I sju år har Bodil Malmsten bott i Finistère och därifrån har hon berättat om den ständiga kampen mot mullvadarna, om sin eleganta granne Madame C och om vardagen i denna franska, pittoreska stad, där man kan köpa flera sorters ostron nere vid hamnen. Hon avslöjar att det är fiktion, att platsen inte finns på riktigt, lika lite som Madame C gör det. Och nu är det dags att lämna detta. Anledningen berättar hon inte, bara att hon måste. Det här är alltså den sista boken från Finistère, precis som titeln avslöjar. Det är dags för Bodil Malmsten att packa, ta avsked från sitt hem och bege sig till en stad nära Nantes, där hon har köpt en fuskrenoverad lägenhet av tre personer som hon kallar för ”De tre onda männen i staden nära Nantes”.
Det fina språket och det härliga berättandet känns igen från tidigare böcker. Det är ingen humorbok, men boken är fylld av fyndiga formuleringar och bjuder inte sällan på leenden. Men någon humorbok är det som sagt var inte. Det var faktiskt länge sedan jag läste en sådan bitter berättelse som detta och jag vet inte hur många gånger bokens huvudperson beklagar sig över att behöva lämna allt hon älskar i Finistère till förmån för ”staden nära Nantes”. Det är djup ånger och ett oändligt antal avsked, men som tur är blir det inte allt för deprimerande och det slutar till och med ganska ljust. Det tackar jag för! Jag valde att lyssna på boken och ska jag vara ärlig hade jag nog hellre läst den själv. Jag fastnar inte riktigt för Bodil Malmstens uppläsning och det är ju lite dumt med tanke på att hon, om någon, borde kunna läsa upp sin egen bok. För mig stämmer hur som helst inte rösten med det lätta språket och även om jag gillade ljudboken tror jag att jag hade gillat pappersformatet mer.
Idag besökte jag biblioteket för att lämna tillbaka en ljudbok jag lånade nyligt (Mark Levengoods Sucka mitt hjärta men brist dock ej). Råkade få med mig en till hem! Per Pettersons Ut och stjäla hästar, som jag har velat läsa ett tag. Det var just det enda intressanta jag kunde hitta i ljudbokshyllan, för den var i princip länsad. Är det fler än jag som tänkte lyssna på ljudbok i sommar? 😉
Min första tanke när jag hörde talas om den här boken är att titeln är lite fånig, rentav föråldrad, fastän den kanske egentligen är modern. Nu när jag har läst den förstår jag att det kanske inte spelar någon roll, för boken är verkligen tänkt att läsas nu och den vinner på är att den är just sådär modern och ”just nu” som den är. Miljöerna är Stockholm, Stureplan, och i bakgrunden figurerar välkända kändisar. Om några år är de förmodligen lika bortglömda som den här boken, skulle jag tro. Jag tycker ändå att den är bra och spännande. Trots att jag definitivt inte känner igen mig i den maffia som boken handlar om, så får miljöerna, språket, karaktärerna och allt det tidstypiska boken att kännas autentisk. Finns det en maffia i Sverige känner jag mig numera lurad att tro att den ser ut som i boken: juggar som säljer knark, ägnar sig åt trafficking och anlitar torpeder när det behövs, unga killar som drömmer om jetsetliv och börjar sälja knark o.s.v.
För det är det den här boken handlar om. JW är den unge killen som hänger på Stureplan fast han inte har råd. Extraknäcket med att köra svarttaxi byts snart ut mot att kränga kokain till sina bratkompisar. Jeorge är latinon som gör en makalös rymning från Österåker och återigen dras in i kokainhandeln. Samtidigt som han smugglar kokain filar han på hur han ska kunna hämnas på de som angav honom och fick honom att hamna i fängelse. Mrado är jugoslaven som drar in pengar genom att ägna sig åt ”garderobsverksamhet”. Pengarna går dock inte rakt till honom, utan hamnar först och främst hos ledaren, Radovan, herr R, som, oroväckande nog, tycks ha tappat förtroendet för Mrado. När Mrado inte bekymrar sig över detta pumpar han upp sig på gymmet och drömmer om att träffa sin lilla dotter, vars mamma helst vill rycka henne från honom för gott och få ensam vårdnad. Det sista är en ganska snygg liten twist, som får Mrado att kännas lite mer mänsklig. Annars lider flera av karaktärerna brist på känslor och känns överdrivet kalla. Det tycks inte vara något särskilt att snitta upp en annan människas strupe eller att skicka en bomb till någon.
