För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.
I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.
Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.
Simon och ekarna är en roman där Fredrikssons berättarglädje lyser igenom lika starkt som i Anna, Hanna och Johanna, som jag har lyssnat på tidigare. Om det inte är självupplevda händelser hon skriver om får man nog dra slutsatsen att Fredriksson hade en sällsynt förmåga att fantisera ihop världar för sina böcker. Man får känslan av att berättelsen är långt större än vad som ryms mellan pärmarna (eller i CD-skivorna) och att personerna verkligen är levande.
I den här boken är det Simon som är huvudperson och läsaren/lyssnaren får följa honom genom hela livet: uppväxten hos fosterföräldrar (som det visar sig senare i boken) i 40-talets Göteborg , vänskapen med den judiske pojken Isak, hur han träffar sin livskamrat och hur han studerar och finner det ämne som han bestämmer sig för att doktorera inom.
Det är en härlig berättelse, som rymmer väldigt mycket. Jag vet inte om den sa mig så mycket nytt, men det var inte alls dumt att få kika in i den värld som Fredriksson så fint målat upp. Jag lyssnade på den som ljudbok och tyckte väldigt bra om uppläsningen, som gjordes av Helena Brodin.
Just nu sitter jag kopierar över två ljudböcker till min dator: Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón och Snö av Orhan Pamuk. Det är två böcker som jag verkligen har längtat efter att läsa, men när jag fick en impuls att gå in på biblioteket för att låna ljudböcker så bara stod de där, skyltade som till mig, så nu blir det i ljudboksformat istället. Jag hoppas att de är bra som ljudböcker också. Jag tycker väldigt mycket om ljudböcker, men ser det nog som något som är väldigt skilt från att faktiskt läsa. Det är inte samma upplevelse. Jag tycker faktiskt inte att man kommer lika ”nära” när man lyssnar, kanske för att man inte får smaka på språket själv. Vad tycker du?
Jag känner många som faktiskt är väldigt skeptiska till ljudböcker. En av mina kollegor kallar det till och med för ”latläsning”. Haha. Ja, jag vet inte. Något som i alla fall är väldigt trevligt med ljudböcker är att man kan lyssna medan man gör annat, t.ex. medan man gör enkla grejer på labb. Så nu hoppas jag på många labbtimmar på jobbet! Böckerna är nämligen på 16 och 18 CD!
Jag är inne i ett ganska bra ”läsflöde” just nu, för övrigt. Jag har helt gått upp i Den hemliga historien (Donna Tartt) och Kafka på stranden (Haruki Murakami), som jag läser just nu och jag har en massa böcker på lager som jag verkligen är sugen på att ta tag i härnäst. Dessutom har ett antal mejl trillat in om recensionsexemplar, vilket är roligt, men jag får så dåligt samvete om jag inte hinner läsa ”i tid”, så jag är försiktig med att ta emot dem. Ett manus som jag precis tackat ja till är dock Rabén & Sjögrens senaste satsning för unga: Cirkeln. Den marknadsförs bland annat med videon nedan och beskrivs som ”Låt den rätte komma in möter Fucking Åmål möter Twilight möter Mitt så kallade liv möter Twin Peaks – fast utan vampyrer!”. Det låter lovande tycker jag! Och ja, jag läser gärna ungdomsböcker fortfarande. 🙂
Mitt himmelska kramdjur är inte helt olik Mitt liv som pingvin, som jag lyssnade på rätt nyligt. I båda böckerna föser Katarina Mazetti ihop ett gäng människor i ett, för dem, nytt sammanhang och låter dem lära känna varandra och sig själva. Mitt himmelska kramdjur utspelar sig på en kursgård dit ett antal kursdeltagare har sökt sig för att utforska religion och existensiella frågor. En av deltagarna är Wera, som egentligen är journalist och som har sökt sig dit för att få stoff till en artikelserie som hon vill skriva på. Under bokens gång visar det sig att det inte bara är Wera som döljer något om sig själv.
Boken är skriven i Mazettis säregna, vardagshumoristiska stil, men är kanske inte fullt lika skojig som somliga av hennes andra böcker. Mycket i boken består av olika tal som kursdeltagarna håller och de är rätt fyllda av olika betraktelser kring tro och religion. Jag vet inte exakt vad Mazetti vill med detta, men det känns lite propagerande och för mig blir det lite tjatigt. Det är inte religionsfrågorna som intresserar mig med boken utan snarare den stundvis underhållande och också intressanta berättelsen om kursdeltagarna och vad de bär på. Boken är också riktigt bra uppläst av Vanja Rosenberg och Vanja Blomkvist och den har behagligt korta kapitel, vilket jag tycker är en fördel när man lyssnar på en bok istället för att läsa.
