.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur & kultur), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Adelphi audio).
Antal sidor: 231 (ca 6 h lyssning).
ISBN: 9789127152502, 9789188711601.

Leïla Slimani

Leïla Slimani (född 1981) är fransk-marockansk författare. Hon debuterade 2014 med romanen Dans le jardin de l’ogre. Hennes stora internationella genombrott kom två år senare med Chanson douce (Vaggvisa), för vilken hon belönades med Goncourtpriset.

Förlagets beskrivning

”Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Snart börjar Louise få plötsliga vredesutbrott och bete sig märkligt, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Fransk-marockanska Leïla Slimanis succéroman har samma psykologiska spänningsnerv som Gillian Flynns ”Mörka platser” och har sålt i mer än 600 000 exemplar i Frankrike. Den översätts nu i 38 länder.”

2018-07-15
Stenarna skola ropa

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.

Stenarna skola ropa av Ruth Rendell

Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.

Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.

Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.

Stenarna skola ropa

Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.

Ruth Rendell

Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.

Förlagets beskrivning

”Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”

2018-04-13
Mitt hat får ni inte

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris är en fin och berörande bok om tiden efter att Leiris förlorat sin fru i terrorattentatet på Bataclan i Paris 2015. Det är en bok om sorg, men också om att gå vidare. Betyg: 4 matlådor av 5.

Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris

Paris, november 2015: staden skakas av samordnade terrorattacker på flera olika platser, 130 personer mister livet och över 350 skadas. Det är siffror, men varje siffra rymmer ett liv och en rad anhöriga som står ensamma kvar. En sådan anhörig är Antoine Leiris, som plötsligt förlorar sin fru och som ändå måste behålla någon slags normalitet och få vardagen att fungera. Med i bilden finns nämligen också den lille sonen, som är alldeles för liten för att riktigt kunna förstå, men som naturligtvis fortsätter att behöva omsorg och närvarande vuxna.

Leiris gick snabbt ut med ett öppet brev till sin frus mördare. Budskapet var tydligt: han vägrar att låta sig skrämmas och hans son ska inte behöva begränsas av vad som skett. Brevet, som ursprungligen postades på Facebook, fick så småningom en slags fortsättning med den här fina och berörande lilla kortromanen. På de få sidorna lyckas Leiris skildra sorgen och sorgebearbetningen så att man som läsare verkligen blir berörd.

Den här boken har gått som radioföljetong i Sveriges radio och finns fortfarande kvar för nedladdning några dagar till. Missa inte chansen att lyssna till Leiris berättelse!

Mitt hat får ni inte

Originalets titel: Vous n’aurez pas ma haine (franska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Martin Sundbom.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Atlantis), 2017 (den här radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 110 (ca 2,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7353-868-8.
Andras röster: dagensbok.com, Just nu – just här.

Antoine Leiris

Antoine Leiris (född 1981) är en fransk journalist och författare. Han har hittills skrivit kortromanen Vous n’aurez pas ma haine (Mitt hat får ni inte), om sorgearbetet efter att ha förlorat sin fru i terrordåden i Paris 2015.

Förlagets beskrivning

”En kväll förra vintern var Antoine Leiris ensam hemma med sin son medan hans hustru Hélène var på konsert med några vänner. Plötsligt fick han ett sms med frågan om allt var OK? När han satte på tv:n fick han se de pågående terrorattentaten i Paris och försökte ringa Hélène. Hon svarade inte. Den kvällen mördades Hélène, tillsammans med 88 andra människor, på konsertlokalen Bataclan i Paris. Tre dagar senare skrev Antoine ett öppet brev till sin frus mördare på Facebook. Han vägrade låta sig skrämmas eller låta hans sjutton månaders sons liv begränsas av terroristernas handling. ”I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri”, skrev han. Denna bok är Antoine Leiris hjärtslitande, modiga och trots allt hoppfulla berättelse om att livet måste fortsätta. ”

2018-03-26
Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare

Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam är en reportagebok som in i minsta detalj smular sönder den förundersökning och de domar som felaktigt pekade ut Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) som seriemördare. Betyg: 3+ konfirmationsläger av 5.

