Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många figurer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
Jag tycker att det här var en trevlig lyssning, trots allt. Ljudboksutgåvan är inläst av Annik Reuter, som läser väldig tydligt och långsamt, som en riktig sagoberättare. Jag tror att man kan bli galen på inläsningen eller också så tycker man att den är kanon. Jag hör till de sistnämnda. Jag tror faktiskt inte att jag hade gillat den här boken ens hälften så mycket om jag hade läst den själv eller om någon annan hade varit uppläsare. Det är något med den omsorgsfulla tydligheten som gör att berättelserna faktiskt går in och inte passerar som sagor man har hört förut, vilket det ju faktiskt på många sätt är.
I korthet
Rekommenderas för: alla som vill läsa en riktigt lättläst (faktiskt!) klassiker av en av våra största svenska författare genom tiderna och den som, kristen eller ej, också är lite fascinerad av Jesus.
Betyg: 3 kameler av 5.
Om Kristuslegender och Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf (1858-1940) är en svensk författare som både belönats med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna!) och som dessutom själv valdes in i Svenska Akademien några år senare (även här som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad böcker.
Utgivningsår (första svenska utgåvan, utgiven av Bonniers): 1904.
Utgivningsår (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Svenska ljud classica): 2014.
Utgivningsår (utgåvan på bilden, utgiven av Libris): 2012.
Uppläsare: Annik Reuter.
Antal sidor: 246 sidor (ca 6 h).
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Läs boken digitalt hos: Projekt Runeberg, Litteraturbanken.
Baksidestext
Kristuslegender är en novellsamling som utkom första gången 1904. Precis som alltid, väver Lagerlöf här en lika dramatisk som drömlik och övernaturlig väv av personporträtt, händelser och miljöer.
England har drabbats av en långvarig torka och det börjar närmast likna ett slags undantagstillstånd. Det är brist på bensin och somliga livsmedel. Människor förlorar sina jobb och sin framtidstro. Ett ställe är dock förskonat från torkan. Av någon anledning regnar det varje natt på Källan, gården där Ruth bor med sin man och deras lilla barnbarn. Den bördiga jorden på Källan sticker i ögonen på de andra byborna, som tvingas lägga ner sina bruk, men medan vissa visar sin avsky så finns det andra som också är nyfikna och fascinerade över platsen. Särskilt intresse visar en grupp kvinnor, som kommer till Källan och menar att Ruth är utvald. Det visar sig att de har en sekt och de får Ruth att ansluta sig till dem.
Berättelsen varvas med en berättelse från nutid, där man förstår att allt har slagits i spillror. I bokens inledning förs Ruth tillbaka till Källan, där hon ska sitta i husarrest för att avtjäna ett straff för mordbrand. Hennes man är borta och Ruth vet inte var han är. Vad värre är: barnbarnet är också borta. Död. Och Ruth minns inte exakt vad som hände. Hon vet inte sin egen inblandning.
Berättelserna vävs ihop på ett snyggt sätt och även om man tidigt anar upplösningen så slingrar sig berättelsen fram och leder in på några villospår, vilket gör att spänningen ändå hålls uppe. Ändå är det långt ifrån en spänningsroman, faktiskt. Jag vet inte om jag hade uppfattat boken annorlunda om jag hade läst istället för lyssnat på ljudboksversionen, men boken kändes faktiskt ganska lång och seg. Mycket text används för att måla upp miljöer och personer och jag kan förvisso förstå att författaren har valt att göra så, men det föll mig ändå inte riktigt i smaken. Det blev nästan lite tjatigt emellanåt.
Jag tycker ändå att det är en bra bok. Science fiction är inte min genre, kan man väl säga, men den här gillade jag! Här är det, trots allt, en tillräckligt jordnära berättelse för att inte avskräcka mig, som har lite svårt för alltför tekniskt invecklade framtidsskildringar. Att klimatfrågan är en sådan central del känns rent av aktuellt här och nu, även om långvarig torka kanske inte är just det som vi oroar oss för i vårt samhälle. Det är ändå intressant att tänka på hur samhällsstrukturer och relationer kan rasa samman när något så banalt som klimatet förändras. Det är lätt att ta väder och vind för givet, men samhället är verkligen sårbart för klimatförändringar.