Jag tyckte väldigt bra om böckerna om Nancy (Mosippan m.fl.), men Näckrosträdet fångar mig tyvärr inte. I boken får vi följa Hildur genom hennes liv: från barndomen hos fostermamman och folkskolelärarinnan Greta och genom ett helt liv och äktenskap med mannen som blir hennes make, Ivan. För Ivans skull hoppar Hildur av sina studier och blir hemmafru och hon lever hela sitt liv med tanken om att det är ett livslångt äktenskap. Man undrar lite vad som driver henne att stå ut genom otrohetsaffärer och diverse galenskaper. Ivan framställs som psykiskt sjuk, sexuellt överaktiv och helt utan någon verklig kärlek till Hildur. Boken känns bitter, sorgsen och mörk. Eländig, liksom. Och jag förstår aldrig varför det inte sker något, varför Hildur mest tycks traska på och godta att livet är som det är.
Jag blev inte uppåt av boken precis och jag förstår den inte heller. Kärlek må i och för sig vara nästan omöjligt att förstå.
Trots allt förstår man att författaren skriver någonting viktigt som hon behöver berätta; som om det här är något hon har skrivit för att skriva av sig. Jag beundrar det och hur hon lyckas skriva så öppet och dela med sig av så mycket instängda känslor. Det är min största behållning av boken.
Idag har jag varit på Stadsbiblioteket och fyllt på med några ljudböcker! Det är så fantastiskt att det finns gratis bibliotek i Sverige. Det känns som en oerhörd lyx att kunna gå till ett bibliotek och låna istället för att köpa böcker/ljudböcker, som man ändå bara läser/lyssnar på en gång och som sedan tar upp en massa plats. 🙂
I en annan del av Bromma är en härlig feelgood om Isabella Eklöf, som efter en havererad skådespelarkarriär har hamnat på ”repan” på TV4 och undrar om livet borde bjuda på något mer.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 4 av 5.
I en annan del av Bromma är fortsättningen på Martina Haags roman Underbar och älskad av alla. Isabella Eklöf, som i den tidigare boken precis hade fått sin skådespelarkarriär ruinerad, har nu hamnat i receptionen på fyran – hon har faktiskt jobbat där i åtta år nu. Martina är gift med en känd programledare och de har två små pojkar tillsammans, ändå känns livet inte riktigt kul. Borde hon inte ha ett häftigare jobb? Bättre koll på vad som är inne just nu? Och är hennes man verkligen trogen? Medan maken säger sig åka ut på landet med pojkarna har Bella egentligen all anledning att misstänka att han är någon helt annanstans.
Det här är en mysig och rolig bok, som funkar bra att lyssna på som ljudbok. Det är författaren själv som läser upp och Martina Haag gör det väldigt bra. I en annan del av Bromma är kanske inte stor litteratur och boken är dessutom ganska förutsägbart, men det gör inget. Ibland behöver en bok inte vara mer komplicerad än såhär. Jag gillar verkligen Isabellas värld och roas av att läsa om henne och hennes ganska oglamourösa liv.
I en annan del av Bromma
I en annan del av Bromma gavs ut av Piratförlaget 2008. Jag lyssnade på berättelsen som ljudbok, i uppläsning av författaren själv, utgiven av samma förlag och med samma utgivningsår. ISBN: 9789164221476, 9789164202369. Vill du läsa fler böcker om Isabella Eklöf finns även Underbar och älskad av alla.
Martina Haag
Martina Haag är en svensk författare, skådespelare och krönikör.
Mitt liv som pingvin är en riktig mysbok, som passar alldeles utmärkt att lyssna på när man kopplar av i solen. Handlingen kretsar kring några människor som är på resa till Antarktis med dess fascinerande djurliv. Bland resenärerna finns flera original, däribland den ytterst beresta Alba, som just nu knåpar på boken Om oarternas uppkomst, där hon använder djur och fåglar för att försöka förstå människornas beteende. På båten finns också Wilma, som reser ensam och genast dras till den depressive Tomas. Utan att de riktigt förstår det själva får de känslor för varandra, men båda bär på hemligheter som gör det komplicerat.
Det är ingen jättedjup bok precis, men den är inte tramsig heller. Faktiskt finns ett sting av allvar. Jag gillar den här lilla kärlekshistorien och att följa passagerarna på deras spännande resa. En riktigt bra ljudbok!
Det är inte lätt att vara Isabella Eklöf. Karriären sedan Calle Flygares har inte precis gått spikrakt och nu är a-kassan snart slut: a-kassan som var så himla svår att gå med i eftersom det är nästan omöjligt att få jobb inom teatern. Julafton spenderas i en unikt ful jultomtekostym hemma hos exet och hans nya. Ja, ni hör ju. Plötsligt verkar det dock ljusna: hon får en roll i en Bergmanpjäs på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon är en utbildad akrobat och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.
Det är kanske en banal historia, men jag tycker den är väldigt underhållande och en riktigt schyst ljudbok att underhålla sig med. Den är lättsam och rolig utan att bli allför fånig. Jag tycker till och med bättre om den än om Haags samlingsböcker med krönikor.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.