Fallet Thomas Quick av Hannes Råstam

Fallet Thomas Quick är ett ambitiöst reportage där journalisten Hannes Råstam fullständigt smular sönder de förundersökningar och domar som kom att leda till att Thomas Quick (som numer har återtagit sitt första namn, Sture Bergwall) dömdes för åtta mord begångna under 90-talet och början av 00-talet. Quickfallet har naturligtvis fått stor uppmärksamhet och jag behöver kanske inte orda så mycket mer om turerna i det. Bergwall har i alla fall blivit frikänd och mycket kritik har riktats mot förundersökningen, behandlingen av Thomas Quick under tiden för erkännandena och mot åklagaren. Det har bland annat först fram i ljuset att Bergwall, som vid tiden för morderkännandena vårdades på Rättspsykiatriska kliniken i Säter, missbrukade narkotikaklassade läkemedel. Dessutom utsattes han för förvirrande ”terapier” där han uppmuntrades att plocka fram ”bortträngda minnen” rörande morden – minnen som han hittade på och kunde basera på sådant han hade fått information om från terapeuter, tidningar och andra källor. Teknisk bevisning har inte gått att uppbringa i något av fallen. Det närmsta man kom teknisk bevisning var ”brända benbitar” från en norsk flicka som Quick sa sig ha mördat. Långt senare visade det sig dock att bitarna bestod av trä och lim(!).

I den här boken ges många detaljer som sammantaget gör att man häpnar. Hur kunde det gå så långt? Förundersökningen framstår av en enda sörja av ledande frågor, vansinniga slutsatser och behändigt sållande i material, så att endast de förhör och de röster som pekade i ”rätt” riktigt fick komma med. Det här fallet har ingenting med #metoo att göra, men i dessa tider kan jag inte undgå att dra några (långsökta) paralleller ändå. Det är uppenbarligen vanligt förekommande att det skapas osunda tystnadskulturer där högt uppsatta och mäktiga personer får härja fritt medan folk bara ser på utan att våga protestera. Det måste ha funnits en hel del sådana element i Quickfallet, antar jag. Här har förundersökningsledare, terapeuter och åklagare fått köra sitt eget race, trissat upp varandra och uppenbarligen fått stå tillräckligt oemotsagda så att deras bristfälliga utredning och verklighetsfrånvända slutsatser har hållit hela vägen i rätten.

Råstams reportage är ett gediget och imponerande arbete. Hannes Råstam jobbade med det här fallet under många år och gjorde också flera tv-dokumentärer om Thomas Quick, så det märks att han är väldigt kunnig och påläst. Den här boken hann han dock inte riktigt slutföra, då han tråkigt nog drabbades av cancer och gick bort under arbetet med den. Andra författare har dock tagit vid och till synes sömlöst sytt ihop allting. Det är en mastig bok och väljer man att lyssna på ljudboken, vilket jag gjorde, så tappar man lätt tidslinjen och jag kan känna att det inte alltid var jättelätt att hänga med, men jag tycker ändå att det här var en väldigt intressant och engagerande bok. Fallet Thomas Quick är en helt unik händelse och det har varit intressant att lära sig mer. För mig är det inte bara en bok om en lång rad olösta mord, med allt vad det innebär, utan också en bok som liksom många andra berättelser säger något om vilka urspårningar som kan ske när beundrade genier får för mycket att säga till om. Tänk Macchiarini… Och tänk på hur många liknande händelser som säkerligen sker här och nu och hela tiden medan inga kritiska röster når fram i tid!

Fallet Thomas Quick

Uppläsare: Torsten Wahlund.
Redaktörer: Mattias Göransson, Leyla Belle Drake.
Förord: Leif GW Persson.
Efterord: Mattias Göransson.
Fackgranskning: Jenny Küttim, Thomas Olsson.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag), 2012 (den här ljudboksversionen, Ordfront ljud).
Antal sidor: 403 (ca 16 h lyssning).
ISBN: 978-91-7037-604-7, 91-86795-14-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Hannes Råstam

Hannes Råstam (1955–2012) var en svensk musiker, som efter många år som musiker och basist i olika konstellationer började satsa på journalistiken. Han har bland annat jobbat i SVT-produktionerna Striptease och Uppdrag granskning och har gjort många uppmärksammade reportage. Hans granskningar har också gett honom ett flertal fina priser, t.ex. Stora journalistpriset (tillsammans med Janne Josefsson 1998) och Guldspaden (som han fick 2010 för dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare).