Boken känns faktiskt till viss del ganska överdriven, men, som sagt, så fastnade jag för den ändå. Både det korthuggna språket och hela berättandet känns rätt för att berätta denna lite cyniska berättelse om några livsöden i den undre värden. Boken gör sig också väldigt bra uppläst av Morgan Alling, som skickligt växlar mellan de olika karaktärernas brytningar och uttryckssätt. Boken är faktiskt helt otroligt bra som ljudbok! Jag vet inte ens om jag hade uppskattat Snabba cash hälften så mycket som jag gjorde om jag verkligen hade läst den själv. Jag kan helt klart rekommendera att lyssna på Snabba cash!
I korthet
Rekommenderad för: Alla som vill läsa en spännande, aktuell deckare som känns helt autentisk.
Betyg: 4 garderober av 5.
Om Snabba cash och Jens Lapidus
Jens Lapidus (född 1974) är en svensk advokat och författare. Snabba cash är hans debutroman.
Uppläsare: Morgan Alling.
Utgivningsår: 2006 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2006 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 474 (ca 13 h lyssning).
Andras röster: SvD, Bokhora.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Jorge panikade. Sparkade allt vad han kunde mot kuken på polisen. Mannen vrålade. Jorge hade bara en sak i huvudet: kokset i bagageluckan. Greppade handtaget på luckan. Öppnade den. Slet upp NK-påsen. Polismannen slängde sig mot Jorge. Jorge höll sig fri. Polisen slet upp ett vapen. Skrek något. Jorge sprang. Mannen efter var snabb. Jorge var snabbare. Tacka Gud för tiden på Österåker och den träning han fått på sistone.”
Snabba cash är en spänningsroman för 2000-talet, en skildring av samhällets mörka sida där känslokalla psykopater som saknar spärrar styr. Med ett rättframt språk och imponerande berättardriv skildrar Jens Lapidus brottets obönhörliga logik mitt ibland oss. På Stureplan, i Sollentuna, i villaförorterna. Det är en bild av Sverige som anas i medierna, men som vi inte riktigt vill kännas vid.
JW är stureplanskillen som säljer kokain på de hetaste inneställena. Överklasskillarna han hänger med anar inte att han är en uppkomling som ljuger om sin bakgrund. Han vill vara som dom.
Jorge är latinon som kan allt om koks och som går i land med en osannolikt tjusig rymning från Österåkeranstalten. Väl ute planerar han en grym hämnd mot dem som satte dit honom, juggemaffian med Radovan i spetsen.
Mrado är underhuggare till Radovan. Tidigare var han en av krigsförbrytaren Arkans fruktade pojkar. Det enda han kan: att tortera och plåga utan hänsyn.
Dessa tre mäns vägar korsas på ett ödesdigert sätt som bara kan sluta i en kamp om liv och död. Vägen dit går genom de finaste salongerna på Östermalm, genom fängelser och de tyngsta kriminella gängen, genom skitiga förortsbordeller där flickor hålls fångna, ja, kort sagt, genom ett helvete. Och varför? För snabba cash!”
Det är verkligen trevligt med ljudböcker! Snart har jag lyssnat klart på Snabba cash (eller snart och snart förresten… Det är typ tre CD-skivor kvar), så jag har passat på att gå till biblioteket och låna på mig lite mer. Det blev en superkort ljudbok – en ljudupptagning av Hjalmar Söderbergs novell Pälsen, och så blev det Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Får se om de är bra!
Pälsen kanske jag inte ens ids lyssna på, trots att jag älskar Hjalmar Söderberg och länge velat läsa denna novell. Problemet med den är att den är kopieringsskyddad och bara går att kopiera till datorn i skyddat WMA-format, som inte går att konvertera till något annat filformat. Således kan jag inte spela upp den på min Ipod.
Jag är inte den som släpar omkring på en CD-freestyle direkt, så därför blir det kanske ingen lyssning. Det skulle väl i sådant fall vara om jag spelade upp den på datorn och det kan jag väl kanske göra med tanke på att den är så kort, men det var inte därför jag lånade den.
Jag lyssnar ju på ljudböcker för att de är bekväma på promenaden, på bussen, i väntrummet etc. Inte för att lyssna på hemma!
Nä. Kopieringsskydd är skit. Att världen är anpassad efter Microsofts produkter är också skit (WMA är ju Microsofts påhitt). Jag hoppas i alla fall (och tror!) att kopieringsskydden gick i graven för typ fem år sedan, annars blir det nog inte många fler ljudböcker spelade här hemma.