Författaren tar upp många intressanta ämnen i boken. Klimat är en intressant fråga, att dras in i en sekt är en annan, att räcka till som förälder (och morförälder) en tredje och att få en relation att fungera trots att kärleken börjar svalna är en fjärde. Utöver detta är Källan också lite av en deckare. Trots de nästan 500 sidorna/15 h lyssnande, så tycker jag dock inte riktigt att författaren lyckas få ut allt från alla dessa intressanta ämnen. Det blev lite splittrat, tycker jag: lite för mycket och för korta nedslag i varje fråga.
Men, som sagt, jag tycker att det här är en både annorlunda och läsvärd bok. Det största felet är att jag tycker att bokens idé är så bra att jag gärna hade velat ha en ännu tightare och tätare berättelse.
I korthet
Rekommenderas för: alla som brukar läsa relationsromaner och som skulle vilja testa SciFi. Källan är en lagom dystopisk SciFi, som utspelar sig i en nära framtid, korsad med deckare.
Betyg: 3+ belladonnor av 5.
Om Källan och Catherine Chanter
Catherine Chanter är en brittisk författare som tidigare har jobbat som lobbyist. Hon har skrivit för radio och har också skrivit flera kortare texter till olika antologier och publikationer. Källan (The Well) är hennes debutroman. Caterine Chanter twittrar på @ChanterLloyd och har en hemsida.
Originaltitel: The Well.
Utgivningsår (första svenska ljudboksutgåvan): 2015 (Tundell Salmson).
Utgivningsår (första svenska utgåvan): 2015 (Bromberg).
Översättare: Helena Ridelberg.
Uppläsare: Kristina Rådström.
Antal sidor: 477 (ca 15 h).
Andras röster: Kristianstadsbladet, Bokstugan, Jenniesboklista, Vargnatts bokhylla.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
I England har det inte regnat på tre år. Utom på en plats – på gården Källan. Här sinar aldrig vattnet och växtligheten frodas. Och ingen kan förklara det märkliga fenomenet. På Källan bor Ruth Ardlingly med sin man Mark. Hit söker sig också en religiös kult med sin karismatiska ledare för att dyrka den fruktbara jorden. Men ute i landet blir torkan allt svårare och desperationen växer. Gården blir måltavla för omgivningens frustration.
Ruth Ardlingly återvänder till Källan för att avtjäna sitt straff för mordbrand i husarrest. Hon är fast besluten att pussla ihop alla lösa bitar av tragedin som krossade hennes familj och ledde fram till hennes barnbarns död.
Källan är en suggestiv spänningsroman med dystopiska förtecken, fylld av överraskande och hisnande vändningar, där ingen vet vem som är vän och vem som är fiende.
I dagens Nostalgitorsdag har jag plockat fram ett inlägg om ljudböcker. Jag skriver att jag har hittat både Vindens skugga och Snö, två böcker som jag längtat efter att läsa, som ljudböcker. Jag noterar att jag på den tiden (2011) mätte böckers längd i CD. 😉 Det här var två långa böcker: 16 och 18 CD. Idag lyssnar jag bara på strömmade ljudböcker, vilket ju är mycket smidigt, för då slipper man lägga över en massa filer till datorn, föra över dem till telefonen o.s.v. Idag räcker det ju med att klicka på en knapp liksom. Jag är dock fortfarande lika förtjust i ljudböcker, även om jag nu, precis som då, tycker att det är en helt annan upplevelse än att läsa själv. Man missar ett och annat och det är inte samma sak som att få läsa och ta in orden själv.
Inlägget påminner mig om att jag vill läsa mer av Orhan Pamuk (författare till Snö, alltså). Snö är en fantastisk liten bok om journalisten Ka, som åker till en liten turkisk by för att bevaka ett val. Fast egentligen vill han träffa en kvinna som han hoppas på att våga fria till. När han kommer dit blir hela byn isolerad på grund av kraftiga snöfall. Ka hamnar mitt i konflikter som han egentligen inte vill vara del i och mitt i sina egna känslostormar. Jag tycker om Snö, men den är inte i närheten av min favorit Oskuldens museum. Oskuldens museum, av samma författare, är bland det bästa jag läst, någonsin. Det är en fullständigt briljant bok om kärlek, galenskap, lycka, livet, samhället, Turkiet. Ja, det är verkligen en mångbottnad bok, måste jag säga. Läs den!