Förlagets beskrivning

”Åtta morddomar. Plus tjugofem erkännanden som aldrig ledde till åtal.

Så såg det ut, fallet Thomas Quick. Och det är väl få som inte minns mediernas bild av Quick, eller Sätermannen. En värre mördare, till och med kannibal, hade aldrig detta lilla land skådat.

Våren 2008 reser journalisten Hannes Råstam till Säters sjukhus för sitt första besök hos Sveriges värste seriemördare. Det blir ett omvälvande möte som kom att få oanade konsekvenser för dem båda.

Råstam vänder på varje papper i utredningen, granskar förhören och går igenom Sture Bergwalls, som är Thomas Quicks egentliga namn, egna berättelser. Han läser domarna och ser rekonstruktioner på video. Han får också tillgång till mängder av tidigare okänt material journalerna på Säters sjukhus, polismäns dagböcker och undangömda polisrapporter. Ett tvivel börjar växa fram hos honom. Genom att tålmodigt lägga pussel nystar Hannes Råstam upp berättelsen om hur Sveriges värste seriemördare skapades.
Fallet Thomas Quick är en sann thriller om ett märkligt människoöde och ett tragiskt rättsfall. Steg för steg blottläggs hur Thomas Quick förvandlades till seriemördare och hur domstolarna kunde döma honom för åtta mord han inte begått.

Samtidigt går de verkliga mördarna fria.

Fallet Thomas Quick är en rasande uppgörelse med det svenska rättsväsendet.

Med förord av Leif GW Persson och efterord av Mattias Göransson.”

2018-01-11
Ett opassande jobb för en kvinna

Ett opassande jobb för en kvinna av P. D. James är en pusslig deckare av bästa sort och där läsaren får följa Cordelia Gray i hennes efterforskningar kring ett självmord som kanske var något annat. Betyg: 4 rika fransyskor av 5.

Ett opassande jobb för en kvinna av P.D. James (och Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George)

Cordelias kompanjon på detektivbyrån har precis begått självmord och nu står hon ensam med hela verksamheten, som hon har fått ärva. Affärerna går inte lysande, men precis i samma veva blir hon faktiskt kontaktad av en man som önskar att hon gör efterforskningar i vad som egentligen låg bakom hans sons oväntade och plötsliga bortgång, även detta ett självmord. Sonen, Mark Callender, hade vid den sista tiden i sitt liv hoppat av sina studier och börjat arbeta i trådgården åt ett par utanför Cambridge. Han bodde i en fallfärdig liten stuga, som han prydligt och ordentligt hade börjat göra i ordning. Nu söker sig Cordelia dit – hon flyttar till och med in i vad som kom att bli Mark Callenders sista bostad, och börjar undersöka händelserna och människorna som präglade hans sista tid. Hon försöker att följa den metod som hennes forne kompanjon en gång lärde henne, men den här gången är hon helt själv.

Det är inspirerande att läsa en bok om en klipsk och samlad, ung kvinna som med stort mod och huvudet på skaft ger sig rakt in i något farligt. Utan att vidare kommentera det eller göra en poäng av det kan jag konstatera att boken med råge uppfyller Bechdeltestet (ursprungligen ett test för att bedöma en films framställning av kvinnor; för att klara testet måste filmen ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män). Jag läser fantastiskt många romaner där kvinnor ältar relationer eller ägnar sig åt något som innebär t.ex. jobb, barn, klassresor, men sällan läser jag sådana här böcker, böcker där en kvinna liksom bara far fram och gör saker utan att det ska förklaras vilka tankar och känslor det är förknippat med och utan att dra en lång bakgrund till detta agerande. Cordelia bara är! Det är inte så säkert att just detta är en del av P. D. James idé om den här berättelsen, men det var hur som helst något som verkligen slog mig och som också kändes tankeväckande. Det borde finnas fler kvinnoskildringar där kvinnor bara far fram utan att det ska sättas i någon slags kontext och analyseras.