Unni Drougge har redan tidigare beskrivit ett misshandelsförhållande i sin bok Andra sidan Alex, som nog kan anses vara självbiofrafisk. I Boven i mitt drama kallas kärlek gör hon det igen, fast den här gången helt utlämnande, utan fingerade namn och rätt upp och ner vad som hände. Jag tycker faktiskt inte om det. Det är modigt av Drougge att skriva detta, att in i minsta detalj våga berätta om det som hon själv kallar ”sitt livs största fiasko” och såklart tycker jag att det är bra om andra kvinnor, i liknande situationer, som den Drougge själv har varit i, kan hämta styrka ur detta, men jag känner ändå att boken inte vinner på att vara ”dokumentär”.
Nåväl. Boken handlar alltså om Unni Drougges förhållande till den 19 år yngre Niclas – ett förhållande som kom att hålla i sju år och under den tiden nästan hann förgöra Drougge totalt. Det är en plågsam resa som vi får följa henne på. När boken tar sin början är hon en ensamstående fembarnsmor som bor i en våning i centrala Stockholm, där hon delar sin tid mellan att resa runt och föreläsa, att hålla ihop familjelivet med allt vad det innebär och att, på helgerna, springa runt på fester och och roa sig med olika lösa förbindelser. När Niclas kommer in i livet börjar tillvaron mer och mer handla om att hjälpa och stödja honom. Han gör inte ett handtag hemma och han har ständiga ”kriser” som avlöser varandra och där han behöver Unnis hjälp. Och hon hjälper honom. Unni är den som sköter all markservice hemma, peppar honom att bli hennes agent, trots att han inte ens läser litteratur, och på alla sätt ställer upp för honom. Sina egna vänner har hon inte längre möjlighet att träffa. Faktiskt går inte ens hennes egna barn att kombinera med denna nya vuxenbebis, så de får flytta ut. Detta är ändå bara början på något som kommer att urarta till misshandel och vansinniga och oförklarliga vredesutbrott med mera. Att Unni trots allt stannar kan kanske vara svårt att förstå, men den makalösa inre resan som Unni beskriver är i alla fall inte svår att följa, för hon berättar väldigt ingående och kronologiskt hur hon bryts ned till att bli ett skrämd och svag varelse.
Visst är det gripande, men jag tror ändå, som sagt, att den hade varit bättre om den hade handlat om fiktiva personer och inte om Unni själv. Här blir det alldeles för privat och alldeles för mycket smutskastning mot en namngiven person. Boken riskerar att bli avfärdad som en replik i konflikten mellan Drougge och Niclas, snarare än att vara en roman som angår andra. Personligen är jag heller inte särskilt förtjust i det allt för osminkade berättandet, som bland annat innefattar detaljerade sexscener. Faktiskt tycker jag att boken som helhet andas för mycket ”skriva av sig” och skulle ha passat bättre som en privat dagbok. Det här, Unnis och hennes familjs liv under sju år, är faktiskt ingenting som jag känner att jag borde eller vill ta del av.
Jag lyssnade på denna bok och som ljudbok tycker jag ändå att den var bra och lätt att hänga med i eftersom språket är tämligen okomplicerat och innehåller många dialoger. Ljudboken finns för övrigt att ladda ned gratis på nätet och har man aldrig lyssnat på en bok förut och vill prova så kan jag ändå rekommendera denna, för den har i alla fall fått mig att få upp ögonen (öronen?!) för ljudböcker.
Jag har alltid varit lite skeptisk mot ljudböcker, för jag har föreställt mig att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt för att hänga med, men nu provar jag min första ljudbok och jag tycker att det är riktigt nice att lyssna medan jag promenerar till universitetet.
Boken jag lyssnar på är Boven i mitt drama kallas kärlek, av Unni Drougge, som hon har laddat upp för fri nedladdning på The Pirate Bay som ett slags statement i IPRED-debatten. Jag tänker inte ge mig in i den debatten, men gratis är gott.
Av Drougge har jag tidigare bland annat läst Lutherska badet, som jag tyckte bra om, så jag har ganska höga förväntningar på min nya ljudbok. Den passar nog för övrigt ganska bra att lyssna på eftersom det är mycket dialog och ”enkelt” språk.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
I sju år har Bodil Malmsten bott i Finistère och därifrån har hon berättat om den ständiga kampen mot mullvadarna, om sin eleganta granne Madame C och om vardagen i denna franska, pittoreska stad, där man kan köpa flera sorters ostron nere vid hamnen. Hon avslöjar att det är fiktion, att platsen inte finns på riktigt, lika lite som Madame C gör det. Och nu är det dags att lämna detta. Anledningen berättar hon inte, bara att hon måste. Det här är alltså den sista boken från Finistère, precis som titeln avslöjar. Det är dags för Bodil Malmsten att packa, ta avsked från sitt hem och bege sig till en stad nära Nantes, där hon har köpt en fuskrenoverad lägenhet av tre personer som hon kallar för ”De tre onda männen i staden nära Nantes”.