Apropå bra böcker. I samma inlägg nämner jag att jag har fått manuset till Cirkeln, en bok som förlaget då beskrev som ”Låt den rätte komma in möter Fucking Åmål möter Twilight möter Mitt så kallade liv möter Twin Peaks – fast utan vampyrer!”. Då var boken inte ens tryckt och det var långt innan försäljningssuccén var ett faktum. Tänk om jag hade vetat då att den bästa fantasyromanen hittills låg framför mig i form av en bunt papper. Sjukt bra bok!
Jag gör det igen: läser en random deckare och upptäcker att det är en del av en serie och att jag inte har börjat med den första delen. Den här boken är dessutom från -98, så den är inte speciellt ny. Jag hade ingen aning om detta innan jag började lyssna, men när poliserna i huvudrollerna visade sig använda saker i stil med disketter och faxar så blev det rätt uppenbart. Ärligt talat tycker jag att det gav ett kul lager till berättelsen att den utspelar sig på 90-talet. 90-talet bjuder ju på en hel del nostalgi för mig som växte upp just då.
Ont blod är som sagt del två och serien är den om A-gruppen, en grupp som utreder internationella våldsbrott åt Rikskriminalen. När boken tar sin början har gruppen närmast upplösts på grund av brist på fall att ta sig an. Snart ändras dock detta radikalt när de får veta att en amerikansk seriemördare är på väg till Sverige. Seriemördaren, som kallas för Kentuckymördaren, är särskilt känd för att tortera sina offer genom att klippa av stämbanden med ett speciellt tortyrredskap. Nu hamnar det på A-gruppens bord att försöka lösa detta fall, som gäckat FBI i åratal. Och det är bråttom. När som helst kan seriemördaren slå till igen.
Det är en spännande bok och den tar flera skarpa vändningar som vänder några av de mer förutsägbara teorierna upp och ner. Jag måste ändå säga att jag tycker att det är en rätt ordinär deckare och den har dessutom några osannolika scener som bara är för mycket. Jag tänker särskilt på ett visst litet äventyr som två av poliserna sticker iväg på när de är i New York och jobbar tillsammans med den amerikanska polisen. Alla i den scenen beter sig sjukt oproffsigt. Det blir faktiskt lite löjligt. Flera andra scener, för att inte tala om tortyren, känns också lite på gränsen. Dessutom saknar jag intressanta karaktärer. Jag tror att en del sådana här serier är uppbyggda så att man ska lära känna karaktärerna genom att läsa flera böcker i serien och följa huvudpersonerna över tid. Här blir det ganska ytliga beskrivningar av huvudpersonerna, tycker jag.
Martina är en typisk ung vuxen av idag. Hon saknar riktigt jobb och hankar sig därför fram med hopplösa timanställningar. Hennes bostadssituation är ännu mer hopplös. Hon har precis blivit av med andrahandslägenheten och har egentligen ingenstans att ta vägen. Flickrummet är bortrenoverat.
Så träffar hon en gammal kompis som hon egentligen har tappat kontakten med. Kompisen, Tessan, har jobbat inom hemtjänsten under en tid, men berättar nu att hon har ett nytt jobb på Glimmenäs och hon föreslår att Martina följer med dit ut. Glimmenäs är en herrgård och där bor en äldre dam, Florence, som behöver assistans. Det visar sig snart att den excentriske Florence lever i sin egen värld där det ömsom är nutid och ömsom är 40-tal och dags för överdådiga middagar med diplomater och annat fint folk, som naturligtvis inte lever längre. Hon kommer snabbt på att Martina kan få anställning som ”sekreterare”. Snart ansluter också en tredje ung kvinna, Judith, som plötsligt dyker upp under mystiska omständigheter och så småningom tillkommer två unga män som också har det lite trassligt med jobb. Fem unga vuxna med röriga liv hittar så sin plats på Glimmenäs och de hinner också måla upp drömmar om vad Glimmenäs skulle kunna användas till och vad de skulle kunna göra med sina liv. När Florence plötsligt får en stroke väcks en förhoppning om att det kanske går att ärva herrgården på ett eller annat sätt.