Ett opassande jobb för en kvinna är också en riktigt pusslig deckare av bästa sort, där läsaren får vara med huvudpersonen och lägga ihop ledtrådarna. Jag har haft perioder när jag har läst massvis med deckare, men sedan hann jag tröttna rätt rejält, faktiskt. Det känns som att det mesta i deckargenren är tråkiga upprepningar. Den här boken, som råkar vara från 1972, känns märkligt fräsch i sammanhanget, kanske för att den är så pusslig och eftersom den helt enkelt har många år på nacken och det därför, naturligtvis, inte känns som en efterapning av dagens deckare. Språket kan ibland kännas lite tillkrånglat, långt ifrån det insmickrande enkla språket som man möts av i många av dagens deckare. Här ges ett visst motstånd, vilket jag gillar. Nu menar jag alltså inte att det är en finkulturell, tungläst bok – det är verkligen en underhållande spänningsroman, men den har ändå en gestaltning och finess som många andra deckare tyvärr saknar. Den här boken gillade jag! Och ja, jag kanske inte tyckte att precis alla detaljer var helt trovärdiga och en del grejer kändes närmast sökta, men det gör inget – lite sådant hör till.

Citerat ur Ett opassande jobb för en kvinna

””Hans skor?” frågade Cordelia.

”Vems annars?”

Ett ögonblick blev de stående och såg på den uppgrävda jorden. Ingen av dem sade någonting. Sedan gick de runt till bakdörren. Miss Markland satte nyckeln i låset. Det gick lätt att vrida om den, som om låset nyligen hade blivit oljat. Cordelia följde efter henne in i stugans vardagsrum.”

Om P.D. James och Ett opassande jobb för en kvinna

Phyllis Dorothy White James, P. D. James, (1920 – 2014) var en brittisk författare, som hann göra karriär inom både hälsovårdsmyndigheten och Civildepartementet innan hon vid 42 års ålder debuterade som författare med kriminalromanen Cover her face (Slut hennes ögon). Huvudrollen i de flesta av hennes romaner är kriminalpolisen Adam Dalgliesh, som har fått låna sitt efternamn från James favoritlärare i skolan. Två av hennes böcker, An unsuitable job for a woman och The skull beneath the skin (Ett opassande jobb för en kvinna och Skallen under huden), har dock detektiven Cordelia Gray i huvudrollen. Många av James romaner, däribland Ett opassande jobb för en kvinna, har filmatiserats.

Originalets titel: An unsuitable job for a woman.
Översättare: Sonja Bergvall.
Utgivningsår: 1972 (första engelska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 1986 (den här utgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 224.
Läs även: Skallen under huden.
ISBN: 91-46-12088-2, 91-46-14344-6.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).

Förlagets beskrivning

”Bernie Pryde hade tagit livet av sig – det var det ingen tvekan om. Det gjorde Cordelia till ensam innehavare av deras gemensamma detektivbyrå. Dessutom fick hon ärva Bernies sista uppdrag: att återuppta en undersökning av den unge Mark Callenders död. Officiellt var det också självmord, men Marks far, berömd och lysande vetenskapsman, tvivlade… Innan Cordelia lyckas hitta lösningen på ett särdeles slugt och avskyvärt mord, har ytterligare två människor dött och en härva av lögner, som sträcker sig långt bak i tiden, nystas upp. Hela den våldsamma berättelsen utspelas mot en bakgrund av ljuvlig Cambridge-sommar, vars nostalgiska idyll genom sin kontrast ger ytterligare skärpa åt den ondska och snikenhet som åt bakom Mark Callenders död.”

2017-08-21
Lasermannen: En berättelse om Sverige

Lasermannen av Gellert Tamas

Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.

Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.

Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?

Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.

Betyg: 5 biografmaskinister av 5.

Lasermannen av Gellert Tamas

Om Gellert Tamas och om Lasermannen

Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.

