Årets första utlästa bok blev Bodil Malmstens fantastiskt fina lilla karamell till bok: Kom och hälsa på mig om tusen år. Malmsten har ett sådant vackert språk och ett så fint sätt att uttrycka sig på. Boken är vad hon själv kallar loggbok:

”Kom och hälsa på mig om tusen år är en fristående fortsättning på Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, min loggbok, dagslägesberättelse, journal. Fristående för att ingenting som har hänt förut har hänt igen, fortsättning för att ett nytt år har följt på det förra.”

Låter det tråkigt? Nej! Det är riktigt, riktigt bra. Här blandas vardagsbetraktelser och (då) aktuella nyheter med boktips och texter hon skrivit till olika tillfällen (en novell, en dikt), allting med Malmstens fantastiska, ibland lite poetiska, språk. Jättefin liten bok, vackert illustrerad med passande foton och illustrationer.

Och titeln! Varför har Malmsten snott alla vackra titlar man kan komma på till en bok? Kom och hälsa på om tusen år, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Priset på vatten i Finistère… Någon av de titlarna skulle jag också vilja ha haft om jag hade skrivit en bok, men det krävs förmodligen en Bodil Malmsten för att kunna använda språket på det sättet, att hitta så uttrycksfulla titlar och skriva böcker med ett så enkelt, kärnfullt och vackert språk.

Titeln är tydligen vad Majakovskij svarade när någon sa att hans dikter var tillfälliga och snart bortglömda: Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se. Om Malmstens lilla bok, Kom och hälsa på om tusen år, fortfarande lever om tusen år, är väl kanske inte så troligt. Men jag läser den hemskt gärna och njuter av språket, bilderna och betraktelserna. Det räcker för mig.