Från Hermansons tidigare böcker är jag van vid ett visst mått av övernaturligt och science fiction, men till min förvåning är inte Skymningslandet en sådan bok, trots att miljöerna och karaktärerna verkligen öppnar för att det berättelsen ska utveckla sig till en skruvad historia med övernaturliga inslag. Jag vet inte om jag är besviken eller tacksam över det.
Det här är istället en förhållandevis jordnära bok där Hermanson tecknar ett Sverige där unga lever i utanförskap och har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden och skaffa sig ett eget hem. De unga vuxna kan knappt drömma om framtiden eftersom den framstår som så oviss. Det är intressant att hon bygger en spänningsroman och förlägger handlingen till Glimmenäs för att berätta om det här samhällsproblemet. Man kan ju tänka att det hade varit enklare att skriva om det på ett mer direkt sätt, t.ex. att mer ingående skildra hur det kan vara att sitta och vänta på jobb-SMS, inte veta var man ska sova nästa vecka och att inte ha någon buffert eftersom man inte har någon ordentlig inkomst. Jag tycker att Hermansons annorlunda grepp både funkar och inte funkar. Det är en spännande berättelse i sig med huvudpersonernas äventyr i Glimmenäs, men det känns också som att hon hade kunnat utveckla den berättelsen mer och sparat samhällskritiken till en egen bok, så att säga.
Sammantaget tycker jag att det här är en aktuell, tankeväckande och läsvärd bok, även om den jag gärna hade sett att den inte varit så spretig. Ämnet är viktigt och hade förtjänat lite mer fördjupning.
Falleri fallera faleralla är den sista delen i Carin Gerhardens serie om Hammarbypolisen. Jag har endast läst en av de tidigare böckerna i serien (Pepparkakshuset) och det är ärligt talat lite snålt med tillbakablickar, så det känns lite som att man kastas rakt in i handlingen.
Någonting har i alla fall skakat om gruppen och en av poliserna, Hamad, har lämnat den och har hamnat i ett psykotiskt tillstånd. En annan av poliserna, Gerdin, Gäddan kallad, råkar ut för en obehaglig kidnappningshistoria. Den decimerade styrkan får två mord att lösa: en pojke och en äldre kvinna har blivit mördade med kulhammare. Det märkliga mordvapnet råkar vara av samma typ som den hammare, som vid en tragisk händelse många år tidigare tog livet av en liten pojke. Nu får polisen en rörig och trasslig mordgåta framför sig. Hur hänger händelserna ihop? Vem är skyldig? Vem skyddar vem?
Hon väver ihop det snyggt, Gerhardsen, men jag måste säga att det blev lite mycket mot slutet. Särskilt jag, som lyssnade på ljudboken och inte direkt kunde gå tillbaka och läsa om stycken, fick en lite ansträngd lyssning när fallet fick sin upplösning. Det är verkligen många händelser och personer inblandade. Samtidigt som fallet i sig är skapligt komplext berättar hon också om Gäddan och Hamad, som på sina håll brottas med svårigheter. Det är lite mycket av allt. Helt enkelt. Jag tycker ändå att det var en helt okej bok och att den lyfter sig över mycket i genren. Författaren håller spänningen uppe på ett skickligt sätt och det finns ett bra tempo i berättelsen utan att författaren för den sakens skull låter handlingen ta för stor plats på bekostnad av karaktärerna.
Ett av mina största problem med boken är egentligen uppläsningen. Jag är inte så kräsen när det gäller uppläsningar, men i det här fallet tycker jag att det har blivit för mycket dramatisering. Det funkar inte riktigt för mig att alla kvinnor har en lite ansträngd, pipig och snabb röst. Jag tycker bättre om lite mer neutrala uppläsningar, men det är förmodligen en smaksak.
