Är jag rätt ute om jag påstår att översättningar är inne? Det har funnits en tid när det snarare har varit inne att läsa på originalspråk, att påstå att för mycket försvinner i översättningen. Nu, däremot, upplever jag att översättningar uppmärksammas mer än… någonsin. Som exempel ägnades flera välbesökta seminarier på Littfest åt just översättningar – ”Sociolekter och snubbeltrådar”, där översättarna Sofia Nordin Fischer och Jennifer Hayashida samtalade med Jenny Aschenbrenner, hade rent av så högt tryck att endast hälften av de som köade för att komma in fick plats. Jag var glad att jag stod tillräckligt långt fram i kön för att bli insläppt och kunna höra Hayashida prata om sitt arbete med att översätta Sara Lidman till engelska och om Nordin Fischer, som talade om översättningen av Zora Neale Hurston till svenska.

Hur översätter man bondska till engelska? Hur gör man med namn, som i Hjortronlandet exempelvis innebär Claudette och Skrattars – namn med mer innebörd än vad som enkelt kan föras över till ett annat språk? Hur överför man det språk, som den första generationens fria svarta amerikaner talar i Hurstons De vände sina blickar mot Gud, till svenska?

Jag hade en stor beundran för översättare sen tidigare, men kanske har den efter Littfest nått en ännu större nivå. Vilket hantverk! Vilka avväganden översättare hela tiden ställs inför i sitt arbete att göra en roman begriplig i en annan kultur, på ett annat språk. Vilket bakgrundsarbete som ett grundligt översättarjobb kan kräva – grävande i arkiven, att hitta på en helt egen dialekt! Som exempel. I ett annat seminarium under dagen, ”Vilka superkrafter behövs för att översätta barn- och ungdomsböcker?”, gavs en hel del andra insikter om utmaningar med översättningar. Hur översätta när det även finns bilder att förhålla sig till? Eller kulturskillnader, som exempelvis kan innebära att något som är helt öppet att prata om på svenska, kan vara helt tabu på ett annat språk? Det och mycket annat belyste översättarna Helena Sjöstrand Svenn, översättare från norska och engelska, och Miho Hellén-Halme, översättare till japanska, som samtalade med Clara Kron, redaktör på bokförlaget Trasten, under ledning av Emma Majberger.

Men för att återgå till att hitta på en helt egen dialekt, vilket alltså krävdes av Nordin Fischer för att översätta afroamerikansk engelska. Nog blir jag imponerad. För inte kan man ta en befintlig svensk dialekt och låtsas att den är något helt annat? Och inte kan man strunta i att återge att texten faktiskt inte är skriven på standardengelska? Väl?

If you kin see de light at daybreak, you don’t keer if you die at dusk. It’s so many people never seen de light at all.

Ur Their Eyes Were Watching God av Zora Neale Hurston

På en bokcirkelträff för någon månad sedan blev jag varse att boken vi läst, Shuggie Bain, innehåller dialog skriven på bred sociolekt och dialekt i originalet. Vi som hade läst boken på svenska hade helt missat den aspekten, föri översättningen fanns just inga sådana nyanser kvar. Inte vet jag om det sabbade läsupplevelsen precis, för vi tyckte nog allihop att det var en bra bokcirkelbok, men efteråt kände jag ändå någonstans att jag missat något. Eller hade jag det? För hur pajigt kan det inte låta när man träffar på talspråk och slang i en skönlitterär text? Ibland kanske det rent av är bäst att göra som man uppenbarligen gjorde i Shuggie Bain: utelämna. Inte vill man att läsningen för(störs) av språk som känns fånigt och fel.

Avvägningar, avvägningar. Jag inser verkligen att översättning är svårt, oj, så svårt, kanske egentligen helt omöjligt?! Tack och lov för att det finns de som arbetar hårt med att göra det bästa möjliga av detta omöjliga. Jag läser i princip aldrig skönlitteratur på något annat språk än svenska. Vilken lycka det är att det finns översättare som möjliggör att även jag kan ta del av böcker från i stort sett hela världen.

PS: ett till tecken på att det ligger något i min spaning om att översättnings-diskussioner finns på innelistan: i år har ju faktiskt översättningar rent av varit föremål för en kulturdebatt. Jag tänker på den kritiserade översättningen av Timothy Snyders bok Om frihet. Ja, nu råkar det ju vara kritik, som sagt, men det fanns faktiskt ett tag när översättningar fick ett visst utrymme i kulturnyheterna och det är inte varje dag det händer. Hoppas man följer upp och skriver någonting om någon riktigt lyckad översättning snart.