Utgivningsår: 2002 (första svenska utgåvan, Ordfront).
Antal sidor: 406.
ISBN: 91-7324-873-8, 9789170378690.
Andras röster: Boktoka, dagensbok.com, Nellons bokblogg.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.

Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.

Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”

2017-01-05
Störst av allt: En rättegångsthriller

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Maja har gått på gymnasiet i det privilegierade Djursholm, där överklassens ungar gör det som så många andra gymnasieelever gör som mest: slarvar med skolan, festar, ligger, testar droger. Fast i Djursholm gör de det naturligtvis med de friheter och den makt som pengar och status ger. Nu har dock allt ställts på ända. Maja är häktad och kämpar för att hålla sig flytande i det oerhört deprimerande mörker det innebär att hållas inlåst och isolerad. Det har skett en skolmassaker och Maja är misstänkt.

Man kan tänka sig att något så torrt som rättegångar och juridik kan bli riktigt dåligt i bokform, men Persson Giolito lyckas med precis det som undertiteln berättar: att få ihop en spännande thriller av rättegångsprocessen. Författaren har själv arbetat som advokat och när hon skriver om rättegången så känns det verkligen trovärdigt. Hon skildrar advokaternas arbete, ”skådespelet” som rättegången på sätt och vis är med all sin retorik och noga regisserade framlägganden, men framför allt tränger hon in i Maja och hennes situation. Genom att dra ut på händelseförloppet gör författaren det ovisst exakt hur Majas inblandning och motiv har sett ut och lämnar det öppet att döma eller sympatisera. Att samhället vill döma är uppenbart. Går det att känna sympatier med något så lätthatat som en överklasstjej? En rik, privilegierad? Fast kanske mest så lyckas Persson Giolito få fram att oavsett inblandning så är Majas ångest verklig och äkta.

Störst av allt är en både spännande, tankeväckande och annorlunda spänningsroman. Helt klart läsvärd! Jag kan särskilt rekommendera ljudboken, som är fint inlät av Lo Kauppi. Jag vet inte om jag tidigare har lyssnat på någon inläsning av henne, men jag hoppas att Kauppi tar sig an fler ljudböcker, för det här gör hon riktigt bra!

I korthet

Rekommenderas för: den som vill läsa en spännande, tankeväckande och annorlunda spänningsroman om en ung överklasstjej som ställs inför rätta anklagad för att ha utfört en skolmassaker.

Betyg: 4 lyxyachter av 5.

Störst av allt av Malin Persson Giolito

Om Malin Persson Giolito och Störst av allt

Malin Persson Giolito (född 1969) är en svensk advokat och författare. Som advokat har hon bland annat arbetat på Europeiska kommissionen i Bryssel, där hon fortfarande bor tillsammans med sin familj. Som författare debuterade hon 2008 med romanen Dubbla slag. Störst av allt är hennes senast utgivna bok. Malin Persson Giolito twittrar under @MalinPGiolito, instagrammar på malinperssongiolito, har en hemsida och finns på Facebook.

Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 367 (ca 14 h lyssning).
ISBN: 9789146232414, 9789174333350.
Andras röster: Bokhora, Johannas deckarhörna, Just nu – just här.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.

Förlagets beskrivning

”De rikaste rika och de mest utsatta behöver sällan träffas. Utom i Djursholms allmänna gymnasium. Fem tonåringar, och en lärare som vill väl. Det slutar i katastrof. Nio månader senare ställs artonåriga Maja inför rätta.

”Jag vet inte hur jag ska orka lyssna. Men det är farligt att släppa på koncentrationen. För då kommer ljuden. Ljudet när de kom in i klassrummet och drog bort mig, ljudet när Sebastians skalle föll i golvet, det lät ihåligt. Det dånar i mig, så fort jag inte passar mig kommer det tillbaka. Jag pressar naglarna in i mina handflator, försöker ta mig därifrån. Men det hjälper inte. Min hjärna släpar alltid tillbaka mig till det där jävla klassrummet.”

Störst av allt är en stenhård rättegångsthriller, ett inkännande porträtt av en ung människa och en svidande vidräkning med ett samhälle som obönhörligt håller på att glida isär. Ett drama som väcker frågor om skuld och ansvar, straff och försoning.”

2016-10-18