Det har blivit dags att påbörja en ny ljudbok och jag måste säga att jag har lyckats avverka förvånansvärt många timmar på kort tid (för att vara mig!). Förra veckan försökte jag nämligen slutföra lite lösa trådar på jobbet, för att slippa komma tillbaka efter semestern och återuppta ej slutförda arbetsuppgifter som man typ har glömt bort att man påbörjat.
Nåväl. Jag har suttit och grejat med ett skript som automatiskt ska bildanalysera en massa bildsekvenser som jag ska analysera. Och till slut fick jag helt enkelt inse att mina bildanalys- och programmeringsskills inte riktigt räcker till. Det finns helt enkelt vissa bildsekvenser som mina skript inte funkar på. :p Så: det fick bli manuella beräkningar där jag klickade omkring i ett bildanalysprogram. Kände mig nästan som en robot till slut! Men det var helt klart en tröst att det gick att lyssna på ljudbok samtidigt. Det är ju inte riktigt alla uppgifter som funkar tillsammans med lyssnande (läsa eller skriva t.ex. 😉 ).
Ljudboken som jag lyssnar på just nu är Falleri fallera falleralla av Carin Gerhardsen. Jag tycker att det är en rätt ordinär deckare faktiskt. Åtminstone såhär långt. Men ändå!
Den döende detektiven är den första Leif GW Persson-deckare som jag läser och således är det ironiskt nog också den första deckare jag läser med Lars Martin Johansson i huvudrollen. Det här är annars den sista boken där Johansson löser brottsfall. En gång i tiden har han t.ex. varit chef för Rikskriminalen, men nu är han pensionär och dessutom i ett dåligt fysiskt skick. I bokens början drabbas han av en stroke, vilket i och för sig inte hindrar honom från att nysta i ett brottsfall. Genom en läkare som han kommer i kontakt med efter sin stroke börjar han engagera sig i ett preskriberat fall: mordet på 9-åriga Jasmine Ermegan. Vem var det som våldtog och mördade henne för 25 år sedan? Det är spännande och mordgåtan rullas upp på ett bra sätt, men bäst är annars berättelsen om Johansson, tycker jag.
Av det man känner Leif GW Persson så som han framstår i medierna och så som han beskriver sig själv i sin biografi, så känner man verkligen igen både jargong och detaljer från Perssons eget liv. Inte så att jag tror att det här ska vara självbiografiskt, men det känns att författaren känner för det han skriver. När han skriver om Johanssons dåliga hälsa så förstår man att det åtminstone delvis är självupplevt. Det är åtminstone väldigt känslosamt, utan att vara sentimentalt, när Persson skriver om Johanssons sorg över att inte kunna röra armarna som vanligt, att kanske inte kunna vara med på jakten, att inte kunna njuta av den mat och dryck som han suktar efter och alla andra små glädjeämnen som han känner sig bestulen på.
Jag gillade den här boken! Mordgåtan känns ordinär, kan jag tycka, men det vägs upp av allt runt omkring. Sedan är det också lite svårt att ogilla boken ifall man, som jag, tycker att Leif GW Persson är rolig, klok och underhållande. Jag hör till de som flitigt följer Veckans brott på TV och gör man det så känner man som sagt igen en hel del från Persson själv i karaktärerna i den här boken och det förhöjer faktiskt på något sätt.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven deckare och en fin roman om hur ålderdomen drabbar.
Betyg: 4 jakttorn av 5.
Om Den döende detektiven och Leif GW Persson
Leif GW Persson (född 1945) är en svensk författare och professor i kriminologi. Han har en lång och framgångsrik karriär bakom sig inom polisväsendet och universitetsvärlden, men för många är han nog främst känd från TV, där han bland annat har synts i Efterlyst på TV3 och i SVT:s Veckans brott. Persson debuterade som författare 1978 med kriminalromanen Grisfesten, som Persson skrev efter det att han förlorat jobbet på Rikspolisen efter sin inblandning i den så kallade Geijeraffären. Hans senaste roman är Bombmakaren och hans kvinna, som kom ut 2015. Leif GW Persson har en hemsida.
Uppläsare: Peter Andersson.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Bonniers), 2010 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 509 (ca 13 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-012482-3, 91-7348-435-0.
Läs även: Övriga böcker i serien om Lars Martin Johansson. Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna, Mellan sommarens längtan och vinterns köld, En annan tid, ett annat liv, Faller fritt som i en dröm.
Andras röster: DN, Bokhora och PocketBlogg.
Baksidestext
”Lars Martin Johansson, i sin krafts dagar chef för Rikskriminalen, legendarisk mordutredare och bland sina kolleger känd som mannen som kunde se runt hörn. Numera är han pensionär och lever ett annat liv än då. Fast se runt hörn kan han fortfarande.
Stockholm i början på juli, Johansson har åkt in från landet för att uträtta ärenden. På vägen åter faller han för frestelsen att göra en avstickare till Sveriges bästa korvkiosk på Karlbergsvägen. För vem orkar köra bil till landet på fastande mage?
När han tre dygn senare kvicknar till liv ligger han på intensiven på Karolinska sjukhuset drabbad av en blodpropp i hjärnan sekunden innan han skulle hugga tänderna i sin grillade Zigeunerwurst med surkål och fransk senap. En annan Johansson och att se runt några hörn är inte längre att tänka på. Samtidigt som hans gamla liv plötsligt försöker gripa tag i honom på nytt. Hans egen läkare berättar en hemsk historia om ett tjugofem år gammalt ouppklarat mord på en nioårig flicka. Prima virke för den som kan se runt hörn men knappast något för Johansson i det skick som han numera befinner sig i.”
En av förra årets bästa deckare, i min mening, är helt klart Gone girl (den kanske inte kom ut förra året, förresten, men jag läste den 2014 i alla fall). Kvinnan på tåget jämförs emellanåt med Gone girl och benämns ibland som ”Gone girl, fast bättre”. Och visst finns det vissa likheter mellan det två böckerna, främst i att mycket är ovisst och folks avsikter och inblandning i saker inte är direkt glasklara. I övrigt är det två helt olika böcker, där var och en står för sig själv, faktiskt.
Huvudpersonen i Kvinnan på tåget heter Rachel och har råkat ut för en del nederlag här i livet. Hon har blivit lämnad av sin exman, har förlorat sitt jobb och hon bor inneboende och har alltså en boendesituation som känns hyfsat temporär. Dessutom dricker hon för mycket, är rent ut sagt alkoholist.
Varje dag åker hon tåg. Det ska se ut som att hon åker till sitt före detta jobb, men egentligen åker hon bara tåg. Och dricker. På vägen passerar hon sin före detta villa och grannhus där främlingar bor. För sig själv har hon målat upp bilder av hur dessa människor lever sina liv. När en kvinna hon har fantiserat om försvinner, mördad, blir hennes observationer plötsligt viktiga, men vem lyssnar på en alkoholiserad kvinna, som inte kan sluta stirra in hos hennes exman med sin nya familj eller sluta förfölja honom? Och vad minns hon egentligen av vad hon sett? Vad vet hon om sin egen inblandning?
Jag tycker det här är en riktigt spännande bok! Spännande och annorlunda. Jag tycker verkligen om den här boken, som handlar mer om människor och livsöden än klyschiga polisutredningar. Här finns det mycket hjärtknipande och tänkvärt. Jag tycker verkligen att författaren har lyckats måla upp mångbottnade och intressanta karaktärer och att hon har fått ihop en bra deckare.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många figurer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
Den döende detektiven är den första Leif GW Persson-deckare som jag läser och således är det ironiskt nog också den första deckare jag läser med Lars Martin Johansson i huvudrollen. Det här är annars den sista boken där Johansson löser brottsfall. En gång i tiden har han t.ex. varit chef för Rikskriminalen, men nu är han pensionär och dessutom i ett dåligt fysiskt skick. I bokens början drabbas han av en stroke, vilket i och för sig inte hindrar honom från att nysta i ett brottsfall. Genom en läkare som han kommer i kontakt med efter sin stroke börjar han engagera sig i ett preskriberat fall: mordet på 9-åriga Jasmine Ermegan. Vem var det som våldtog och mördade henne för 25 år sedan? Det är spännande och mordgåtan rullas upp på ett bra sätt, men bäst är annars berättelsen om Johansson, tycker jag.
